Häromdagen fick jag ett brev från mitt Webhotell – FS Data. Jag hade, eftersom jag varit trogen kund där nästan sedan företaget startade, blivit utnämnd till GULD-kund. Detta innebär en massa förmåner. Bl a: Fri tillgång till GULD-support. Gratis prenumeration på en datortidning och dubbelt utrymme på deras server. Jag kände mig rörd. Och kom plötsligt att tänka på hur i datorvärlden stamkunder normalt behandlas sämre än nya kunder. Så jag skrev följande tackbrev till chefen för FS Data:
Tänkte bara tacka för att jag blivit utnämnd till "GULD-kund". Detta är ett mycket positivt trendbrott. Det normala i data-världen är annars att man behandlar sina trognaste kunder allra sämst. Alla andra får de mest fantastiska erbjudanden – "tre filmkanaler gratis i sex månader", "gratis 3g-modem" etc medan stamkunderna får betala fullt pris för allting utan några som helst rabatter. Enda sättet för en stamkund att få del av olika rabatterbjudanden är genom att byta leverantör, dvs genom att vara otrogen. Jag har t ex varit kund hos Comhem ända sedan företaget startade (avknoppades ur Telia). I somras var jag tvungen att skaffa ett nytt kabelmodem, eftersom mitt urgamla modem inte riktigt klarade av de nya komprimeringsformaten (textning saknades på vissa kanaler, bilden frös då och då etc). Jag ringde till Comhem och ville ha ett nytt modem. Visst, om jag betalade fullt pris. Med tanke på att Comhems nya kunder får sitt modem gratis, påpekade jag att en gammal, trogen stamkund kanske kunde behandlas lika bra som en ny kund. Genom att binda mig i 12 månader så fick jag i alla fall modemet för 99 kr. Men jag har ju redan varit kund där i snart 10 år! Man tycker de skulle sagt något i stil med, "Ja du har ju varit kund så länge hos oss så dig vill vi belöna. Du får gratis modem plus Filmnet gratis i 6 månader som tack för din trofasthet". Men icke! Ja, det är upp-och-nedvända världen. Mobiltelefonföretagen är om möjligt ännu värre. Där tycks det nästan straffbart att vara en trogen kund. Märkligt! Alla seriösa företagare vet att det är stamkunderna det handlar om för att företaget skall ha en säker och positiv framtid.
Dessutom tycker man, att i sina brev till stamkunderna, så borde företagen, om de nu inte vill belöna sina stamkunder, inte ha med sina erbjudanden till nya kunder. Då slapp ju stamkunderna gräma sig i alla fall.
Ja det var en lång tirad. Men jag ville bara säga att jag blev så glad att se att det finns företag inom data/mobiltelefon/internet-sektorn etc (jag känner inte till något mer än FS Data) som vinnlägger sig om sina stamkunder. Det lovar gott för FS Datas framtid.
Jag vill också passa på att tacka för att FS Data fungerat så bra under de år jag varit kund.
mvh
Krister Renard
Uppsala
lördag 30 augusti 2008
tisdag 19 augusti 2008
Utsikt över Medelhavet
Man kan fundera över hur många ord som skrivs och sägs varje sekund på vår planet. Människans behov av kommunikation tycks vara närmast oändligt. Hela tiden får man mail, nyhetsbrev etc. Skulle man läsa alla dessa skulle man dels bli tokig, dels räcker inte dygnets 24 timmar till. Varje år publiceras t ex 75 000 sidor matematiska avhandlingar. Många av dessa kan endast förstås av en handfull experter inom respektive område. Och även för dem kan det ta många timmar att förstå en enda sida. Bloggosfären tycks expandera med ljusets hastighet. Åsikter, åsikter, åsikter. Vi matas med nyheter, reklam, propaganda, åsikter, berättelser etc. För att väcka intresse krävs mer och mer av sensationer, spänning och häftiga effekter. Många hemsidor blinkar och tutar och jag vet inte vad. Tomma tunnor skramlar visserligen mest, men frågan är hur man skall hitta det väsentliga. Det som är viktigt och sant och djupt mänskligt. Det som verkligen på djupet förändrar mig som människa till det bättre. I Predikaren (som antas vara skriven av kung Salomo) 9:17 läser vi, ”De visas ord, om de än hörs helt stilla, är förmer än allt ropande av en dårarnas överste”. Man brukar säga att lögnen hinner två varv runt jorden innan sanningen hinner få på sig stövlarna. Lögn måste underhållas med nya lögner för att inte avslöjas, medan sanningen står på egna ben. Men lögnen kan vara tröttsam när den skriker ut sitt tomma budskap.
Ibland känns det meningslöst att skriva. Det blir hela tiden samma saker, eftersom saker och ting tycks upprepas igen och igen. Man får väl försöka följa Winstons Churchills råd att ”sträva på”.
Förra veckan var jag nere i Spanien och njöt av värme och avkoppling. Jag började skriva på en blogg där nere men när jag kom hem hade jag ännu inte lagt upp den. Här kommer den i alla fall:
Sitter här i södra Spanien, på altanen till en god väns hus (ca 17 km från Cartagena), och njuter av ljumma vindar och en vidunderlig utsikt över Medelhavet, Tid för avkoppling och att fundera över den nu snart gångna sommaren.
Saker och ting fortsätter i vanlig ordning. Per Kornhall har fått ytterligare en lysande recension av sin bok Skapelsekonspirationen (se tidigare blogg). Denna gång i Dalademokraten (klicka här). Recensionen innehöll som vanligt enbart lovord. Inte ett enda ”men...” eller någon som helst reservation inför de många absurda påståenden som förekommer i boken (t ex att intelligent design utgör en fara för mänskligheten och hotar både demokrati och människovärde). Det framgick klart att recensenten tillhörde samma glada gäng av militanta, aggressiva ateister som de två jag nämnt i en tidigare blogg. Den politiska korrektheten firar nya triumfer.
Överhuvudtaget tycks det som att litteraturkritik allt mer börjar övergå i antingen ”litteraturbeundran” (dvs reservationslös beundran av en bok, där man sväljer allt utan minsta invändning) eller ”litteraturkrossning” (där man totalt sågar en bok – allt är värdelöst). Om en bok i princip framför politiskt korrekta åsikter, höjs den till skyarna (speciellt om ämnet är kontroversiellt) och innehåller den ”felaktiga” åsikter, ja då sågas den helt och hållet. I det senare fallet spelar det ingen roll hur välskriven boken är, hur väl dokumenterade bokens påståenden är eller hur logiska resonemangen är. I den politiska korrekthetens förljugna och uppochnedvända värld spelar det ingen roll om något är sant. Är det politiskt korrekt är det sant, även om det inte är sant. Att det har blivit så smalspårigt är egentligen ganska förvånande med tanke på att människor nu har tillgång till mängder av TV-kanaler, tidningar etc för att inte tala om Internet. Man undrar vad det är för märkliga faktorer som avhåller människor från att söka andra källor än SVT och DN och liknande. Lathet? Man vill inte veta? Det är för komplext? Tja, vad vet jag. Hur som helst är det anmärkningsvärt att stora och välrenommerade tidningar som DN och SvD riskerar sitt goda rykte genom att rätta in sig i det politiskt korrekta ledet. En litteraturkritikers uppgift är i första hand att hjälpa läsaren (och då inte bara den politiskt korrekte läsaren) att bedöma en bok, inte att ösa lovord över den.
Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, även den en till ytterlighet politiskt korrekt bok (dvs politiskt korrekt inom den s k intellektuella eliten, även kallad kultureliten – personligen brukar jag använda beteckningen ”kulturdräggen” för att inte blanda ihop denna dystra skara med den verkliga kultureliten, dvs de skarpa tänkare, stora konstnärer, författare etc som givetvis också finns) har på liknande sätt höjts till skyarna av DN, SvD etc. Inte en enda kritisk anmärkning utan idel lovord och beröm. Boken kritiserar nyliberalismen och är starkt USA- och Israelfientlig. Allt ont i världen är den fria markandens och USA:s fel om man får tro Naomi Klein (jag har inte själv läst boken utan bara läst om den). Enligt Johan Norberg och Boris Benulic, liberal respektive vänster-debattör, kryllar chockdoktrinen av faktafel. Norberg och Benulic anklagar kulturskribenter och recensenter för att ha ”missbrukat sitt utrymme i media till att ge positiv uppmärksamhet åt en bok som inte förklarar utan förvanskar” och utmanar till en debatt. Boken och de enbart positiva recensionerna har föranlett en livlig diskussion i bloggosfären och på kultursidor. Förr i världen brukade man säga att något var OK (okey) om det var bra eller rätt. Det kanske börjar bli dags att ersätta OK med PK (dvs ”Politiskt Korrekt”).
