Nu skall jag inte tråka ut mina läsare med att diskutera flygplan (hur intressant jag än själv skulle tycka det vore). Men ett av kapitlen i boken, vilket handlar om debatten kring Viggenprojektet (som givetvis kostade många, många skattemiljarder), gav upphov till en del tankar.
På sidan 161 (mer exakt så heter boken System 37 Viggen, Flyghistorisk Revy, 2009) läser vi (mina kommentarer som vanligt inom […]):
Ett märkligt för att inte säga bisarrt inslag i den massmediala debatten om Viggen, utgjorde Maj Wechselmanns film ”Viggen 37, ett militärflygplans historia” som faktiskt tillkom med statliga bidrag. Vid Filminstitutets 10-årsjubileum i oktober 1973 utsågs Viggen-filmen för övrigt till ”en av 1973 års bästa filmer” [det säger kanske en hel del om vilket typ av människor som vid den här tiden dominerade Filminstitutet och de flesta andra kulturinstitutioner i vårt land]. Maj W fick också ur dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlssons hand motta ett kvalitetspremium på 133 000 kr [Carlsson, som var utbildningsminister 1969-1973, var en av de politiker med s-förtecken, som enligt min mening förstörde den svenska skolan – själv brukar jag kalla honom för ”f d inbillningsminister” – elaka tungor brukade säga att Carlssons valspråk som utbildningsminister var ”Mot bättre vetande”]. I mars 1974 fick Maj W dessutom ett författarstipendium på 15 000 kr. Filmen visades på ”Folkets Bio” landet runt, på universitet, institutioner och föreningar inom och utom landet. Det är höljt i dunkel vem som bekostade kampanjer och versioneringar till främmande språk [men vi kan ju gissa – eller hur?]. Filmen visades bl a på Ungdomsfestivalen i Östberlin.
Beträffande Wechselmann så skriver svenska Wikipedia, ”Maj Wechselmann vann 1988 ett förtalsmål mot Eskil Block som i ett elektroniskt forum ansågs ha utpekat henne som landsförrädare och sovjetisk spion”. Nu har ju många blivit utpekade som sovjetiska spioner – t ex Olof Palme – men oavsett vad som är sant när det gäller Wechselmann så kan jag lugnt säga, att om jag kände till några viktiga, svenska militära hemligheter, så inte skulle jag berätta dem för henne.
Boken fortsätter:
Inte nog med det. Eftersom TV tvekade att visa filmen lyckades Maj W få 117 av landets s k kulturarbetare att underteckna ett upprop till TV att visa filmen. Problemet var att den knappast motsvarade radiolagens §6 att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten”. Lagen sade också att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Efter ett halvt års betänketid beslöt TV2 den 14 december 1973 att visa filmen med vissa strykningar av de mest avslöjande (för filmmakarna) avsnitten och samtidigt de mest balanserade intervjuerna [Speciellt TV2 var vid den här tiden tydligt vinklat åt vänster och betraktade antagligen radiolagens krav på saklighet och objektivitet som USA-imperialisternas och kapitalisternas censur för att hindra svenska folket att få uppleva kommunismens paradis – det mesta tyder dessvärre på att hela SVT-koncernen fortfarande har ungefär samma inställning]. TV1 hade tidigare sagt nej med motiveringen att filmen var en partsinlaga, som inte ens med ett kompletterande program kunde utbalanseras på ett relevant sätt [alla inom SVT hade således ännu inte offrat sin journalistiska heder på vänsterideologins altare].
Chefen för TV1 Håkan Unsgaard motiverade i tidskriften Ekonomen nr 7/73 sitt beslut med följande ord, ”Filmmakarna har haft full frihet att misstänkliggöra och förlöjliga beslutsfattarna, och de har utnyttjat dem – mycket skickligt – när de kombinerat intervjuavsnitt med tecknade avsnitt”. Unsgaard sade bl a också att ”det är här som de effekter uppstår som inte kan balanseras – det vore intressant att i detalj etiskt analysera hur den här framställningskonsten fungerar – men poängen är att den hånfullt karikerade framställningskonsten till sist kolliderar med den respekt för varje människas integritet som ett massmedium måste tillämpa, uppfattningen att även beslutsfattarna har rätt att synas i helfigur och höras till slut”.
