Jerusalem Post presenterade för en månad sedan en oroväckande intervjuundersökning gjord bland palestinier på Västbanken och Gaza. Undersökningen omfattar intervjuer med 1010 palestinier och är gjord av ”Palestinian Center for Public Opinion” med sponsring av något som kallas ”the Israel Project” (en icke kommersiell organisation som informerar journalister och politiker om Mellanöstern). Felmarginalen i resultaten är beräknad till 3,1%, så de siffror som ges i undersökningen torde – trots att det handlar om stickprov – vara representativa för vad palestinierna på Västbanken och Gaza rent allmänt anser.
Låt oss titta på några av resultaten:
73% av de intervjuade palestinierna på Västbanken och Gaza instämmer med den hadith som ofta citeras av Hamas, och som säger att det är nödvändigt att döda judar varhelst de gömmer sig bakom stenar och träd (vilket är ett poetiskt uttryck för nödvändigheten att döda alla judar på jorden). Siffran visar att verklig fred mellan judar och palestinier ligger decennier, ja kanske sekler, bort (islam måste falla, i varje fall som politisk faktor, innan verklig fred är möjlig).
De intervjuade tillfrågades vad de ansåg om president Obamas uttalande att det bör bli två stater; Palestina som hemland för palestinierna och Israel som hemland för det judiska folket. 34% sade att de accepterade detta medan 61 procent förkastade Obamas uttalande. Det är således bara 1/3 av palestinierna som accepterar en tvåstatslösning (enligt svenska media är en tvåstatslösning det enda som palestinierna begär och i stort sett alla palestinier tycker så – att det ännu inte blivit två stater beror således helt och hållet på det onda landet Israel, om vi nu får tro media).
66% av de tillfrågade ansåg att palestiniernas verkliga mål borde vara att börja med en tvåstatslösning men att man sedan skall gå vidare mot en palestinsk stat som omfattar hela området, dvs som också omfattar dagens Israel (de judar som inte mördas kommer således att få bo i Storpalestina på nåder och som en förtryckt grupp). Det här visar ju precis hur ondskan fungerar. Den tar en sak i taget, ungefär som Hitler gjorde innan Andra Världskriget bröt ut. Och den nöjer sig inte förrän den fått allt.
När det gäller Jerusalems status så ansåg 92% att staden skall vara Palestinas huvudstad (enbart). 1% tyckte att Jerusalem skall vara Israels huvudstad, 3% ansåg att Jerusalem skall vara både Israels och Palestinas huvudstad och 4% menade att staden skall vara en neutral, internationell stad (detta var FN:s ursprungliga avsikt när staten Israel bildades 1948). 92% anser alltså att judarna inte har någon som helst rätt till Jerusalem, vilket är fullständigt absurt och visar på det omöjliga att få fred inom överskådlig tid. Det visar också hur islam fungerar. Kompromisser finns inte för islam. Går man med på en kompromiss är det bara för att man skall få tid att växa sig starkare och sedan ta allt. Någon som helst respekt för motpartens rättigheter och synpunkter finns inte.
Enligt undersökningen så förnekar 72% av palestinierna att judarna har någon som helst anknytning till Jerusalem, vilket innebär att de förnekar tusentals år av judisk historia i Jerusalem och Israel.
