Jag tittade på ett program på någon TV-kanal (kommer ej ihåg vilken). Det handlade om piratjakt i Adenviken utanför Somalia. Man fick bl a följa livet ombord på två fartyg i området; dels ett norskt handelsfartyg och dels den norska fregatten Fridtjof Nansen. Krigsfartygets uppgift var att skydda handelsfartyg från att bli kapade och att ”jaga” och infånga pirater. I programmet fanns också en lång intervju med en piratledare, gjord i dennes piratnäste. ”Jaha, det var intressant att höra kapten Svartskägg berätta om sitt spännande liv och sina intressanta minnen.”
Piratledaren försökte på olika sätt ursäkta, eller kanske snarare motivera, sin verksamhet med att de multinationella fiskeflottorna hade dammsugit Somalias (sedan urminnes tider) fiskevatten från all fisk, och att somalierna nu var tvungna att bli pirater för att överleva, när deras normala inkomstkälla tagits ifrån dem. Jag ursäktar inte på något sätt dessa fiskeflottor från Japan, Ryssland, Kina etc, som ansvarslöst fiskar ut bestånden i olika havsområden (om detta gäller Adenviken vet jag inte – det kan ju i det här fallet handla om att piraterna försöker ursäkta sin verksamhet och vet att media omedelbart ställer sig på deras sida så fort de bara nämner det magiska ordet ”multinationell”). De fiskeflottor, oavsett vilket land de kommer från, som enbart ser till kortsiktiga vinster (ungefär som rövardirektörerna i Europa och USA), och skapar ekologiska katastrofer, är brottslingar som skall straffas mycket hårt för sin verksamhet.
Efter att jag lagt upp denna artikel fick jag följande kommentar från en av mina läsare:
Såg en intervju med författaren [Jay Bahadur] till Pirates of Somalia som faktiskt levde med piraterna i några år. Enligt honom så finns det en stor PR-maskin för piraterna och en av de saker som de ständigt basunerar ut är att just pga fisket så måste de försörja sig så här. Emellertid så är det enligt författaren rent historiskt inte sant att fisket har utgjort en stor del av Somalias ekonomi, utan det var den förre diktatorn, som var leninist-marxist, som i ett försök att strukturera om hela samhället tvångsförflyttade människor till fiskebyar. I början så fanns det ett korn av sanning i påståendet, men det har eskalerat långt bortom det sedan länge.
Oavsett hur det nu förhåller sig med utfiskandet så kan piratdåd inte på något sätt ursäktas. Pirater måste straffas mycket hårt. Den danska seglarfamilj med flera barn som suttit som gisslan under lång tid, och nyligen släpptes fria efter att piraterna fått sin lösensumma på miljontals kronor, kan knappast lastas för kinesisk utfiskning av Adenviken. Vem vet vilken skada barnen tagit av fångenskapen. Och oavsett utfiskning eller ej, så har många sjömän mördats och lemlästats (t ex fått sina ögon utstuckna) av somaliska pirater. Ingenting kan ursäkta sådana illdåd (Enligt Reuters har 62 sjömän dött utav 3 500 som tillfångatagits under en fyraårsperiod, genom att de mördats eller begått självmord eller genom svält. Många sjöman är traumatiserade efter frigivningen – Wikipedia).
Piraterna får lösensummor på tiotals miljoner dollar för varje kapat större handelsfartyg. Det är ren business. Och en synnerligen lönsam sådan. Har man funnit en inkomstkälla som ger den typen av enorma inkomster kan man förstå att de fortsätter sin verksamhet. Även om jag nu tycker det de gör är fel, och även om jag anser att alla dessa pirater skall dömas till mycket, mycket stränga straff, så är det inte piraterna i sig som får mig att gå i taket.
Programinslagen från det norska handelsfartyget visade hur man tänkte försvåra eventuella piratattacker. Det första var att hålla så hög fart som möjligt. Eftersom det är ganska stora vågor i området, kan inte piraternas små båtar komma upp i någon högre fart (oavsett hur starka motorer de har) och de har därför svårigheter att komma ikapp snabbgående stora handelsfartyg (dessa påverkas inte lika mycket av vågorna som piratbåtarna). Dessutom bogserade man grova trossar med invävda vajrar som hängde ned i vattnet längs fartygets sidor. På grund av vågorna och farten kastades dessa trossar våldsamt omkring och för en mindre båt kan dessa trossar göra det omöjligt att komma tillräckligt nära handelsfartygets sida så att man kan borda. Vidare hade man riggat upp slangar längs sidorna, kopplade till högtrycksånga från maskinrummet. Om piraterna skulle försöka ta sig ombord, planerade man att sätta på ånga och skålla dem (högtrycksånga kan ha en temperatur på 400 grader). Som kronan på verket hade man satt utliggare från relingarna runt hela fartyget och förbundit dessa med taggtråd. Så helt lätt skulle det nog inte vara att ta sig ombord på ett sådant fartyg. På stora handelsfartyg ligger däcket dessutom kanske 10 m eller mer ovanför vattenytan . Huruvida somaliska pirater lyckats kapa något fartyg, som riggat sådana försvarsanordningar, framgick inte av programmet.
