Idag skall vi tala om valet, yttrandefriheten, demokratin och toleransen. Och också – hu så hemskt – om Sverigedemokraterna.
Jag ber om ursäkt ifall jag kommer att göra mina läsare upprörda eller ledsna eller arga. Men jag kan inte annat än skriva det jag tror vara rätt och riktigt (huruvida det är politiskt korrekt eller ej, intresserar mig föga). Blir du arg, tar du avstånd från mig – ja då får det väl bli så. Jag kan inte göra avkall på det jag uppfattar som varande viktigt och sant. Och relevant.
Jag ber också om ursäkt för att artikeln blir så pass lång. Men det politiskt inkorrekta låter sig inte sägas i några få meningar. Det måste motiveras i detalj.
Låt mig först ge några korta och förmodligen ofullständiga, men i det här sammanhanget användbara, definitioner:
Yttrandefrihet: Alla människor i ett samhälle skall ha rätt att uttrycka sina åsikter och även ta del av olika åsikter. Och detta gäller även åsikter som ogillas av mig, av dig som läser detta, av majoriteten och av media och andra inflytelserika institutioner.
Demokrati: Alla människor i ett samhälle skall ha rätt att påverka samhället genom att rösta i fria val och genom att engagera sig i samhället på olika sätt (t ex genom att arbeta politiskt eller i olika intresseföreningar).
Tolerans: Att acceptera åsikter som man själv inte delar och att acceptera grupperingar, folkgrupper, religioner etc som man själv inte tillhör. Självklart finns det gränser för vad man behöver acceptera. Grupperingar och individer som hotar friheten, säkerheten och livet för individer, eller för grupper av individer, eller för ett land, skall inte accepteras (under förutsättning att de grupper etc som hotas inte i sin tur hotar andra – självklart måste samhället ha rätt att stoppa grupperingar som med våld och hot försöker implementera sin agenda).
Innan vi går vidare, låt mig deklarera några saker gällande mig själv. Jag har redan gjort detta upprepade gånger på min blogg, men än en gång säger jag samma sak, eftersom det jag nu skall diskutera är så känsligt.
Jag tror på jämlikhet. Jag tror på alla människors lika värde oavsett etnicitet, religion etc. Jag anser att Sverige kan och skall hjälpa människor i andra länder, som lider och har det svårt. Speciellt skall denna hjälp syfta till att hjälpa fattiga länder att lyfta sig själva ur sin fattigdom (det är den enda hjälp som håller i längden – all annan hjälp är som att ge huvudvärkstabletter mot en hjärntumör). Jag är inte rasist på något som helst sätt. Inte heller är jag invandrarfientlig. Jag anser att Sverige kan och skall ta emot flyktingar (men då talar jag om verkliga flyktingar och inte människor som kommer hit för att utnyttja systemet eller för att begå brott). Bland mina bästa och närmaste vänner finns invandrare (och många av dem håller med mig i det jag skriver nedan). Jag har fadderbarn både hos Hoppets Stjärna och Erikshjälpen. Jag skänker då och då, i förhållande till min ekonomi, ganska stora summor till olika hjälpprojekt (jag talar då om t o m femsiffriga belopp enstaka gånger). På mina hemsida har jag långa artiklar där jag behandlar nazismens fruktansvärda brott mot bl a det judiska folket. Så att ens antyda att jag skulle ha nazistiska sympatier faller på sin egen orimlighet.
Ovanstående säger jag inte för att tala om hur god jag är. Jag är inte alls god, även om jag längtar efter att vara god. Det är därför jag har Jesus Kristus som min måttstock och som den jag vill efterlikna. Och det var därför jag lämnade ateismen och blev kristen.
Vad jag försöker säga är att jag, genom mitt eget liv, visar eller åtminstone försöker visa, att jag inte är sådan som den som vågar kritisera vår invandringspolitik påstås vara. Att jag tar bladet från munnen är för att jag tror att det finns en sanning. Dessutom anser jag att Sveriges (och Europas) galna och illa genomtänkta invandringspolitik allvarligt hotar vår kontinents och vårt lands framtid. Ja den hotar hela den västerländska civilisationen. Dessutom är det inte säkert att den hjälper de människor som har störst hjälpbehov.
Men, låt oss nu komma till ämnet. Sällan har väl den politiska korrektheten exponerats tydligare i all sin ynklighet än i samband med det senaste valet. Det jag tänker på är behandlingen av Sverigedemokraterna (fortsättningsvis kallade SD) av media (inklusive kristna media), av andra politiska partier (inklusive KD), av de s k intellektuella och av den politiskt korrekta majoriteten i vårt land. Jag tar i denna artikel inte ställning för eller emot SD:s allmänna politiska program, som jag inte ens känner till. Det jag tar ställning för är i första hand demokratin och yttrandefriheten som princip, och i andra hand SD:s kritik av den svenska invandringspolitiken. Till stor delar håller jag med om denna kritik.
Först vad gäller den rena demokratifrågan. Hade Vänsterpartiet behandlats på samma orättfärdiga sätt i media etc som SD nu har behandlats, hade jag tagit ställning för V, hur illa jag än tycker om kommunismen och marxismen (detta förutsätter att jag inte har anledning att betrakta V som landsförrädare, något som de definitivt var på 1970-talet, då de var beredda att göra Sverige till en sovjetisk lydstat – säga vad man vill om SD, landsförrädare är de i alla fall inte). Antingen är Sverige en demokrati eller också är Sverige inte en demokrati. Det finns inget mellanting. Tyvärr tyder mycket av det som skett de senaste veckorna på att Sverige balanserar farligt nära avgrundens brant när det gäller demokratifrågan. Man har t ex talat om att minska antalet platser i utskotten (där det mesta av Riksdagens arbete sker) så att SD inte får plats i något utskott. Detta kan man göra, eftersom antalet utskottsplatser inte är lagstadgat utan bygger på överenskommelser mellan partierna.
Med anledning av detta skrev
Svenska Dagbladet (SvD) på sin hemsida den 22/9 2010 i en artikel med titeln ”Isolering passar SD:s offerroll”:
Det är en anledning till att man inom båda blocken till en början hade planer på att stänga dörren för Sverigedemokraterna. Dilemmat för de etablerade partierna är att det skulle bli nödvändigt att krympa antalet platser i utskotten. Det strider inte mot något regelverk, men kan naturligtvis uppfattas som ett sätt att sätta sig över valresultatet.
