I början av oktober var den stora nyheten att en kvinnlig fångvårdare i 24-årsåldern hade mördats av en fånge. Fången i fråga, Erik Ljungström 28 år, ansågs för farlig för att förvaras på rättspsyk och överfördes därför till häktet i Flemingsberg. När han skulle släppas in i rastgården följde den kvinnliga fångvårdaren med in (ensam). Det borde hon inte ha gjort. Enligt reglerna skulle det varit två vårdare som bevakade en så farlig fånge. Den andra vårdaren – en kvinna i sextioårsåldern – satt i ett övervakningsrum intill och hade rastgården under uppsikt via en tv-monitor. Nu tror jag inte att det hade spelat någon roll om båda vårdarna befunnit sig i rastgården. Resultatet hade antagligen blivit ungefär detsamma.
Aftonbladet skrev den 6/10 2011:
I måndags tog den 24-åriga kvinnliga vårdaren ensam emot Erik Ljungström på häktets tak för att släppa in honom i en av rastburarna. När hon vände ryggen till knuffade han omkull henne. Med hjälp av en batong från en tillrusande kollega slog han ihjäl henne.
Plötsligt kastade sig således fången över den kvinnliga fångvårdaren (hon var enligt uppgift mycket kortväxt och mannen är ”stor som ett hus”) och började slå henne. Kollegan, en 60-årig tant, som såg det hela i tv-monitorn, kom rusande med batongen i högsta hugg och slog till mannen på armen. Detta hade ingen effekt på fången utan han tog helt sonika batongen från den 60-åriga tanten och använde den för att slå mot den unga fångvårdarens huvud. Han slutade inte förrän en manlig vårdare anlände. Den 25-åriga vårdaren avled av sina skador (kanske bidrog batongen till att hon avled).
Jag skall inte ge mig in i någon diskussion om de faktiska händelserna och vad som kan ha utlöst den våldsamma reaktionen hos fången. Det tycks vara helt klart att vårdarna bröt mot de rutiner som finns (genom att t ex låta den ena vårdaren vara ensam med fången).
Det jag tänkte ta upp här är något helt annat, och mer generellt Men det har anknytning till ovanstående. Den 5/10 2011 kunde man läsa följande i Aftonbladet:
Personalen på häktet i Huddinge har, som regel, genomgått en 20 veckor lång grundutbildning – det hade även den 24-åriga kvinnan gjort.
– Men efter det blir det ingen fortbildning. Många har inte fått någon utbildning i självskydd, till exempel.
Den 24-åriga kvinnan hade inte fått någon sådan utbildning.
Källan berättar att personalen i våras hade tillgång till en självskyddsinstruktör, och en utbildningsdag planerades [fetstil tillagt av Krister].
– Men den ställdes in. Anledningen var att de intagna skulle ha yoga i lokalerna.
Man antyder här, att om vårdaren hade fått gå endagarskursen i självskydd så hade hon inte behövt dö, ja kanske inte ens blivit skadad. Då hade hon med några tjusiga grepp eller kast lätt oskadliggjort Ljungström. Precis som man ser på bio när en liten kvinna slänger män stora som hus flera meter tills de tigger om nåd eller blir liggande medvetslösa.
Stora som hus ja – i det aktuella fallet har Erik Ljungström beskrivits som storväxt och kraftig medan den 24-åriga fångvårdaren tydligen var runt 1.60 m. Här har vi således en adrenalin- och testosteronstinn, fullständigt galen, antagligen mycket stark man och en liten 24-årig kvinna utan kunskaper i närstrid eller självskydd. Som backup har hon en tant i 60-årsåldern. Observera, jag lägger inte något nedsättande i begreppet ”tant”. Själv är jag en snart 70-årig gubbe. Men av naturliga skäl tar man inte ut 70-åriga gubbar till fallskärmsjägare. Inte heller tar man ut 60-åriga tanter till fallskärmsjägare.
