Apropå ickediskussioner

Med anledning av en av mina tidigare bloggar fick jag följande mail från en vän:

Krister
Du skrev om abortdiskussionen på din blogg häromdagen. Sänder ett par bilder på vårt barnbarn Knut, som föddes för ett år sedan mitt emellan graviditetsvecka 22 och 23 på Umeå universitetssjukhus. Han vägde endast 498 gram men p.g.a. god vård och många förböner har det gått bra och på onsdag fyller han 1 år. (Hans lilla tvilling var för svag, och levde endast några timmar).
Som syns på bilderna är han en pigg liten grabb nu, så man inser att ett foster verkligen är en skyddsvärd individ.

Cellklump? – Knut strax efter födelsen

Knut 1 år gammal

Hur kan det vara så att ett foster i vecka 22, som mamman inte vill föda, kallas cellklump medan ett foster i vecka 22, som mamman vill föda, kallas barn? Ett helt läkarlag kämpade för att rädda livet på Knut (och lyckades). Samtidigt kanske ett 22 veckor gammalt foster ligger och självdör i operationssalen bredvid (och kallas cellklump, eftersom vi inte vill erkänna vad det handlar om – mord!). Inte kan väl människovärde bygga på om en mamma önskar föda sitt barn eller ej?

Att inte kunna erkänna det etiska dilemmat i sena aborter, eller aborter överhuvudtaget, och kalla detta för en icekdiskussion, är som jag ser det ett exempel på den nakna ondskan i all sin vidrighet (att förespråkarna för sena aborter anser sig vara stämledare i Godhetskören visar att de inte bara är onda utan att de dessutom är hycklare).

Vill verkligen palestinierna leva under islams styre?

Den här gången har jag faktiskt lagt upp min artikel på hemsidan i stället för som en blogg. Artiklar som inte är så tidsbundna, utan som kan läsas även långt efter att de skrivits, föredrar jag att ha på hemsidan. När det gäller bloggar så finns ju vissa oklarheter beträffande vem som äger texter och bilder. Och man har inte någon kontroll över blogghotellets server. När som helst kan det hända något, och bloggen är borta för gott. En hemsida har man kontroll över på ett helt annat sätt. Jag har ju hela sidan i min dator och vill jag flytta den till någon annan server är det mycket enkelt.

Så jag hänvisar läsaren till min nya artikel som återfinns här (klicka!). I artikeln diskuterar jag den viktiga frågan om Jerusalems eventuella delning och visar på en nyligen gjord stor undersökning som visar att det endast är en liten minoritet av araberna i östra Jerusalem som är helt säkra på att de vill bli medborgare i en framtida palestinsk stat. 70 % av dem vill fortsätta att vara israeliska medborgare eller är osäkra på om de vill vara palestinska medborgare. Det stämmer ju inte precis med det intryck man får av svenska media och den svenska debatten.

För övrigt så rör det sig ordentligt när det gäller abortfrågan. Till och med facktidningen Dagens Medicin har diskuterat det oetiska i att barn som överlever sena aborter lämnas att självdö. Där nämns också att man i vissa länder dödar barnet med en injektion av kaliumklorid i hjärtat, vilket inte tillämpas i Sverige. Detta var en av favoritmetoderna när nazistläkare skulle mörda människor i mindre skala (gasning var givetvis mer effektivt när miljoner skulle mördas). En otäck påminnelse om vad abort i själva verket innebär. Mord på oskyldiga barn!!!!!!!

I The Economist (en av världens mest respekterade tidskrifter – i stort sett varje engelsktalande beslutsfattare av dignitet prenumerar på The Economist). Där kunde man den 4/3 2010 läsa en artikel med rubriken "Det världsomspännande kriget mot flickbebisar". I artikeln visar man vad som kan hända i ett land där inte flickbebisar räknas. Genom moderna tekniker som ultraljudsscanning konstaterar man vilka foster som är flickor och aborterar sedan dessa. Detta har lett till att det idag i Kina föds mellan 120 och 130 pojkar på 100 flickor. Om 10 år kommer en av fem kinesiska män aldrig att kunna hitta en brud, på grund av bristen på unga kvinnor. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt så kommer Kina om 10 år att ha lika många unga män som inte kommer att hitta någon att gifta sig med som totala antalet unga män i USA. 2020 kommer Kina att ha 30-40 miljoner fler män under 20 än kvinnor i samma ålderskategori. I artikeln kallar man flickaborterna för ”gendercide” (mord på grund av kön). Enbart i Kina har minst 100 miljoner flickbebisar mördats på grund av sitt kön! Människan är sannerligen i behov av frälsning från sin ondska. Att inte erkänna sina onda handlingar gör inte att man blir god. Det visar helt enkelt att man inte bara är ond, utan att man dessutom är en hycklare.

Förutom det oetiska i gendercide, är det dessutom oerhört farligt med miljoner unga män som inte har någon möjlighet att bli gifta och inte har tillgång till sex. Någon uttryckte det så här, "Den ogifte mannen, utan familj och utan tillgång till sex är någonting mycket, mycket farligt! Ta 100 miljoner sådana unga män tillsammans, vilka lever under en auktoritär regim i ett utvecklingsland och du har ett recept på totalt kaos."

Ännu mer smått och gott

Det finns ständigt saker att kommentera. Tyvärr blir det ofta negativt. Jag tänker ibland att jag för varje negativ och kritisk artikel borde ha en positiv artikel. Men å andra sidan känner jag det viktigt att ta upp just sådana saker som den politiska korrektheten förbjuder oss att diskutera. Den som vill ha goda nyheter kan ju alltid gå till min hemsida och där läsa om den godaste av alla nyheter. Evangeliets glada budskap om att det finns en räddning från ondskans och syndens bojor.

För övrigt så tillbringade jag nästan halva min uppväxt i Närke, som utgör en del av det s k ”gnällbältet”. Så kanske präglas jag av denna bakgrund. Vad vet jag.

För att återgå till gnällandet och verkligheten så är väl den största nyheten just nu Usama bin Ladens död. Det är få västerländska media som beklagat hans plötsliga hädanfärd. Man har bl a hittat information i beslagtagna datorer och anteckningsböcker från det hus han bodde i, som visar att nya, stora terrordåd i USA planerades. Bl a så skulle man få ett tåg att köra av spåren på en bro och störta ned i vattnet.

Även om bin Laden är död innebär detta inte att Al Qaida är oskadliggjort. Någon kommer givetvis att ta över ledningen. Bedömare menar dock att det blir svårt att hitta någon med bin Ladens karisma, vilket kan bli en stötesten för organisationen.

Även om få kommentatorer beklagar bin Ladens död (även i arabvärldens media uttrycker många krönikörer etc glädje över att han försvann) menar man att det varit bättre att tillfångata honom och ställa honom inför rätta. Det tycks som att USA redan från början planerat att skjuta honom på fläcken, vilket fått vissa skribenter att tala om ”mord”.

Personligen tycker jag USA gjorde helt rätt. Av två skäl.

