Hon har precis kommit ut med en bok, Ögonblick som förändrar livet, som mötts av översvallande recensioner i samtliga media jag tagit del av. Svenska Dagbladet hade den 2/9 2011 en lysande recension med titeln ”Fritt från hyckleri”, där Håkan Arvidsson bl a skriver ”Efter 28 år i amerikanskt fängelse har Annika Östberg något väsentligt att berätta, och hon gör det rättframt och utan tillrättalägganden”.
Boken kommer säkert att ge henne stora inkomster. Kanske får hon Nobelpriset i litteratur så småningom och givetvis också Nobels fredspris (någon sade nyligen om det sistnämnda, ”Nobels fredspris dog genom Yassir Arafat och begravdes genom Barrack Obama” – mina intelligenta läsare förstår givetvis hur detta skall tolkas).
Men inte nog med att hon gjort debut som författare. Hennes liv skall nu bli film. Den 16/8 2011 kunde man i SvD läsa:
Annika Östbergs liv blir film. För filmmanuset om den livstidsdömda svenskan svarar skådespelerskan Lisa Linnertorp som också kommer att spela rollen som Östberg.
Och i DN samma dag:
DN kultur
Annika Östberg-fallet
Fängelseliv blir biofilm
Annika Östbergs öde fortsätter att intressera. Nu kommer hennes egen bok, många vill höra henne föreläsa – och nu förbereds långfilmen om hennes liv.
Östberg har till och med i vissa media jämförts med Davit Isaak (den svensk-eritreanske journalisten som sitter i eritreanskt fängelse sedan 10 år tillbaka). Skillnaden mellan dem är dock avgrundslik. Östberg satt i fängelse för brott hon begått, där hon varit med om att skada och döda andra människor. Isaak är en frihetskämpe som sitter i fängelse för att han arbetat för sitt folks frihet från förtryck. Han är en hjälte. Hon är en skurk. Han är möjligtvis värd Nobels fredspris. Annika Östberg är det definitivt inte.
Jag ber att än en gång få citera Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet den 9/4 2009:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet. Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra. Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt. Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco. Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom. När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok. Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering. Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut. I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.….. Leif G W Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].
(hela krönikan kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4861291.ab)
När det gäller det tidigare dråpet, där hon var ensam gärningsman, verkar det osannolikt att Aftonbladet skulle våga publicera ett sådant påstående utan att ha något på fötterna. Det skulle kunna leda till ett stort skadestånd för Östberg om Aftonbladet har fel. Självklart finns utredningsprotikoll och domstolshandlingar i USA som styrker det Aftonbladet säger. Den citerade artikeln finns fortfarande kvar på Aftonbladets hemsida, vilket visar att de fortfarande står för dess innehåll.
Ärligt talat förstår jag ingenting. En person som har suttit av ett straff för begångna brott står inte på plus, utan är nollställd. Att man avtjänat sitt straff (och möjligen sonat sitt brott) gör en inte till hjälte. Men i den svenska, intellektuella elitens ögon tycks det som att man är hjälte bara för att man suttit i amerikanskt fängelse. Får man tro Godhetskören så är i princip alla fångar i USA antingen oskyldiga eller dömda till orimliga straff. Jag tror ju (i varje fall hoppas jag) inte att någon som suttit i exempelvis ett norskt fängelse för medhjälp till polismord skulle få hjältestatus i Sverige.
Annika Östberg transporterades hem i chartrat plan till en kostnad av över 600 000 kr. Hon har behandlats som en celebritet sedan hon kom till Sverige och kommer säkert att göra karriär och bli multimiljonär. Det tvivlar jag inte en sekund på.
Hennes bok heter Ögonblick som förändrar livet. Jag antar att det avser ögonblick som förändrade Östbergs liv. Men om vi höjer blicken lite och tittar utanför hennes lilla värld, ser vi också ögonblick som förändrade andra människors liv. Richard Helbush, den polisman som Östberg var med och mördade, fick definitivt sitt liv förändrat på ett ögonblick. Hustrun och döttrarna till Helbush fick också sina liv förändrade på ett ögonblick. Östberg är inte bara ett lidande offer för olyckliga omständigheter. Hon har själv skapat lidande och offer bland oskyldiga människor. Att glömma bort eller bortse från detta är oacceptabelt.