En 60-årig tant med batong som backup är i ett sådant här fall lika med ingen backup alls. Även om det hade kommit 10 sextioåriga tanter rusande är jag övertygad om att de inte kunnat övermanna Ljungström. Han hade överhuvudtaget inte märkt deras patetiska batongslag och hade helt sonika tagit batongerna från dem, innan han återgått till att slå ihjäl 24-åringen. Nu talar jag inte om de kvinnliga hamnarbetarna i Kotka (jag har varit där med båtar och sett dem med egna ögon). De är inte att leka med. Men det är en annan historia.
I den genuspolitiskt korrekta verklighetsbeskrivningen är kvinnor lika starka och snabba och aggressiva som män. Låt oss börja med några fakta:
Världsrekord i tyngdlyftning – press:
Tatiana Kashirina (kvinna) 146 kg
Hossein Rezazadeh (man) 213 kg
Världsrekord på 100 m:
Florence Griffith-Joyner (kvinna) 10,49 s
Usain Bolt (man) 9.58 s
När det gäller 100 m kan det tyckas som att skillnaden, ca 1 sekund, inte är speciellt stor. Men när man börjar komma ner mot 10 s är en sekunds skillnad enorm på 100 meter. Då nya världsrekord sätts handlar det om förbättringar på hundradels sekunder.
I fallet tyngdlyftning är skillnaden stor, men å andra sidan vägde säkert den manlige världsrekordhållaren betydligt mer än den kvinnliga. Men det spelar ingen roll – min jämförelse gäller inte män och kvinnor som väger lika, utan gäller män och kvinnor generellt. Kvinnliga tyngdlyftare, som lyfter stora vikter är dessutom mycket sällsynta. Få kvinnor har fysiska förutsättningar för detta. Skillnaden blir därför större än vad som enbart framgår av vikterna i sig.
Självklart överträffar en vältränad kvinnlig idrottsman en helt otränad man i många grenar. Men när det gäller styrka är det inte alls säkert. Många vältränade kvinnor är mycket svagare än många otränade män. Jag skulle till och med vilja gå så långt så jag säger att de flesta vältränade kvinnor är svagare än de flesta otränade män – om vi talar om personer i ungefär samma ålder. Så orättvist är det.
Dessutom är det mer komplicerat än så. De kvinnliga tyngdlyftare som sätter världsrekord ser inte speciellt kvinnliga ut, om läsaren förstår vad jag menar. Om den ryska, mycket framgångsrika kulstöterskan Tamara Press, skriver Wikipedia:
Det sades om båda systrarna [Tamara hade en mycket framgångsrik syster] att deras kön inte kunde bestämmas. En del menade till och med att de var hermafroditer – en ytterligare åsikt var att de injicerades med manliga könshormoner för att bli starkare [elaka tungor brukade kalla dem ”the Press brothers” andra elaka tungor brukade säga att när Tamara Press byter om då går de andra tjejerna ut från omklädningsrummet].
Det råder nog ingen tvekan om att en del av de mest framgångsrika idrottskvinnorna (speciellt inom vissa grenar som handlar om styrka) nog har en dragning åt det maskulina hållet. Minst sagt.
Nu spelar ju inte fakta någon roll i den politiskt korrekta världsbilden. Säger genusvetenskapen att kvinnor är jämställda med män rent fysiskt så är det så oberoende av våra observationer. Hade bara vårdaren hunnit gå endagarskursen i självskydd, då minsann… Då hade hon varit en Lara Croft (ni vet hon i Tomb Raider) och då hade det blivit synd om Erik Ljungström. När jag läser om endagarskurser i självskydd tar jag mig för pannan.
Jag har själv tränat aikido under 5-6 år. Jag var dessutom ganska stark när jag var ung (delvis på grund av min uppväxt på bondgård). När man tränade mot kvinnor och de t ex försökte böja min handled för att få in vissa grepp, fick man, gentleman som man var, hjälpa till lite grand. De hade inte chans att ta ett sådant grepp på mig, om jag inte ville. Nu talar jag om nybörjarträning och lite mer avancerad träning. När det gäller de som har svart bälte av den högre graderna är det något helt annat. Men då handlar det knappast om endagarskurser.