Sverigedemokraterna skulle utan tvekan tolka det så, och det skulle passa perfekt in i den offerroll som partiet gärna odlar.
Man skriver alltså ”…men kan naturligtvis uppfattas som ett sätt att sätta sig över valresultatet”. Hehehe. Tja, vad är det annars då, om det inte är ett sätt att sätta sig över valresultatet och på så sätt marginalisera en väljargrupp, så att nästan 6 procent av svenska folket får 0 procent inflytande? Partierna har också diskuterat, både på riksnivå och kommunalt, att på olika sätt samarbeta över blockgränserna för att neutralisera SD. I en undersökning som Sveriges Radios Ekot gjorde i maj 2010 svarade tre av fyra kommunpolitiker att de kunde tänka sig att bilda majoritet över blockgränserna för att stänga ute SD. Anneli Hulthén, ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg, sade i samband med detta till Ekot, ”För mig så är SD ett parti som står för värderingar som jag absolut inte kan dela”. Alltså skall SD utestängas från politiskt inflytande. Jag undrar om Hulthén hör vad hon själv säger. Ett parti som står för värderingar som Hulthén inte kan dela, har således inte rätt att verka i politiken. Adolf Hitler hade ungefär samma demokratisyn om man ser det rent principiellt (jag påstår givetvis inte att Hulthén har samma politiska syn som Hitler). Den som inte delar mina åsikter skall tystas. Samtidigt anser sig säkert Anneli Hulthén var en god demokrat. Detta visar hur den politiska korrektheten förblindar och fördummar människor.
Risken finns, vilket en del politiker insett, att om SD behandlas alltför illa av de etablerade partierna, så kommer folk att bli så ursinniga att SD antagligen kommer att få dubbelt så många röster nästa val. I skrivande stund visar det sig att SD trots allt kommer att få plats i utskotten. Partierna tycks således ha insett det jag säger ovan (men det är knappast för att man av demokratiskäl vill släppa in dem, utan det handlar snarare om att man inser de praktiska konsekvenserna av att inte göra det). Jag har för övrigt noterat att många Vänsterpolitiker (med undantag för Ohly) uppvisat en betydligt bättre demokratisyn än Alliansen (som gjort mig oerhört besviken i detta avseende). Mikke Schirén, Vänsterpartiets ordförande i Gnesta, sade t ex till Ekot, ”Om folk nu röstar på Sverigedemokraterna så måste vi acceptera det. Vi kan liksom inte låtsas att vi har en demokrati, för det är det man gör om man försöker stänga dem ute.”
På
Aftonbladets hemsida (
klicka här) kunde man i en underrubrik till en artikel från 21/9 läsa följande, ”Lars Dencik: Så slipper vi drabbas av danska sjukan”. I själva artikeln kan vi läsa, ”Den danska sjukan är ett livsfarligt hot mot det demokratiska klimatet och den politiska anständigheten i Sverige”. Med ”danska sjukan” menar man Danmarks förment hårda attityd mot invandrare. Ett dylikt uttalande om ett grannland är oförskämt och arrogant och visar på den oerhörda självgodhet som finns bland intellektuella människor i Sverige och som gör mig nästan illamående. Det som så föraktfullt kallas den danska sjukan innebär helt enkelt att man i Danmark inte accepterar att vissa minoriteter (muslimska invandrare) hindrar yttrandefriheten etc i Danmark. Dessa invandrargruppen sätter sig över lagen i det land som välvilligt tagit emot dem och deras anhöriga, och dessutom försörjer merparten av dem. Vad ligger det för sjukt i att sätta ned foten inför sådant? För mig framstår snarare motsatsen som sjuk.
Ett vanligt uttalande (så vanligt att jag inte ens bryr mig om att ange någon källa – det är bara att slå upp en godtyckligt tidning) – är att SD ger en förenklad världsbild och att ”enbart rädda och sjuka människor röstar på SD” (ungefär samma sak brukar sägas om bibeltroende kristna). Här ser vi den politiska korrektheten i själva sin essens. Röstar man på något som inte är politiskt korrekt, ja då är man definitionsmässigt rädd eller sjuk. Endast en ”sjuk hjärna” kan ju ha andra åsikter än vad DN och SvD och SVT och SR har bestämt att vi skall (får) ha. Det intressanta är att det, enligt undersökningar som gjordes i samband med valet, fanns en hel del invandrare som röstade på SD, dvs som själva anser att Sveriges invandringspolitik är felaktig. Det är ju de som drabbas (och framför allt kommer att drabbas) värst av vår usla invandrings- och integrationspolitik. I Södertälje fick t ex SD röster från kristna invandrargrupper (syrianer och caldéer bl a). Dessa grupper har ju flytt från muslimskt förtyck (och även folkmord) i sina hemländer. Det är inte svårt att förstå att de inte ser fram mot att än en gång hamna under samma förtryck. De om några inser faran med den stora muslimska invandringen till vårt land. De känner islams sanna natur, inte efter vad de läst i politiskt korrekta böcker, utan utifrån egen dyrköpt erfarenhet.
Det är rätt åt de etablerade partierna att SD kommit in i Riksdagen. De har sig själva att skylla helt och fullt. Genom att behandla SD på ett skamligt sätt, och genom att mörka allt som har med invandring att göra, har man skapat sympati för SD hos många människor. Och speciellt bland människor som dagligen på nära håll konfronteras med följderna av vår misslyckade integrationspolitik (som i vissa delar av Skåne). Genom att sorgfälligt undvika att sakligt debattera med SD har man hos många människor skapat en misstanke om att SD kanske har rätt i mycket av det man säger, och att de etablerade partierna helt enkelt inte vågar ta en diskussion.
Om man nu fruktar rasistiska strömningar i vårt land, borde man, i stället för bemöta detta med tystnad, ta en öppen debatt om kostnaderna för invandringen, invandrares brottslighet och olika påståenden om hur invandrare åker gräddfil genom det svenska samhället och får förmåner som inte infödda svenskar får, etc.
Detta om demokratiperspektivet. Låt oss nu konkret titta på några av de saker som SD kritiserar när det gäller Sveriges invandringspolitik. Har de fel här, vore det enkelt för de etablerade partierna att bevisa detta genom att presentera seriös statistik. Och har de rätt (som jag misstänker att de delvis har), ja då kanske vi måste ändra på vissa saker.