Pridefestivalen har timat och i år var temat ”Svenska Synden Bryter Gränser”. RFSL har tidigare uttryckt sitt stora missnöje med att det finns kristna (och andra med för den delen), som hävdar att vissa yttringar av sexualiteten rimligen måste betraktas som onormala. När kristna talar om ”synd” i sådana här sammanhang, brukar RFSL och alla politiskt korrekta människor gå i taket. ”Kränkning, kränkning” ropar man. Intressant att arrangörerna bakom Pride 2008 tydligen erkänner att de finns synd och att det finns gränser att bryta. Tvistefrågan ligger tydligen i var dessa gränser går, inte om de finns eller ej.
I Mellanöstern är allt sig likt. För någon månad sedan lämnade Hizbollah tillbaka kropparna efter två israeliska soldater (jag har tidigare skrivit om detta här) i utbyte mot ett hundratal kroppar efter hizbollahsoldater som stupade i kriget sommaren 2006 plus att Israel frigav ett antal terrorister. Ända fram till det faktiska överlämnandet hävdade Hizbollah att de två israeliska soldaterna var i livet. De frigivna terroristerna hälsades som hjältar när de återvände till Libanon och firades med parader och fester. En av ”hjältarna” hade av en israelisk domstol dömts till livstids fängelse för att ha släpat iväg en pappa och dennes lilla dotter ned till stranden. Där sköt han pappan inför dotterns ögon och sedan krossade han den lilla flickans huvud med sin gevärskolv. Hjälte – jo jag tackar! Ett vidrigt stinkande ynk. Den som gör något sådant förtjänar inte ens att kallas människa!!! Och en kultur som firar en sjuk, barnamördande psykopat som hjälte, är en ond, depraverad kultur, som inte är värdig att räknas som en del av den mänskliga civilisationen. Visst begick också de allierade grymheter under andra världskriget. Men en sak är säker, en engelsk eller amerikansk soldat som hade begått liknande vidriga handlingar, skulle ha föraktats av i stort sett alla sina landsmän (förutom att han givetvis hade fått ett mycket långt fängelsestraff).
Hamas håller ytterligare en israelisk soldat fången sedan två år tillbaka. Man är villig att återlämna honom om Israel frisläpper ett stort antal terrorister. Hamas ger sken av att soldaten ifråga fortfarande lever, för att få så mycket fördel som möjligt av utbytet. Jag ser det som självklart att soldaten redan är död. Jag känner faktiskt inte till ett enda fall där den palestinska sidan återlämnat en fånge i levande skick. Islamisternas respekt för människoliv är så nära noll man kan komma.
Svenska politiker närmar sig gradvis Hamas (även från den borgerliga sidan). Hamas har uppenbart intresse av att bli accepterat i Väst. Här har svenska politiker, som ju säger sig stå för människovärde och frihet, ett gyllene tillfälle att verka för det de säger sig verka för. Genom att klargöra för Hamas att ett absolut minimivillkor för acceptans är att de snarast måste återlämna den israeliske soldaten (levande!), upphöra med raketbeskjutningar av Israel och erkänna Israels existens och även rätt att existera. Detta skulle vara till stor hjälp för det palestinska folket och hjälpa dem att anträda den enda möjliga vägen – förhandlingar och kompromisser. Hamas' och Hizbollahs väg, som kantas av lik och blodiga kroppsdelar, leder enbart till lidande och fattigdom för palestinierna (men knappast för deras korrumperade ledare, som lever lyxliv för bidragspengarna från Väst).
Svenska försvaret fortsätter sin farliga avveckling. Gotland kommer i framtiden att vara helt oförsvarat. Flygvapnet kommer at bestå av tre divisioner (24 plan – JAS 39 Gripen), med piloter som får ytterst lite flygtid (en bråkdel av vad t ex amerikanska piloter får), och därför inte kommer att vara speciellt skickliga. Den borgerliga regeringen tycks vara beredd att göra precis vad som helst för att behålla makten (försvarspengarna används till att bl a sänka skatterna, dvs muta väljarna). Man drar sig inte ens för att äventyra Sveriges framtida säkerhet. Tron att det aldrig mer kommer att bli krig eller att vi kommer att ha tid att rusta i god tid om så skulle bli fallet, har gång på gång visat sig felaktig. Upptakten till andra världskriget är ett exempel bland många. Rysslands ockupation av Georgien häromdagen visar hur snabbt en till synes fredlig situation kan förändras. Om Ryssland stannar kvar som ockupationsmakt i Georgien kan vi få en mycket spänd världspolitisk situation och ingen vet vad som då kan hända.
Sveriges Radio och SVT fortsätter med att i vanlig ordning, genom sin partiskhet och vänstervridning och politiska korrekthet, förråda publicservicetanken. Under sommaren har man sänt en serie om familjen med titeln ”Den heliga familjen”, där man försökte visa på hur förtryckande, ond, hemsk, farlig, vidrig kärnfamiljen är. Jag undrar hur många barn som skulle hålla med om detta! För ett barn innebär en skilsmässa oftast en personlig katastrof. En sammanhållen, harmonisk familj är den absolut bästa förutsättningen för lyckliga och trygga barn, som sedan kan bli harmoniska vuxna.
Under sommaren har vi hört den ena larmrapporten efter den andra om hur användandet av sömnmedel och psykofarmaka bland ungdomar ökat dramatiskt. Bara på ett år har tonåringars användning av sömnmedel ökat med 36%. Svenska tonårsflickor gör 60 procent fler aborter än i de nordiska grannländerna (hänsyn tagen till folkmängden). Könssjukdomar sprids snabbt. Klamydia har ökat med 300 procent sedan 1998. I åldern 10-14 år har klamydia ökat med 150 procent sedan 2000 (hur kan en 10-åring få klamydia? -- det är ju sjukt). Misshandelsbrott begås av allt yngre personer och skadorna blir allt allvarligare. Antalet självmord bland flickor 15-24 år har ökat kraftigt, trots att alltfler flickor konsumerar antidepressiva medel.
Ungdomar i Sverige mår uppenbarligen dåligt, trots att kärnfamiljen alltmer nedmonteras och kristendomen och den gammaldags heliga moralen idag i stort sett är helt borta (ivrigt påhejat av SR/SVT). Det tycks som att den väg vårt land beträtt inte är en väg till lycka. Sann frihet är kanske inte frihet från allt, utan snarare frihet till. Till sanning, rättfärdighet och kärlek. Den frihet vi ser idag kan enkelt karakteriseras som friheten att förstöra sin egen (och andras) framtid. Människans ondska måste hållas i schack, annars upphör vi att vara människor och regrederar till djur. Tyvärr ser vi en sådan utveckling. En inverterad evolution. Även om kaos inte kan bli ordning av sig självt, så är motsatsen fullt möjlig.
Att ett publicserviceföretag företräder en dylik destruktiv familje- och samhällssyn, visar att SR/SVT till stora delar företräder den lilla gudshatande, politiskt korrekta, ”intellektuella” eliten (eller som jag brukar säga ”kulturdräggen” eller ”de intellektuella psykopaterna”), som genom manipulation lyckats skaffa sig ett dominerande medialt inflytande, som inte står i någon som helst rimlig proportion till deras numerär.
Med andra ord -- allt är som vanligt i det bästa av alla länder. Apropå det bästa av alla länder. Spanien har, läste jag någonstans, Europas bästa sjukvård. Dessutom är all sjukvård i Spanien helt gratis. Det kostar inte ett öre att gå till doktorn. Många svenskar tycks tro att i alla andra länder får folk ligga och dö på gatorna när de blir sjuka. Så är det alltså inte. Sverige är inte alls det paradis som officiellt hävdas. Hundratusentals barn är svårt mobbade i skolan och deras liv är en pina. Gamla människor ligger och dör i sin ensamhet. Det finns nog få länder i världen där den som är beredd att studera och arbeta hårt har det så dåligt som i Sverige. Och där den den som är lat, oärlig och kriminell har det så bra som i vårt land. Mörda någon och du är ute efter max ett par år. Du får en trevlig lägenhet och hjälp till arbete. Vill du inte arbeta försörjs du av Staten. Svenska samhället tycks inte veta hur väl man vill bovar och banditer. Samtidigt lever många människor som arbetat hårt hela livet i fattigdom och misär i vårt land. En barnamördare i Kumlafängelset äter mycket bättre än tusentals av våra pensionärer. Välfärdssamhälle! Jo pyttsan! Välfärd för politiker möjligen. Har du varit minister under en mandatperiod får du 47 000 kr i pension per månad resten av livet (om detta inte ändrats på senare tid).