Jag tränade för Tomita Sensei, som är en av de allra främsta i aikido i hela världen (hans lärare var den legendariske Morihiro Saito, som jag faktiskt tränat mot några gånger). Tyvärr höll jag inte på tillräckligt länge och jag tränade alltför lite (ca en gång i veckan) så jag blev aldrig speciellt bra (jag hade ganska långt kvar till 1 dan – svart bälte av lägsta graden). Tomita har 8:e dan (svart bälte av åttonde graden – det högsta är 10 men de högsta graderna har inget med skicklighet att göra utan är hedersbetygelser). Tomita brukade säga om man bara tränat aikido några år så är det bäst att lägga benen på ryggen och fly om man blir angripen.
Det är helt sant att en ganska liten person kan övermanna en mycket större och starkare angripare med hjälp av olika tekniker. Förutsättningen för detta är att den lilla personen verkligen behärskar en självförsvarsteknik (det finns givetvis fler än aikido – men personligen anser jag aikido vara en av de främsta teknikerna) och har rätt personlighet (man måste också ha snabba reflexer). Att komma dithän tar många, många år och kräver regelbunden och hängiven träning. När man tränat regelbundet i kanske 10 år (de som blir riktigt duktiga lever i en dojo – träningscentrum – och gör i stort sett inget annat än tränar och filosoferar och arbetar som lärare i de lägre klasserna på dojon), ja då kan man möta de flesta motståndare med tillförsikt. Det intressanta är att då får man en sådan utstrålning av självförtroende och kraft att få vågar utmana en. Genom att vara mästare i en självförsvarskonst behöver man nästan aldrig använda den. Och det är precis detta som är meningen med många av dessa tekniker, som ursprungligen utvecklades av buddistiska munkar eller andra människor med filosofisk läggning. Bakom de här stridskonsterna finns väl genomtänkta antivåldsfilosofier. Aikidons grundfilosofi är att inte besegra motståndaren, utan att besegra själva striden genom att låta motståndaren besegra sig själv (man styr hans egen kraft mot honom – ju starkare han är och ju hårdare han attackerar, desto större blir hans fall).
Är man redan stark och snabb från början kan man givetvis ha nytta av en självförsvarsteknik långt innan man uppnått svart bälte, men då hade man kanske klarat sig ganska bra ändå i de flesta situationer.
I fallet fångvårdare (varför talar man inte klartext och säger fångvaktare? – i praktiken handlar det inte om vård, och i den mån det gör det så är det inte vakterna som står för vården) talar man således om en endagarskurs i självskydd. Jag ler när jag läser detta (och i föregående stycke förklarar jag varför jag ler). Det är ju så ofattbart löjligt – men i den politiskt korrekta verkligheten kan det löjliga upphöjas till stora sanningar. För att en obeväpnad 24-årig kvinna runt 1,60 cm skall kunna ta sig an en galen karl stor som ett hus, räcker det inte med en endagarskurs. Vad som krävs har jag beskrivit ovan. Allt annat är fria fantasier.
Och det räcker inte med 60-åriga batongförsedda tanter som backup, hur trevliga sådana tanter än är. Men kan bovarna verkligen vara så nedriga att de inte respekterar 60-åriga tanter? Svar – JA!!! Tyvärr! För att bli respekterad av en person som Erik Ljungström, måste de 60-åriga tanterna ha en automatkarbin och dessutom vara beredd att använda den (annars tar han ifrån dem deras vapen).
Att det ser ut som det gör i fångvården när det gäller säkerhet är lätt att förklara. På tv-nyheterna kunde man under presskonferensen efter mordet på fångvårdaren se tre tanter (som såg ut att vara mellan 50 och 60) sitta där framme på podiet, representerande fångvården. Det är hela förklaringen. Visst kan kvinnor – det tror jag också. Men de kan inte allt.