När jag i mitt Bibelstudieprogram söker på ordet ”Jerusalem” i Gamla Testamentet (dvs judarnas heliga Skrift), finns detta ord 670 gånger i King James bibelöversättning och 556 gånger i Svenska Folkbibeln (att siffrorna skiljer mellan olika översättningar beror på att man på olika sätt använder synonymer och omskrivningar för Jerusalem). Dessutom förekommer otaliga hänvisningar till Jerusalem under andra namn, t ex Sion, Davids stad etc. ”Davids stad” förekommer t ex 105 gånger i Folkbibeln. Samtidigt förekommer ordet Jerusalem inte en enda gång i Koranen (jag har sökt i flera olika koranöversättningar). Det finns en enda sura (17:1 i Zetterstéens översättning) som eventuellt innehåller en enda anspelning på Jerusalem (men det är inte alls säkert att det verkligen är Jerusalem som avses). Det är synnerligen magstarkt och lögnaktigt av palestinierna/araberna att då försöka hävda att judarna överhuvudtaget inte har någon som helst anknytning till Jerusalem medan de själva har all rätt till denna stad. Speciellt om vi betänker att de äldsta bibelböckerna skrevs 1400 f Kr eller tidigare och att vi nu har tillgång till bibliska handskrifter som har daterats till 250 f Kr (och vilka stämmer i stort sett ordagrant med de bibelöversättningar som används idag), samtidigt som vi vet att Koranen skrevs först på 600-talet e Kr och att de äldsta koranhandskrifterna skiljer sig väldigt mycket (vilket innebär att det är svårt att veta vad som egentligen står i Koranen). Arabernas anspråk på Jerusalem, samtidigt som man förnekar all judisk anknytning till staden, framstår som enbart barnsliga och löjliga, och skadar bara deras egen sak. Och dessutom visar det hur islam ser på begreppet sanning (enligt sharíalagen r8.2 är det obligatoriskt för en muslim att ljuga när det gäller saker som är nödvändiga för islam – som t ex att erövra Jerusalem).
För att återvända till undersökningen så stöder 62% av palestinierna på Västbanken och Gaza kidnappandet av israeliska soldater och att hålla dem som gisslan och 53% tycker det är bra att barnen i de palestinska skolorna får lära sig hatsånger riktade mot judar.
80% håller med Hamas om att man behöver trupper från islamvärlden för att besegra Israel (och det stämmer nog i dubbel bemärkelse).
Märkligt nog var det bara 45% som ansåg att den enda lösningen på palestiniernas problem var jihad.
Mer positivt var att endast 22% ansåg att man skall skjuta raketer mot israeliska städer och dess medborgare och att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar framför våld.
På frågan vad de ansåg borde vara den palestinske presidenten Abbas viktigaste uppgift, svarade 83% ”ordna jobb”. Endast 4% svarade ”Att få FN att erkänna en palestinsk stat” och bara 2% ansåg att Abbas skulle prioritera fredssamtal med Israel (vilket verkar rätt motsägelsefullt med tanke på att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar – men jag antar att palestinierna med ”diplomatiska förhandlingar” menar förhandlingar där Israel inte ens får deltaga och där Världssamfundet sedan beordrar Israel att underkasta sig palestiniernas vilja).
En av de ansvariga för undersökningen, Stanley Greenberg, kommenterade resultatet med att det tydligen finns stort behov av bättre ledarskap bland palestinierna och att det palestinska folket behöver allmänbildas.
Men ser av svaren att majoriteten av palestinierna vill ha jobb, de vill inte ha krig och jihad. Men å andra sidan accepterar inte majoriteten en judisk stat eller Jerusalem som judisk (eller delad med palestinierna) huvudstad. De vill ha allt medan judarna inte skall få någonting. Ack så typiskt islam! Bakom detta ligger, menar jag, det muslimska prästerskapet, som predikar hat och antisemitism i moskéerna. Innan vi kan få verklig fred, måste förmodligen islam förlora allt sitt politiska inflytande. Just nu ser det inte speciellt lovande ut i detta avseende. Snarare tycks det som att islam håller på att stärka sitt inflytande i hela muslimvärlden.
Observera, det hat som predikas i moskéerna och som de palestinska skolbarnen indoktrineras med, är inte i första hand riktat mot Israel som stat eller mot sionismen, utan det är riktat mot det judiska folket – det handlar således om ren antisemitism och inget annat.