Jag minns mycket väl när jag såg Wechselmanns film i TV2. Jag upplevde den som gjord av oerhört okunniga människor när det gäller flygplan i allmänhet och stridsflygplan i synnerhet (man kan säga att filmen var gjord av folk som ingenting kan om stridsflyg och avsedd för folk som ingenting vill veta om stridsflyg och som dessutom är fientligt inställda till allt vad försvar heter, och speciellt då att Västvärlden skulle försvara sig mot Sovjetblocket – någon kritik mot Sovjets enorma krigsapparat förekom aldrig bland 70-talets svenska landsförr..., förlåt jag menar marxister). Hela filmen var djupt orättfärdig och var ungefär lika objektiv som de filmer som framställdes i Nazityskland under WW2 (bortsett från att de bakomliggande ideologierna skiljde sig åt). Oavsett om Maj W var rysk spion eller ej, och oavsett om det var avsiktligt eller ej, så gick filmen utan tvekan Östblockets ärenden. Ryssarna hade varit överlyckliga om Viggenprojektet aldrig blivit av (observera att Sovjet vid den här tiden fortfarande hade planer på att erövra bl a Sverige). Att Sovjet gärna hade sett att Viggenprojektet stoppades talar emot att Wechselmanns kritik av Flygplan 37 var korrekt. Hade Viggen varit så dålig, som Wechselmann antydde i sin film, hade Sovjetunionen varit överlyckliga om Försvaret köpt detta plan. Ett så värdelöst flygplan skulle ju knappast utgöra något som helst hot mot Sovjets intentioner när det gällde Västeuropa. Att filmen visades på en ungdomsfestival i Östberlin talar sitt tydliga språk. Där visades endast sådant som ”gagnade saken” (att denna Viggenkritiska film visades där, givetvis med Sovjets goda minne, bevisar att Sovjet gärna hade sett Viggenprojektet skrotat, dvs de var rädda för Viggen, dvs Viggen utgjorde ett hot mot dem, vilket i sin tur visar att Viggen var ett tillräckligt bra flygplan för att oroa Sovjetledarna, dvs Wechselmann hade fel – Q.E.D).
Nu är det inte Wechselmann jag är ute efter. Baserat på hennes uppenbara okunskap när det gäller flyg ser jag henne som en nolla i sammanhanget och filmen ett slag i tomma luften. Hennes vinklade film hade ingenting med en seriös debatt om ett svenskt försvarsprojekt att göra. Ett debattinlägg måste bygga på sanning och objektivitet om det skall vara meningsfullt och vara värt att tas på allvar. Det anmärkningsvärda är inte att Wechselmann gjorde en sådan film utan att filmen överhuvudtaget togs på allvar av etablissemanget (stipendier, översättning till andra språk, visning i TV2, stöd från "s k kulturarbetare" etc).
Det finns åtskilliga intressanta saker i citaten ovan från Viggenboken, som kan vara värda att kommentera.
Det första att notera är de 117 av ”landets s k kulturarbetare” som undertecknade ett upprop för att få TV att visa Wechselmanns film. Observera formuleringen ”s k kulturarbetare”, dvs ”så kallade kulturarbetare”! Hehehe… man anar ju vad författaren menar. Det är ju precis så jag ser det också. Jag försöker skilja mellan den riktiga kultureliten och den ”s k kultureliten”. Den senare brukar jag ibland kalla kulturdräggen (vilken utgör en undergrupp till Godhetskören). Det var knappast den riktiga kultureliten som undertecknade uppropet om Wechselmanns film. Det skulle f ö vara intressant att få reda på vilka dessa undertecknare var, precis som det skulle vara intressant att få reda på vilka svenskar som var Stasi-agenter.
Den riktiga kultureliten består av de stora författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc som de facto finns och har funnits i vårt land. Låt mig namnge några, som jag kommer att tänka på direkt, så du förstår vad jag menar: Jussi Björling, Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Allan Pettersson (kompositör), Sixten Ehrling (dirigent), Dan Andersson, Bror Hjort, Carl Larsson, Ingvar Wiksell (operasångare som dog häromdagen och anses ha varit den kanske bäste uttolkaren någonsin av hovnarren Rigoletto i Verdis opera Rigoletto) etc, etc. Den verkliga kultureliten skapar stor konst, som lyfter människor och gör dem till bättre människor. Någon skrev så här:
Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen och livet.