Något jag tycker om när det gäller länder som Spanien och Portugal är att man umgås över alla åldrar. Jag tror detta är mycket viktigt. På söndagen går man ut och äter, mamma, pappa, barn, morföräldrar etc. Och man sitter i timmar och äter och pratar och pratar. Och tonåringar säger inte efter fem minuter, som svenska tonåringar, ”Får vi gå snart?” ”Måste vi sitta kvar vid bordet?”. I stället sitter tonåringarna och pratar med sina föräldrar och morföräldrar. Och får del av deras livsvisdom. I Sverige umgås tonåringar med tonåringar. När man umgås med personer som är ungefär på samma nivå som man själv, växer man inte. När man umgås med människor som kan mer, har mer erfarenheter etc, växer och utvecklas man. Det är kanske därför som svenska 30-åringar (enligt Carl Hamiltons bok Den infantila människan) ligger på samma mognadsnivå som en 12-åring gjorde i början av 1900-talet. En tolvåring var ju då normalt ute i arbetslivet och bidrog till familjens försörjning. De problem som dagens 30-åringar brottas med är om den 56-tums platt-tv de skall köpa, skall vara LCD eller plasma. Vilka problem de har!!! Stackare att behöva lida så!
Ibland känns det meningslöst att skriva. Det blir hela tiden samma saker, eftersom saker och ting tycks upprepas igen och igen. Man får väl försöka följa Winstons Churchills råd att ”sträva på”.
Förra veckan var jag nere i Spanien och njöt av värme och avkoppling. Jag började skriva på en blogg där nere men när jag kom hem hade jag ännu inte lagt upp den. Här kommer den i alla fall:
Sitter här i södra Spanien, på altanen till en god väns hus (ca 17 km från Cartagena), och njuter av ljumma vindar och en vidunderlig utsikt över Medelhavet, Tid för avkoppling och att fundera över den nu snart gångna sommaren.
Saker och ting fortsätter i vanlig ordning. Per Kornhall har fått ytterligare en lysande recension av sin bok Skapelsekonspirationen (se tidigare blogg). Denna gång i Dalademokraten (klicka här). Recensionen innehöll som vanligt enbart lovord. Inte ett enda ”men...” eller någon som helst reservation inför de många absurda påståenden som förekommer i boken (t ex att intelligent design utgör en fara för mänskligheten och hotar både demokrati och människovärde). Det framgick klart att recensenten tillhörde samma glada gäng av militanta, aggressiva ateister som de två jag nämnt i en tidigare blogg. Den politiska korrektheten firar nya triumfer.
Överhuvudtaget tycks det som att litteraturkritik allt mer börjar övergå i antingen ”litteraturbeundran” (dvs reservationslös beundran av en bok, där man sväljer allt utan minsta invändning) eller ”litteraturkrossning” (där man totalt sågar en bok – allt är värdelöst). Om en bok i princip framför politiskt korrekta åsikter, höjs den till skyarna (speciellt om ämnet är kontroversiellt) och innehåller den ”felaktiga” åsikter, ja då sågas den helt och hållet. I det senare fallet spelar det ingen roll hur välskriven boken är, hur väl dokumenterade bokens påståenden är eller hur logiska resonemangen är. I den politiska korrekthetens förljugna och uppochnedvända värld spelar det ingen roll om något är sant. Är det politiskt korrekt är det sant, även om det inte är sant. Att det har blivit så smalspårigt är egentligen ganska förvånande med tanke på att människor nu har tillgång till mängder av TV-kanaler, tidningar etc för att inte tala om Internet. Man undrar vad det är för märkliga faktorer som avhåller människor från att söka andra källor än SVT och DN och liknande. Lathet? Man vill inte veta? Det är för komplext? Tja, vad vet jag. Hur som helst är det anmärkningsvärt att stora och välrenommerade tidningar som DN och SvD riskerar sitt goda rykte genom att rätta in sig i det politiskt korrekta ledet. En litteraturkritikers uppgift är i första hand att hjälpa läsaren (och då inte bara den politiskt korrekte läsaren) att bedöma en bok, inte att ösa lovord över den.
Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, även den en till ytterlighet politiskt korrekt bok (dvs politiskt korrekt inom den s k intellektuella eliten, även kallad kultureliten – personligen brukar jag använda beteckningen ”kulturdräggen” för att inte blanda ihop denna dystra skara med den verkliga kultureliten, dvs de skarpa tänkare, stora konstnärer, författare etc som givetvis också finns) har på liknande sätt höjts till skyarna av DN, SvD etc. Inte en enda kritisk anmärkning utan idel lovord och beröm. Boken kritiserar nyliberalismen och är starkt USA- och Israelfientlig. Allt ont i världen är den fria markandens och USA:s fel om man får tro Naomi Klein (jag har inte själv läst boken utan bara läst om den). Enligt Johan Norberg och Boris Benulic, liberal respektive vänster-debattör, kryllar chockdoktrinen av faktafel. Norberg och Benulic anklagar kulturskribenter och recensenter för att ha ”missbrukat sitt utrymme i media till att ge positiv uppmärksamhet åt en bok som inte förklarar utan förvanskar” och utmanar till en debatt. Boken och de enbart positiva recensionerna har föranlett en livlig diskussion i bloggosfären och på kultursidor. Förr i världen brukade man säga att något var OK (okey) om det var bra eller rätt. Det kanske börjar bli dags att ersätta OK med PK (dvs ”Politiskt Korrekt”).
Pridefestivalen har timat och i år var temat ”Svenska Synden Bryter Gränser”. RFSL har tidigare uttryckt sitt stora missnöje med att det finns kristna (och andra med för den delen), som hävdar att vissa yttringar av sexualiteten rimligen måste betraktas som onormala. När kristna talar om ”synd” i sådana här sammanhang, brukar RFSL och alla politiskt korrekta människor gå i taket. ”Kränkning, kränkning” ropar man. Intressant att arrangörerna bakom Pride 2008 tydligen erkänner att de finns synd och att det finns gränser att bryta. Tvistefrågan ligger tydligen i var dessa gränser går, inte om de finns eller ej.
I Mellanöstern är allt sig likt. För någon månad sedan lämnade Hizbollah tillbaka kropparna efter två israeliska soldater (jag har tidigare skrivit om detta här) i utbyte mot ett hundratal kroppar efter hizbollahsoldater som stupade i kriget sommaren 2006 plus att Israel frigav ett antal terrorister. Ända fram till det faktiska överlämnandet hävdade Hizbollah att de två israeliska soldaterna var i livet. De frigivna terroristerna hälsades som hjältar när de återvände till Libanon och firades med parader och fester. En av ”hjältarna” hade av en israelisk domstol dömts till livstids fängelse för att ha släpat iväg en pappa och dennes lilla dotter ned till stranden. Där sköt han pappan inför dotterns ögon och sedan krossade han den lilla flickans huvud med sin gevärskolv. Hjälte – jo jag tackar! Ett vidrigt stinkande ynk. Den som gör något sådant förtjänar inte ens att kallas människa!!! Och en kultur som firar en sjuk, barnamördande psykopat som hjälte, är en ond, depraverad kultur, som inte är värdig att räknas som en del av den mänskliga civilisationen. Visst begick också de allierade grymheter under andra världskriget. Men en sak är säker, en engelsk eller amerikansk soldat som hade begått liknande vidriga handlingar, skulle ha föraktats av i stort sett alla sina landsmän (förutom att han givetvis hade fått ett mycket långt fängelsestraff).
Hamas håller ytterligare en israelisk soldat fången sedan två år tillbaka. Man är villig att återlämna honom om Israel frisläpper ett stort antal terrorister. Hamas ger sken av att soldaten ifråga fortfarande lever, för att få så mycket fördel som möjligt av utbytet. Jag ser det som självklart att soldaten redan är död. Jag känner faktiskt inte till ett enda fall där den palestinska sidan återlämnat en fånge i levande skick. Islamisternas respekt för människoliv är så nära noll man kan komma.
Svenska politiker närmar sig gradvis Hamas (även från den borgerliga sidan). Hamas har uppenbart intresse av att bli accepterat i Väst. Här har svenska politiker, som ju säger sig stå för människovärde och frihet, ett gyllene tillfälle att verka för det de säger sig verka för. Genom att klargöra för Hamas att ett absolut minimivillkor för acceptans är att de snarast måste återlämna den israeliske soldaten (levande!), upphöra med raketbeskjutningar av Israel och erkänna Israels existens och även rätt att existera. Detta skulle vara till stor hjälp för det palestinska folket och hjälpa dem att anträda den enda möjliga vägen – förhandlingar och kompromisser. Hamas' och Hizbollahs väg, som kantas av lik och blodiga kroppsdelar, leder enbart till lidande och fattigdom för palestinierna (men knappast för deras korrumperade ledare, som lever lyxliv för bidragspengarna från Väst).