1. Höga ledare, som skickar ut sina soldater på uppdrag är inte fridlysta på något sätt. I krig får man lära sig att skjuta officerarna först – ju högre grad desto bättre. Att bomba en hel generalstab sönder och samman anses mycket konstruktivt. Att slå ut högsta ledningen för fiendens militära styrkor, måste ju skada honom rejält. Usama bin Laden var en soldat, att jämföra med en general eller liknande. Det hus han bodde i kan vi jämföra med en stabsbyggnad. Varför skulle han garanteras rätt att leva, när han inte drar sig för att mörda tusentals oskyldiga människor (i World Trade Center dog ett stort antal muslimer) och när han oförtrutet arbetade på att tillfoga Västvärlden, och speciellt USA, så mycket skada som möjligt? Självklart inte! Att skjuta honom (även om han var chanslös vid gripandet) var inte mer krigsbrott eller brott än att skjuta en attackerande terrorist. Bin Laden var soldat och dog en soldats död. Punkt slut! Men han sköts ju trots att han inte gjorde motstånd? Det vet vi inte. Vi vet inte exakt vad som hände. Antingen använde han en kvinna som sköld eller också kastade hon sig fram för att skydda honom. Det länder soldaterna till heder att de bara skadesköt henne. SEAL-teamet som genomförde operationen, hade ett begränsat tidsfönster att operera inom (vi får inte glömma bort att en pakistansk militärhögskola låg några hundra meter från bin Ladens hus och amerikanerna kunde snabbt han hamnat i ett mycket prekärt läge) – de var tvungna att agera snabbt och kunde inte inlåta sig i några etiska diskussioner. Målet var att oskadliggöra bin Laden, punkt slut.

2. Om man tillfångatagit bin Laden och han sedan dömts till ett långt fängelsestraff, hade vi fått se otaliga gisslandraman för att få honom fri. Hur skulle USA t ex agera om terrorister tar sig in på ett svenskt dagis med 60 barn och sedan kräver bin Ladens omedelbara frigivning. För att visa att man menar allvar skjuter man ett barn i timmen och kastar ut kroppen genom fönstret. Det skulle vara väldigt svårt för USA att vägra frige bin Laden då. Och även om man skulle göra det så skulle vi få se nya liknande gisslandraman hela tiden. Alltså var det rätt att skjuta honom på plats. Hade jag varit president Obama hade jag fattat exakt samma beslut. Och sovit jättegott nästa natt. Och kommande nätter. Och då säger du förstås, ”inte skulle väl al Qaida kunna vara så nedriga att de tog gisslan på ett dagis”. Varför inte? Men det behöver ju inte heller vara dagis. Hur många välbeväpnade och välmotiverade terrorister skulle behövas för att ta sig in i Sveriges Riksdag och ta gisslan? Den personal som står för Riksdagens säkerhet är vare sig stridsvana eller beredda att dö (det är ju mest gamla farbröder). I Sverige måste man ju ha skyddshjälm till och med när man går på toa för att överdriva lite grand. Jag är övertygad om att 20 välbeväpnade och totalt hänsynslösa terrorister, som alla betraktar det som en förmån att få dö i strid, lätt skulle kunna ta Riksdagshuset mitt under pågående sammanträde. Och, hur skulle USA agera efter att man skjutit 50 riksdagsmän? Skulle de fortfarande vägra släppa bin Laden? Nu talar jag om Sverige, men samma drama skulle säkert upprepas i många Västländer. Hur som helst, att döma bin Laden till fängelsestraff var aldrig något alternativ. Det fanns helt enkelt ingen annan möjlighet än att skjuta honom på fläcken.

Hade USA i stället dömt bin Laden till döden, så hade svenska journalister fått vatten på sin kvarn när det gäller USA-hat. Dessutom hade man då varit tvungen att utlämna bin Ladens kropp, varpå det hade byggts ett mausoleum, som hade fått Taj Mahal att blekna, dit islamister i hela världen hade kunnat vallfärda och styrka sig i sin tro. Nu dumpades kroppen i havet och det finns ingenstans att gå för att hylla bin Laden. Nog sagt om detta.

En annan nyhet är att Carin Jämtin (ett starkt namn inom Socialdemokratiska Partiet) för någon vecka sedan föreslog att man skulle införa en muslimsk helgdag i vårt land. Nima Dervish sågar den 6/5 2010 i SvD detta förslag. Han skriver bl a:

Man kan nästan undra om Carin Jämtin fick betalt av SD innan hon kom med förslaget att införa en muslimsk helgdag. Det hade varit mer trösterikt än insikten att våra politiker ”bekämpar” SD i ord, men i handling hjälper partiet mer än dess egna pr-ansvariga. På vilket sätt fick Jämtins förslag de SD:are som är övertygade om att Sverige sakta men säkert islamiseras att inse att de har fel?

Jämtin slänger sig med ordet ”multikulturellt” men tycks inte förstå dess innebörd. Om hon var intresserad av multikultur (och inte monokultur med tillägg; bikultur) hade hon tänkt på alla de kulturer, religioner och folkslag som finns i Sverige: buddhister firar Vesakha, hinduer, jainister och sikher firar Diwali, wiccaner firar Samhain, konfucianer firar Konfucius födelsedag, assyrier firar Kha b-Nisan, bahaier firar Ridvan, zoroastrier, iranier, afghaner och kurder firar Noruz/Newroz, romer firar Ederlezi, judar firar Jom kippur och samer firar sin nationaldag – de tre sistnämnda är för övrigt officiella svenska minoriteter.

Dessa och andra grupper struntar Jämtin i. Hennes mentala bild av det mångkulturella samhället innefattar tydligen blott svenskar (”kristna”) och invandrare (”muslimer”). Då är det ärligare att säga att vi bor i ett ”abrahamitiskt samhälle” och inte missbruka ordet ”multikultur”.

Ett i sanning multikulturellt förslag vore att låta alla grupper få en allmän helgdag, vilket givetvis är omöjligt då majoriteten av årets dagar skulle bli röda. Det rättvisa och realistiska alternativet blir följaktligen att låta folk plocka ut sina helgdagar som de behagar, i överenskommelse med arbetsgivaren. Huruvida dessa dagar firas av religiösa, nationella, etniska eller bara personliga och praktiska skäl angår bara den som tar ut dem.

Tack Nima Dervish (även om det är självklarheter du skriver)! Som sagt det är inte lätt att vara politiskt korrekt. Jämtin arbetar givetvis på att befästa sin position som en av Godhetskören tongivande (obs vitsen!) medlemmar. Nog sagt om detta!

Den 29/4 2010 hade SvD en artikel med rubriken ”Anställda sänkte lönen – vd:n chockhöjde sin”. Vi läser:

Varför gick facket med på sänkningen?

– För att undvika varsel och uppsägningar. Metall fick väldigt mycket kritik för att man skrev på det här avtalet och det var ett svårt beslut men då handlade det om att antingen göra det eller kapa arbetsstyrkan.

Hur reagerade personalen när de fick veta att vd:ns lön ökat med 48 procent?

– Det var en del hårda ord. 2009 hade man satt upp en massa lappar på verkstaden om att kostnadsbesparingar är på gång, det skulle dras ner på bland annat resor och direktörerna skulle frysa sina löner. Men faktumet är att varje metallare gick back 14 000 kronor på tre månader, företaget sparade in 2,3 miljoner på det. Vd:n höjde sin lön med 1,3 miljoner så man fattar vad pengarna gick till.