Israel inser att det snart kommer ett nytt krig och förbereder sig för detta. Problemet är att allt fler länder nu vänder sig mot Israel. När Nato började bomba i Libyen kändes det väldigt obehagligt. Inte för att jag stöder Khadaffi på något sätt. Men om rebeller gör uppror i ett land är det problematiskt om andra länder, utan tillåtelse från landets erkända regering – Khadaffiregimen är ju erkänd av FN, annars skulle inte dess representanter få sitta med i FN (Libyen var till och med ordförandeland för FN:s kommission för mänskliga rättigheter under en period) – lägger sig i landets inre angelägenheter och börjar strida på rebellernas sida och dessutom förser dem med vapen (som Nato gör just nu). Hur vet vi att de libyiska rebeller tillhör de goda? Jag har i flera internationella media läst om fruktansvärda övergrepp mot civila som begåtts av rebellstyrkorna i Libyen. Och hur vet vi att inte det hela slutar med att islamister får makten i Libyen? Dvs ur askan i elden för Libyens befolkning. Då har verkligen Nato gjort bort sig.
Nu finns det givetvis tillfällen när det är befogat att det internationella samfundet ingriper. Hade man gjort det i Rwanda så hade hundratusentals människoliv kunnat räddas. Men där stod FN handfallna. Samma sak i Kampuchea, där 25 procent av befolkningen mördades av de Röda Khmererna i deras försök att skapa paradiset på jorden. Men det är klart, khmererna var ju kommunister och de vågar nog inte FN angripa (eller kanske inte vill – vi får inte glömma bort att FN idag i hög grad styrs av rena skurkstater).
När Nato började bomba i Libyen såg jag det obehagliga scenariot framför mig, att Nato kommer att bomba Israel nästa gång Israel slår tillbaka efter att ha beskjutits av raketer från Gaza eller Libanon. Och denna framtidsutsikt fyllde mig med stor sorg. Men i och för sig så säger Bibeln att Israel i den Yttersta Tiden kommer att angripas av hela världen. Och då tänker någon, ”Nu överdriver du, inte skulle Nato eller FN bomba Israel”. Tja, vi ser idag hur många länders inställning till Israel ändrats till det sämre. Sverige är numera oerhört negativt till Israel och står nästan helt på palestiniernas sida. Många svenskar anser att Israel är en olaglig statsbildning och att judarna stulit landet från dess rättmätiga ägare – palestinierna. Detta påstående är definitivt felaktigt och jag bemöter det ganska detaljerat på min hemsida i min avdelning om Israel. Jag planerar också en längre artikel i ämnet (när jag får tid).
Grundläggande kan man säga att inget folk styrt över området lika länge som det judiska folket. Det har ständigt funnits en judisk närvaro i alla tider, även när andra folk härskat där. I modern tid har judarna varit i majoritet i Jerusalem sedan 1844.
Efter Första Världskriget, när britterna hade erövrat det som då kallades Palestina från turkarna, bestämdes vid SanRemokonferensen 1920 att området skulle bli en judisk hemstat (klicka här för att se kartor). Som motivering angavs judarnas historiska rätt till området. Engelsmännen, som fick i uppdrag att förvalta Palestinamandatet i väntan på att en judisk stat skulle bildas, fick emellertid kalla fötter (delvis beroende på att engelsmän inte gillar judar samtidigt som de har en oerhört romantisk inställning till araber) och styckade 1922 av 77% från området. Den avstyckade delen kallades till en början Transjordanien, och är idag det som kallas Jordanien. Tanken var att araberna (begreppet palestinier var inte uppfunnet än) skulle bosätta sig där. Uppdelningen 77% respektive återstoden 23% var proportionell mot antalet araber respektive judar i området. Man kan således säga att araberna fick sin del av området redan 1922. När FN efter Andra Världskriget bestämde att staten Israel skulle etableras, delade man dessa återstående 23% i två ungefär lika stora delar, som skulle tillfalla judar respektive araber. Begreppet palestinier hade för övrigt en helt annan betydelse vid den här tiden – det åsyftade judarna som bodde i området. Den judiska tidning idag heter Jerusalem Post hette t ex då Palestinian Post. Det som nu kallas palestinier är en efterhandskonstruktion. Det finns inget palestinskt folk, utan de som idag kallar sig palestinier är helt enkelt araber som under kortare eller längre tid bott i området.