Ideologin ger oss ingen verklig förståelse. Den driver oss som dumma kreatur in i en fålla. Den stora konsten å sin sida ger oss en djup förståelse för vad det innebär att vara människa. En förståelse som går utöver vad psykologi och sociologi kan förmedla. När konsten är som bäst skapar den medkänsla och gemenskap med andra människor. Den stora konsten står över ideologiska och religiösa dogmer. Visst kan en stor konstnär ha en politisk ideologi eller en religion som påverkar honom/henne. Men hans konst är alltid mer allmängiltig än hans ideologi eller religion. Det finns t ex många kristna böcker, som är så fulla av uppenbara pekpinnar att de motverkar sitt eget syfte. Kanske kan de i bästa fall påverka de som redan är kristna, men den som inte är kristen lägger snabbt ifrån sig en sådan bok. Sådana böcker påverkar inte människor på djupet. Sedan finns det kristna böcker som är stor konst. Utan pekpinnar. Där djupa sanningar förmedlas och där människor, vare sig de är kristna eller ej, påverkas till det bättre. Stor konst förmedlar alltid sanning, kärlek, renhet och rättfärdighet. Även en påhittad story kan förmedla stora sanningar. Den engelske författaren Melvin Burgess skrev en gång så här:
You arrive at the truth by telling a pack of lies if you are writing fiction, as opposed to trying to arrive at a pack of lies by telling the truth if you are a journalist.
(En romanförfattare försöker förmedla sanningen genom att berätta en samling lögner, till skillnad från en journalist som försöker förmedla en samling lögner genom att berätta sanningen – fritt översatt).
Ideologier är oftast småskurna. De kommer med enkla lösningar, vilka alltför ofta bygger på skrivbordsdrömmar. De flesta ideologier är skapade av psykopater. För kulturdräggen är konsten huvudsakligen ett sätt och ett medel att framföra sin ideologi. Många av kulturdräggens företrädare är inte ens begåvade och försöker maskera detta med olika former av obegriplig konst och litteratur (jag är inte emot abstrakt konst i sig – det jag kritiserar är obegåvade människor som döljer sin obegåvning genom att skapa verk som ingen begriper, och som ingen kan begripa, eftersom det inte finns något att begripa – på så sätt hoppas de att inte bli avslöjade).
Sedan finns det givetvis goda konstnärer och författare och musiker, som faktiskt har något att förmedla, men som tyvärr ställt sin gåva i den småskurna ideologins tjänst (men som ibland lyfter sig över detta och skapar stor konst). Några som jag direkt kommer att tänka på är musiker som Michael Wiehe och Björn Afzelius.
Nåja, nu var det inte konst jag skulle skriva om. Poängen var att vi här kan se hur ”s k kulturarbetare” ställer sig i ideologins tjänst. Ingen sann konst kan underordnas någon ideologi. Äkta konst kan inte hittas på. Man kan inte sätta sig ner och säga att nu skall jag skapa stor konst. Konst föds fram och den äkta konsten är ofta större än konstnären själv.
Det andra jag tänkte på när jag läste artikeln var citaten från Radiolagen (jag antar att denna också gäller SVT:s sändningar). Lagen säger således (i den formulering som ges i artikeln) att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten” samt att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Jaha, här blir jag full av skratt. ”Opartiskhet och saklighet”. Hahaha… (hysteriskt skratt). Läsaren behöver bara söka på min hemsida och i min blogg på orden ”public service” för att förstå varför jag skrattar hysteriskt. Det kan ju hända att program, som handlar om historiken bakom brunt omslagspapper och liknande, uppfyller detta (men säker kan man nog inte vara ens då). Men knappast när det gäller program om rovdjur, evolution/skapelse, intelligent design, kristen tro, islam, Israel, USA, Livets Ord, invandringspolitiken etc, etc, etc, etc, etc. Partiskheten när det gäller dessa frågor är ofta så flagrant att det är ofattbart att de som gör programmen inte själva reagerar. För mig är det ofattbart att dessa människor inte skäms. Och det är också ofattbart att de får fortsätta sitt svek mot Publicservicetanken år efter år utan att få sparken. Det visar hur oerhört farligt och hjärndödande den politiska korrekthetens grupptryck är.