Som sagt, alltför många av dagens toppdirektörer framstår mer som rövare än som seriösa affärsmän. Direktörerna brukar ju motivera sina höga löner bl a med att man har så stort ansvar. Verkligheten visar att direktörerna tycks vara de enda som inte tar något som helst ansvar. Att ta ansvar innebär bl a att man ser till företagets finanser och anpassar sig därefter. Jag har en god vän som varit företagare i hela sitt liv. Vid ett tillfälle, när det gick dåligt, avstod han från att ta ut lön i ett halvår. Det kan kallas ansvar. Men en direktör som höjer sin lön med fantasibelopp samtidigt som de anställda sänker sin lön för att rädda företaget – det är girighet och total ansvarslöshet. Man kan dessutom fråga sig, vem är viktigast för företaget – de anställa eller vd:n? Utan arbetare skulle företaget inte kunna utföra något arbete som ger inkomst. Utan vd skulle företaget ändå fungera. Jag är säker på att någon av arbetarna skulle kunna utföra vd:ns arbete ganska så hyfsat (även om en duktig vd skulle göra det bättre – fast helt säker på detta är jag inte). Nog sagt om detta!

I några av mina senaste bloggar har jag skrivit lite om den nyligen uppblossade abortdebatten. Det finns en kristen tankesmedja som kallar sig Seglorasmedja. Den drivs bl a av Helle Klein. Den 28/4 2010 skrev Mattias Irving, ordförande för Kristna Studentrörelsen i Stockholm (KRISS) en blogg "Abortdebatten är en ickediskussion”.

Man kunde bl a läsa där:

Föga förvånande mobiliserade detta utspel utmärkta repliker från Ylva Johansson, Nyamko Sabuni och Åsa Regnér, men även förutsägbart medhåll från Claphaminstitutets Stefan Swärd.
Det är inte utan att man undrar vad filosoferna Espinoza och Peterson hoppades uppnå. Var man omedveten om vilka krafter man bjöd till bords med sitt inlägg? Deras egen replik antyder att de blev något tagna på sängen av den politiska verkligheten.
Man kan bara beklaga att den kristna röst som syns på DN ska behöva vara reaktionär, om inte till sitt innehåll så till sitt syfte.
Tidiga fosters rättigheter borde vara en ickediskussion i Sverige idag. En kvinnas rätt att styra över sin kropp och planera sitt liv ska inte behöva vägas mot virtuella rättigheter hos cellklumpar. När så sker skapas pseudodebatter som skadar Kristendomens anseende i samhället och dess trovärdighet som en levande, humanistisk och människobejakande livsåskådning.

Jag blir full av skratt – fast skrattet fastnar nästan i vrångstrupen – när jag läser, ”…utmärkta repliker från Ylva Johansson, Nyamko Sabuni och Åsa Regnér, men även förutsägbart medhåll från Claphaminstitutets Stefan Swärd”. Irving kunde lika gärna skrivit ”utmärkt medhåll från Stefan Swärd och förutsägbara repliker från Ylva Johansson…” De värdeladdade adjektiven tycks inte ha något med argumenteringen att göra, utan den man håller med skriver alltid utmärkt medan motståndaren alltid är förutsägbar.

Irving skriver ”Tidiga fosters rättigheter borde vara en ickediskussion i Sverige idag”. Idag är det tillåtet med abort till och med 18:e veckan utan begränsning och till och med vecka 22 efter tillstånd. Samtidigt händer det ibland att för tidigt födda barn kan räddas så tidigt som i vecka 22. Än så länge är detta inte vanligt men det förekommer då och då. Dvs om modern till ett 22 veckors foster vill föda sitt barn utgör barnet en skyddsvärd individ och samhällets alla resurser sätts in för att barnet skall födas och överleva. Om å andra sidan modern inte vill ha sitt barn, som är i vecka 22, förvandlas detta barn till en cellklump och utraderandet av denna cellklump kallas ”instrumentell utrymning av livmodern”. Detta fikonspråk påminner alltför mycket om Förintelsens språkbruk (Specialbehandling, undermänniskor etc). Till och med abortförespråkare som P C Jersild har påtalat det etiska dilemmat i samband med speciellt sena aborter. Hur kan då en kristen studentledare kallas detta för ”en ickediskussion”? Jag skäms å hans vägnar.

Till sista kallar Irving den kristna röst som syns på DN för ”reaktionär”. Hur skall en kristen röst vara då om den inte får vara reaktionär? Politiskt korrekt kanske? Jag är stolt över att kallas reaktionär. om man med reaktionär menar någon som står för sina åsikter oberoende av om dessa är politiskt korrekta eller ej.

För övrigt, när jag botaniserar lite på Seglorasmedjas hemsida, så känner jag mig väldigt främmande för dess innehåll. Helle Klein har en blogg med titeln ”Klart vi skall fira Eid i Sverige”. Det är alltså den muslimska högtid jag talar om ovan. I en annan blogg påstår Klein att ”det är kriget mot terrorismen som skapar en osäker värld”. Det är alltså inte terrorismen som är problemet utan motståndet mot terrorismen. Det påminner om debatten på det flummiga 70-talet när vissa skribenter menade att det inte var bovar och banditer som var problemet, utan polis och fångvaktare. De senare provocerade fram brott menade man. Som sagt, man kan ju leva i ideologins fantasivärld, men förr eller senare kommer verkligheten i fatt. Jag förmodar att Helle Klein, om hon varit debattör på 1930- och 1940-talen, ansett att det inte var Nazityskland som var problemet utan kriget mot Nazityskland (detta var en icke ovanlig åsikt bland många av dåtidens journalister – ända fram tills det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget – man undrar varför de ändrade sig då?). Som sagt, vissa tycks fördra att leva i den uppochnedvända världen.

Man kan fråga sig, skulle Seglorasmedja känna igen Jesus när han kommer tillbaka? Eller kommer de att anklaga honom för att vara en reaktionär typ som sysslar med ickediskussioner?

Skulle Jesu Kristi kärlek enbart innebära ett tafatt och fegt accepterande av ondskan? Knappast! Politisk korrekthet har ingenting med kristen tro att göra. Efter att ha läst på Seglorasmedja känner jag mig så illa berörd att jag måste avsluta med en dikt av biskop Nils Bolander (han var biskop på den tiden när biskoparna inte bara var den sekulariserade statens politiskt korrekta lakejer, utan betraktade sig som Guds tjänare). Den heter Dödsruna (jag tar inte med alla verser). Bolander skrev dikten efter att i en tidning ha läst följande dödsruna ”… och han efterlämnar minnet av en man som genom sitt urbana väsen icke hade några fiender men idel vänner…”:

Skulle det stå på min gravsten till sist:
Han förargade ingen.
Hjälp mig, förargelsens Herre Krist –
då jag fick hagel i vingen.

Dunka i ryggen och strax hålla med
alla i diskussionen,
visligen tiga med eget besked
räknas till goda tonen.

…

Skulle det textas på blågula band:
Han var god vän med alla.
Då har jag svikit det liv som är brand,
eldtjänst när trummorna kalla.

Fingret i luften. Känna sig för,
varifrån fläktarna smeka,
och be om ursäkt för att man stör.
Det är att kristendom leka.

Har jag väl bländats av bågen i skyn,
löftenas flammande skära,
måste jag vara min himmelska syn
trogen, vart det än må bära.

Aldrig ge vika och gå på ackord
med den som vill överlista.
Då skall det stå i granit på min vård:
Han stod på vakt i det sista.

Jesus säger i Luk 6:26 ”Ve eder när alla människor tala väl om eder!”