Svenska försvaret fortsätter sin farliga avveckling. Gotland kommer i framtiden att vara helt oförsvarat. Flygvapnet kommer at bestå av tre divisioner (24 plan – JAS 39 Gripen), med piloter som får ytterst lite flygtid (en bråkdel av vad t ex amerikanska piloter får), och därför inte kommer att vara speciellt skickliga. Den borgerliga regeringen tycks vara beredd att göra precis vad som helst för att behålla makten (försvarspengarna används till att bl a sänka skatterna, dvs muta väljarna). Man drar sig inte ens för att äventyra Sveriges framtida säkerhet. Tron att det aldrig mer kommer att bli krig eller att vi kommer att ha tid att rusta i god tid om så skulle bli fallet, har gång på gång visat sig felaktig. Upptakten till andra världskriget är ett exempel bland många. Rysslands ockupation av Georgien häromdagen visar hur snabbt en till synes fredlig situation kan förändras. Om Ryssland stannar kvar som ockupationsmakt i Georgien kan vi få en mycket spänd världspolitisk situation och ingen vet vad som då kan hända.
Sveriges Radio och SVT fortsätter med att i vanlig ordning, genom sin partiskhet och vänstervridning och politiska korrekthet, förråda publicservicetanken. Under sommaren har man sänt en serie om familjen med titeln ”Den heliga familjen”, där man försökte visa på hur förtryckande, ond, hemsk, farlig, vidrig kärnfamiljen är. Jag undrar hur många barn som skulle hålla med om detta! För ett barn innebär en skilsmässa oftast en personlig katastrof. En sammanhållen, harmonisk familj är den absolut bästa förutsättningen för lyckliga och trygga barn, som sedan kan bli harmoniska vuxna.
Under sommaren har vi hört den ena larmrapporten efter den andra om hur användandet av sömnmedel och psykofarmaka bland ungdomar ökat dramatiskt. Bara på ett år har tonåringars användning av sömnmedel ökat med 36%. Svenska tonårsflickor gör 60 procent fler aborter än i de nordiska grannländerna (hänsyn tagen till folkmängden). Könssjukdomar sprids snabbt. Klamydia har ökat med 300 procent sedan 1998. I åldern 10-14 år har klamydia ökat med 150 procent sedan 2000 (hur kan en 10-åring få klamydia? -- det är ju sjukt). Misshandelsbrott begås av allt yngre personer och skadorna blir allt allvarligare. Antalet självmord bland flickor 15-24 år har ökat kraftigt, trots att alltfler flickor konsumerar antidepressiva medel.
Ungdomar i Sverige mår uppenbarligen dåligt, trots att kärnfamiljen alltmer nedmonteras och kristendomen och den gammaldags heliga moralen idag i stort sett är helt borta (ivrigt påhejat av SR/SVT). Det tycks som att den väg vårt land beträtt inte är en väg till lycka. Sann frihet är kanske inte frihet från allt, utan snarare frihet till. Till sanning, rättfärdighet och kärlek. Den frihet vi ser idag kan enkelt karakteriseras som friheten att förstöra sin egen (och andras) framtid. Människans ondska måste hållas i schack, annars upphör vi att vara människor och regrederar till djur. Tyvärr ser vi en sådan utveckling. En inverterad evolution. Även om kaos inte kan bli ordning av sig självt, så är motsatsen fullt möjlig.
Att ett publicserviceföretag företräder en dylik destruktiv familje- och samhällssyn, visar att SR/SVT till stora delar företräder den lilla gudshatande, politiskt korrekta, ”intellektuella” eliten (eller som jag brukar säga ”kulturdräggen” eller ”de intellektuella psykopaterna”), som genom manipulation lyckats skaffa sig ett dominerande medialt inflytande, som inte står i någon som helst rimlig proportion till deras numerär.
Med andra ord -- allt är som vanligt i det bästa av alla länder. Apropå det bästa av alla länder. Spanien har, läste jag någonstans, Europas bästa sjukvård. Dessutom är all sjukvård i Spanien helt gratis. Det kostar inte ett öre att gå till doktorn. Många svenskar tycks tro att i alla andra länder får folk ligga och dö på gatorna när de blir sjuka. Så är det alltså inte. Sverige är inte alls det paradis som officiellt hävdas. Hundratusentals barn är svårt mobbade i skolan och deras liv är en pina. Gamla människor ligger och dör i sin ensamhet. Det finns nog få länder i världen där den som är beredd att studera och arbeta hårt har det så dåligt som i Sverige. Och där den den som är lat, oärlig och kriminell har det så bra som i vårt land. Mörda någon och du är ute efter max ett par år. Du får en trevlig lägenhet och hjälp till arbete. Vill du inte arbeta försörjs du av Staten. Svenska samhället tycks inte veta hur väl man vill bovar och banditer. Samtidigt lever många människor som arbetat hårt hela livet i fattigdom och misär i vårt land. En barnamördare i Kumlafängelset äter mycket bättre än tusentals av våra pensionärer. Välfärdssamhälle! Jo pyttsan! Välfärd för politiker möjligen. Har du varit minister under en mandatperiod får du 47 000 kr i pension per månad resten av livet (om detta inte ändrats på senare tid).
Något jag tycker om när det gäller länder som Spanien och Portugal är att man umgås över alla åldrar. Jag tror detta är mycket viktigt. På söndagen går man ut och äter, mamma, pappa, barn, morföräldrar etc. Och man sitter i timmar och äter och pratar och pratar. Och tonåringar säger inte efter fem minuter, som svenska tonåringar, ”Får vi gå snart?” ”Måste vi sitta kvar vid bordet?”. I stället sitter tonåringarna och pratar med sina föräldrar och morföräldrar. Och får del av deras livsvisdom. I Sverige umgås tonåringar med tonåringar. När man umgås med personer som är ungefär på samma nivå som man själv, växer man inte. När man umgås med människor som kan mer, har mer erfarenheter etc, växer och utvecklas man. Det är kanske därför som svenska 30-åringar (enligt Carl Hamiltons bok Den infantila människan) ligger på samma mognadsnivå som en 12-åring gjorde i början av 1900-talet. En tolvåring var ju då normalt ute i arbetslivet och bidrog till familjens försörjning. De problem som dagens 30-åringar brottas med är om den 56-tums platt-tv de skall köpa, skall vara LCD eller plasma. Vilka problem de har!!! Stackare att behöva lida så!
måndag 2 juni 2008
Orgier i politisk korrekthet – Kornhalls bok recenserad
Apropå Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen (vilken jag närmare kommenterar här) så har Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nu recenserat den. Recensionerna var båda mycket positiva för att inte säga översvallande. Recensionen i SvD gjordes den 26/5 2008 av Fredrik Sjöberg. Titeln var "Intelligent kritik av kreationismen”. Några citat:
Inte ett ord av kritik eller tveksamhet. Sjöberg köper hela boken med hull och hår. Det föraktfulla, aggressiva språket i recensionen avslöjar att Sjöberg tillhör gruppen av militanta, religionshatande ateister. Att tro på ID (intelligent design) jämställs t ex med att tro att jorden är platt. Sjöberg tycks lyckligt omedveten om att det finns nobelpristagare i fysik som tycker sig se en Designer bakom Universum.
Sjöberg nämner i recensionen att han och Kornhall är gamla kompisar från Fältbiologerna ("Det sista jag hörde av Per Kornhall var ett vykort från Goa, Indien..."). Detta framstår som mycket märkligt. Det kan knappast vara normalt att kompisar recenserar varandra (däremot är det normalt att kompisar beundrar varandra).
Ett par veckor tidigare (12/5 2008) recenserade Thomas Anderberg Kornhalls bok i DN. Rubriken var "Per Kornhall: Skapelsekonspirationen/Chris Hedges: Amerikanska fascister” (Anderberg recenserade två böcker samtidigt) med underrubrik ”Den kristna konspirationen”. Jag saxar några stycken ur den recensionen också:
Även här dryper meningarna av förakt, aggressivitet, hånfullhet och överlägsenhet gentemot bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). Den kristna kärleken är bara ”psykisk och fysisk tuktan” etc (jag förmodar Anderberg räknar in Moder Théresas versamhet här). Det är uppenbart att också Anderberg tillhör de militanta, kristendomshatande ateisternas skara. Anderbergs recension är ett enda lovord till boken. Inte en enda invändning eller ”men…” som recensenter nästan alltid får med på slutet, hur positiv en recension än är, för att visa att de trots allt är överlägsna den författare eller artist som de recenserar. Det är anmärkningsvärt. Men, eftersom Kornhalls bok är så ultimat politiskt korrekt som en bok kan vara (100 poäng på en hundragradig skala), blir givetvis lovorden översvallande.
Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en recension som varit så helt förbehållslöst positiv som dessa två recensioner. Det brukar alltid finnas någon invändning typ, ”Persongalleriet är kanske lite svagt…” eller ”trots bokens alla förtjänster känns det som man läst ungefär samma bok flera gånger tidigare…” Men inte här. Inte ett enda ”Men…” Märkligt!
Jag mailade Anderberg och skrev följande: ”Du skriver i din recension av Per Kornhalls bok "Skapelsekonspirationen", att de som tycker sig se en designer bakom universum, livet och de olika arterna "utnyttjar alla till buds stående medel: forskningsfusk, lögner, förtal". Eftersom du givetvis inte själv befinner dig på denna djupa nivå av moraliskt förfall, så förstår jag att du egentligen vill ta reda på hur det förhåller sig, men att du inte hunnit än. För att spara dyrbar tid åt dig, kan jag nämna att jag skrivit en kommentar till Kornhalls bok.” Och sedan gav jag en länk till min artikel om Skapelsekonspirationen. Det har nu gått 11 dagar sedan jag skickade mailet och jag har ännu inte fått något svar. Herr Anderberg kommer nog knappast att läsa min artikel. Varför skulle han det? Han vet ju redan hur det förhåller sig. Objektivitet innebär att enbart ta del av politiskt korrekta artiklar. Eller hur?
Ibland kallar man recensenter för "kritiker" (filmkritiker, litteraturkritiker etc). Den typ av litteraturrecensent vi sett prov på ovan borde snarare kallas "litteraturbeundrare" för någon seriös kritik handlar det knappast om.
Jaa, politisk korrekthet är verkligen fascinerande. Det är intressant hur blind man kan vara inför sina egna förutfattade meningar (det gäller givetvis mig också). Samtidigt är det djupt tragiskt att debattnivån på sådana viktiga tidningar som DN och SvD inte är högre. Vem vet, Kornhall kanske så småningom kommer att få nobelpriset i litteratur. Jag menar, kunde Yassir Arafat få fredspriset, så varför inte…?
Att fakta i målet – det man verkligen påstår – inte har mera fog för sig än teorin om att jorden är platt spelar ingen roll. Och i Sverige är det fritt fram, också i skolorna.
”Skapelsekonspirationen” är en initierad skildring av dumhet och dogmatism, skriven av en god pedagog. Med återhållen vrede och ett stänk av det vemod som kommer av dyrköpta erfarenheter förklarar och vederlägger Kornhall sina forna trosfränders dimridåer.
Inte ett ord av kritik eller tveksamhet. Sjöberg köper hela boken med hull och hår. Det föraktfulla, aggressiva språket i recensionen avslöjar att Sjöberg tillhör gruppen av militanta, religionshatande ateister. Att tro på ID (intelligent design) jämställs t ex med att tro att jorden är platt. Sjöberg tycks lyckligt omedveten om att det finns nobelpristagare i fysik som tycker sig se en Designer bakom Universum.
Sjöberg nämner i recensionen att han och Kornhall är gamla kompisar från Fältbiologerna ("Det sista jag hörde av Per Kornhall var ett vykort från Goa, Indien..."). Detta framstår som mycket märkligt. Det kan knappast vara normalt att kompisar recenserar varandra (däremot är det normalt att kompisar beundrar varandra).
Ett par veckor tidigare (12/5 2008) recenserade Thomas Anderberg Kornhalls bok i DN. Rubriken var "Per Kornhall: Skapelsekonspirationen/Chris Hedges: Amerikanska fascister” (Anderberg recenserade två böcker samtidigt) med underrubrik ”Den kristna konspirationen”. Jag saxar några stycken ur den recensionen också:
Också språket är förgiftat (Anderberg talar här om bibeltroende kristna). "Kärlek" har å ena sidan krympts till att omfatta dem som delar samma tro, men å andra sidan vidgats så att "kärlek" kommit att innebära såväl psykisk som fysisk "tuktan" av kvinnor och barn. "Frihet" har omvandlats att betyda den "frihet" man får när man tagit emot Kristus och befrias från världens sorger för att i stället lyda Honom.
Rustade på detta sätt går man till storms mot det sekulära samhället med en krigsmetaforik utan motstycke. "Så låt oss kristna rikta om kanonerna lite grand och börja skjuta på själva grunden för ateismen - evolutionen", som den svenske ID-anhängaren Krister Renard uttrycker det. I striden mot det samhälle som tillåtit "historiens största folkmord", det vill säga aborter, och som röjt undan förutsättningarna för kärnfamiljen och kyrkan, utnyttjar man alla till buds stående medel: forskningsfusk, lögner, förtal.
Även här dryper meningarna av förakt, aggressivitet, hånfullhet och överlägsenhet gentemot bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). Den kristna kärleken är bara ”psykisk och fysisk tuktan” etc (jag förmodar Anderberg räknar in Moder Théresas versamhet här). Det är uppenbart att också Anderberg tillhör de militanta, kristendomshatande ateisternas skara. Anderbergs recension är ett enda lovord till boken. Inte en enda invändning eller ”men…” som recensenter nästan alltid får med på slutet, hur positiv en recension än är, för att visa att de trots allt är överlägsna den författare eller artist som de recenserar. Det är anmärkningsvärt. Men, eftersom Kornhalls bok är så ultimat politiskt korrekt som en bok kan vara (100 poäng på en hundragradig skala), blir givetvis lovorden översvallande.
Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en recension som varit så helt förbehållslöst positiv som dessa två recensioner. Det brukar alltid finnas någon invändning typ, ”Persongalleriet är kanske lite svagt…” eller ”trots bokens alla förtjänster känns det som man läst ungefär samma bok flera gånger tidigare…” Men inte här. Inte ett enda ”Men…” Märkligt!
Jag mailade Anderberg och skrev följande: ”Du skriver i din recension av Per Kornhalls bok "Skapelsekonspirationen", att de som tycker sig se en designer bakom universum, livet och de olika arterna "utnyttjar alla till buds stående medel: forskningsfusk, lögner, förtal". Eftersom du givetvis inte själv befinner dig på denna djupa nivå av moraliskt förfall, så förstår jag att du egentligen vill ta reda på hur det förhåller sig, men att du inte hunnit än. För att spara dyrbar tid åt dig, kan jag nämna att jag skrivit en kommentar till Kornhalls bok.” Och sedan gav jag en länk till min artikel om Skapelsekonspirationen. Det har nu gått 11 dagar sedan jag skickade mailet och jag har ännu inte fått något svar. Herr Anderberg kommer nog knappast att läsa min artikel. Varför skulle han det? Han vet ju redan hur det förhåller sig. Objektivitet innebär att enbart ta del av politiskt korrekta artiklar. Eller hur?
Ibland kallar man recensenter för "kritiker" (filmkritiker, litteraturkritiker etc). Den typ av litteraturrecensent vi sett prov på ovan borde snarare kallas "litteraturbeundrare" för någon seriös kritik handlar det knappast om.
Jaa, politisk korrekthet är verkligen fascinerande. Det är intressant hur blind man kan vara inför sina egna förutfattade meningar (det gäller givetvis mig också). Samtidigt är det djupt tragiskt att debattnivån på sådana viktiga tidningar som DN och SvD inte är högre. Vem vet, Kornhall kanske så småningom kommer att få nobelpriset i litteratur. Jag menar, kunde Yassir Arafat få fredspriset, så varför inte…?
måndag 28 april 2008
Hur djupt kan SR sänka sig när det gäller Mellanösternreportage?
Jag är en ganska trogen P1-lyssnare. I denna kanal förekommer många mycket bra och intressanta program. Vissa är t o m sensationellt bra. De flesta program är trevliga, avkopplande, upplysande och bildande. Dvs precis vad man förväntar sig av en gedigen, resursstark public-service-kanal. P1:s utbud sträcker sig över de mest skilda ämnesområden; vetenskap, politik, konst, geografi, underhållning etc. Visst kan programkvaliteten variera -- annat är ju inte att förvänta sig, men som sagt, överlag ger jag P1 mycket högt betyg.