1. Vi kan börja med att titta på kostnaden för invandringen. Till dig som nu direkt säger, ”Ja men man kan inte lägga ekonomiska aspekter på människoliv” vill jag svara, ”Man lägger redan ekonomiska aspekter på människoliv”. Vissa dyrbara behandlingsmetoder inom sjukvården används t ex inte (och speciellt inte på äldre människor), eftersom man menar att samhället inte har råd. Kan man lägga ekonomiska aspekter på infödda svenskars liv, måste man rimligen också kunna lägga ekonomiska aspekter på icke infödda svenskars liv. Ett samhälle som behandlar invandrare bättre än den infödda befolkningen är enligt min bestämda mening ett ondskefullt samhälle (det är ju som att ge grannens barn fina och dyrbara julklappar medan de egna barnen blir utan och sitter och gråter vid julgranen – vad skulle vi säga om sådana föräldrar?).
Enligt officiella siffror, som då och då dyker upp i media, kostar invandringen de svenska skattebetalarna (det är ju vi som betalar) mellan 40 och 80 miljarder kronor per år. Det är svårt att hitta några uppskattningar som känns tillförlitliga och det verkar nästan som att man från officiellt håll inte vill veta eller inte vill att svenska folket skall veta (kan det vara för att man misstänker att folk kommer att bli arga?). Den typen av osäkerhet gynnar givetvis SD. När det gäller statistik som inte anses politisk korrekt tycks det som att myndigheterna medvetet gör statistiken obegriplig eller otillgänglig. Detta spelar också SD i händerna.
I
SvD fanns den 21/8 2002 en artikel med rubriken ”Vad kostar invandringen?” författad av Lars Jansson, universitetslektor i företagsekonomi (
klicka här). Han menar att de beräkningar som gjorts av invandringens nettokostnad bortser från flera faktorer och att den verkliga, totala kostnaden för 1999 var 267 miljarder, vilket är en synnerligen anmärkningsvärd kostnad (nu kan man givetvis, som vi strax skall se, kritisera dessa siffror, men å andra sidan släpper knappast SvD fram vilken virrhjärna som helst – så man kan inte helt bortse från de slutsatser som Lars Jansson drar).
Skattebetalarnas Förening menar att Janssons siffror är våldsamt överdrivna och har gjort en egen uppskattning (
kan läsas här), där man kommer fram till att nettokostnaden för invandringen ligger någonstans mellan 43,5 och 94 miljarder (vilket visar hur svårt det är att komma fram till några exakta siffror). Vilket årtal som avses framgår inte klart, men det tycks vara runt 2006.
Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för Sveriges försvar 2007 var 34 miljarder kronor (vilket är klart lägre än även de mest optimistiska uppskattningar av kostnaden för invandringen). 2005 var de totala offentliga hälso- och sjukvårdskostnaderna (enligt Socialstyrelsens hemsida) 229 miljarder kronor, vilket är lägre än kostnaden för invandringen enligt Lars Janssons uppskattning.
Det är viktigt att påpeka att man vid beräkning av nettokostnaden för invandringen tar hänsyn till de intäkter som samhället gör på grund av invandringen (t ex skatteintäkter från arbetande invandrare och att invandringen genererar arbetstillfällen för hemspråkslärare, asylhandläggare etc, etc). Nettokostnaden handlar således om vad svenska folket de facto får betala för att vi tar emot invandrare, eller om man så vill den ekonomiska förlust som Svenska Staten gör på grund av att man tar emot invandrare.
Om vi antar att antalet arbetande personer i Sverige är 4,5 miljoner (2009 var antalet fast anställda 3,3 miljoner) och att invandringen kostar 267 miljarder blir kostnaden per arbetande svensk (det är ju de som betalar) i snitt ca 59 000 kr om året. Antar vi i stället att Skattebetalarnas Förenings lägsta uppskattning ligger närmare sanningen (dvs att invandringen kostar 43,5 miljarder) blir kostnaden per skattebetalare och år 9 700 kr, vilket även det är en ansenlig kostnad för många (givetvis blir kostnaden högre för en höginkomsttagare och lägre för en låginkomsttagare – här talar vi om genomsnitt). Självklart förenklar jag. Det är inte bara personer som betalar skatt. Företagen ger stora skatteintäkter. Men det spelar inte så stor roll. Om nu invandringen kostar mer än hela sjukvården i vårt land, så påverkar detta svenska folket i högsta grad.
Oavsett hur stor kostnaden är, anser jag att svenska folket har rätt att få veta invandringens verkliga nettokostnad. Det är ju svenska folket som betalar. Mitt förslag är att man tillsätter en utredning som tar reda på vad invandringen verkligen kostar. Och som presenterar resultatet så att vem som helst kan förstå det. Om nu kostnaderna ligger neråt 40 miljarder, ja då har SD tappat ett av sina viktigaste argument. Och ligger kostnaderna runt 270 miljarder (dvs avsevärt högre än sammanlagda kostnaden för hälso-/sjukvård och försvar), ja då är det kanske dags för en debatt om hur mycket invandringen får kosta. I en demokrati måste invånarna ha fakta att bygga på när de röstar. Annars blir det bara en skendemokrati.
Under alla förhållanden borde man kunna diskutera hur vi bäst skall hjälpa människor som har det svårt. Det är inte alls säkert att de blir bäst hjälpta av att sitta på en flyktingförläggning i åratal och kosta samhället 2 000 kr per person och dag. För 2 000 kr per dag kan vi hjälpa kanske 50 eller fler flyktingar som bor i läger eller i närområdet till det land de flytt från. Ofta brukar man ju tala om ”största möjliga lycka för största möjliga antal” som en styrande princip när det gäller godhet (ateismens motsvarighet till Gyllene Regeln). Då borde det rimligen vara bättre att hjälpa 50 personer än 1 person. Dessutom kan man ifrågasätta om många av de flyktingar som kommer hit verkligen är så fattiga som de vill göra gällande. Ofta har de betalat mellan 50 000 och 100 000 kr per person för att ta sig hit. En somalier som kan hosta upp så mycket pengar för varje medlem av sin familj, skulle förmodligen klara sig ganska bra utan att bli försörjd av svenska skattepengar (hur många svenskar skulle kunna skrapa ihop ett sådant belopp?). Så frågan är om det verkligen är rätt personer vi hjälper. Det måste rimligen var tillåtet att diskutera sådant utan att bli kallad nazist och rasist.