Hon säger sig ha blivit kristen i fängelset. Jag har läst några saker hon skrivit om detta och för mig låter hennes religiösa tankar mer som hämtade från New Age än från den kristna tron. Det handlar mest om allmänna tankar om någon icke specificerad Gud. Hade hon verkligen fått möta Jesus, tror jag att hon hade uttryckt sig annorlunda (nu har jag inte läst hennes bok så det är ju möjligt att hon där ger ett annat intryck). Då hade hon inte tigit om det tidigare mordet utan känt ett behov av att lägga alla kort på bordet. Nu säger hon att hon känner sig förlåten av Gud. Bra för henne! Men hade hon sett in i Jesu kärleksfulla ögon, den Jesus som också älskar hennes offer, så hade hon nog talat betydligt mer om sin personliga skuld till offren och deras anhöriga. Då hade hon inte så likgiltigt konstaterat att hon är förlåten, som om det inte fanns något mer att säga om saken. Som om allt skulle ställas till rätta i och med att hon känner sig förlåten. Om hon låtit Jesus förvandla sitt liv, tror jag dessutom att hon i direktsändning kanske hade sagt någonting i stil med, ”Det finns en sak som ger mig obehag. Ni behandlar mig som om jag är någon slags celebritet. Jag tycker detta är helt fel. Ni struntar helt i mina offer. Mitt straff var rättfärdigt och nu har jag sonat det jag gjort. Men det gör mig inte till någon hjälte.” Då hade hon kunnat påverka människor på ett positivt sätt. Fått dem att tänka efter. Då hade hon vänt det hela till något bra och då hade jag respekterat henne och verkligen trott på att hon blivit frälst. Nu ställer jag mig tvivlande.
Om Östberg verkligen har blivit en sann kristen, förväntar jag mig att hon skänker en del av de miljoner hon nu kommer att tjäna till sina offers efterlevande. Och att hon använder sina pengar för att resten av livet göra goda gärningar (starta barnhem i Brasilien etc). Detta kallar kristendomen för botgöring. Skulle något sådant ske, ja då skulle jag vara beredd att tro på hennes pånyttfödelse.
Förmodligen dröjer det inte länge förrän Annika Östberg får en egen TV-show och sedan vet ju ingen hur långt hon kan gå. Kanske blir hon statsminister så småningom. Inget skulle förvåna mig. Eller också tröttnar media med tiden på henne och hon försvinner in i glömskans dimmor. Den möjligheten finns ju också.
Det som stör mig är hur Godhetskören instinktivt alltid tar ställning för gärningsmännen mot deras offer (om inte offren är invandrare eller palestinier eller vänstersympatisörer, då det omvända gäller). Hade Godhetskören varit det minsta trovärdig, hade Östbergs offer nämnts på ett seriöst sätt. Varför får de inte sitta i TV-soffan och berätta om hur det känns att plötsligt förlora sin pappa/make och det trauma detta medför? Det är som att Östbergs offer inte ens existerar (precis som att Förintelsens offer inte existerar i Förintelseförnekarnas värld).
En kristen broder som var lite sur på att jag uttryckte mig negativt om Östberg i en tidigare blogg, berättade att han och hans bönegrupp brukade be för henne (när hon fortfarande satt i amerikanskt fängelse) och att de vid ett tillfälle skickade en julhälsning till henne, där de uttryckte sitt stöd och berättade att de bad för henne. De fick ett vänligt tackbrev. Då jag ställde frågan om de också brukade be för hennes offers anhöriga och om de skickat julkort till den mördade polismannens döttrar, där de uttryckte sin sympati och sitt stöd, fick jag nekande svar på båda dessa frågor. Den kristne brodern höll dock med mig i min kritik. Han erkände att det var fel att endast stödja Östberg. Och det gladde mig givetvis. Han var en rättfärdig man. Alla kan vi göra fel och ibland tänker man inte på vad man gör. Eller man ser inte helheten utan bara en del av hela sammanhanget.