Halv kristendom tolereras men föraktas
Hel kristendom respekteras men förföljs

Det stora samförståndets isande tystnad

I föregående blogg diskuterade jag bl a de två filosofer (Nicolas Espinoza fil dr, filosofiska institutionen vid Stockholms universitet och Stockholm Centre for Healthcare Ethics och Martin Peterson docent, avdelningen för filosofi, Eindhovens tekniska universitet och Stockholms universitet), som den 17/4 2010 i DN dristade sig att efterlysa en mer nyanserad abortlagstiftning. Reaktionerna från den politiskt korrekta falangen lät inte vänta på sig. Som jag nämnde så kallade Ylva Johansson (s), i ett motinlägg, deras förslag för unket. På Sveriges Radios hemsida kunde vi läsa följande sammanfattning av Sara Hanssons P3-krönika:

Två stycken filosofie doktorer som verkar ha hittat sina titlar i ett cornflakespaket skriver på DN debatt att vi måste nyansera vår syn på aborter. Sara tycker att dom i fortsättningen kan ägna sig åt att nyansera en plats där solen aldrig skiner. ( Saras röv)

Dvs, har man inte den politiskt korrekta synen på abort, ja då är man definitionsmässigt inkompetent och ens eventuella doktorsgrad är bara ett skämt.

Gudrun Schyman kallar på sin hemsida de två filosofernas artikel för ”den här smörjan”.

Författarna till abortartikeln har i senare inlägg bedyrat att de inte är kristna (de är ateister), att de inte arbetar för någon antiabortlobbygrupp och att de inte tillhör den kristna högern. De politiskt korrekta medlemmarna i Godhetskören tycks ha svårt att ta till sig att någon som inte kristen eller något annat galet, kan ha mage att kritisera den heliga aborträtten.

I artikeln skriver de två filosoferna (om du inte läst deras artikel – gör det) bl a:

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.

De frågar sig också ”Är kvinnans intressen alltid överordnade fostrets?” ”Är det självklart att alla aborter skall bekostas med allmänna medel?” Synnerligen rimliga frågor och frågor som moralfilosofin har till uppgift att penetrera.

Ingen av motartiklarna har innehållit några egentliga argument utan det har mest handlat om personangrepp (typ Sara Hansson) eller uppradande av invektiv (unkna tankar, smörja etc) eller också har man helt enkelt hävdat att abortlagstiftningen inte kan analyseras moralfilosofiskt (Malin Lernfelt i Göteborgsposten). Dvs, de två filosoferna har inte auktoritet eller mandat att uttala sig om vår abortlagstiftning. De skall bara hålla käften.

Det hela utgör ett synnerligen belysande, men också obehagligt, exempel på hur den politiska korrektheten fungerar. Och hur den politiska korrekthetens företrädare urholkar demokratin, genom att de inte vill tillåta någon verklig debatt när det gäller svåra och kontroversiella frågor. Ingen tycks vara beredd att överhuvudtaget nämna fostrets eventuella värde och de konsekvenser detta rimligen måste få. Ingen i Godhetskören tycks vara beredd att ta det ofödda livets parti. I egoismens och bekvämlighetens namn sopar man alla frågeställningar under mattan och de ofödda barnens skri drunknar i det stora samförståndets isande tystnad.

Förförelsen pågår och fortgår…

Förförelse kan vara diskret, ja nästan omärklig. Om ”offret” för förförelsen inte ens märker att han eller hon blir förförd, är det som allra effektivast.

Förförelse pågår i landet Sverige. Omärkligt och effektivt. Några exempel:

1. Få har väl lyckats undgå att höras talas om festen på Hallands Nation vid Lunds Universitet för någon vecka sedan, där man som skämt hade en fingerad slavauktion. Jag känner inte till några närmare detaljer, men såvitt jag kan förstå så hade några studenter sminkat sig för att se ut som afrikaner (det gäller att hålla tungan rätt i mun här om läsaren förstår vad jag menar). Sedan låtsades man köpa och sälja slavar.

Fördömandet av skämtet har varit i stort sett enhälligt och händelsen är polisanmäld av Afro-svenskarnas riksförbund. Återigen ser vi hur lågt det är till tak i Sverige. Yttrandefriheten vägs här mot att människor skall slippa uppleva sig som kränkta (när kristna kränks finns det ingen gräns för hur grova övertramp som tillåts – då heter det att ”lite måste man väl tåla”). Som vanligt gör man inte skillnad mellan vad som är tillåtet och vad som är lämpligt. Jag kan förstå att vissa grupper kan bli upprörda över att man skämtar om tragedier i deras förflutna. Slavhandeln är inte precis höjdpunkten i den mänskliga civilisationens historia. Ändå ställer jag mig tvekande till att man polisanmäler dåliga skämt. Studentikosa skämt är ju kända för att vara dåliga och ofattbart barnsliga, med vissa undantag.

Men, det jag vill ta upp här är inte alls skämtet som sådant, vilket givetvis kan diskuteras ur många olika aspekter, utan något mycket allvarligare, något som jag diskuterat i tidigare bloggar och också på min hemsida och som jag kommer tillbaka till gång på gång.

I Sydsvenska Dagbladet kunde man den 23/4 2011 läsa ett balanserat inlägg med titeln ”Skämt är allvar”. Texten avslutas med ”Om friheten att försöka skämta inskränks – då väntar rädsla, självcensur, tystnad”. Tänkvärda ord! Men i texten kan man också läsa:

I ett inlägg som idag publiceras på Aktuella frågor på nätet ber Fabian Larrosa Pardo, förman vid Hallands nation, om ursäkt. Han skriver att han uppfattade att de individer som klätt ut sig gjort det "som en kritik mot den vita mannens behandlande av andra raser".

Och det är här jag reagerar. ”den vite mannens behandlande av andra raser”. I många artiklar med anledning av det missriktade skämtet har ungefär liknande saker skrivits. Man har använt uttryck som ”den europeiska slavhandeln”, ”slavtransporterna till Amerika” etc, etc. Som om vita européer är de enda som haft slavar och som om alla slavar som skeppades över Atlanten hamnade i USA (när man säger Amerika menar man ofta USA). Varför nämner man inte den arabiska slavhandeln? Över Atlanten, västerut, transporterades 9-12 miljoner slavar från Afrika. Samtidigt transporterade arabiska slavhandlare 11-18 miljoner slavar österut från Afrika. Varför nämns aldrig detta? Av de slavar som transporterades till den amerikanska kontinenten kom för övrigt endast 645 000 till USA. Resten hamnade i Brasilien (merparten) och andra syd- och centralamerikanska länder. Varför nämns aldrig detta? Alla folk som varit tillräckligt starka och kraftfulla har under historiens gång haft slavar. Överallt på hela jorden. I Korea var ungefär hälften av befolkningen slavar ända in på 1900-talet. Slaveriet i arabvärlden upphörde långt efter Andra Världskriget (1962 i Saudiarabien, 1970 i Oman för att ta några exempel) och fortfarande finns miljoner slavar i bl a Asien och arabvärlden (siffrorna ovan hämtade från engelska Wikipedia). Varför nämns aldrig detta?

De svarta afrikanerna är dessutom lika goda kålsupare som de vita européerna. De hade själva slavar. Och merparten av de slavar som transporterades över Atlanten hade fångats in av svarta afrikaner. Dvs afrikaner sålde andra afrikaner som slavar. Det fanns alltså afrikanska stammar eller folkgrupper eller vad vi vill kalla det för (jag vet inte vilken term som är politiskt korrekt just nu), som hade specialiserat sig på att fånga in afrikaner från andra stammar och sedan transportera dem till kusten och sälja dem till slavskeppen. Varför nämns aldrig detta?