Dessutom påstår SD och olika bloggar på Internet att 9 av 10 flyktingar som kommer hit, inte är verkliga flyktingar.
DN hade den 8/4 2008 en lång artikel skriven av Gunnar Sandelin med rubriken ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”. Sandelin skriver bl a:
Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor.
Vidare skriver Sandelin:
Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från [se diskussion under punkt 3 nedan]. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick." I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.
Om nu påståendet att 9 av 10 flyktingar inte är verkliga flyktingar är felaktigt borde det vara enkelt att visa detta så övertygande att man också kan tro på det. Då skulle SD tappa ytterligare en poäng. Och därmed röster i nästa val.
2. En ytterligare fråga som SD vill diskutera är de s k ”ensamkommande flyktingbarnen”. Man menar att det inte handlar om barn, utan att de allra flesta är vuxna (i varje fall räknas de som vuxna i de länder de kommer från – man anar ju oråd när media nästan aldrig visar några foton på ”ensamkommande flyktingbarn”). Man ställer sig också den berättigade frågan hur de har kunnat skrapa ihop 50 000 till 100 000 kr för att ta sig hit (vilket resan kostar enligt seriösa uppskattningar)? Hur kan en 16-årig somalier få ihop nästan 100 000 kr?! Det är ju omöjligt! Absolut omöjligt! Även detta måste kunna diskuteras öppet. Använder vi verkligen våra pengar på bästa sätt? För vad de 2 400 ”barn” som kom hit 2009 kostar under första året i Sverige (de kostar ca 720 000 kr/år och ”barn”) skulle man kunna hjälpa 360 000 barn på t ex Haiti under samma period (ett fadderbarn där kostar 400 kr per månad). Är det självklart att man är godare om man hjälper 2 400 i stort sett vuxna (15 år och uppåt), som var och en har kunnat hosta upp nästan 100 000 kr för resan hit, än om man hjälper 360 000 verkliga barn som absolut ingenting har? Jag skriver mer om detta i en tidigare blogg (
klicka här). Kan man inte diskutera detta öppet, ja då är det något allvarligt fel på Sverige. Här kanske man kan tala om ”den svenska sjukan”.
3. På Internet grasserar alla möjliga påståenden när det gäller invandrare. En del av dessa används också av SD. T ex att invandrare, som säger sig ha flytt från en livsfarlig situation i sitt eget land, ett halvår senare åker tillbaka dit på semester med hela familjen, och att kalaset dessutom betalas av Svenska Staten (dvs av oss skattebetalare). Detta bekräftas av Gunnar Sandelin i den nyss citerade artikeln ur
DN. En kvinna berättade för mig att hennes väninna, som arbetar inom någon förvaltning med sådana här frågor, också bekräftat att sådant sker (huruvida det är normalt eller om det handlar om undantag vet jag inte). Jag hade först svårt att tro henne, så hon blev nästan lite irriterad på mig. Men ingenting är ju omöjligt och dumheten har ingen gräns. Jag vet som sagt inte hur det förhåller sig och det vore bra om de etablerade partierna öppet redovisade hur det ligger till. Om invandrare får åka på statsfinansierad semester till de länder de nyss flytt från, hur vanligt är det? Vad kostar det oss skattebetalare? Kan man alltså komma till Sverige som flykting och sedan resa tillbaka till hemlandet på svenska skattebetalares bekostnad? Jag vill veta det!!! Om så är fallet, tycker jag det är djupt omoraliskt. Det finns infödda svenskar som inte har råd att åka på semester. Och dessutom, om man nu säger sig ha flytt med fara för livet, hur kan man då åka tillbaka till det land man nyss flytt från med fara för livet, några månader senare? SD anser att sådana invandrare skall förlora rätten att återvända till Sverige, och jag håller helt med!!! Till hundra procent! Sådana här saker gör ju vanliga skattebetalare ursinniga när de hör det, och om ryktet är falskt, ja men bevisa det då! Då faller ju ytterligare ett av SD:s argument. Och om ryktet är sant, ja då är det sannerligen hög tid att ändra bestämmelserna.
4. Något som ytterligare påstås på Internet och av SD är att brottsligheten bland vissa invandrargrupper ligger betydligt högre än bland befolkningen i snitt. All statistik av den här typen verkar vara ganska otillgänglig eller i varje fall förvirrande. BRÅ (Brottförebyggande Rådet) har i alla fall en artikel som behandlar detta ämne (
artikeln kan läsas här). Man skriver bl a:
Andelen personer som är misstänkta för brott är större i grupper från vissa geografiska områden än från andra. Det gäller till exempel personer från vissa delar av Afrika och Västasien. Andelen personer från Nordafrika som är misstänkta för brott under perioden är till exempel nästan fyra gånger högre än vad den ”borde” vara med utgångspunkt från deras andel av befolkningen. De som kommer från västra Europa, från Sydostasien och från USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillhör de grupper som i minst utsträckning är misstänkta för brott bland de utrikes födda.
Problemet med statistik är att man lätt kan ”ljuga” med statistik utan att direkt kunna anklagas för lögn. I citatet ovan skriver man ”personer från vissa delar av Afrika och
Västasien”. Det är ju nästan patetiskt. För några år sedan förekom knappast begreppet Västasien. Det är ett nytt begrepp man hittat på för att blanda bort korten. Vad BRÅ menar är givetvis Mellanöstern, men det är ju inte precis politiskt korrekt att säga att personer från Mellanöstern är överrepresenterade när det gäller brottslighet (för närvarande är det totalförbjudet att kritisera palestinier, de är vänsterns motsvarigheter till helgon – läs gärna min artikel
om de saliga förtryckta, ett begrepp som myntades av Bertrand Russel). Då skulle ju läsaren kunna lägga ihop två och två. När man talar om ”vissa delar av Afrika och Västasien” så avser man de muslimska delarna av Afrika (Nordafrika, Somalia) och Mellanöstern, inkluderande Turkiet. Det är alltså framför allt invandrare från muslimska länder som är överrepresenterade när det gäller brott. Att säga så är inte rasism, det är sanning!
