Alldeles nyligen (4/8 2011) publicerade man en rättelse med anledning av en tidigare felaktig artikel skriven av Robert Fisk. I den ursprungliga, felaktiga artikeln, som publicerades den 15/4 2011, påstods att den saudiske prinsen Nayef bin Abdul-Aziz Al Saud den 11 mars i år hade beordrat sina säkerhetsstyrkor att inte visa någon nåd och att använda skarp ammunition mot obeväpnade demonstranter. I artikeln påstod Fisk bl a, att The Independent hade tillgång till den ”extraordinära och upprörande” ordern från prins Nayef och skrev att detta är ”värt att undersökas av Internationella Domstolen i Haag”.
Nu har det visat sig att det dokument man hade tillgång till var förfalskat och man skriver i sin ursäkt den 4/8:
I sin fredagskrönika den 15 april 2011 (”Det arabiska uppvaknandet – har varit på väg sedan länge”), citerade Robert Fisk från en order som sades vara utfärdad av den saudiske inrikesministern, Hans Kunglig Höghet Prins Nayef bin Abdul-Aziz Al Saud den 11 mars, och som hävdade att Prins Nayef beordrat sina säkerhetsstyrkor att inte visa någon nåd och att använda skarp ammunition mot obeväpnade demonstranter.
Även om denna krönika publicerades i god tro, så accepterar vi nu att den aktuella ”ordern” i själva verket är en förfalskning, och att Prins Nayef inte utfärdade någon sådan order. Vi ber uppriktigt och ärligt Prins Nayef om ursäkt för den skada och den förlägenhet som vår krönika har orsakat honom.
Det felaktiga påståendet är nu borttaget ur originalkrönikan, som fortfarande finns kvar på tidningens hemsida.
Allt detta är givetvis jättebra. En tidning erkänner att ett felaktigt påstående i en artikel är felaktigt (redan detta är mer än vad man kan förvänta sig). Artikeln rättas och man ber den man förfördelat om ursäkt. Mycket, mycket bra! Det är precis så det skall gå till. Vem som helst kan ha fel. Det har vi alla ibland. Och erkänner man sitt fel och ställer allt tillrätta, så är saken ur världen.
Men, men – då kommer vi nu till samma tidnings behandling av landet Israel. Då tycks helt andra principer gälla. I oktober 2006 skrev samme Robert Fisk (som för övrigt är en notorisk israelhatare) en artikel, i vilken påstods att Israel hade använt uranbaserade vapen i södra Libanon under kriget 2006.
Av fotografierna att döma tycks det som att The Independent vill antyda vissa saker.Precis som när det gäller den saudiska ordern så bevisades detta påstående vara falskt bara några dagar efter att artikeln hade publicerats. Men ännu idag, nästan 5 år senare, väntar vi fortfarande på en rättelse i The Independent och att tidningen ber Israel om ursäkt. Och inte nog med det. Artikeln finns fortfarande kvar på The Independents hemsida i oförändrat skick.
Det tycks som att The Independent, vars namn är så förpliktigande (det antyder ju att man är oberoende av påverkan och av förutfattade meningar etc), uppvisar ett stort mått av arrogans och bristande sanningskärlek. Kanske borde man byta namn till The Dependent? Ett land som Saudiarabien med i princip obegränsad tillgång till pengar, och som skulle kunna göra livet oerhört surt för The Independent (om saudierna använde en eller annan miljard för att driva ett åtal mot tidningen) får sin rättelse plus att tidningen gör en riktig pudel. Israel, som man av erfarenhet vet inte driver sådana här mål, får inte någon rättelse eller ursäkt.
Som ytterligare faktor (eller detta kanske snarare är den viktigaste faktorn) finns säkert också ett djupt hat mot staten Israel eventuellt parad med ett stort mått av den antisemitism som tyvärr, i mina ögon, fläckar Storbritanniens rykte som en av demokratins och yttrandefrihetens hörnpelare. Hur mycket jag än tycker om England och engelsmän har jag svårt för deras arabofili och deras antisemitism. Den senare tar sig visserligen inte alls samma uttryck som den gjorde i Tyskland och vissa andra ställen. Men ändå, engelsmän i allmänhet tycker helt enkelt inte om judar. De tycker judar är motbjudande (jodå jag generaliserar, men att det finns undantag är så självklart att det inte behöver påpekas). Samtidigt har de, och speciellt har de haft, en synnerligen romantisk bild av araber (som jag brukar kalla Lawrenceavarabiensyndromet). Med tanke på hur muslimerna i England blir fler och fler och sakta men säkert flyttar fram sina positioner, kan man undra hur länge engelsmännens romantiska bild av araberna kommer att bestå. Kanske håller den redan på att krackelera.
Nu är inte Sverige ett dugg bättre. Med vissa undantag är svenska media (inkluderande Publicservice) minst lika vinklade när det gäller Israel och Mellanöstern. Men det är en annan och minst lika sorglig historia.
