Överklass och lite annat...

Jaha, här sitter jag framför datorn och tänker skriva några rader.

Först vill jag kommentera stängningen av Lundsbergs internatskola. För mig framstår detta som ytterst märkligt av flera skäl, och man anar här, vilket flera debattörer också påpekat, ett klasshat riktat mot den s k överklassen.

Jag tänker inte här diskutera själva nollningsbegreppet. Personligen är jag inte någon större vän av nollningar, men precis som så mycket annat så är nollning i sig ett neutralt begrepp. Det kan göras så att det är spännande och fungerar som ett kitt som binder eleverna samman, men det kan också göras kränkande och sadistiskt. Jag har själv gått tre år på internatskola (bl a ett år på Solbacka, numera nedlagd, men var tidigare en liknande skola som Lundsberg med ungefär samma elevurval) så jag vet vad jag talar om.

Att det finns en överklass råder nog ingen tvekan om. Frågan är bara vilka som tillhör den. Rövardirektörerna, som jag inte har mycket till övers för, utgör en form av överklass. Politiker en annan och kultur”eliten” en tredje. Grevar och baroner och kungligheter, som utgjorde den ursprungliga överklassen, har idag varken speciellt mycket inflytande eller pengar. Huruvida någon av dessa grupper är överrepresenterade på Lundsberg vet jag inte. Många av ungdomarna där är barn till föräldrar med utlandsarbete, där en internatskola kan vara en praktisk lösning. Sedan anses det säkert fint att gå på Lundsberg, och föräldrar som själva varit elever där, kanske vill att deras barn också skall gå där, vilket i så fall skulle tyda på att föräldrarna själva inte for speciellt illa under sin skoltid på Lundsberg. Hur som helst så uppfattas Lundsberg av många människor som en överklasskola (där ”överklass” blir ett odefinierat begrepp som står för mycket av det man tycker illa om), och eftersom journalister (och de som arbetar på Skolverk och Skolinspektion) ofta har en dragning åt vänster, så gottar de sig nu i att överklassens barn fått slinka hem med svansen mellan benen.

Självklart är det oförsvarbart att det förekommer nollning, där elever bränns med strykjärn och liknande. Men att stänga hela skolan på grund av att en handfull elever går över gränsen är ingenting annat än kollektiv bestraffning. Tidningarna har visat bilder på ledsna och även gråtande elever som nu måste söka sig en annan skola. Skolinspektionen säger sig vilja värna om eleverna genom sitt beslut. Men eleverna i gemen vill inte att skolan skall stängas. Det kallas björntjänst.

Det har då och då förekommit kollektiva bestraffningar i svenska skolor. Kanske har man stoppat någon förmån eleverna haft på grund av att vissa elever missbrukat detta. Sådana bestraffningar fördöms alltid av både Skolverket (förr) och Skolinspektionen (vilket numera är tillsynsmyndigheten för svenska skolor) och av våra media. Men plötsligt, när det gäller Lundsberg, så är kollektiv bestraffning av samtliga elever inte bara på sin plats, utan till och med något lovvärt, det minsta man kan begära. Någon ledarskribent på tidningen Arbetaren (tror jag det var) såg lika nöjd ut som en katt som just ätit upp kanariefågeln, när han igår i TV deklarerade hur rätt och riktigt och moraliskt det var att stänga Lundsberg. Han hoppades dessutom att skolan aldrig skulle öppna igen, eftersom den var en ”feodal relikt” (så talar den som läst många hyllmeter marxistisk litteratur). Huruvida han ansåg att skolans elever och personal skulle arkebuseras i tidningen Arbetarens källarlokal framgick inte (det var ju så Tjekan, efter ryska revolutionen, förintade överklassen i Sovjet – även barn sköts – hurra, hurra för marxismen!).

Dessutom, om man skulle stänga alla skolar i Sverige, där elever kränks, misshandlas, hotas, våldtas etc, ja då skulle var och varannan skola stängas. Att bli kränkt, mobbad och hotad är vardagsmat för många elever, som upplever skolan som ett helvete. Flickor som regelbundet kallas ”hora” och där killarna tafsar både här och där, är inget ovanligt alls. Men då talas det inte om stängning. Inte ens om eleverna själva anmäler skolan. Kanske blir det en inspektion och sedan nöjer man sig med att skolan skriver en gullig saga som kallas ”Sagan om handlingsplanen”. Där kan man t ex läsa, ”Skolan motsätter sig kraftfullt varje form av mobbning. Den skall vara en säker plats för elever. Ingen skall behöva känna sig hotad eller mobbad.” Och därmed upphör all mobbning, omedelbart, eller hur? Tänkt vilken makt ordet har!

