Jag måste erkänna att jag är förvånad över att Shalit är tillbaka i Israel – levande. Jag trodde ända in i det sista att han skulle återlämnas i en bodybag eller som aska i en urna, men där hade jag fel. Huruvida detta tyder på en sinnesändring hos Hamas eller om det enbart handlar om taktik kan jag inte svara på. Kanske inser Hamas, att om de lyckas genomföra fler kidnappningar av israeliska soldater, så har de inget förhandlingsläge om Israel vet att man ändå inte får tillbaka sina soldater levande.
Med anledning av Shalits frigivning sade Englands premiärminister David Cameron, ”Englands folk delar den glädje som Shalits familj känner just nu”. Frankrikes president Nicolas Sarkozy kommenterade frigivningen med, ”Shalits frigivning är en enorm lättnad för Frankrike” (Shalit har tydligen franska rötter). Jag har googlat på ”Shalit Reinfeldt” för att se om jag hittar någonstans där Reinfeldt uttalar sig om saken. Jag fick inte en enda relevant träff (som har med Shalits frigivning att göra). Jag kan ju ha fel, men jag tror tyvärr inte att vi kommer att få höra vår käre statsminister uttala sig om Shalit. Moderaterna tycks ha föga sympati för Israel och det judiska folket. Detta har de visat gång på gång. Själv hyser jag numera föga sympati för Moderaterna (citaten ovan hämtade från Jerusalem Posts hemsida 18/10 2011).
Vissa av de frisläppta palestinierna kommer att utvisas (bl a till Qatar och Turkiet), eftersom Israel menar att de är för farliga för att få bo i Israel eller de palestinska områdena (det förvånar mig att inte Sverige har erbjudit sig att ta emot allihop – tänk vilken fantastisk tillgång för vårt land de skulle bli). Men merparten, som nu återvänder till de sina (i Israel eller på Västbanken eller Gaza), kommer givetvis att tas emot som hjältar av hundratusentals jublande människor (man har i flera dagar förberett enorma välkomstfester). Huruvida de verkligen är hjältar är en annan historia.
I Jerusalem Post den 17/10 fanns en artikel med rubriken ”En mors smärta”, skriven av Sherri Mandell (mor till en 13-årig pojke, som för 10 år sedan mördades av en palestinsk pöbel):
Varför är det så att terroroffer tycks vara de enda som motsätter sig fångutväxlingen? Medan andra israeler känner glädje, känner vi förtvivlan.
Arnold och Frimet Roth skickade runt en petition mot frigivandet av Alham Tamimi, en av medhjälparna i mordet på deras dotter Malki i Sbarros pizzabutik.
Tamimi säger att hon är glad att många barn dog i attacken. Meir Schijveschuurder, vars hela familj massakrerades i samma attack, sände en petition till högsta domstolen och säger att hon kommer att lämna Israel, eftersom hon känner sig förrådd. Föräldrarna till Yasmin Karisi känner att samhället (det israeliska) dansar i deras blod, eftersom Khalil Muhammad Abu Ulbah, som mördade deras dotter och sju andra genom att 2001 köra på dem med en buss vid vägkorsningen vid Azor, också är på listan över de som skall friges. Ytterligare 26 skadades i den attacken.
Varför är så många av oss mot utväxlingen, vilken låter mördare och deras medbrottslingar gå fria? Eftersom vi känner till det lidande som dessa mördare lämnar efter sig.
Ja, jag vill se Gilad Shalit frigiven. Men inte till vilket pris som helst. Inte till det pris som vi nu har fått betala.
Min son Koby Mandell och hans vän Yosef Ish Ran mördades av terrorister för 10 år sedan när de var 13 och 14 år gamla. De hade vandrat i en wadi nära vårt hem när de överfölls av en palestinsk pöbel och stenades till döds. Det var ett brutalt, hänsynslöst mord.En bild av familjen Mandell, tagen medan Koby fortfarande levde – svenska media undviker konsekvent att visa bilder på judiska offer eller att på annat sätt ge dessa offer ett mänskligt ansikte (man är givetvis rädd för att läsarna eller tittarna då skall känna sympati för den israeliska saken)
En bild av familjen Mandell, tagen medan Koby fortfarande levde – svenska media undviker konsekvent att visa bilder på judiska offer eller att på annat sätt ge dessa offer ett mänskligt ansikte (man är givetvis rädd för att läsarna eller tittarna då skall känna sympati för den israeliska saken)Det förekommer att amerikanska soldater begår krigsförbrytelser, även om det inte är vanligt (svenska media hamnar i en feeding frenzy varje gång något sådant avslöjas). Dessa soldater tas inte emot som hjältar när de återvänder hem till USA. De straffas, de sparkas ut från det militära och de föraktas av de flesta amerikaner. De får varken hedersbetygelser eller gator uppkallade efter sig. Och det är precis så det skall vara. Palestinska ”soldater” som begår krigsförbrytelser hedras däremot med de högsta militära utmärkelserna och behandlas som hjältar och får gator och torg uppkallade efter sig.