En gammal elev till mig (vi kan kalla honom AB) är polis någonstans i Sverige. Vid ett tillfälle åkte han tillsammans med en kvinnlig kollega på ett lägenhetsbråk. Sådana larm är spännande, eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Plötsligt kom mannen i lägenheten rusande med en stor kniv och kastade sig över AB, som inte hann dra sitt vapen. Det blev en brottningsmatch på liv och död. Den kvinnliga kollegan stod bara och skrek, paniskt skräckslagen, och gjorde ingenting. Tack och lov lyckades AB avväpna knivgalningen, annars vet man inte vad som hade hänt. Jag skall inte här citera vad AB sade om kvinnliga poliser efter denna händelse.
Självklart finns det kvinnor som är starkare än normalt och kvinnor som har rätt personlighet för närstrid med en farlig motståndare. Jag känner personligen en sådan kvinnlig polis, som numera är kommissarie. Men jag vågar påstå att de är betydligt mer ovanliga än män med dessa egenskaper. Män har testiklar, det har inte kvinnor.
Feminismen är nära kopplad till vänsteråsikter, och därmed till ateismen och därmed till evolutionsteorin. Som feministerna ser det hela (eller i varje fall borde se det om de vore logiskt konsekventa), så ges hela förklaringen till människan av Darwins evolutionsteori. Allt mänskligt och allt biologiskt kan förklaras av denna teori. Men om nu människan är enbart biologi, varför skulle då könen vara exakt lika i alla avseenden? Att så inte är fallet hos många djurarter torde vara ganska tydligt. Varför skulle inte detta gälla människan? Att t ex hävda att det inte finns några kön är i detta perspektiv oerhört motsägelsefullt. Att hävda att män och kvinnor är exakt lika kapabla när det gäller styrka och förmåga till fysisk strid är också motsägelsefullt.
Visst behövs kvinnor inom polisen och fångvården. De har egenskaper som inte män har (jag talar generellt och inte om individer). Vissa saker kan de göra bättre än de flesta män. Men det är inte självklart att kvinnor (generellt sett) är lika lämpade som män när det gäller vissa typer av tjänst (där det kan uppstå situationer som kräver fysisk styrka och aggressivitet). Observera, att så fort den första manliga fångvårdaren dök upp så slutade Erik Ljungström att slå den 24-åriga fångvaktaren.
Jag ser med oro på hur det blir fler och fler kvinnor i försvaret. I Israel, där men inte leker försvar och där men lever under ständigt krigshot, finns inte kvinnor inom alla befattningar (inför ett reellt krigshot får genusperspektivet stå tillbaka för verkligheten). Man har kvinnliga piloter, men inte piloter på stridsplan (jakt, attack spaning). Där bedömer man kvinnor som mindre lämpliga. I amerikanska flygvapnet finns ett fåtal kvinnliga stridspiloter. Visst finns det kvinnor som kanske skulle klara av en sådan tjänst, men jag tror de är ytterst få. Kvinnor kan säkert lära sig flyga lika bra som män (därför fungerar de kanske lika bra som män när det gäller trafikflyg) och de är förmodligen lika duktiga på att operera stridsplanens vapensystem – i fredstid.
Att jag skriver ”kanske” när det gäller trafikflyg är därför att kvinnor sällan är lika tekniskt intresserade som män. Det finns några flygolyckor där oerhört skickliga och tekniskt kunniga piloter lyckats rädda planet eller i varje fall rädda många människoliv genom att de haft tekniska kunskaper långt utöver genomsnittet. Detta tror jag är mindre vanligt när det gäller kvinnor (jag talar nu generellt).
Men under den oerhörda stress som råder under luftstrid är det en helt annan sak. Under Andra Världskriget blev de flesta piloter som blev nedskjutna, nedskjutna under något av sina första uppdrag. Under de första uppdragen var piloterna ofta så rädda att de blev helt handlingsförlamade och inte ens en gång gjorde någon undanmanöver när det blev anfallna.