Utav hela det ursprungliga Palestinamandatet, som skulle bli en judisk stat 1920, skulle alltså judarna 1948 få ca 50% av 23%, dvs 11.5%. Judarna accepterade detta, medan arabsidan förklarade att hela området var arabiskt och direkt efter proklamationen av Israel överfölls landet av fem arabarméer. Israel lyckades mot alla odds överleva detta. Och på den vägen är det. Araberna vill ha bort Israel, och Hamas och Hizbolla har dessutom deklarerat (inte när de talar med svenska journalister – men när de talar på sina interna möten och i palestinsk tv) att alla judar skall mördas. De har gång på gång lovat att avsluta det som inte Hitler hann fullborda.
Ofta påstår palestinierna att Palestina varit deras land ”sedan urminnes tider”. Inget kunde vara mer fel. För det första kan jag då nämna det hela tiden funnits judisk närvaro i området. När sionistiska judar i stora skaror började flytta till ”det förlovade landet” på 1800-talet, så kom araber dit för att arbeta åt judarna (vilka betalade betydligt högre löner än de arabiska och turkiska arbetsgivarna). Merparten av de som idag kallar sig palestinier kan därför inte räkna sina rötter i området längre tillbaka än 1800-talets slut. För det andra så erövrades Palestina av islam först på 600-talet e Kr, medan judarna har kopplingar till området så långt tillbaka som 1200 f Kr (förmodligen ännu längre tillbaka). Det har således funnits judar i Israel/Palestina nästan 2000 år innan araberna kom dit. Inget annat folk har heller härskat lika länge i Israel som det judiska. Att då hävda att judarna inte har någon som helst koppling till Israel och Jerusalem, och att palestinierna är det enda folk som har rätt till ett eget land i området är skrattretande löjligt. Att palestinierna ändå driver en sådan linje kan man kanske förstå. De vill ha så mycket som möjligt och är fräcka. Men det som nästan är omöjligt att förstå, är att så många ”intellektuella” i Europa kan ta sådana krav på allvar. Det är anmärkningsvärt!
Det är som sagt fler och fler i västvärlden som anser att Israel är en olaglig statsbildning och att man bör bilda en palestinsk stat, som judarna kan tillåtas bo i om de vill, annars kan de flytta någon annanstans (man kan ju undra vart de skulle flytta). Den fråga jag då skulle vilja ställa är; om nu judarna inte har rätt till ett land i området (Israel/Palestina), vad har då amerikanarna för rätt till USA (samma resonemang kan tillämpas på hela Nord- och Sydamerika och Australien, för att inte tala om norra Sverige, etc, etc)? De som bor i USA (bortsett från indianerna) kom dit för några hundra år sedan och stal landet från indianerna, som bott där sedan ”urminnes tider” (eller ”köpte” delar av det för nästan ingenting). Om landet Israel skall upphöra att existera, i så fall skall USA upphöra att existera och hela området återlämnas till ursprungsbefolkningen (på samma sätt som Lappland då borde återlämnas till samerna).
Läsaren kanske tycker mina farhågor när det gäller Nato-bombningar av Israel är överdrivna. Säg inte det! Den 26/3 2011 kunde man i norska Aftenbladet läsa en artikel med rubriken ”SV öppnar för militära åtgärder mot Israel” (SV står för Sosialistiskt Venstreparti). I artikeln kan vi läsa:
I ett förslag till landsmötet från en samstämmig redaktionskommitté öppnar man upp för möjligheten att Världssamfundet skall kunna ingripa militärt mot Israel om landet går till angrepp mot Gaza.