Den libanesiske terroristen Samir Quntar tilldelades t ex i mars 2006 ett hedersmedborgarskap av den palestinska myndigheten (enligt Palestinian Media Watch). Quntar avtjänar ett mycket långt fängelsestraff (542 år) i ett israeliskt fängelse (jag vet inte om han tillhör de fångar som nu utväxlats mot Shalit). Vad har då Quntar gjort för att förtjäna ett så hårt straff? Jo, 1979 tog sig en grupp terrorister, under ledning av Quntar, iland vid Nahariyas kust och bröt sig in i ett bostadshus. Där bodde den 28-årige Danny Haran med sin fru Smadar och två små barn. Fadern och en 4-årig dotter tillfångatogs av terroristerna medan mamman och en 2-årig dotter lyckades gömma sig i ett utrymme under sovrummet. Fadern och dottern fördes ned till stranden och mördades där. Först dödades pappan inför dotterns ögon och sedan krossades den lilla flickans huvud av en gevärskolv (ett fyrfaldigt leve för Palestina – hurra, hurra, hurra, hurra!). Personligen räknar jag inte in en varelse, som gör något sådant, i människosläktet. En sådan varelse är för mig varken djur eller människa utan ett ”det”.
En kultur, ett folk, en religion, ett land, som hjälteförklarar den typ av människor som Samir Quntar representerar, är enbart värd det djupaste förakt. En sådan kultur, ett sådant folk, en sådan religion och ett sådant land utgör inte en del av den mänskliga civilisationen. De är inte några frihetskämpar. De utgör en främmande cancersvulst på vår planet.
Observera jag talar här inte om det palestinska folket som individuella människor. Det jag syftar på är deras ledare och deras religion och palestinierna som grupp (det är i gruppbeteendet som människans sämsta egenskaper kommer fram). Nazisterna lyckades förvandla ett av historiens stora kulturfolk, det tyska folket, till villiga kuggar i den blodigaste mordmaskin som världen någonsin skådat. Den nazistiska kulturen var en dödens och hatets kultur och genom skicklig propaganda förvände man synen på tyskarna (det betyder inte att de enbart var oskyldiga offer – de tillät nazisterna att förvända deras syn). På samma sätt har islams prästerskap (med stöd av islams heliga skrifter) och de palestinska ledarna lyckats ta fram det absolut sämsta hos sitt folk (inte heller palestinierna är helt oskyldiga offer – ingenting tvingar dem att hata judar eller att förneka att det judiska folket har anknytning till Jerusalem och Israel – alla människor kan tänka själva). Genom hot och våld och propaganda (både religiös och politisk) har prästerna och ledarna lyckats skapa en dödens och hatets och våldets kultur, som är fullt jämförbar med nazismen när det gäller ondska. Dagens svenska journalister (med vissa undantag) stöder förbehållslöst de palestinska ledarnas aggressiva politik på samma sätt som journalisterna på 1930-talet och 1940-talet (med vissa undantag) stödde Nazitysklands aggressiva politik. Stödet för Nazityskland upphörde först när det stod helt klart att Tyskland skulle förlora kriget. Den onda människan solidariserar sig instinktivt med den onda parten i varje konflikt.
Gjorde Netanyahu och hans regering rätt som släppte 1027 fångar, varav många är skyldiga till fruktansvärda brott, för att få Gilad Shalit fri? Ja, det är inga lätta frågor. En regering är skyldig att göra allt för att skydda sina egna soldater och försöka få tillbaks dem om de tillfångatagits. Å andra sidan, genom att släppa över 1000 fångar, släpper man lös över 1000 potentiella mördare. Vem vet hur många judiska liv som kommer att släckas av dessa frisläppta palestinier. Jag har givetvis inget svar på vad man borde gjort. Jag har förståelse för den israeliska regeringens beslut. Men jag har också förståelse för de terroroffer (som fortfarande lever) och de anhöriga till offren, som nu känner sig förrådda. Verkligheten är förvisso komplicerad, men jag lutar nog åt att man gjorde fel som betalade ett så högt pris för att få tillbaka sin soldat.