Här talar jag om män. Men män har något som kvinnor inte har – testiklar. Dessa genererar testosteron, som ger mannen hans aggressivitet (på gott och ont – men när det gäller strid är det en fördel). Den aggressiviteten har ytterst, ytterst få kvinnor. Och den aggressiviteten är nödvändig i luftstrid och vissa andra stridssituationer. Jag tänker då framför allt på situationer där man är ensam mot en angripare.
Nu är kanske att ha testiklar inte tillräckligt. Även män kan vara olämpliga för verklig strid. I fredstid gör man karriär i det militära om man slickar uppåt, är politiskt korrekt och håller sin budget. En fredstidsgeneral är helt enkelt en god byråkrat som lyder politikerna och aldrig kommer med några större invändningar. Han är emellertid ingen soldat (även om han har vissa militära kunskaper). När krig bryter ut sker så gott som alltid omplaceringar i försvarets högsta ledning. Fredsgeneraler blir chefer för försvarets tvätteri eller får någon skrivbordstjänst och officerare i lägre grader avancerar till generaler, efter uppvisad duglighet. Detta hände både i England, USA och Frankrike efter krigsutbrottet 1939. I Tyskland var man redan förberedd för krig så där fanns i stort sett bara krigsgeneraler. De andra hade redan förflyttats till kontorstjänst.
Fransmännen hade sin fantastiska, ointagliga Maginotlinje, som skulle stoppa tyskarna. Tyskarna valde att i stället gå genom Ardennerskogen (som ansågs omöjlig att ta sig igenom för stridsvagnar) och kringgick helt enkelt Maginotlinjen. Sedan tog man den bakifrån, där inga kanoner fanns.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. Och vi som lagt ned så mycket arbete på att förbereda oss och så går de runt i stället för att stånga sig blodiga mot våra kanoner. Oförskämt! Det bryter ju mot krigets hederskodex.
Samma sak med den ointagliga belgiska fästningen Eben-Emael. Den var säkert mycket svår att erövra såsom belgarna hade tänkt att den skulle erövras (från öster). Tyskarna landsatte helt enkel ett hundratal soldater via glidflygplan på fästningens tak. Fästningen hade inget luftförsvar, eftersom byråkratgeneralerna inte tänkt sig att man skulle behöva detta. Tyskarna använde sedan riktade sprängladdningar för att slå ut kanontornen och så var saken klar. Endast en handfull tyskar dog under uppdraget.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. De följer ju inte spelreglerna. Fy skäms!
Under mellankrigstiden blev man i England och Frankrike inte general i främsta hand för att man var en god soldat utan för att man hade de rätta förbindelserna. Engelsmannen Frank Whittle uppfann t ex jetmotorn under 1930-talet. Men i England var generalerna inte så intresserade av några nymodigheter (man flög fortfarande dubbeldäckare när Whittle utvecklade sina jetmotorer). Tyskarna däremot förstod hur användbar en sådan motor skulle kunna bli och skaffade sig på så sätt ett teknologiskt försprång medan de engelska skrivbordsgeneralerna drack kaffe och beundrade varandras epåletter.
Stridsvagnen uppfanns av engelsmännen under Första Världskriget och chockade tyskarna. Under mellankrigstiden skrev två brittiska officerare en bok som handlade om hur man bäst skulle använda stridsvagnar i ett eventuellt kommande krig. Det var i denna bok teorin för det som senare skulle kallas Blitzkrieg (blixtkrig) presenterades. Intresset för detta var lamt i England. Byråkratgeneraler har fullt upp med att gå på parties och få nya medaljer, så de hinner inte läsa böcker. Däremot lästes boken av den tyske generalen Heinz Guderian, som presenterade den nya taktiken för Hitler. De oerhörda framgångar som tyskarna fick under Andra Världskrigets första två år byggde på Blitzkriegstaktiken.
Men även om nu testiklar inte är tillräckligt för att man skall vara en bra soldat eller en bra polis eller en bra fångvaktare, har de stor betydelse. Självklart förenklar jag. Verkligheten är alltid mer komplex än man kan formulera på några sidor. Under Andra Världskriget hade Sovjet kvinnliga förband som var kända för sin grymhet. Ve den tysk som hamnade i deras händer (dessa kvinnor hade kanske sett sina barn och män mördas av tyskar). Men undantag bevisar ingenting.