Araberna i Nordafrika gjorde under hundratals år härjningståg runt Medelhavskusten och tillfångatog vita som sedan blev slavar. Detta var så omfattande att hela kusträckor i Italien och Spanien avfolkades. Senare uppskattningar har kommit fram till att över en miljon vita européer förslavades på detta sätt. Först 1816 upphörde härjningstågen i och med att arabernas flotta besegrades av USA:s, Englands och Nederländernas flottor.Varför nämns aldrig detta?

Slavhandeln upphörde dessutom inte i första hand genom att svarta afrikaner eller muslimer kämpade mot den och till slut fick sin vilja igenom. Den upphörde tack vare att kristna grupper i USA och i England (framför allt) arbetade mot slaveriet, eftersom det var oförenligt med den kristna människosynen. Dessa fick till slut lön för sin möda när slaveriet förbjöds, först i England och sedan i flera och fler länder. Varför nämns aldrig detta (på min hemsida har jag en längre och mer detaljerad artikel om ovanstående)?

Det jag vänder mig mot är inte att slaveriet kritiseras. Självklart inte. Slaveriet utgör en skamfläck i människans historia. Nej, min kritik riktas mot vårt eget självförakt, där vi bara kritiserar oss själva och framställer oss som det enda folk som haft slavar, samtidigt som vi helgonförklarar alla andra folk och kulturer. Jag ställer inte upp på detta. Genom att hela tiden smyga sådant här tänkande över människor förför media och de intellektuella psykopaterna svenskar och andra européer till att se ned på sig själva. Självklart skall vi kritisera sådant som är och har varit dåligt. Men samtidigt måste allt sättas in i ett sammanhang. Isolerade fakta ger ingen förståelse. Sammanhang ger förståelse. Vita svenskar (om man nu får säga så) har inte mer att skämmas för än vad svensk-afrikanerna, eller afrosvenskar eller vad vi skall kalla dem, har. Deras förfäder hade slavar precis som våra förfäder. Ja i ännu högre grad än vad våra förfäder hade, om vi begränsar oss till att tala om Sverige. Alla människor, från alla folkslag och alla kulturer bör skämmas över slaveriet, som inte var en intern europeisk angelägenhet. Asiater, afrikaner, araber etc är minst lika goda (eller onda) kålsupare när det gäller slaveriet och andra onda företeelser. Jag anser detta vara viktigt att säga. Jag skäms inte över att jag är stolt över mitt land och min kultur. Det innebär inte alls att jag inte kan uppskatta andra länder och kulturer. Tvärtom så tror jag man måste ha en positiv självkänsla för att på allvar kunna uppskatta andra.

2. I Uppsalatidningen (Uppsalas egen gratistidning) fanns i numret 15-20/4 2011 en artikel med rubriken ”Nya blodregler kan kosta Ackis miljoner”. Man diskuterar där de nya regler, som ger män som har sex med män rätt att ge blod. ”Det kan innebära miljonförluster för Uppsala läns landsting. Blodplasman kommer nämligen inte att kunna säljas till utlandet.”, skriver man bl a.

Förra året gav Socialstyrelsen klartecken till att män som har sex med män också ska få lämna blod. De måste däremot avstå från sex i ett år innan de kan lämna blod. Tidigare har det varit helt förbjudet eftersom den här gruppen har högre andel sjukdomar som kan överföras via blodtransfusioner.
I övriga Europa är det inte tillåtet för män som har sex med män att ge blod som används i industrin. Därför skulle Sverige inte kunna sälja någon blodplasma alls till utländska företag.

Som en följd av detta kommer landstingen att tvingas att bränna massor av blodpåsar. Enbart i Uppsala skulle man förlora ungefär fem miljoner kronor årligen. Från Akademiska Sjukhuset i Uppsala menar man att det inte är någon rättighet att ge blod.

Framför allt handlar det om patientsäkerhet. Vill du som patient ha blod som industrin tackat nej till? Att ge blod är ingen rättighet utan en skyldighet. Man kan inte kräva att få lämna blod, säger Folke Knutsson.

Från Akademiska Sjukhuset är man noggrann att framhålla att det inte handlar om diskriminering av homosexuella. Kvinnor som har sex med kvinnor får ju lämna blod.

Varför skriver jag nu om det är? Jo det får mig osökt att tänka på debatterna i samband med homoadoptioner och insemination av lesbiska och ensamstående kvinnor. Där har ju den ena sidan (de som är för) anfört ”rätten att ha barn” som ett argument, medan motsidan hävdat att barn inte är en rättighet utan snarare en skyldighet.

Nu känner jag inte till att de homosexuellas organisationer drivit den här frågan speciellt hårt (men det är möjligt att de har det). Det är under alla förhållanden Socialstyrelsen som fattat beslutet. Det råder knappast någon tvekan om att bakgrunden till beslutet är de lagar och förordningar som idag finns när det gäller kränkning och diskriminering.

Vi ser här hur man är beredd att äventyra patientsäkerheten bara för att ingen skall känna sig diskriminerad. Rätten att slippa känna sig kränkt står tydligen över alla andra rättigheter. Man undrar när vi får se blinda trafikpiloter?!

3. I DN publicerade två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, en artikel, där de framförde vissa kritiska synpunkter gällande abort. De två författarna kan knappast beskyllas för att vara fanatiska kristna, utan förde en mer filosofisk diskussion. Några dagar senare kom Ylva Johansson med en replik (den 18/4). Rubriken var ”Unket förslag om att inskränka aborträtten”. Jag tänker inte gå in på själva argumenten utan vill bara belysa debattklimatet. Precis som jag påpekat många, många gånger förkommer i stort sett ingen egentlig debatt. De vänsterintellektuella som har lyckats få ett medialt inflytande, som inte på något sätt är proportionellt mot deras antal, menar sig ha rätt att bestämma vilka frågor som är tillåtna att debattera. Och även vilka argument som är acceptabla. Har någon mage att på något sätt företräda fostret, avfärdas denne som ond, bakåtstävare, intolerant etc. Och alla argument som inte faller inom vad som är politiskt korrekt etiketteras som ”unkna” och liknande negativt värdeladdade ord. Att som Ylva Johansson påstå att det inte finns några som helst etiska problem med t ex sena aborter är ingenting annat än ren ondska.

Jag läste häromdagen om ett barn som fötts för tidigt, redan i 22:a veckan (dvs när fortfarande abort är tillåtet), och som överlevt och nu, ett antal månader senare var upp i normal vikt för en bebis. I en operationssal kan man således döda ett foster som är 22 veckor gammalt, medan ett läkarteam i salen bredvid gör allt för att rädda livet på ett exakt lika gammalt foster. Att människovärde, och därmed rätten till liv, skulle vara beroende av en enskild individs vilja (huruvida mamman vill behålla fostret eller ta bort det), känns inte förenligt med den höga moraliska standard som Godhetskören i Sverige så gärna vill påskina att de lever upp till. Det känns snarare förenligt med den moraliska standard man hade i Nazityskland.

4. Slutligen, apropå svenska skolan, skrev PJ Anders Linder, politisk chefredaktör i SvD, en intressant ledare i sin tidning den 24/4 2010. Den handlade om betygsinflationen. Han påpekar där att andelen elever som gick ut gymnasiet med högsta betyg i samtliga ämnen var 28 gånger större 2007 än 1997. Och 1997 var det säkert mångdubbelt fler som hade högsta betyg i alla ämnen än 10 år tidigare (min privata gissning beserad på 30 års tid som lärare). Osv.