Men, men, men.... Det finns tyvärr också fläckar. Så fort vi kommer till nyhetsprogram och liknande, blir bilden inte lika positiv. Det tycks som att man har stora svårigheter att förhålla sig till bl a Mellanösternkonflikten. Rent generellt är nyhetsinslag i detta ämne oerhört vinklade åt det palestinska hållet. För ett antal år sedan fanns en mellanöstern"korrespondent" som hette Peter Löfgren. Hans "reportage" var inte bara vinklade till palestiniernas fördel, det handlade om ren och oförblommad propagande för den palestinska saken. Numera har han fått en "värdig" efterträdare i Cecilia Uddén.
Nu vet jag inte var denna kvinna fått sin journalistutbildning (eller kanske det är inbillning) någonstans, men hon tycks i alla fall ha missuppfattat det där med nyheter, objektivitet och public service. Hon tycks tro att nyheter är propaganda, att objektivitet innebär att företräda ena sidan och att public service betyder att betjäna den vänstervridna, kristendomshatande svenska kultureliten. Jag har hört otaliga av hennes mellanösternreportage (hon är sannerligen inte lat) och de har utan undantag företrätt den palestinska saken. I bästa fall har enstaka argument som talar till Israels fördel nämnts, men det utgör extrema undantag (jag är inte ens säker på att det förekommit sådana inslag). Jag misstänker att Hamas´egen propagandakanal är mer objektiv i sin rapportering än vad Cecilia Uddén är. Hennes röst vibrerar ofta av indigantion och rent hat, när hon berättar om de hemska barnamördande israelerna, samtidigt som Hamas etc alltför ofta framställs som fredsälskande humanister, som inte vet hur väl de vill mänskligheten, inkluderande det judiska folket (att palestinierna avsiktligt placerar sina raketramper bland barn -- dvs att det är palestinierna själva som ofta är orsak till att palestinska barn dör, nämns aldrig). Hon talar ofta upphetsat om den hemska orättfärdiga "muren", men nämner aldrig orsaken till muren (vilken varit mycket effektiv mot terrorister -- något som även Hamas erkänt). Aldrig berättar hon för oss att den dagen Hamas etc upphör med terrordåd, kommer muren att rivas. Nyligen avslutade hon en intervju med en islamist genom att utropa, "El Hamdi Illah", vilket betyder "prisad vare Allah".
Till saken hör att Cecilia Uddén tidigare, under det amerikanska presidentvalet 2004, bekänt färg när det gäller syn på objektivitet och public service. Hon anklagades för ensidig rapportering och hävdade då i P1 att Sveriges Radio inte behövde vara opartiskt när det gällde det amerikanska presidentvalet. Hon sade rent ut, "Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter..." Detta ledde till att hon sattes i karantän av radioledningen.
Cecilia Uddén är ett hån mot allt vad sann journalistik heter. Och just hon har placerats som korrespondent i Mellanöstern. Det är svårt att förstå varför P1:s ledning placerar henne just där, i denna den mest infekterade av alla konflikter. Jag har svårt att tänka mig en mer olämplig person på en så viktig plats. Hon skulle säkert göra ett utomordenligt arbete på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Hallsberg. Där kunde hon rapportera om bortsprungna hundar och att kräftfisket i Tisaren inte är vad det har varit. Frestelsen att där driva en egen agenda skulle antagligen inte vara särskilt stor. Men Mellanöstern...
Att det finns människor som Cecilia Uddén visste vi. Men hur kan ledningen för en public-service-radiostation placera henne som mellanösternkorrespondent? Det är ofattbart!!! Ofattbart!!! Det talar tyvärr inte till P1:s och SR:s fördel.
Public service?! Jo jag tackar ja! Jag begär inte att man skall vara vinklad till Israels fördel. Men jag begär objektivitet av Sveriges Radio. Public service förpliktigar! Jag är också en del av den publik som man skall serva.
Under kriget i Libanon förrförra sommaren hade den arabiska tv-kanalen Al Jazira varje dag ett inslag, där en israelisk officer fick komma till tals och framlägga Israels syn. Trots att Al Jazira knappast står på Israels sida. Visst har det gått bra långt när en arabisk tv-kanal är mer objektiv än både SR och SVT?!
SR äventyrar sannerligen sin trovärdighet genom att ha en mellanösternreporter som Cecilia Uddén. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Åratal. Att riva ned ett förtroende går på en sekund. Den sekunden har har redan gått, kära SR!
Men, men, men.... Det finns tyvärr också fläckar. Så fort vi kommer till nyhetsprogram och liknande, blir bilden inte lika positiv. Det tycks som att man har stora svårigheter att förhålla sig till bl a Mellanösternkonflikten. Rent generellt är nyhetsinslag i detta ämne oerhört vinklade åt det palestinska hållet. För ett antal år sedan fanns en mellanöstern"korrespondent" som hette Peter Löfgren. Hans "reportage" var inte bara vinklade till palestiniernas fördel, det handlade om ren och oförblommad propagande för den palestinska saken. Numera har han fått en "värdig" efterträdare i Cecilia Uddén.
Nu vet jag inte var denna kvinna fått sin journalistutbildning (eller kanske det är inbillning) någonstans, men hon tycks i alla fall ha missuppfattat det där med nyheter, objektivitet och public service. Hon tycks tro att nyheter är propaganda, att objektivitet innebär att företräda ena sidan och att public service betyder att betjäna den vänstervridna, kristendomshatande svenska kultureliten. Jag har hört otaliga av hennes mellanösternreportage (hon är sannerligen inte lat) och de har utan undantag företrätt den palestinska saken. I bästa fall har enstaka argument som talar till Israels fördel nämnts, men det utgör extrema undantag (jag är inte ens säker på att det förekommit sådana inslag). Jag misstänker att Hamas´egen propagandakanal är mer objektiv i sin rapportering än vad Cecilia Uddén är. Hennes röst vibrerar ofta av indigantion och rent hat, när hon berättar om de hemska barnamördande israelerna, samtidigt som Hamas etc alltför ofta framställs som fredsälskande humanister, som inte vet hur väl de vill mänskligheten, inkluderande det judiska folket (att palestinierna avsiktligt placerar sina raketramper bland barn -- dvs att det är palestinierna själva som ofta är orsak till att palestinska barn dör, nämns aldrig). Hon talar ofta upphetsat om den hemska orättfärdiga "muren", men nämner aldrig orsaken till muren (vilken varit mycket effektiv mot terrorister -- något som även Hamas erkänt). Aldrig berättar hon för oss att den dagen Hamas etc upphör med terrordåd, kommer muren att rivas. Nyligen avslutade hon en intervju med en islamist genom att utropa, "El Hamdi Illah", vilket betyder "prisad vare Allah".
Till saken hör att Cecilia Uddén tidigare, under det amerikanska presidentvalet 2004, bekänt färg när det gäller syn på objektivitet och public service. Hon anklagades för ensidig rapportering och hävdade då i P1 att Sveriges Radio inte behövde vara opartiskt när det gällde det amerikanska presidentvalet. Hon sade rent ut, "Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter..." Detta ledde till att hon sattes i karantän av radioledningen.
Cecilia Uddén är ett hån mot allt vad sann journalistik heter. Och just hon har placerats som korrespondent i Mellanöstern. Det är svårt att förstå varför P1:s ledning placerar henne just där, i denna den mest infekterade av alla konflikter. Jag har svårt att tänka mig en mer olämplig person på en så viktig plats. Hon skulle säkert göra ett utomordenligt arbete på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Hallsberg. Där kunde hon rapportera om bortsprungna hundar och att kräftfisket i Tisaren inte är vad det har varit. Frestelsen att där driva en egen agenda skulle antagligen inte vara särskilt stor. Men Mellanöstern...
Att det finns människor som Cecilia Uddén visste vi. Men hur kan ledningen för en public-service-radiostation placera henne som mellanösternkorrespondent? Det är ofattbart!!! Ofattbart!!! Det talar tyvärr inte till P1:s och SR:s fördel.
Public service?! Jo jag tackar ja! Jag begär inte att man skall vara vinklad till Israels fördel. Men jag begär objektivitet av Sveriges Radio. Public service förpliktigar! Jag är också en del av den publik som man skall serva.
Under kriget i Libanon förrförra sommaren hade den arabiska tv-kanalen Al Jazira varje dag ett inslag, där en israelisk officer fick komma till tals och framlägga Israels syn. Trots att Al Jazira knappast står på Israels sida. Visst har det gått bra långt när en arabisk tv-kanal är mer objektiv än både SR och SVT?!