Västasien enligt WikipediaDanskarna (som enligt alla politiskt korrekta intellektuella nollor i vårt land lider av ”danska sjukan”) är inte lika försiktiga i sina uttalanden. I
Jyllandsposten den 19/12 2008 kunde man läsa en artikel vars rubrik löd; ”Muslimske indvandrere langt mere kriminelle end andre ikke-vestlige indvandrere”. I artikeln pekar chefen för Danmarks Statistik, Jan Plovsing, på ett allvarlig problem:
Sätter man den genomsnittliga kriminaliteten i Danmark bland män till 100, ligger invandrare från Thailand på index 76, Filippinerna 59 och Kina 37. Men för invandrare från Libanon, Marocko och Turkiet ligger indexet på respektive 208, 187 och 184. Dvs invandrare från dessa länder begår nästan dubbelt så många brott som genomsnittet av befolkningen.
Danskarna ligger på index 98. Siffrorna gäller för alla former av kriminalitet, dvs överträdelser av strafflagen, trafikförordningen och speciallagar.
Tittar man enbart på överträdelser av strafflagen [dvs grova brott] är skillnaderna ännu större. Här ligger indexet för invandrare från Marocko på 255, Libanon 243 och Somalia 277.
Den danska statistiken ger således ungefär samma resultat som den svenska, bortsett från att danskarna i högre grad talar klarspråk.
Man kan undra vad skillnaden är mellan asiatiska invandrare (Kina etc), som begår oerhört få brott (en tredjedel av genomsnittet), och muslimska invandrare som ligger nästan tre gånger över genomsnittet. Jo, skillnaden heter islam. Det är den enda faktor som skiljer dem åt.
Här tycks det som att SD faktiskt har rätt. Och nog måste vi väl på något sätt förhålla oss till detta. Vill vi verkligen ha stora invandrargrupper i vårt land, där brottsligheten är nästan tre gånger så hög som bland genomsnittsbefolkningen? Jag vill inte det i alla fall. Detta måste vi givetvis kunna diskutera. Det är ju vi vanliga medborgare som betalar kalaset och som dessutom utsätts för brottsligheten (våra kära toppolitiker lever ju i sin egen värld med fantasilöner, livvakter och villa på Lidingö och vistas överhuvudtaget nästan aldrig ute bland vanligt folk). Då vill vi kunna ha synpunkter på detta. Jag anser personligen, utan att på något sätt vara påverkad av SD:s åsikter, att invandrare som kommer hit och begår grova brott, efter avtjänat straff omedelbart skall utvisas på livstid. Jag tycker detta är självklart. Invandrare som hunnit bli svenska medborgare, skall ha en prövotid, låt oss säga fem år eller något liknande. Begår de grova brott under denna prövotid, skall medborgarskapet kunna återkallas och sedan skall de utvisas på livstid, efter avtjänat straff. Jag kan inte se något konstigt med det.
5. Det finns också mycket annat liknande som flyter runt på Internet. Att invandrare kan bli förtidspensionerade efter några år i Sverige (ont i ryggen) och sedan kan åka tillbaka hem till Grekland (eller var det nu är) och leva på Svenska Staten resten av livet. Och där sitter de på den lokala bykrogen och skrattar åt de ”korkade svenskarna” (enligt ryktet). Jag utesluter inte att sådant kan förekomma och har förekommit. Det sägs också att invandrare hotat läkare till livet om de inte förordat förtidspensionering eller gått med på sjukskrivning. Jag vet inte om detta stämmer, men jag känner läkare som berättat att de känt sig hotade av invandrare (och givetvis också infödda svenskar – men just nu talar vi om invandrare och inte svenskar) när de vägrat sjukskriva. Även när det gäller detta så vore det intressant att få reda på hur det förhåller sig (på ett sådant sätt att man verkligen kan tro på det). Allt sådant här skapar negativa känslor gentemot invandrare och man gör de skötsamma invandrarna en tjänst genom stävja varje form av missbruk av vårt välfärdssystem.
6. Jag fick nyligen en länk till en youtubefilm som handlade om Europas befolkningsutveckling (
klicka här). Enligt uppgifter i filmen måste en befolkningen ha ett födelsetal (”fertility rate” lika med antalet födda barn per kvinna i befolkningen) av 2,11 för att inte minska. Enligt filmen ligger födelsetalet för Frankrike på 1,7, Spanien, 1,1 och inom hela EU 1,38. Samtidigt är, enligt vad som påstås i filmen, födelsetalet för muslimska invandrare 8,1 i t ex Frankrike. Filmen hävdar att år 2050 kommer Europa att vara en muslimsk kontinent. BBC har gjort ett program där man menar sig vederlägga ovanstående siffror (
klicka här för att se BBC-filmen). Huruvida BBC har rätt kan jag inte uttala mig om. BBC är ju kända för sin stora partiskhet när det gäller islam (man är partisk för islam inte mot). Här ser man det tragiska i att media är så vinklade. Man vågar inte lita på dem längre. Men för detta har de sig själva att skylla. Det är inte bara tråkigt att det förhåller sig så, utan också till men för demokratin, som bygger på att vi kan lita på våra media. Hade någon sagt till mig 1970 att jag om 40 år skulle vara skeptisk till nästan allt som BBC säger när det gäller vissa frågor (som t ex Israel), hade jag inte trott vederbörande. Men tyvärr har tiderna förändrats. Hur som helst så verkar ett födelsetal på 8,1 vara i högsta laget, även om jag råkar känna till flera familjer från Somalia som har 8 barn. Men att det skulle vara 8,1 i snitt bland muslimer i Frankrike har jag svårt att tro. Men även om det ligger runt 4-5, vilket kanske är mer realistiskt, förändrar det ingenting i princip. Det påverkar inte det faktum
att Europa på sikt kommer att få en muslimsk majoritet, utan bara
när detta sker. Problemet är att demokratin då kommer att försvinna och sharíalagen införas och icke-muslimer (utom kristna och judar, under förutsättning att de underkastar sig islam och lever i ett apartheidliknande tillstånd) kommer att tvingas att bli muslimer (eller dö), allt i enlighet med Koranen och haditherna.