När jag gick ut gymnasiet 1962 var det synnerligen ovanligt att någon fick högsta betyget, som hette A (kallades stort A) på den tiden. De flesta lärare satte inte ett enda A under hela sitt yrkesliv. Hade någon A i ett enda ämne var det sensation. Studentuppsatser (man skrev en uppsats i ämnet svenska inför studentexamen) som fick A brukade publiceras i sin helhet i Dagens Nyheter! Jag kan nämna att Dag Hammarskjöld hade åtta A i sitt studentbetyg, vilket betraktades som sensationellt.

Idag betyder MVG inte speciellt mycket. Det finns elever som blir arga på sin lärare om de inte får MVG om de varit närvarande på lektionerna och varit det minsta aktiva. Nu kan man kanske inte jämföra MVG med A rakt av. Förr fanns många flera betygsgrader (C, Bc, B, Ba, AB, a och A, där gränsen för godkänt gick vid B). Men ändå. 28 gångers ökning på 10 år säger en hel del.

Ett problem idag är att skolor som får rykte om sig att ha höga krav inte får så många sökande (idag kan ju eleverna välja vilket gymnasium de vill gå på), medan skolor som är frikostiga med höga betyg får horder av elever. Eleverna tycker detta är bra, men i själva verket blir de lurade. Det räcker inte med att komma in på t ex KTH eller läkarlinjen (där är det ju betygen som räknas). Man måste ju komma ut också, och där är det kunskaperna som räknas. Ett lands välstånd beror inte på medborgarnas gymnasiebetyg utan på medborgarnas kunskaper.

Linder påpekar också något som är en av min käpphästar, när han skriver ” Vid nationella prov bör lärare inte bedöma sina egna elever”. Gymnasieelever skall examineras av utifrån kommande personer (så var det när jag tog studenten) och inte av lärarna själva. Att låta lärarna själva bedöma sina elever är som att låta bilägaren besiktiga sin egen bil.

Vi skryter ofta om att vi skall ha världens bästa skola. Huruvida skolan är bra eller dålig avgörs inte av hur stor procent av en årskurs som går ut gymnasiet med godkända betyg. Det avgörs av elevernas kunskaper. Om den ökände mästaren från Balliol, sades det att "vad han inte känner till, det är inte kunskap”. Genom lämpliga definitioner kan man göra sig själv ”allvetande”. Frågan är dock, till vilken nytta? Välstånd beror inte på semantiska definitioner utan på verkliga tillgångar, där kunskap är en.

Några reflektioner…

1. I olika artiklar och bloggar kommenterar jag den sorgliga utvecklingen i svenska skolan, vilken påbörjades i och med skolreformerna på 1960-talet, när alla svenska ungdomar skulle bli behöriga för högskolestudier (vilket givetvis endast kan uppnås genom att sänka standarden på högskolorna). Även om Alliansen, med Björklund som främste ansvarig, har påbörjat en restaurering av skolan, kommer detta att ta mycket lång tid, om det ens kommer att lyckas annat än kosmetiskt.

I DN har under april förekommit några mycket intressanta och avslöjande artiklar om den svenska flumskolan. Dessa är skrivna av Maciej Zaremba. Av namnet att döma är han invandrare, och det kanske är orsaken till att han dels inser vilken katastrof den socialdemokratiska skolpolitiken varit för vårt land (han kan ju se på saken med öppna ögon) och dels vågar skriva dessa artiklar, vilka är synnerligen politiskt inkorrekta. Heder till DN som släppt igenom dem! Jag tänker inte kommentera artiklarna utan länkar bara till dem. De är så bra att man bör läsa dem i sin originalform (jag tror det ingår fyra artiklar i serien men jag länkar bara till följande två – de andra kan lätt hittas på DN:s hemsida).

Artikel 1

Artikel 2

Om du har ont om tid rekommenderar jag att du läser artikel 2.

Ett av de många felgrepp som de socialdemokratiska (för att inte tala om V – fast de borgerliga partierna kan inte helt svära sig fria från ansvar) skolpolitikerna gjort sig skyldiga till är utarmandet av lärarnas kunskapsnivå. För att inspirera eleverna krävs lärare med kunskaper långt över vad som är nödvändigt för den direkta undervisningen. Det finns flera undersökningar som visar att många lärare i grundskolan inte ens har tillräckliga kunskaper för att kunna lösa matteproblemen i läroböckerna. Mycket, mycket illa! I en av artiklarna citerar Zaremba Sven Delblanc, när denne skriver:

Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en ’överkvalificerad’ lärare tillgodose.

Hur kunde det gå så fel? Tja, fanatisk vänsterideologi och politisk korrekthet är förklaringen. Och som jag diskuterar på andra ställen, så lever de människor, som styrs av ideologi och politisk korrekthet, i ett slutet tankesystem, där inga tankar och idéer tas in utifrån. Detta leder till en oerhörd, ofattbar fördumning, där det inte finns någon gräns för hur korkade beslut som kan fattas. Man kommer att tänka på ett berömt citat hämtat från Albert Einstein, ”Två saker är oändliga, människans dumhet och universum, men jag är inte helt säker på det sistnämnda”.

Men om nu de tankar som ligger bakom svenska skolan är så katastrofala, varför har man inte ändrat sin väg, när det blivit uppenbart att kunskapsstandarden sjunkit katastrofalt? Svaret är, som jag skriver ovan, att ett politiskt korrekt tankesystem inte kan ha fel. Om observationer visar på dåliga resultat, måste det vara fel på observationerna. Eller också så har ideologin inte implementerats tillräckligt kraftfullt. Alltså måste vi driva skolan ännu längre i flumriktningen. Det kan ju också vara så att lärarna obstruerar eller något annat. Ideologin är under alla förhållanden höjd över varje form av kritik och tvivel. Tragiskt! Personligen anser jag att de som ligger bakom skolreformerna på 1960-talet och även senare reformer inom samma koncept, borde åtalas för trolöshet mot huvudman (vilket är svenska folket) eller till och med landsförräderi. Ingen svensk spion någonsin har skadat vårt land lika mycket som de som ligger bakom den svenska flumskolan. På min hemsida har jag en längre artikel om den svenska skolan (jag har ju arbetat som lärare i mer än 30 år på olika stadier, från mellanstadium till universitetet, så jag borde ha en viss rätt att yttra mig i frågan).

2. Jag har ju nyligen kommenterat insemination av ensamstående kvinnor och då nämnt problemet med att de barn som föds inte får någon pappa. Nyligen hade SvD en intressant artikel med rubriken ”Ryan hittade sex syskon på nätet”. Där berättas om hur barn som fötts genom insemination av ensamstående kvinnor söker efter sina pappor. Jag rekommenderar den för läsning.

3. En liten observation: I SvD den 16/4 fanns en artikel som handlade om något som kallas One Sweden. Detta är ett nybildat nätverk som skall motverka rasism och våld mellan och inom olika folkgrupper. Och det låter jättebra. Jag hyser största respekt för initiativet och stöder det fullt ut. Men i artikeln kunde man läsa ”När koraner bränns, människor sprängs och hotas och häcklas på Internet, måste svenska folkrörelser reagera.”