Men nu skall jag berätta vad som triggade min adrenalinkick.
I programmet fick man följa hur Fridtjof Nansen (den norska fregatten) uppbringade en piratbåt med ett tiotal personer ombord. Fregatten lade sig någon kilometer bort och piratbåten bordades av soldater från två kulsprutebeväpnade s k RIB-båtar (en snabbgående och sjövärdig båt som är en kombination av gummibåt och plastbåt – sådana används t ex ofta av olika länders sjöräddningsorganisationer). Piraterna stod eller satt i sin båt med händerna i vädret (de vet precis hur långt de kan gå och de vet att de inte kan vinna en väpnad konfrontation med de europeiska krigsfartyg som finns i området – vi har för övrigt också en svensk korvett där). Vid genomsökningen av piratbåten hittade man automatvapen och ammunition i stora mängder samt änterhakar och stegar, dvs en utrustning man förväntar sig att hitta på en piratbåt (men inte på en fredlig fiskebåt). Allt detta beslagtogs. Men vad skulle man nu göra med piraterna? De hade ännu inte begått något piratdåd (i varje fall inte den här gången). De hade visserligen jagat ett handelsfartyg, som därför hade sänt ut ett nödanrop till det norska krigsfartyget, vilket således hade räddat handelsfartyget. Men piraterna hade inte kommit så nära att de börjat skjuta på handelsfartyget. Befälhavaren på Fridtjof Nansen ansåg att det skulle vara omöjligt att få piraterna fällda inför en domstol (normalt sker dessa piraträttegångar i Kenya och endast ett litet, litet antal pirater har hittills dömts – däremot är givetvis det hela en synnerligen lukrativ inkomstkälla för kenyanska advokater) och beslöt därför att släppa piraterna men inte återlämna deras piratutrustning (bara det var ju fantastiskt – vilken handlingskraft och initiativförmåga hos norrmännen – jag hade faktiskt förväntat mig att de skulle få tillbaka sina vapen och allting annat, och att norrmännen skulle gjort vapenvård åt dem – vapen tenderar att rosta snabbt i den här miljön och rostiga vapen duger inte när man skall kapa fartyg).
Bara att piraterna släpptes fick det att koka i mig – jag som är gammal sjöman, och sjömän anser att man skall göra processen kort med pirater. Men nu kommer vi till det riktigt smaskiga. Det som nästan fick mig att drabbas av en psykos. Man kunde inte bara låta piraterna ta sig tillbaka till piratnästet så där utan vidare. Först måste man försäkra sig om att de tryggt skulle komma tillbaka till sin bas utan att det skulle gå någon nöd på dem. Tänk vilken omsorg! Jag har sett andra, liknande program, där man försett piraterna med bränsle och lagat deras motor om den varit trasig. Kanske behövdes detta inte den här gången. Men nu körde man ombord högar med landgångar (alltså mackor – riktigt smaskiga sådana) och grillad halalslaktad (dvs slaktad enligt islamsk ritual) kyckling. Allt såg mycket gott ut. Och det var inte lite kyckling de fick. Det var stora berg! Och inte nog med det. Piraterna, som förmodligen inte var med när Gud delade ut intelligensen, var inte säkra på att hitta hem igen. Så man sände ombord en navigatör från det norska krigsfartyget, vilken programmerade deras gps (eller kanske fick de en gps av norrmännen) så att de skulle hitta tillbaka till sin bas. Och så vinkade norrmännen av de leende piraterna. ”Vi ses snart igen. Hej då!”
Ärligt talat, dessa pirater kan ju inte tro att vi européer är riktigt kloka i huvet. När de sitter där hemma i piratnästet och berättar om sitt senaste äventyr, och hur krigsfartyget som skulle jaga pirater försåg dem med mer mat än de kunnat drömma om och till och med hjälpte dem med navigeringen hem, så pickar de sig antagligen i huvudet för att visa vad de tycker om vår intelligens. Och jag har full förståelse. Det är nästan så att jag hyser mer sympati för piraterna, som jag i alla fall kan förstå rent logiskt. De har ju en synnerligen lönande affärsidé. Det norska krigsfartygets agerande kan jag däremot inte förstå. Dvs jag kan förstå att de är begränsade av diverse olika restriktioner (från EU, NATO och internationella lagar). Men det är dessa restriktioner jag inte kan förstå. Endast en döende kultur, som inte längre har någon vilja att försvara sig, skulle stifta sådana lagar.