SR äventyrar sannerligen sin trovärdighet genom att ha en mellanösternreporter som Cecilia Uddén. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Åratal. Att riva ned ett förtroende går på en sekund. Den sekunden har har redan gått, kära SR!
fredag 25 april 2008
Varje land har en armé -- antingen sin egen eller någon annans
Man trodde kanske att det svenska Försvaret hade bantats tillräckligt. I veckan aviserades om ytterligare nedskärningar för att uppnå regeringens sparmål. Norrlands Dragoner i Arvidsjaur är ett av de förband som kommer att läggas ned. Sverige skall koncentrera sig på internationella uppdrag, eftersom risken för en invasion är helt obefintlig (heter det).
Samtidigt rustar Ryssland upp. Deras flygvapen, som har legat för fäfot, är nu på väg tillbaka till forna dagars styrka. Ryska bombplan av senaste snitt patrullerar längs Norges gränser, precis som under kalla kriget. Man bygger nya strategiska bombplan och nya vassa jaktplan, mot vilka Gripen kommer att ha mycket svårt att hävda sig (de 32 Gripar vi enligt planerna kommer att kunna sända upp). För några år sedan fick de ryska piloterna nästan ingen flygtid, eftersom man inte hade råd att flyga planen. Idag tränar man intensivt, medan det är svenska piloter som nästan inte får någon flygtid. Att flyga i simulator kan visserligen vara en bra träning, men frånvaron av t ex g-krafter gör att man i alla fall inte blir fullt stridskompetent.
Det normala brukar vara att man antingen är med i någon försvarsallians (typ Nato) och då kan hålla sig med ett begränsat försvar. Eller också är man alliansfri (som Sverige varit i alla år) och då håller sig med ett mycket starkt försvar (Sverige hade under kalla krigets mest intensiva dagar ett av världens starkaste flygvapen -- det femte i storlek i världen). Nu har Sveriges regering valt den farliga vägen att både vara alliansfri och ha ett obefintligt försvar. Efter de nu planerade nedskärningarna är det tveksamt om Sverige ens kommer att kunna stå emot ett allvarligt menat kuppförsök.
När Churchill i början av 1930-talet varnade för utvecklingen i Tyskland, kallades han krigshetsare, och då inte bara i England utan även i svenska tidningar. Att Europa (ja hela världen) tio år senare skulle vara indraget i historiens värsta krig med tiotals mijoner döda, och att Tysklands städer skulle vara i stort sett jämnade med marken, var något mycket få kunde föreställa sig. Ändå blev det så.
Just nu kanske ett storkrig i Europa ter sig som otroligt. Men vem vet. Utvecklingen kan snabbt gå åt ett oväntat håll. Och då är det så dags att rusta upp. Precis som under andra världskriget kommer det aningslösa Sverige då att tvingas böja sig under maktens stövlar (under WW2 tvingades vi att skeppa malmleveranser till Nazityskland, vilka vissa historiker menar förlängde andra världskriget med ett år, vi tvingades att tranportera tyska soldater och vapen genom Sverige till Norge etc).
Men det behöver inte gå så långt som till krig för att frånvaron av ett försvar skall vara en nackdel. Den ryska gasledningen som kommer att gå nära Gotland kan mycket väl leda till konflikter med Ryssland. Ett svagt Sverige måste foga sig efter ryssarnas diktat.
Jamen, kanske någon tänker, vi har ju EU. Visst, men problemet är att i en storkonflikt kommer andra länder inte att ha kapacitet att hjälpa Sverige. De kommer att ha fullt upp att själva överleva. Och det är inte heller säkert att det av svenskar så hatade USA kommer att rädda oss (som så många gånger förr). Kanske tycker de att vi gott kan puttra i vår egen sås, dvs att vi får skylla oss själva.
Många länder har haft problem med landsförrädare som säljer ut landets försvar till fienden. Sverige tycks ha det ovanliga problemet att regeringen själv tycks agera landsförrädare. Mycket motsägelsefullt med tanke på den starka försvarspolitik som Moderaterna tidigare stått för. En sak är säker, jag kommer aldrig mer att rösta på ett borgerligt parti! De har förlorat mitt förtroende för all framtid. T o m sossarna tycks mer försvarsvänliga, och mer sansade, än dagens borgare.
Och som sagt: Varje land har en armé -- antingen sin egen eller någon annans. Något ytterligare val finns inte, annat än möjigen i sagans värld. Frågan är, vill vi hellre ha en utländsk armé i vårt land, än en svensk?
Samtidigt rustar Ryssland upp. Deras flygvapen, som har legat för fäfot, är nu på väg tillbaka till forna dagars styrka. Ryska bombplan av senaste snitt patrullerar längs Norges gränser, precis som under kalla kriget. Man bygger nya strategiska bombplan och nya vassa jaktplan, mot vilka Gripen kommer att ha mycket svårt att hävda sig (de 32 Gripar vi enligt planerna kommer att kunna sända upp). För några år sedan fick de ryska piloterna nästan ingen flygtid, eftersom man inte hade råd att flyga planen. Idag tränar man intensivt, medan det är svenska piloter som nästan inte får någon flygtid. Att flyga i simulator kan visserligen vara en bra träning, men frånvaron av t ex g-krafter gör att man i alla fall inte blir fullt stridskompetent.
Det normala brukar vara att man antingen är med i någon försvarsallians (typ Nato) och då kan hålla sig med ett begränsat försvar. Eller också är man alliansfri (som Sverige varit i alla år) och då håller sig med ett mycket starkt försvar (Sverige hade under kalla krigets mest intensiva dagar ett av världens starkaste flygvapen -- det femte i storlek i världen). Nu har Sveriges regering valt den farliga vägen att både vara alliansfri och ha ett obefintligt försvar. Efter de nu planerade nedskärningarna är det tveksamt om Sverige ens kommer att kunna stå emot ett allvarligt menat kuppförsök.
När Churchill i början av 1930-talet varnade för utvecklingen i Tyskland, kallades han krigshetsare, och då inte bara i England utan även i svenska tidningar. Att Europa (ja hela världen) tio år senare skulle vara indraget i historiens värsta krig med tiotals mijoner döda, och att Tysklands städer skulle vara i stort sett jämnade med marken, var något mycket få kunde föreställa sig. Ändå blev det så.
Just nu kanske ett storkrig i Europa ter sig som otroligt. Men vem vet. Utvecklingen kan snabbt gå åt ett oväntat håll. Och då är det så dags att rusta upp. Precis som under andra världskriget kommer det aningslösa Sverige då att tvingas böja sig under maktens stövlar (under WW2 tvingades vi att skeppa malmleveranser till Nazityskland, vilka vissa historiker menar förlängde andra världskriget med ett år, vi tvingades att tranportera tyska soldater och vapen genom Sverige till Norge etc).
Men det behöver inte gå så långt som till krig för att frånvaron av ett försvar skall vara en nackdel. Den ryska gasledningen som kommer att gå nära Gotland kan mycket väl leda till konflikter med Ryssland. Ett svagt Sverige måste foga sig efter ryssarnas diktat.
Jamen, kanske någon tänker, vi har ju EU. Visst, men problemet är att i en storkonflikt kommer andra länder inte att ha kapacitet att hjälpa Sverige. De kommer att ha fullt upp att själva överleva. Och det är inte heller säkert att det av svenskar så hatade USA kommer att rädda oss (som så många gånger förr). Kanske tycker de att vi gott kan puttra i vår egen sås, dvs att vi får skylla oss själva.
Många länder har haft problem med landsförrädare som säljer ut landets försvar till fienden. Sverige tycks ha det ovanliga problemet att regeringen själv tycks agera landsförrädare. Mycket motsägelsefullt med tanke på den starka försvarspolitik som Moderaterna tidigare stått för. En sak är säker, jag kommer aldrig mer att rösta på ett borgerligt parti! De har förlorat mitt förtroende för all framtid. T o m sossarna tycks mer försvarsvänliga, och mer sansade, än dagens borgare.
Och som sagt: Varje land har en armé -- antingen sin egen eller någon annans. Något ytterligare val finns inte, annat än möjigen i sagans värld. Frågan är, vill vi hellre ha en utländsk armé i vårt land, än en svensk?
onsdag 16 april 2008
Förlåtelse!
Jag lyssnade på "Ring P1" i morse och många samtal handlade om mordet på lilla Engla. Flera av de som ringde framhöll hur viktigt det var att vi också nu förlåter hennes mördare. En kvinna verkade inte veta hur väl hon ville denna barnamördare. Programledaren sade något i stil med "Ja du är verkligen en riktig humanist...". Det verkar som att människor inte riktigt tänkt igenom vad förlåtelse innebär. Jag kände mig därför manad till att skriva följande mail till "Ring P1":
-------------------
Hej!