Sveriges försvar idag kanske fungerar bra i fredstid. Där finns fullt av kvinnor. För några år sedan var jag inbjuden på cocktailparty på en av de svenska korvetterna. Jag växlade några ord med fartygschefen, en kvinna som såg ut att vara i 50-årsåldern. Och hon var säkert en bra personalchef (kvinnor är bra på relationer) och en bra administratör. Men i krig är jag inte säker på att hon skulle vara en optimal fartygschef.
Vi ser en utveckling inom polis och försvar där man diskuterar kränkning, minoriteters rättigheter, genusperspektivet, homofobi och islamofobi och mångkultur och där den egentliga verksamheten fått träda tillbaka för det politiskt korrekta. Jag säger inte att man inte skall arbeta mot mobbing och kränkningar etc, men när soldaterna mer blir politiskt korrekta politruker med alla de rätta åsikterna än de är soldater, då har vi inte längre något försvar.
Under 1930-talet rensade Stalin ut stora delar av Sovjetunionens officerskår (de arkebuserades eller skickades till Gulag). Dessa ersattes at politruker, dvs politiska kommissarier (fulla av marxistisk ideologi men utan kunskap om taktik och strategi). När tyskarna anföll Sovjet blev det rena katastrofen för ryssarna. Politrukerna var helt odugliga att leda försvaret och miljoner ryssar dog på grund av detta (vilket ytterst sett var Stalins fel). Så småningom insåg Stalin problemet (han var trots allt realist) och han tillät i allt högre grad vanliga officerare att leda försvaret. Under kriget hade dessa sedan förvånansvärt stor frihet att agera.
Ideologi kan vara bra när det gäller att formulera principer. Men när ideologin blir verkligare än verkligheten själv – ja då står vi inför en katastrof. Dumhetens katastrof. T o m Josef Stalin insåg detta. Frågan är när vi skall inse detta i Sverige.
Observera jag säger inte att kvinnor är sämre än män. Jag säger bara att män och kvinnor är olika och att män är bättre på vissa saker och kvinnor är bättre på andra saker. Och vissa saker kan givetvis både män och kvinnor bli lika bra på. Jag kan inte se att det ligger något kontroversiellt i detta. Man måste inte ha 50 % män och 50 % kvinnor inom alla yrken. Jämlikhet innebär inte att alla är lika. Jämlikhet innebär att alla människor, trots att de är olika, har samma rättigheter, är lika inför lagen, får samma lön för samma arbete (om de är lika skickliga), och ges möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar. Men jämlikhet innebär inte att alla har rättighet att bli konsertpianister eller ögonkirurger. Endast den som uppvisar tillräcklig skicklighet har rätt att arbeta inom ansvarsfulla yrken. Och sanningen är faktiskt den att många människor inte kan doktorera i algebraisk topologi, eftersom de inte är tillräckligt begåvade för detta. Men det har inte med jämlikhet att göra. Det har med sanning att göra.
Sanningen är att 60-åriga batongförsedda tanter är chanslösa mot 28-åriga, vältränade män stora som hus. Samma sak gäller 24-åriga, 1,60 cm långa kvinnor (även om de gått en endagarskurs i självskydd).
– Orättvist?
– Kanske.
– Sant?
– Ja!
Ingen skugga faller över den 24-åriga fångvårdaren som mördades. Det är en fruktansvärd tragedi. Skuggan faller i stället över fångvårdens ledning (och de politiker som formulerat fångvårdens styrdokument), vilka sätter politisk korrekthet före sanningen, och som på så sätt riskerar sina anställdas liv och lem! Självklart ligger den absolut största skulden hos gärningsmannen, Erik Ljungström, men en realistisk fångvård ger inte den typen av människor minsta chans att begå sådana här handlingar.