Jag var så upprörd när jag sett programmet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen (ungefär som när man ätit en för stark Vindaloo på en indisk restaurant och i desperation försöker allt för att släcka branden i halsen och magen). Det var nästan att jag började slå sönder saker i lägenheten för att avreagera mig.
Några officerare på det norska krigsfartyget intervjuades och man såg hur snällistiskt hjärntvättade de var. De hade förmodligen gått alla de där politiskt korrekta snällhetskurserna (jag misstänker att man även inom försvaret – både i Norge och Sverige – idag ägnar mer tid åt genusvetenskap och minoriteters rättigheter än åt vapenlära och taktik och sådana saker). De uttalade alla de rätta formuleringarna typ, ”Det är inte piraternas fel, de har inget annat alternativ. Vi måste förändra deras situation.” Etc, etc. Här fick man verkligen se Godhetskören i all sin självgodhet. Man kunde riktigt se hur imponerade de norska officerarna var av sin egen och sina kollegors godhet när de uttalade alla de magiska ord som anses garantera att man tillhör de godas skara. Samtidigt, när sjömännen på det norska handelsfartyget fick reda på att piraterna släppts, så blev de fullständigt ursinniga. Det är ju de som kommer att få betala priset för den norska fregattens mesighet. Jag tror inte de fick veta att piraterna försetts med mat och att man hjälpt dem med navigeringen hem. Tur var väl det. Då hade nog de stackars sjömännen dött av akut högt blodtryck.
Det skulle verkligen vara intressant att sitta med vid matbordet i piratnästet och höra deras berättelser om dagens händelse. Det är möjligt att de norska officerarna tror att piraterna blir vänligt inställda till dem på grund av deras stora ”humanitet”. Jag misstänker att det är precis tvärtom. De väcker nog bara förakt från somaliernas sida.
Dessutom, genom att släppa piraterna och se till att de tryggt kommer hem igen till piratbasen, garanterar man att dessa pirater någon vecka senare är tillbaka i området med nya vapen och nya änterhakar för nya kapningsförsök. Och de sjömän som då dödas eller skadas har norska marinen att tacka för detta. Varje krigsfartyg i området som släpper pirater på det här sättet är indirekt skyldiga till de brott, inklusive mord, som dessa pirater senare begår. De europeiska krigsfartyg som skulle jaga pirater har i stället blivit servicefartyg för piraterna. Varför inte ta steget fullt ut och hjälpa piraterna vid deras piratdåd? Krigsfartygen har ju kanoner och inte ens de handelsfartyg som har beväpnade vakter ombord kan stå emot en sådan motståndare. Och sedan kan ju norska och svenska marinen dela bytet mellan sig och piraterna. Då skulle kostnaden för de militära insatserna försvinna.
Har man en svensk fritidsbåt, och befinner sig i svenska farvatten, kan man prenumerera på båtburen service genom bl a något som heter Trossen (det finns flera andra sådana tjänster), vilken man får tillgång till som medlem i Svenska Sjöräddningssällskapet. Får man motorstopp eller slut på bränsle eller råkar ut för andra problem när man är till sjöss, ringer man bara Sjöräddningssällskapet och så kommer en båt och hjälper en. Fixar till motorn eller hjälper till att ställa in gps:en om man inte klarar det. Tänk att de somaliska piraterna har tillgång till samma utmärkta service i Adenviken (ja ännu bättre service, eftersom de till och med får mat) utan att det kostar något! Och tänk att Europa skickat stora, dyra krigsfartyg runt halva jorden för att serva pirater i Adenviken med mat, vatten, bränsle, motorreparationer, hjälp med navigation och allt annat smått och gott som en sjöfarare kan behöva. Vilken generositet! Jag undrar om något sådant förekommit tidigare i mänsklighetens historia.
Fick jag bestämma skulle man rikta en kanon ned i varje piratbåt man ser och fyra av. Och så är man av med ett tiotal pirater. Ett par sådana incidenter och alla piratdåd skulle upphöra. Punkt slut. Nu menade man i programmet att det fanns starka krafter i Europa som inte vill ha slut på piratdåden, eftersom de tjänar grova pengar på dessa (försäkringsbolag, säkerhetsföretag som förser fartyg med beväpnade vakter etc gör, enligt vad som påstods i programmet, miljonvinster på de somaliska piraterna).