Hur vi sedan skall förhålla oss till detta är en svår fråga. Om inte Gud gör ett mirakel (t ex att Europas muslimer blir frälsta, vilket är fullt möjligt), då går vi antagligen mot ett blodigt inbördeskrig i Europa inom 50 år (eller mindre). Förmodligen med tiotals miljoner döda. Kanske är detta kopplat till den Yttersta Tid som Uppenbarelseboken talar om.
Det jag försöker säga här är att när nu den här typen av filmer cirkulerar på Internet och massor av bl a svenskar tittar på dem och blir förskräckta, måste vi ha en öppen debatt, annars finns risken att de verkligt främlingsfientliga krafterna i Sverige får en position. Det räcker inte med att någon politiker lite föraktfullt avfärdar filmen såsom varande nazistisk propaganda. Människor blir då misstänksamma och dessutom oroade. Sådana här uppgifter måste granskas offentligt och bemötas i detalj offentligt! Det är absolut nödvändigt. Jag har svårt att tro att så värst många infödda svenskar ser fram emot ett Sverige med muslimsk majoritet, där sharíalagar råder. I så fall finns ju möjligheten att redan nu flytta till Somalia eller Yemen, om man vill prova på.
Om nu Sverige och Europa blir muslimskt, vart skall då de människor som vill lämna islam eller som flyr från muslimskt förtryck (t ex kristna araber som förföljs i sina hemländer) ta vägen? Enligt sharíalagen skall den muslim som lämnar islam omedelbart dödas om han vägrar återvända till islam. Den invandringspolitik vi skulle få efter att islam tagit över Sverige, där flyende avhoppare från islam blir halshuggna redan på Arlanda, känns ju inte speciellt mer human än den man anklagar SD för att ha.
7. Många, många fler liknande saker grasserar på Nätet: Invandrarungdomar läser på Komvux och har till och med lön för att göra detta, medan svenska ungdomar får betala själva. Invandrare får ta hit sina anhöriga, vars resa till Sverige betalas av svenska skattebetalare, och dessa anhöriga får sedan omedelbart full tillgång till vårt välfärdssystem utan att ha betalat in ett enda öre (vilket leder till att välfärdssystemet urholkas). Och man bryr sig inte om att DNA-testa de "anhöriga" för att se om de verkligen är anhöriga (det skulle förmodligen anses vara kränkande – och så nedriga kan de väl inte vara så att de ljuger, eller hur?). Det gör man däremot i Finland, och där har man nästan ingen anhöriginvandring, medan anhöriginvandringen till Sverige är flera gånger större än asylinvandringen. Etc, etc. Jag kan av utrymmesskäl inte ta upp allt detta här, men liknande saker som sagts ovan kan sägas även här. Och, om nu dessa uppgifter är fel, bevisa det då! Och argumenten faller. Om uppgifterna är korrekta, tja då måste vi förhålla oss till det (en sammanfattning av olika data när det gäller invandringen
finns i följande aktuella artikel hämtad från
DN den 6/10 2010.
Den politiskt korrekte, som tycker att allt jag skriver ovan är fel och inhumant och rasistiskt, och som själv upplever sig som genomgod och en företrädare för alla anständiga människor, är kanske inte så god som vederbörande själv vill göra gällande. Att bortse från att det finns onda människor bland invandrare och att bortse från att ett samhälle och en familj har större ansvar för ”sina egna” än för andra, kommer nämligen på sikt att drabba invandrarna. Den ”gode” svensken säger kanske ”Jamen tänk på att de invandrare som arbetar drar in skattepengar till staten och att de invandrare som beter sig illa kanske gör det på grund av utanförskap!” Men det är inte riktigt så enkelt. Om vi har arbetslöshet i vårt land också bland infödda svenskar (vilket vi har) så innebär det att när en invandrare får jobb (om vi nu bortser från invandrare som är läkare eller professorer i plasmafysik eller de duktiga invandrare som själva startar företag och därmed skapar jobb), så innebär det att ett arbetstillfälle försvinner för infödda svenskar. Dvs, även om nu denne invandrare arbetar och betalar in skatt, så räcker det knappast för att betala de sociala avgifterna för den svensk som nu är arbetslös på grund av att detta arbete i stället getts till en invandrare (hade vi haft brist på arbetskraft vore det en helt annan sak).
Enligt den ovan citerade artikeln i
SvD den 21/8 2002 av Lars Jansson var sysselsättningsgraden år 2000 för utrikes födda 20-64 år 55 procent (enligt SCB). När det samtidigt råder stor arbetslöshet bland infödda svenskar blir det precis som jag skriver ovan. För varje invandrare som får ett arbete, blir det en arbetslös svensk mindre som får arbete. Att invandrare kommer in i arbetslivet genom att man skapar ”konstgjorda” arbeten, kommer inte att lösa några ekonomiska problem, eftersom ”konstgjorda” arbeten inte ger något överskott. De kostar bara pengar. Att ge invandrare företräde på arbetsmarknaden och vid antagning till studier, vilket förekommit och förekommer, är dessutom synnerligen farligt. Risken finns att SD då får egen majoritet vid nästa val.
Beträffande utanförskap är det inte heller så enkelt. När man påstår att invandrarungdomar som kastar sten på brandbilar i Malmö, gör det på grund av att de är arbetslösa och känner utanförskap, så är det knappast hela sanningen. I deras kultur finns ofta ett förakt för det svenska samhället (jag talar då framför allt om muslimska invandrare, eftersom det i själva islams natur finns ett missaktning av alla icke-muslimer). De har inget intresse av att anpassa sig. Ofta struntade de helt och hållet i studierna under sin skoltid (om de gått i svensk skola), fast de hade lika stora möjligheter som alla andra att få en utbildning. Och så klagar de nu över att de inte har jobb och anklagar svenska samhället för att ha svikit dem. För många av dessa ungdomar är deras situation helt och hållet självförvållad (gäller givetvis inte alla och det finns många invandrarungdomar som har utbildat sig och som har bra jobb, men de kastar inte heller sten – det är de som kastar sten etc jag talar om).