Man menar att insatserna i Libyen inte blir trovärdiga om man samtidigt inte är beredd att ingripa på samma sätt mot andra länder som begår övergrepp. Och visst finns det en viss logik i detta. Men det finns en avgörande skillnad mellan Khadaffi och Israel. Khadaffi hotades inte av folket i Libyen. Han var i stället den som förtryckte och hotade sitt eget folk. Israel hotar inte Gaza (om inte Gaza hotar Israel). Det är Gaza, eller snarare Hamas i Gaza, som hotar Israel. Menar verkligen SV att Hamas skall få skjuta 12000 raketer mot israeliska städer, kidnappa israeliska soldater och spränga bussar på löpande band inne i Israel, och om Israel då vidtar åtgärder för att få stopp på detta, då skall Nato angripa Israel?
Man kan för övrigt undra varför inte Sosialistiskt Venstreparti kräver att Världssamfundet skall bomba Syrien, där Assadregimen redan hunnit döda tusentals människor under den senaste månaden (betydligt fler än som dog under t ex Gazakriget för några år sedan). Bara genom att tiga i detta avseende avslöjar man på vilken sida man står. Och det är knappast på den goda sidan. Dessutom kan man undra varför SV inte har något att säga om undervisningen i palestinska skolor, där barnen för lära sig judehat redan från första klass. Och varför har man inget att säga om Hamas förtryck av Gazaborna? Som sagt, det är nog ingen tvekan om på vilken sida SV står. Inte är det den goda sidan i varje fall, den saken är klar.
Nu skulle jag ju i och för sig vilja se Nato angripa Israel. Det blir nog inte riktigt samma sak som att ge sig på Libyen. Nato skulle få betala ett oerhört högt pris om de försökte sig på något sådant. Och Svenska Flygvapnet, som nu flyger omkring över Libyen utan att möta något som helst motstånd, skulle tvingas möta en överlägsen fiende, nämligen IAF – Israel Air Force (som dessutom strider på hemmaplan och skyddas av ett formidabelt, markbaserat luftförsvar). Sverige har 24 aktiva Gripenplan (tre divisioner) och hur många svenska piloter som är fullt kompetenta att flyga stridsuppdrag är oklart. Många av piloterna får flyga några timmar per år och sedan är det simulator som gäller, eftersom vi inte har råd med annat. Israels flygvapen å andra sidan är formidabelt. På 1980-talet, vid luftstrider i Bekaadalen i Libanon, sköt Israel ner ca 80 syriska plan (Syrien hade vid den här tiden de modernaste ryska planen) utan att förlora ett enda eget plan. Efter Natoövningar, där USA och Israel ingått, och där man utkämpat simulerade luftstrider (där datorer med stor säkerhet avgör om en fingerad nedskjutning skulle ha lyckas eller ej – man skjuter givetvis inte skarpa robotar eller skott) går rykten i flygarkretsar att israeliska piloter vann mot amerikanska piloter med 14:1, dvs 14 nedskjutna amerikanska plan för varje israeliskt plan som sköts ner (båda använde samma plan, F-15). Och då är inte amerikanska piloter dåliga.
Alla militärer i Nato känner till Israels slagkraft. De skulle nog tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig på Israel i strid. Dessutom finns många militärer som sympatiserar med Israel och därför inte skulle vilja angripa landet. De vet ju att det är Israel som är offret och araberna som är angriparna (som inte ens accepterar Israels rätt att existera – hur kan man begära att ett land skall förhandla med en motpart, som vare sig erkänner att landet existerar eller att landet har rätt att existera?). Hur som helst, oddsen för en Natoledd insatsstyrka (med eller utan svenska plan) över Israel är knappast lysande. Dessutom skulle nog inte USA tillåta något sådant (även om Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel).
SV menar alltså att Israel inte skall ha rätt att försvara sig mot en angripare! Det är ju rent djävulskt! Jag som alltid haft höga tankar om Norge och så nu det här. Att Norge idag kanske är ett av världens mest Israelhatande länder, utanför islamvärlden, gör mig oerhört bedrövad. Nu vet jag ju att det finns många norrmän som har ett hjärta för Israel. Men det tycks ändå som att många av de tongivande politikerna och mediafolket har drivit Norge in i en farlig och tragisk riktning. Vi får inte glömma bort vad Bibeln har att säga om saken. I 1 Mos 12:3 säger Gud till Abraham (judarnas stamfader):
Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.