Att vara snäll är en sak. Att i kärlek göra goda gärningar är inte nödvändigtvis exakt samma sak. Alla visste vad Moder Théresa stod för. Hon kompromissade inte och hotade någon den vision hon hade fått från Gud så stod hon fast vid sin vision. Hon blev som en fyrbåk för sanning och godhet och inte utan skäl fick hon Nobels fredspris. Men det som de europeiska krigsfartygen sysslar med i Adenviken är inte godhet á la Moder Théresa, det är menlöshet och ynklighet. Och innebär dessutom att de pirater man släpper fria kommer att begå nya piratdåd. Sjömännen man skall skydda blir rasande när de får veta hur väl piraterna behandlas och dessutom kanske dessa sjömän sedan mördas av de pirater som nyss släpptes fria. Och somalierna kommer att hysa alltmer förakt för de europeiska krigsfartygen och blir antagligen fräckare och fräckare (läs gärna Wikipedias artikel om somaliska pirater).
I sann kärlek finns ett patos för det som är rätt och rättfärdigt och sant. Den sanna kärleken böjer sig inte för ondskan. De europeiska krigsfartygens agerande i Adenviken har inget med kärlek att göra – det är bara äckligt och motbjudande.
Apropå ynklighet så lyssnade jag i morse på Ring P1. Där berättades (jag kom in mitt i samtalet så jag fattade inte hela sammanhanget) om en kvinna som blivit misshandlad på tunnelbanan av ungdomar och medpassagerarna hade bara tittat bort och låtsats som de ingenting såg. Vilken äcklig, vidrig, stinkande ynklighet!!!!!! Det är ju ofattbart. Numera är jag gammal och skulle antagligen åka på stryk om jag försökte ingripa om jag såg något sådant här. Men när jag fortfarande var i min krafts dagar ingrep jag många gånger när jag såg folk bli misshandlade. Och så var det på den tiden. Att ungdomar, helt öppet i en tunnelbanevagn full av folk, skulle överfalla resenärer var helt enkelt otänkbart på den tiden. Men idag är folk så ”snälla”. Fast de är inte alls snälla. De är fega och inget annat! Ynkliga!
Ibland brukar jag titta på det engelska bilprogrammet Top Gear, som sänds på flera kanaler. Jag gillar humorn där. Ibland säger programledarna ofattbart politiskt inkorrekta saker, som får mig att rysa av välbehag. I sista programmet jag såg så handlade det om vägmärken i England. Det framkom att de engelska vägmärkena designades för ganska många år sedan av totalt 5 personer. Det är ju fantastiskt. Bara 5 personer! En av de tre programledarna, Jeremy Clarkson, som vågar säga det mesta, ställde sig den retoriska frågan hur många personer det skulle gå åt idag för att designa Englands alla vägmärken (om man nu ville förnya dem). Clarkson gissade på en miljon människor. När det gällde skylten som varnar för skolbarn (som är ganska lik den svenska och föreställer en pojke och en flicka som håller varandra i handen) förmodade han att det skulle krävas 5000 personer för att designa enbart denna skylt. Bara att bestämma om flickan på skylten skulle ha niqab eller sari eller mer europeiska kläder etc, etc, skulle antagligen ta åratal, eller kanske decennier, där de genusvetenskapliga institutionerna och diskrimineringsombudsmännen och hundratals andra organisationer skulle vara remissinstanser. Och att ha en pojke och en flicka kan ju tolkas som att man underförstått menar att heteronormen är självklar. Kanske skulle man ha två pojkar som håller varandra i handen. Etc, etc, etc. Även detta kräver åratal av diskussioner och remissrundor (jag återger inte exakt det Clarkson sade utan jag spinner själv vidare på temat).
Jag är helt övertygad om att Clarkson har rätt (även om han överdriver något för effektens skull). Och här ser vi vad som så småningom sker i en demokrati som styrs av politisk korrekthet (dvs en totalitär demokrati). Till slut har dumheten och den politiska korrektheten blivit så total att all handlingskraft är borta och alla diskussioner handlar om meningslösa detaljer. Samtidigt som den organiserade brottsligheten, börshajarna, motorcykelgängen, aggressiva invandrargrupper etc flyttar fram sina positioner utan att samhället kan göra något. Och så urholkas demokratin alltmer.
Jag fruktar, baserat på bl a det jag tar upp ovan, att den Västerländska kulturen är dödsdömd (vilket jag påpekat många gånger tidigare). Handlingsförlamningen (som gör att man vare sig reagerar eller agerar och om man någon gång gör detta så är det kraftlöst och menlöst), den politiska korrektheten (som omöjliggör rationella beslut), fegheten (som gör att de onda människorna i samhället favoriseras på de godas bekostnad), ynkligheten (som gör att alla förändringar blir kosmetiska), dumheten (som är grädden på moset) blir bara värre och värre. De nivåer av dumhet etc som redan har uppnåtts överstiger med råge allt vad jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Och inget tyder på att dumhets- och feghetsaccelerationen håller på att avta. Tvärtom så tycks det hela eskalera allt snabbare. Nu har ju genusforskarna kommit fram till att det inte finns några kön. Undrar vad nästa stora upptäckt kommer att vara?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? (Job 6:6)