Det är ganska typiskt. Man börjar med att räkna upp koraner som bränns. Mig veterligen har det förekommit en enda gång, och det handlade då om en grupp extrema ”kristna” (dvs inte extremt Jesuscentrerade kristna utan extremt provocerande kristna – jag kan inte se att koranbränningen har någonting med Jesus Kristus att göra). Jag sympatiserar inte på något sätt med detta, även om jag försvarar deras rätt att göra det de gjort, precis som jag försvarar ateisternas rätt att häda den kristna tron. Men koraner som bränns är knappast det värsta problemet. Att mörda människor är mycket värre än att elda upp några papperslappar. Koranbränning kan inte på något sätt ursäkta mord. Inte på något som helst sätt! I den citerade meningen räknar man upp koraner som bränns och människor som sprängs i samma andetag, vilket antyder att dessa handlingar räknas som likvärda. I många, många svenska media har man resonerat på ungefär detta sätt, och nästan ursäktat att sju FN-arbetare (varav en svensk) i Afghanistan halshöggs med koranbränningen som skäl. Koranbränningen blir i detta perspektiv orsaken till halshuggningen av FN-arbetarna och de som utförde massakern är i princip oskyldiga. Även Barrack Obama har gjort uttalanden som kan tolkas som att han mer eller mindre ursäktar halshuggningen av FN-arbetarna.

Man undrar vad islams rättvisebegrepp innebär. Skall någon straffas borde det väl vara de som brände Koranen och inte FN-arbetare som inte har någonting med saken att göra och som förmodligen inte heller sympatiserade med koranbränningen. Och som sagt, varför börjar man meningen med att tala om koranbränning? Detta är ju ett ofantligt mycket mindre problem än självmordsbombningar och annan muslimsk terror. Kränkning kan aldrig ursäkta mord. Och speciellt då inte mord på andra människor som inte varit delaktiga i kränkningen.

I den politiska korrekthetens Sverige anses terrorism vara lika vanlig bland troende kristna som bland troende muslimer. Man kanske inte säger så explicit, men man antyder det på olika smygande sätt, ungefär som jag diskuterat ovan. Dessvärre finns inte mycket observationellt stöd för ett sådant påsåtende. Men observationer av verkligheten spelar ingen roll i ideologiernas och den politiskt korrekthetens värld. Där vet man redan vad som är sant.

Apropå det förresten. Hur vet muslimer i Afghanistan och Irak att en obetydlig kristen grupp i någon avkrok i USA brände en Koran? Jo det har vi västerländska journalister att tacka för. De kunde tigit ihjäl denna pseudohändelse, som det faktiskt är. Men nu var de tvungna att basunera ut den, väl vetande att detta skulle kräva dödsoffer (dummare än så kan de knappast vara). Man undrar hur de rättfärdigar detta för sig själva.

Korset är en dårskap för vårt intellekt

I Världen idag den 11/4 2011 kunde man läsa ”Präst anmäld – vill få bort predikan om synd”. Man anspelar på prästen Ulla Karlsson, som i en debattartikel på Kyrkans tidnings webbplats bl a skrivit:

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor.

Tanken att Jesus dog på korset för ”våra synders skull”, att ”han har betalat skulden med sitt eget blod”, är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro. Att man från akademiskt håll fortsätter att hävda detta är för mig en gåta.

Det är ju fantastiskt! Äntligen någon som verkligen förstår vad Bibeln vill säga oss. Ulla Karlsson hävdar att ”hela försoningsläran är orimlig” och inte hör hemma ”i modern tid, bland upplysta människor”. Hon skriver också att den kristna läran att Jesus dog på korset för våra synders skull, och att det är genom sitt eget blod han har betalat skulden, är en tanke som är ”motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro”. Underbart! Det var länge sedan jag hörde så rak och bibeltrogen och sann undervisning. Bibeln säger nämligen precis samma sak som Ulla Karlsson. I 1 Kor 1:18-29 läser vi:

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.
Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?
Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.
Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom.
Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.
Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.
Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

Korset och hela försoningsläran är en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna säger Paulus. Judarna symboliserar här den religiösa traditionen, där mänskliga traditioner blivit viktigare än Guds eget, direkta tilltal till människan (genom sin egen son, Jesus Kristus). Grekerna symboliserar den intellektuella människan, som bedömer allting utifrån sitt förnuft och vilken definitionsmässigt avfärdar allt som förnuftet inte kan förstå såsom varande falskt eller meningslöst. Traditionen reagerar ofta med vrede och raseri mot allt som ifrågasätter den, medan intellektet reagerar med förlöjligande och förakt mot allt som intellektet inte kan förstå.

Precis som Ulla Karlsson skriver, så är försoningsläran och allt tal om Jesu blod en dårskap – för vårt intellekt (och då också för Ullas och även mitt intellekt). Det är därför som Jesus säger i Mk 10:15 ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in". Det Jesus talar om här är barnets öppna sinne och att barnet inte styrs av förutfattade meningar. Detta till skillnad från den intellektuella människan, som redan på förhand, utifrån sitt intellekt, har bestämt sig för vad som kan vara sant. Därmed upphöjer han sitt intellekt till normen för vad som är möjligt och sant. Och begränsar därmed sig själv och sin förmåga att förstå den totala verkligheten. Det finns inte någon som helst logisk grund för en sådan tilltro till människans intellekt. Speciellt inte om människan, vilket de flesta intellektuella människor anser, till hundra procent är resultatet av en blind evolution, styrd av slumpmutationer i kombination med naturlagar. Evolutionen optimerar vår förmåga att överleva i realtid och kan inte planera för framtiden. Evolutionen selekterar vårt beteende och inte våra tankar (jag skriver mer om detta intressanta ämne på min hemsida). Därför finns ingenting som säger att våra tankar är sanna i någon absolut mening. Francis Crick, som tillsammans med James Watson upptäckte DNA-spiralens kemiska struktur, skriver i boken The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search For The Soul (Charles Scribner's Sons, 1994):

Våra högt utvecklade hjärnor utvecklades, när allt kommer omkring, inte under trycket att upptäcka vetenskapliga sanningar, utan enbart för att göra oss tillräckligt smarta för att överleva och efterlämna avkomma (sid 262)

Däremot, om människan är skapad till Skaparens avbild (vilket Bibeln säger), finns skäl att tro att vi fått en förmåga att förstå saker som kanske inte är nödvändiga för vår överlevnad. Ulla Karlsson, som är präst, tror förhoppningsvis på Gud (fast säker kan man inte vara – och frågan är dessutom, vilken Gud tror hon på?). Det innebär att hon i så fall har skäl att tro på sin förmåga att förstå. Bibeln säger dock väldigt klart att människan inte kan förstå allt. I Jes 55:9 säger Gud genom profeten Jesaja, ” Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar”.

Endast den andliga människan kan förstå andliga sanningar. Genom intellektet kan vi bara förstå en begränsad del av den totala verkligheten – den del som kan analyseras och förklaras med vetenskapens metoder. Intellektet är bara en liten, fast förvisso mycket viktig, del av vårt förstånd (jag nedvärderar inte intellektet, det är de intellektuella som övervärderar det). Översatt till musikens värld kan man säga att intellektet svarar mot att ha ett bra gehör. Ett bra gehör är nödvändigt för den som sjunger eller spelar violin (och många andra instrument, där man skapar tonen själv). Men ett bra gehör är bara en liten del av vad det innebär att vara musikalisk. Det finns sångare som sjunger klockrent men inte på något sätt berör publiken, vilken sitter och halvsover och bara hoppas att det skall ta slut snart. Sedan finns det andra sångare, som kanske till och med sjunger falskt ibland, men som ändå berör människor på djupet och framkallar tårar och starka känlsoupplevelser (som ju är konstens verkliga uppgift). Jag såg en gång följande ”definition” av sann konst på en konstutställning:

Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen, livet.