I programmet den 16/4 talades mycket om "att förlåta" i samband med Englamördaren. Problemet är att varken du eller jag eller någon annan har rätt eller auktoritet att förlåta Englamördaren!!! Den enda som har auktoritet att förlåta är offret och möjligen i någon mån offrets anhöriga, dvs i det här fallet Engla och hennes föräldrar. Förlåtelse är inte något att ta lätt på, och när människor säger att vi skall förlåta Englamördaren eller arkitekterna bakom Förintelsen eller någon annan företrädare för ondskan, betyder det ingenting. Det är bara tomma ord! Munväder! De har ingen rätt att säga så. Det låter som humanism och man blir applåderad i alla politiskt korrekta media. I själva verket är det snarare frånvaro av humanism och kärlek, och bottnar i slöhet, likgiltighet för offrets lidande och acceptans av ondskan! Den sanna kärleken är inte en kletig, sötsliskig sirap, ett oengagerat "Jaså?!". Den står alltid på det godas sida och strider aktivt mot det onda och tar offrens parti!!! Och som sagt, den enda som har rätt att säga till en mördare "Jag förlåter dig" är offret. Ingen annan har rätt att uttala de orden!
mvh
Krister Renard
Uppsala
-------------------
Lite senare på dagen fick jag en mailförfrågan om jag ville vara med i morgondagens upplaga av "Ring P1". Vi får väl se hur det blir.
Ha en bra dag!
mvh
Krister R
(I min förra bloggartikel har jag i slutet en länk till min hemsida. Där diskuterar jag begreppet förlåtelse mer ingående)
-------------------
Hej!
I programmet den 16/4 talades mycket om "att förlåta" i samband med Englamördaren. Problemet är att varken du eller jag eller någon annan har rätt eller auktoritet att förlåta Englamördaren!!! Den enda som har auktoritet att förlåta är offret och möjligen i någon mån offrets anhöriga, dvs i det här fallet Engla och hennes föräldrar. Förlåtelse är inte något att ta lätt på, och när människor säger att vi skall förlåta Englamördaren eller arkitekterna bakom Förintelsen eller någon annan företrädare för ondskan, betyder det ingenting. Det är bara tomma ord! Munväder! De har ingen rätt att säga så. Det låter som humanism och man blir applåderad i alla politiskt korrekta media. I själva verket är det snarare frånvaro av humanism och kärlek, och bottnar i slöhet, likgiltighet för offrets lidande och acceptans av ondskan! Den sanna kärleken är inte en kletig, sötsliskig sirap, ett oengagerat "Jaså?!". Den står alltid på det godas sida och strider aktivt mot det onda och tar offrens parti!!! Och som sagt, den enda som har rätt att säga till en mördare "Jag förlåter dig" är offret. Ingen annan har rätt att uttala de orden!
mvh
Krister Renard
Uppsala
-------------------
Lite senare på dagen fick jag en mailförfrågan om jag ville vara med i morgondagens upplaga av "Ring P1". Vi får väl se hur det blir.
Ha en bra dag!
mvh
Krister R
(I min förra bloggartikel har jag i slutet en länk till min hemsida. Där diskuterar jag begreppet förlåtelse mer ingående)
tisdag 15 april 2008
Lagens bokstav -- men inte rättvisa
Ännu en gång har ett fruktansvärt mord på en liten flicka skett i vårt land. Outhärdligt! Inga ord kan uttrycka det jag känner. Inför ondskan känner man vanmakt och avsky.
Vad kommer då att hända med den onda människa som begått detta bestialiska brott? Jo samhället kommer att göra allt för att han skall återanpassas till ett normalt liv. Allt kommer att koncentreras till mördaren. Han kommer att kosta minst 2000 kr per dag när han sitter inlåst, vilket blir 730 000 kr/år. Sitter han inlåst i 10 år blir det således 7,3 miljoner kronor. Vad får lilla Englas föräldrar? Förmodligen ingenting, mer än sorgen. Offren och offrens anhöriga är samhället totalt likgiltigt inför. All omsorg och medkänsla koncenteras på mördaren! Själva brottet och offren saknar betydelse och alla resurser sätt in för att mördaren så skonsamt som möjligt skall återanpassas till samhället.
Mördaren kommer med all säkerhet att dömas till psykiatrisk vård och sedan förklaras han antagligen frisk efter högst 2-3 år. Visserligen sparar samhället pengar på att inte hålla honom inlåst så länge. Men, har rättvisa skipats? Nej absolut inte. Det är en parodi på rättvisa.
Signalen blir att ett människoliv är värt noll och intet i Sverige. Och det kallar man humanism. Ett samhälle som står på mördarens sida mot offret, vilket det svenska samhället gör, är ett mördarsamhälle och inte ett humanistiskt samhälle. Visserligen säger politiker etc att man står på offrets sida mot brottslingen. Men i handling visar man att det är precis tvärtom. Om ett människoliv verkligen är värt något, måste det vara ett oerhört högt pris att betala när man utan att vara provocerad eller hotad, och med avsikt, tar en annan människas liv. Ännu mer graverande är det att ta ett barns liv. Det vidriga monstrum som mördat Engla har berövat henne hennes framtid, känslan att bli kär, att få barn, och njuta av sommarvinden och höra talgoxen tidiga vårdagar. Allt detta har han stulit från henne. Plus att han dessutom åsamkat Engla fruktansvärd skräck och lidande innan hon dog! Personligen anser jag att en sådan människa aldrig någonsin skall kunna leva ett normalt liv, utan hans liv skall vara förstört för all framtid! Jag tycker inte alls att han skall återanpassas. Han skall hållas inlåst för gott. Jag skulle vilja se honom lida oavbrutet resten av hans ynkliga liv.
Till dig som tycker jag är hård skulle jag vilja fråga, "Var är din medkänsla med Engla? Varför har du bara medkänsla med mördaren?"
Det finns mycket mer jag skulle vilja säga, men det blir för långt för en blogg. Jag har en mer ingående artikel om den svenska "rättvisan" här: http://www.gluefox.com/kontr/dods.shtm
Där förklarar jag mig närmare.
Ha en bra dag!
Vad kommer då att hända med den onda människa som begått detta bestialiska brott? Jo samhället kommer att göra allt för att han skall återanpassas till ett normalt liv. Allt kommer att koncentreras till mördaren. Han kommer att kosta minst 2000 kr per dag när han sitter inlåst, vilket blir 730 000 kr/år. Sitter han inlåst i 10 år blir det således 7,3 miljoner kronor. Vad får lilla Englas föräldrar? Förmodligen ingenting, mer än sorgen. Offren och offrens anhöriga är samhället totalt likgiltigt inför. All omsorg och medkänsla koncenteras på mördaren! Själva brottet och offren saknar betydelse och alla resurser sätt in för att mördaren så skonsamt som möjligt skall återanpassas till samhället.
Mördaren kommer med all säkerhet att dömas till psykiatrisk vård och sedan förklaras han antagligen frisk efter högst 2-3 år. Visserligen sparar samhället pengar på att inte hålla honom inlåst så länge. Men, har rättvisa skipats? Nej absolut inte. Det är en parodi på rättvisa.
Signalen blir att ett människoliv är värt noll och intet i Sverige. Och det kallar man humanism. Ett samhälle som står på mördarens sida mot offret, vilket det svenska samhället gör, är ett mördarsamhälle och inte ett humanistiskt samhälle. Visserligen säger politiker etc att man står på offrets sida mot brottslingen. Men i handling visar man att det är precis tvärtom. Om ett människoliv verkligen är värt något, måste det vara ett oerhört högt pris att betala när man utan att vara provocerad eller hotad, och med avsikt, tar en annan människas liv. Ännu mer graverande är det att ta ett barns liv. Det vidriga monstrum som mördat Engla har berövat henne hennes framtid, känslan att bli kär, att få barn, och njuta av sommarvinden och höra talgoxen tidiga vårdagar. Allt detta har han stulit från henne. Plus att han dessutom åsamkat Engla fruktansvärd skräck och lidande innan hon dog! Personligen anser jag att en sådan människa aldrig någonsin skall kunna leva ett normalt liv, utan hans liv skall vara förstört för all framtid! Jag tycker inte alls att han skall återanpassas. Han skall hållas inlåst för gott. Jag skulle vilja se honom lida oavbrutet resten av hans ynkliga liv.
Till dig som tycker jag är hård skulle jag vilja fråga, "Var är din medkänsla med Engla? Varför har du bara medkänsla med mördaren?"
Det finns mycket mer jag skulle vilja säga, men det blir för långt för en blogg. Jag har en mer ingående artikel om den svenska "rättvisan" här: http://www.gluefox.com/kontr/dods.shtm
Där förklarar jag mig närmare.
Ha en bra dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)