Problemet är att medlemmarna i Godhetskören aldrig någonsin skulle erkänna att deras ensidiga stöd av Östberg, och deras totala, hundraprocentiga likgiltighet för hennes offer, är orättfärdigt. För dem existerar inte offren eller deras anhöriga. Och speciellt inte när dessa är amerikanska medborgare. Då är de per definition onda och inte värda någon medkänsla. Amerikanska offer är i kulturelitens ögon icke-människor (ungefär som foster i dagens Sverige och judar i gårdagens Nazityskland).
Det finns före detta brottslingar som reser runt på ungdomsgårdar och i skolor och berättar om sitt liv för att rädda ungdomar från att själva hamna på samhällets skuggsida. En del av dessa brottslingar drivs till detta av en nyfunnen kristen tro, som motiverar dem att vilja hjälpa andra. Det skulle kännas mer trovärdigt om Annika Östberg på liknande sätt ville engagera sig i ungdomar på glid i stället för att arbeta på sin egen karriär som kändis. Men vem vet, det kanske kommer. Då skall jag ta tillbaka det negativa jag skriver om Annika Östberg. Min kritik av kulturelitens likgiltighet för hennes offer står dock fast.
Jag påstår inte att jag är en bättre människa än Östberg. Hade jag i min ungdom hamnat i fel sällskap, hade jag kanske gjort lika hemska saker som Annika Östberg. Det är inte det min kritik handlar om. Inte heller störs jag rent principiellt av att Östberg är med i TV eller att hon har skrivit en bok. Det som stör mig är den totala likgiltighet som media och kultureliten uppvisar gentemot hennes offer, samtidigt som man gör henne till en kändis, ja nästan en idol. Det är inte Annika Östberg jag i första hand betraktar som ond. Det är mediafolket och kultureliten jag anser vara onda! De är riktigt, riktigt onda! Djävulskt onda! Sataniskt onda! Jag kan ha en viss förståelse för att Annika Östberg surfar på framgångsvågen efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv i fängelse. Men jag kan inte förstå de intelligenta, välutbildade människor som skapat den våg på vilken hon surfar. Men jag antar de drivs av sitt hat mot USA.
Jag undrar hur döttrarna till den mördade polismannen skulle reagera om de fick reda på att deras pappas mördare idag är superkändis och idol i Sverige? Måtte de aldrig få reda på detta!!! Det skulle riva upp alla gamla sår och orsaka dem en oerhörd smärta.
Liknande moraliska diskrepanser kan man se i många andra sammanhang. Svenska media skriver gärna om palestinier som sitter i israeliska fängelser. Precis som när det gäller USA så är man i kulturelitens ögon automatiskt oskyldig om man sitter i ett israeliskt fängelse. När palestinska fångar t ex hungerstrejkar uppmärksammas detta av många media. Men när det gäller den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit är man tyst. Dödstyst. Precis som när man går på cirkus. ”Får jag be om stöööörrrrssstttaaaa möööjliga tystnad!” säger cirkusdirektör Hamas och alla västerländska media lyder omedelbart. Shalit kidnappades den 25/6 2006 av Hamas och har sedan dess hållits fången av dem (dvs i mer än fem år). Detta bryter mot all internationell lag. Men aldrig tar Jan Guillou eller Matthias Gardell eller Henning Mankell till orda i denna sak. Internationell lag används gärna mot Israel men sällan eller aldrig mot den palestinska sidan. Personligen är jag övertygad om att Shalit är död sedan länge (Jag kan inte erinra mig att Israel någonsin fått tillbaka kidnappade soldater levande, utan de levereras i bodybags eller kremerade – det senare för att man inte skall se spåren av tortyr). Tänk om våra självutnämnda godhetsapostlar tillämpade sin godhet på Gilad Shalit och satte press på Hamas! Men det lär vi nog aldrig få se. Ondskans brödra- och systerskap känner igen och stöder de sina!