Att SR (och SVT) före sändning skall kontrollera och beriktiga (om de är felaktiga) sakuppgifter är mycket intressant. Man blir nästan mållös när man läser detta. Det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna bryta mot detta mer än vad SR och SVT gör så fort det gäller frågor där den politiska korrektheten sätter agendan. Och de inte bara underlåter att korrigera felaktiga sakuppgifter (om t ex intelligent design, Israel etc), de till och med medvetet och avsiktligt gör sakuppgifterna ännu mer felaktiga, för att passa deras syften.
Radiolagen (från 1966) har skrivits om sedan Viggenfilmen. Numera läser vi:
6 § Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.
Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse.
Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte vad som sänds under annonstid i ljudradion eller televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Lag (1995:633).
För närvarande verkar det som att man än en gång håller på och skriver om Radiolagen (det finns en proposition från 2009). I propositionen talar man om saklighet och allsidighet men formuleringarna känns luddiga (sök i propositionen på ord som ”saklighet”, ”beriktigande” etc. Begreppen opartisk och saklig kan dessvärre i praktiken tolkas på många sätt. Kommunistpartiets tidning Pravda ansågs säkert av partieliten att vara både opartisk och saklig. Ideologin är ju överordnad sanningen och därför blir allt som gagnar ideologin automatiskt sant, även om det inte skulle vara sant i någon absolut mening.
Ja det var lite minnen från det galna 1970-talet och några reflektioner kring detta. För den som är ung idag är det antagligen svårt att föreställa sig hur tankeklimatet var då. I stort sett alla jag kände hade stora affischer hemma föreställande Mao Zedong (eller Mao Tsetung som man sade då) och Che Guevara (Castros medarbetare, som reste runt i Centralamerika och försökte starta revolutioner). Jag kan bara minnas någon enstaka person som inte hade dessa affischer. Och på sängbordet låg Maos Lilla Röda, som man flitigt läste ur. Ibland kunde människor sitta och diskutera innebörden av något Maocitat (typ: Låt hundra blommor blomma), fulla av beundran över att någon kunde vara så vis. Själv tyckte jag allt detta var fullständigt hjärndött och hade svårt att förstå hur någon kunde beundra en massmördare som Mao eller en mördare i mindre skala (men likafullt mördare) som Che. När det gällde Che Guevara låg kanske tjusningen i att han såg spännande ut (många tjejer tyckte givetvis att han var snygg). Som jag skrivit tidigare så var det nog under den här tiden som min misantropi grundlades. Jag började förakta människor, eftersom jag tyckte de var så korkade. Sedan jag blev kristen har jag försökt arbeta bort misantropin, men har tyvärr inte haft så stor framgång i detta som jag skulle önska.
Jag glömmer aldrig när jag någon gång på 70-talet, under mina studieår vid Universitetsfilialen i Örebro, såg en gammal lärare, som jag hade beundrat under gymnasietiden, gå i ett demonstrationståg mot USA och skandera, ”Vad säger Nixon? Nixon säger fred. Vad gör Nixon? Nixon bombar ned.” Jag har ett starkt minne av hur oerhört ledsen och besviken jag blev. Jag blev till och med äcklad. Plötsligt kände jag mig fullständigt främmande för denne lärare, som hade betytt så mycket för mig under skoltiden. Det som väckte min besvikelse var inte att han demonstrerade mot krig. Det var den intellektuella nivån på demonstrationen som gjorde mig ledsen. Som om det skulle vara så enkelt som att USA var de onda och Nordvietnam var de goda. När Nordvietnam så småningom intog Sydvietnam följde politiska polistrupper efter den framryckande armén. Deras uppgift var att avliva alla lärare, läkare etc, dvs alla intellektuella. Motivet var att dessa skulle kunna försvåra kommunistifieringen av Sydvietnam.
Det är dessa Maoläsande, CheGuevaraaffischerande, antidemokrater från 70-talet som idag har makten på svenska media och kulturinstitutioner. Inte konstigt att debattklimatet är som det är.