Vill vi verkligen hjälpa människor i andra länder på bästa möjliga sätt, där vi hjälper så många som möjligt på ett så bra sätt som möjligt, utan att vara begränsade av ideologiska tankebyggnader, finns all anledning att fundera över om det inte är dags att tänka om. Kanske är det bättre att hjälpa de som har det svårt på plats (alla som har det svårt är ju inte flyktingar) eller i närheten av det land de flytt från. Där kostar det definitivt inte 2 000 kr/dag att hjälpa en enda person. Vi skulle således kunna hjälpa mångdubbelt fler om vi tänkte i nya banor. Det andra som är viktigt är att erkänna att det faktiskt finns onda människor bland invandrarna. Människor som vi helt enkelt inte vill ha här i Sverige (de skötsamma invandrarna vill inte heller ha dem). Och att klart visa att vi inte är beredda att ge en fristad åt och försörja människor som kommer hit för att utnyttja systemet eller för att begå brott. Eller för att förtrycka de infödda svenskarna (genom att attackera pro-israeliska demonstrationer, hindra yttrandefriheten i vårt land etc). Och dessutom måste vi deklarera att i Sverige gäller svensk lag och inte sharíalag. Den som inte kan acceptera svensk lag fullt ut, skall omedelbart utvisas, är min personliga uppfattning. Detta skall t ex tillämpas på de invandrare som med hot och våld försöker tvinga sina landsmän här i Sverige att leva efter islamsk lag (vilket förekommer t ex i Malmö).
När det gäller svenskar som begår brott, är det en helt annan sak. Dem kan vi inte utvisa, eftersom de har födslorätt här i Sverige. Invandrare har inte födslorätt i vårt land. De förväntas vara tacksamma för att de får komma hit och de förväntas lyda våra lagar och vara lojala mot vårt land. Sedan kan de givetvis bli svenska medborgare så småningom, och räknas som svenskar (i den mån de verkligen vill vara lojala medborgare i vårt land – de som inte vill det räknar jag inte som svenskar oavsett hur många papper de har på svenskt medborgarskap – de är inte svenskar utan snarare potentiella landsförrädare), men då kommer vi in på ett helt annat ämne. När de blivit medborgare står det dem fritt att genom vårt demokratiska system försöka påverka samhället. Att försöka skrämma svenska folket till underkastelse, som man nästan kan säga att många muslimer i vårt land gör, är inte acceptabelt. Och än har vi inte sett islams sanna natur. Vänta bara tills vi har en miljon muslimer i Sverige!
Sammanfattningsvis: Att SD, trots alla försök som gjordes att marginalisera dem, kom in i Riksdagen är ett uttryck för svenska folkets missnöje med invandringspolitiken. Om nu SD har fel i allt vad de säger om invandringen, ja men bevisa det då! Så är ju saken ur världen. Ingen skulle bli gladare än jag om jag hade 100 procent fel i allt vad jag skriver ovan. En sten skulle falla från mitt bröst. Som det är nu är jag oerhört oroad för framtiden när det gäller vårt land. Och jag är inte outbildad eller korkad. Har SD å andra sidan helt eller delvis rätt när det gäller vissa saker, ja men erkänn det då och ändra på det som är fel!
Ja det blev ett lång inlägg det här. Men jag känner att jag måste tala klartext. Det här är en alltför viktig fråga för att låta den politiska korrekthetens blytäcke förkväva debatten.
Den sista frågan som återstår är hur de etablerade partierna resonerar när de släpper in så många invandrare i vårt land och dessutom tillåter dessa att ta för sig på ett sätt som man knappast förväntar sig av en inbjuden gäst (som det ju faktiskt handlar om). Jo, som visats ovan så lider Europa av katastrofalt låga födelsetal. Så låga att befolkningarna snabbt krymper. Detta leder till att allt färre unga som arbetar skall försörja allt fler äldre (som dessutom lever längre och längre och kräver mer och mer sjukvård). På sikt kommer därför välfärden och hela samhället att kollapsa (menar i varje fall många befolkningsgenetiker). Alltså måste Europas befolkning ökas. Och detta sker genom att vi tar in mängder av invandrare. Och det är inget fel med det. Detta är förmodligen helt nödvändigt (men hade vi inte mördat 1 miljon barn sedan den fria aborten infördes, hade den miljon som nu saknas i Sveriges befolkning funnits redan). Var SD står i denna fråga vet jag inte, och bryr mig inte heller. För mig handlar det inte om SD utan om vår framtid. Det politikerna missar är emellertid att det är stor skillnad mellan olika invandrargrupper. De som kommer från Sydostasien eller Sydamerika (eller snarare kom från Sydamerika – just kommer ju inte så många därifrån) är ofta kvalificerade och begår väldigt lite brott, medan de som kommer från muslimska länder ofta saknar varje form av utbildning och dessutom är rejält överrepresenterade när det gäller brottslighet plus att de tycks ha mycket svårt att (alternativt inte vill) anpassa sig till vår kultur och vårt samhälle.
Det är de som skall anpassa sig till oss, inte tvärtom. Allt detta är givetvis många politiker medvetna om. Men varför fortsätter man på den farliga väg som hotar vår kulturs fortbestånd? Jo, man tänker så här (när det gäller muslimerna – de andra invandrargrupperna är ju inte så mycket problem med), ”När nu muslimerna kommer hit, kanske de till en början håller kvar sina traditioner och sin tro och sitt sätt att leva. Och det skapar vissa problem. Men de kommer snart (och speciellt då i nästa generation) att förföras och korrumperas av den västerländska livsstilen, med utbildning, frihet, ansvarslöshet, fri tillgång till sprit, sex, droger och pornografi. Om någon generation är de precis som vi, dvs ateister som inte tror på någonting, och kommer då att vara goda svenska, politiskt korrekta medborgare, som arbetar och betalar skatt och inte hotar någon.” Men det är här politikerna gör sitt stora misstag. De förstår inte islams natur. Många av de terrordåd som begåtts i Väst (11/9, bombdåden i London och Madrid etc) har begåtts av välanpassade och välutbildade muslimer, som är födda och utbildade i Europa eller USA. Jag kan av platsskäl inte utveckla detta vidare här, men i flera av mina artiklar om islam diskuterar jag just detta (
klicka här – använd webbläsaren och sök på ”Sydney” klicka gärna på länken till artikeln ”Islam och vi”).