Det finns givetvis mer att säga om sann konst men jag tycker ändå ovanstående säger viktiga saker som är värda att fundera över. Med konst innefattar jag inte bara musik och målning utan alla andra konstformer.

Vad sann musikalitet innebär är svårt att sätta fingret på. Men en sak är säker, en dator som mekaniskt ”sjunger” en operaaria med absolut tonträffning, är lika upphetsande som att höra Sjörapporten. På samma sätt är tankarna hos en människa som begränsat sig till att enbart styras av sitt intellekt, lika sterila och ointressanta som tankarna hos en byråkrat på Skolverket. Visst kan Sjörapporten vara intressant för den som skall bege sig ut på havet, på samma sätt som tankarna hos en byråkrat på Skolverket kan vara intressanta för andra byråkrater på Skolverket. Men, att begränsa sitt tänkande till enbart logik och mätbara observationer, ger en lika bra bild av verkligheten som att i stället för att köpa en havskryssare och göra härliga sommarseglingar med familjen, enbart sitta hemma och lyssna på Sjörapporten.

Genom att vilja ta bort allt tal om försoning, synd, skuld etc sällar sig Ulla Karlsson till de intellektuella människornas sorgliga skara, för vilka en kemisk och fysisk analys av färgerna i van Goghs tavlor, utgör en fullständig representation av dessa, och där inget mer finns att tillägga. Det Ulla Karlsson skriver är helt i enlighet med det Paulus säger ovan. För den intellektuella människan är korset en dårskap. Men genom att sälla sig till denna skara, visar Ulla Karlsson att hon inte är en Guds präst. Genom att avfärda allt hon inte kan förstå, upphöjer hon sitt intellekt till det högsta i Universum. ”Det jag inte kan förstå, kan helt enkelt inte existera!!!”, säger hon stolt och sätter sig därmed över Gud. Bibeln berättar om en ängel som greps av samma hybris. Den ängeln heter Lucifer, men kallas ofta Djävulen. Nu vill jag inte på något sätt jämställa Ulla Karlsson med Lucifer. Jag misstänker att den främsta drivkraften bakom Ulla Karlssons slutsatser är viljan att vara politiskt korrekt. Och bristande förståelse för Bibeln.

Paulus skriver i sitt brev till Titus (3:1-4):

Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.
Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa,
kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda,
falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Högmod är en svår synd, medan ödmjukhet är något som behagar Gud. Att sätta sitt eget intellekt, och vad som är politiskt korrekt, över Guds Ord är högmod i högsta potens. För att göra det hela än värre förnekar Ulla Karlsson indirekt ondskans existens genom det hon skriver. Synd och skuld och försoning har med ondskan att göra. Synd är ett uttryck för ondskan och detta måste sonas. Förnekar man behovet av försoning, förnekar man också existensen av ondskan. Kanske borde Ulla Karlsson göra ett besök i Auschwitz eller läsa lite på min hemsida om Förintelsen (se länk i höger spalt på min blogg). För mig är det obegripligt hur någon som känner till Förintelsen (vilket Ulla Karlsson givetvis gör), samtidigt kan förneka att det finns ondska.

För någon vecka sedan kunde man i flera media läsa om en dansk överläkare, Olav Björn Petersen, som hade berättat om hur sent aborterade foster levde när de föddes fram och sedan lämnades att dö, och att detta skedde i vart tionde fall av sena aborter. I en artikel i Världen idag den 6/4 2011 kunde man läsa följande:

”Den lilla flickan hade puls i navelsträngen, fäktade med armar och ben, och henne lilla hjärta bankade i hennes bröst. Dunk, dunk, dunk. Snabbt men hårt och rytmiskt. Hon utstötte ett litet vinande ljud. Lungorna är inte färdigutvecklade i vecka 22, så hon kunde inte vråla” [enligt barnmorskans (som är anonym annars skulle hon få sparken) berättelse].

Barnmorskan agerar reflexmässigt. Hon skramlar med några instrument för att dränka ljudet från flickan så att mamman inte upptäcker något.
Barnmorskan följde sin magkänsla och svepte in den lilla flickan i en filt och gömde henne i sköljrummet, där hon lade henne på ett metallbord och gick igen. Där fick flickan ligga döende helt ensam.

I artikeln berättas sedan hur barnmorskan var helt förstörd efteråt.

”I det lilla sköljrummet, bland smutsiga handdukar och instrument, höll hon en liten ceremoni. Någon måste visa någon känsla för det lilla barn som mamma valt bort. Solveig [fingerat namn] tog hand- och fotavtryck av den lilla flickan, satte på henne en tygblöja och döpte henne, Signe” skriver Extrabladet [artikeln i Världen idag bygger på en artikel i danska Extrabladet].

”Hon visste inte hur hon skulle agera och ringde sin överordnade för att fråga om hon kunde hjälpa den döende flickan att inte lida. Men det var inget hon kunde göra. Hon tog upp flickan och gick in i en tom sal. Där höll hon flickan till bröstet och sjöng några stilla barnvisor i mörkret. Strax före klockan tre på natten, två timmar efter att hon kom till världen, gav hennes lilla kropp upp” berättar tidningen.

Om inte detta är ondska, vad är då ondska? När jag läste detta grät jag. Över flickans tragiska öde men också över människans ondska (jag inkluderar mig själv här). Det finns ingen som helst skillnad mellan Förintelsen och den här typen av sena aborter (och egentligen de allra flesta aborter – väldigt få aborter handlar om att moderns liv är i fara om graviditeten fortskrider, graviditet efter våldtäkt och liknande). Samma vidriga, helvetiska ondska. Och samtidigt slår sig abortens förkämpar för bröstet och skryter över sin egen godhet (precis som Adolf Eichmann – Förintelsens arkitekt). Samtidigt som de anklagar abortmotståndarna för kärlekslöshet och att vara onda.

Men säger någon, ”Förintelsen handlade ju om helt andra siffror. Du talar om några hundra aborter i Danmark. Förintelsen handlade om 6 miljoner eller fler offer.” Fel! Fel! Fel! Enligt Wikipedia så görs över 40 miljoner aborter per år i världen (jodå jag inser att situationen är annorlunda i tredje världen, men det jag talar om här är framför allt aborterna i den rika Västvärlden). Dvs, det handlar om ett ofattbart massmord, som definitivt inte behagar Gud.

Det är en sak jag känner att jag måste dela med er alla. Det största hotet mot freden i dag är det oskyldiga, ofödda barnets rop. För om en mor kan döda sitt eget barn i sitt eget sköte, hur mycket mer kan då inte du och jag döda varandra?
(Moder Théresa, när hon tog emot Nobels fredspris 1979)

Att förneka existensen av ondska tycks mig som den ultimata dårskapen. Om Ulla Karlsson, som uppenbarligen förnekar själva grunden för den kristna tron, får vara kvar som präst (hon är anmäld till Västerås stifts domkapitel), visar det att Svenska Kyrkans ledning, i så fall, nu definitivt lämnat den kristna tron.