Som det går för Israel, så kommer det att gå för Europa. Fortsätter Europa att förbanna Israel kommer man att få uppleva samma sak som Israel fått uppleva; självmordsbombningar, bilbomber och massmord. Den mur som man så kritiserat Israel för att bygga, kanske man själv tvingas bygga i sitt eget land. Kanske kommer människor i Norge och Sverige att känna rädsla varje gång de åker buss (precis som människor gjorde i Israel innan muren byggdes) Som det går för Israel så kommer det sannerligen att gå för oss.
En stor del av skulden för Israelhatet ligger hos journalister och andra ”kultur”personligheter. De har bedragit medborgarna i Europa genom att inte rapportera sanningen när det gäller konflikten judar-palestinier-islamvärlden. Genom att vinkla nyheter och krönikor och på andra sätt smyga in israelfientliga kommentarer (överallt sker detta; ibland diskret och nästan omärkligt, ibland helt öppet), har man förfört människor till att solidarisera sig med fel part. Dessutom har man – bl a genom att inte kritisera den palestinska sidan för att den inte ens kan erkänna Israels rätt att existera och för att de hjärntvättar sina skolbarn till grov antisemitism – uppmuntrat palestinierna till att fortsätta på en väg som enbart kan leda till elände för dem själva. På så sätt sviker man ju de palestinier som man säger sig värna om.
Självklart är det fullt ok att kritisera Israel när israelerna gör fel – det är inte det jag vänder mig mot. Jag påstår inte att judarna är felfria. Ingen är felfri – inte ens du som läser detta (hoppas du inte blev sårad nu). Och palestinierna och araberna är definitivt inte felfria. Att kräva av Israel att landet skall ”ingå fred” med en motståndare som inte ens erkänner Israels rätt att existera, ja inte ens erkänner att Israel existerar, är orimligt. Vad skulle en sådan fred innebära? Den skulle vara fullständigt meningslös. Det jag kritiserar är den orättfärdiga, djävulska ondska som ligger bakom den snedvridna israelkritik vi ser i svenska och norska och andra media. Om medias kritik av Israel hade utgått från kärlek till det palestinska folket, hade jag kanske kunnat känna en viss sympati för den. Men genom att inte kritisera Hamas och Hizbollah och genom att inte kräva av palestinierna att de skall erkänna Israels rätt att existera och att de skall upphöra med att indoktrinera sina barn till antisemitism, visar media och de intellektuella att de inte i första han värnar om det palestinska folket, utan att det i stället handlar om hat mot landet Israel och dess judiska befolkning. Palestinierna är bara en förevändning för att få uttrycka sitt hat mot Israel. När Godhetskören hävdar att judarna överhuvudtaget inte har någon anknytning till Palestinaområdet, ja då visar de vad det hela handlar om. Det urgamla judehatet och inget annat. Allt tal om att ”vi är inte antisemiter utan antisionister” är bara nonsens. De är så mycket antisemiter som de någonsin kan bli.
6 miljoner judar lät sig mördas av nazisterna, utan att göra något motstånd. De gick som slaktfår in i gaskamrarna. De tog själv av sig kläderna när de skulle skjutas eller gasas. Ja de grävde till och med sina egna gravar i vissa fall. Detta kommer judarna aldrig någonsin att göra en gång till. Ingen kommer att kunna försöka sig på att utplåna den judiska staten och det judiska folket utan att betala ett fruktansvärt högt pris för detta. Och då talar jag i militära termer. Den som försöker utplåna Israel kommer dessutom att få möta den levande Gudens vrede. En Gud som strider för sitt folk. Israel är Guds ögonsten. Ve den som rör Israel!