I samband med att Shalit hälsades välkommen hem till Israel sade Benjamin Netanyahu, ”Frigivna fångar som återvänder till terrorism gör så på egen risk”. Ödesdigra ord, som innebär att israelerna kommer att svara med en fruktansvärd vedergällning om de palestinier som nu släppts begår nya terrordåd.
Det som nu hänt har en viss relevans när man diskuterar Ships to Gaza förra året (2010), då 9 turkiska gerillasoldater dödades av israeliska soldater i samband med att man bordade ett av fartygen. Många av de som i princip sympatiserar med Israel tycker ändå att israelerna överreagerade i detta fall. Som jag skrivit tidigare så var antagligen inte den israeliska militärens planering inför operationen så värst genomtänkt. Man hade inte klart för sig att det bland passagerarna fanns turkiska elitsoldater. Hade man vetat vad som väntade, hade man antagligen agerat helt annorlunda. En orsak till att israelerna öppnade eld var med all säkerhet fruktan för att någon israelisk soldat skulle kidnappas. De ville till varje pris undvika ännu en gisslansituation. Såvitt jag vet så höll turkarna på och släpade bort en israelisk soldat när hans kamrater öppnade eld. Jag har full förståelse för att Israel är berett att gå väldigt långt för att undvika att deras soldater kidnappas. Skulle Hamas ha ett stort antal soldater som gisslan, skulle de få ett väldigt farligt övertag. Och detta vill Israel undvika. Frigivningen av Gilad Shalit visar vilket högt pris Israel tvingas att betala varje gång man skall få en gisslan fri.
MEMRI:s (Middle East Media Research Institute – se min länksamling i vänsterramen) skriver i sitt nyhetsbrev den 18/10:
Efter undertecknandet av det avtal enligt vilket den israeliska soldaten Gilad Shalit skulle utväxlas mot 1027 palestinska fångar, kallade flera artiklar på webbsidor med anknytning till Hamas avtalet för en seger och konstaterade att det bevisade hur effektiv denna motståndsstrategi är. De uppmanade till kidnappning av fler israeliska soldater för att befria de återstående palestinska fångarna.
Det råder nog ingen tvekan om att Israel har gett sig in på en farlig linje. Tidigare har man aldrig förhandlat i sådana här situationer (Netanyahu har själv skrivit en bok där han säger att man aldrig någonsin skall förhandla med terrorister – en princip som han nu gjort avsteg från). Nu vet palestinierna hur mycket de har att vinna på att kidnappa flera israeliska soldater. Och vilka försiktighetsåtgärder som israelerna än vidtar, så är det omöjligt att förhindra nya kidnappningar.
Bara för att läsaren skall förstå vilken slags motståndare Israel har att ta sig an, citerar jag från en artikel på en Hamasrelaterad hemsida, skriven av den palestinska motsvarigheten till journalist, Sami Foda:
[Gilad Shalit är] en bortskämd ung man som tillbringade sin tid på barer och horhus och kasinon. Han avnjöt nöjena i ett land som inte tillhör honom. Han gick omkring och rånade, stal, brände, våldtog, trampade ned och vanhelgade marken i detta land som inte tillhör honom. Han strävade illvilligt efter att utgjuta martyrernas blod, mördade oskyldiga människor, besköt oskyldiga människors hem med stridsvagnar, förstörde dem utan skam, nåd eller samvetsförebråelser, en hjärndöd mördare som inte hade något emot att döda våra gamla, våra män, våra ungdomar och våra kvinnor och till och med våra stackars barn [så] rena och oskyldiga [jag hittade en engelsk översättning av denna artikel på MEMRIS hemsida – originalartikeln, som är på arabiska, återfinns på http://www.Alaahd.com – från den 16/10 2011]
Jag är helt övertygad om att Sami Foda anser att hans artikel ger en helt korrekt och sann beskrivning av Gilad Shalit som person och som soldat och av konflikten mellan judar och palestinier/araber. När man läser sådana här artiklar, som tyvärr avspeglar hur majoriteten av palestinierna resonerar, inser man att det inte finns något som helst hopp om fred i Mellanöstern. I varje fall inte inom överskådlig tid. Om ens någonsin. En sak är säker, islam måste falla innan vi kan få fred i Mellanöstern.
Vid byteshandel tar man hänsyn till att olika varor har olika värde. Kanske byter man 20 par skor mot en häst eller 1 g guld mot en plog. Bytesbalansen bygger på att vissa varor betingar ett högt värde (de är kanske sällsynta eller svårtillverkade eller är oerhört användbara och därför eftertraktade) medan andra har ett betydligt lägre värde. Hur skall vi då tolka att 1 judisk soldat byttes mot 1027 palestinska fångar?
– Så du menar…?
– Vadå? Jag har väl inte sagt nåt.