Beträffande kritiken att bara en tiondel av flyktingarna är verkliga flyktingar och att de betalat stora summor för att komma hit, så oroar detta inte alls politikerna. Tvärtom. Precis som att de svenskar som lämnade Sverige på 1800-talet och flyttade till USA var gräddan av svenska folket (för att ta ett så stort steg måste man ha handlingskraft, mod, viljestyrka och förmåga att genomföra det man beslutat sig för – vilket land vill inte ta emot sådana människor?) så räknar dagens politiker med att de invandrare som kommer hit på eget bevåg utgör eliten av sitt folk (vilket säkert stämmer rent generellt). Om vi i stället skulle ordna resan och allting för utfattiga flyktingar så skulle alltför många som kom vara genetiskt underlägsna de som nu kommer. Gunnar Sandelin skriver i ett av citaten ovan, ”Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna”. Och det är precis vad det är. Politikerna är inte ett dugg intresserade av de mest utsatta och mest fattiga. De kan vi sticka till lite pengar genom Sida, men vi vill absolut inte ha dem i Sverige, eftersom de enbart skulle belasta vår ekonomi. Men de som tar sig hit genom stora umbäranden och genom att betala stora summor pengar, de vill vi ha. De har de rätta generna och kan bli en värdefull tillgång i Sveriges ekonomi. För mig låter detta snarare som evolutionen i verksamhet än som en kärlekshandling.
Jag skriver ovanstående precis efter Riksmötets öppnande (som tidigare kallades Riksdagens högtidliga öppnande), vilket bl a innefattade en gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Stockholms biskop Eva Brunne talade i sin predikan om rasism och främlingsfientlighet. Detta fick hela SD:s grupp att lämna kyrkan, eftersom de kände att predikan var riktad direkt mot dem, vilket den enligt min mening var. I slutet anknyter nämligen Brunne till demonstrationerna mot SD på diverse olika platser kvällen innan, vilka arrangerades av Septemberalliansen (en löst sammansatt allians av diverse olika vänsterrörelser). Under demonstrationen i Stockholm sade Lars Ohly, "Det är ingen som ska lämna Sverige förutom Sverigedemokraterna", vilket inte tyder på någon större demokratisk insikt. Genom att uttrycka sitt stöd för dessa demonstrationer (vilket indirekt kan tolkas som att hon sympatiserar med Ohlys uttalande) visar därmed biskop Brunne klart och tydligt att det var precis SD och inget annat hon syftade på i sin predikan (hela predikan
kan läsas här). Brunne sade bl a i Storkykan:
Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.
Det är absolut inget fel på det Eva Brunne säger här, även om hon slår in öppna dörrar (att föräldrar prioriterar att ta hand om sina egna barn framför andra barn har inte med människovärde att göra – det beror på att man har större förpliktelser gentemot de egna barnen – samma logik kan tillämpas på invandringen). Hade hon nöjt sig med att tala allmänt om jämlikhet etc hade knappast SD lämnat lokalen. Men adressen var ju tydlig på slutet av predikan, och jag har viss förståelse för att SD gick ut. Jag ser det som synnerligen olämpligt att i samband med Riksmötets öppnande offentligt brännmärka en grupp riksdagsmän på detta sätt.
Brunne är knappast biskop för sin stora andlighets skull eller för att hon gjort goda, kristna gärningar, utan politiskt korrekthet väger nog betydligt tyngre. Jag hörde en intervju med henne efter att hon blivit vald till biskop, och där sade hon ungefär, ”Jag hoppas det inte är för att jag är lesbisk som jag blev vald”. Dessvärre misstänker jag att vara kvinna och att vara lesbisk väger betydligt tyngre än att ha Jesus som herre i sitt liv, när det gäller Svenska Kyrkans biskopsämbete. En politiskt korrekt kyrka tillsätter givetvis politiskt korrekta biskopar, som enbart har politiskt korrekta åsikter.
Att SD lämnade gudstjänsten gjorde flera politiker upprörda. KD:s Göran Hägglund hade följande kommentar till TT:
Det är mycket olämpligt att göra på det viset. Det som biskopen talade om var alla människors lika värde och att i det skedet bryta upp från bänkarna och marschera ut som de gjorde rent demonstrativt, visar vilken grundsyn de har.
Här exponeras åter den politiska korrektheten. Jag känner inte till att SD förnekar alla människors lika värde. Att hävda att brottsligheten är högre bland vissa invandrargrupper än bland infödda svenskar är inte att göra skillnad på människor eller att förneka alla människors lika värde. Det är att säga sanningen (t o m Bibeln säger att man skall förakta den förkastlige – Psalm 15). De invandrargrupper som inte vill bli kritiserade för att de är starkt överrepresenterade när det gäller kriminalitet, får ändra sig om de inte vill bli kritiserade, eller också kan de flytta någon annanstans (fast risken finns att de blir lika kritiserade där, om de inte ändrar sig). Att SD (och jag) vill slänga ut brottsliga invandrare är inte för att de är invandrare, utan för att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket), som inte har något här att göra. De invandrare som har kommit för att de är verkliga flyktingar och som vill integreras och göra rätt för sig (som utgör den stora majoriteten) har allt att vinna på att de invandrare som utnyttjar systemet, som begår brott och som hotar vårt land, kastas ut. Det är att göra de verkliga invandrarna en tjänst. Tar vi inte tag i dessa frågor nu, kommer vi snart att få se vad verklig främlingsfientlighet innebär. Och det kommer som sagt att gå ut över de invandrare som utgör en positiv faktor i vårt land.
Antagligen kommer jag väl att förlora de få vänner jag har kvar genom det jag skriver ovan. Så känsligt är det. Men då får det bli så! Jag gör inte avkall på sanningen, den saken är klar! Jag kan inte stå och bara titta på när hela Europa begår kulturellt och etniskt självmord. Och som sagt hur kommer det att gå för biskop Eva Brunne när islam tar makten i Sverige? Hon är ju både kvinna och lesbisk. Då kanske hon kommer att förstå vad verklig intolerans och rasism är. Som det nu är blandar hon ihop främlingsfientlighet och rasism med berättigad och nödvändig kritik av en katastrofalt misslyckad invandrings- och integrationspolitik. En politik som dessutom ligger på gränsen till landsförräderi!
Chefen för SVT:s vinklingsavdelning för Mellanöstern (en hemlig avdelning där de nyheter som TT glömt att förvinkla, vinklas färdigt för att bli så negativa som möjligt för Israel) på väg till jobbet. Den bistra minen beror på att han blixtinkallats under sin helgledighet, på grund av att en oerfaren vikarie råkat släppa fram ett nyhetsinslag som ger en positiv bild av Israel.