Jamen, säger någon, att Lundsberg stängdes berodde inte enbart på just den aktuella händelsen med strykjärnen, utan på att man under lång tid fått kritik för nollningsprocedurerna och andra former av kamratförtryck, och att man inte haft någon välformulerad handlingsplan för hur man skall komma till rätta med problemen, och att man dessutom intet agerat kraftfullt mot avarterna.

Men samma kritik skulle kunna riktas mot många, många skolor i vårt avlånga land. Mobbningen fortsätter, könsorden fortsätter att hagla, hoten fortsätter och den välformulerade handlingsplan, som man förvisso har, är ungefär lika konkret som ett tal av Annie Lööf, dvs en orgie i vackra ord, inneord, floskler.

Visst kan man rikta kritik mot Lundsberg. Men den skall inte gå ut över eleverna. I ett rättssamhälle skall de skyldiga straffas. Det hade kanske varit rimligt att Skolverket ställde vissa villkor, t ex att rektorn skulle avgå, för att skolan skulle få fortsätta och att de skyldiga eleverna skulle relegeras. Som det nu är så har Skolinspektionen åsamkat merparten av eleverna, som inte har gjort något fel, lidande och besvär. De elever som Skolinspektionen säger sig värna om.

Och så tänkte jag sluta min artikel här, men jag misstänker att läsaren då skulle bli helt chockad över en så kort artikel. Förmodligen skulle läsaren börja oroa sig över att jag kanske är allvarligt sjuk, och eftersom jag inte vill oroa mina läsare i onödan så är det bäst att jag tar en punkt till på min lista.

När jag var i Stockholm för någon vecka sedan så bläddrade jag i vanlig ordning, när jag satt på tåget, i tidningen Metro (23/8 2012) och hittade en artikel med rubriken ”Vi trodde inte det kunde sluta så här” (sid 04). Där kunde man läsa om vänsterpolitikern Abdirahim Hassan som mördades i Somalia för ett par veckor sedan (en annan vänsterpartist skadades vid dådet). Islamistgruppen al-Shabaab tros ligga bakom dådet. I artikeln fanns en bild på Abdirahim och i bildtexten läser vi ”Han älskade sitt hemland och kämpade för folkets rättigheter, säger Ilyas Hassan, 21, om sin bror Abdirahim…”

Det jag tänkte kommentera är bildtextens ”Han älskade sitt hemland och kämpade för folkets rättigheter…” Underbart! Jag har den största respekt för detta. Men det intressanta är att så kan man inte skriva om en etnisk svensk. ”Han älskade sitt hemland (dvs Sverige)” blir då ekvivalent med ”Han var en vidrig rasist som hatade alla utom blåögda, blonda svenskar…” (vad nu svensk har med blåa ögon att göra – själv är jag brunögd).

Vad kommer det sig, att när en invandrare, eller någon icke-svensk, älskar sitt hemland, ja då ses detta som en fin egenskap, men när en etnisk svensk älskar sitt eget land, då ses detta som rasism av värsta slag? Varför har alla andra folk rätt att älska sina länder och vara stolta över sitt ursprung, men inte svenskar. Svenskarna skall bara gå omkring och skämmas. Allt som är bra här i Sverige har vi fått från andra, och framför allt då från islam (vetenskap, matematik, musik, maträtter och jag vet inte vad), och allt som är dåligt och ondskefullt har vi själva tänkt ut (slaveriet, kolonisationen av andra länder etc, etc). Som om inte alla andra folk också haft slavar och erövrat andra länder. Och som inte alla andra folk också påverkats av intryck utifrån. Nåja, detta diskuterar jag i detalj på annan plats (läs t ex här för en ingående diskussion om slaveriet.

Abdirahims bror säger, ”Han älskade sitt hemland…”, vilket uppenbarligen syftar på Somalia. Detta visar på ett ytterligare problem. Jag hyser, som sagt, den största respekt för en somalier som älskar sitt hemland Somalia. Absolut! Men det visar också på problemet med det mångkulturella samhället. Ett land behöver något som enar dess folk, någonting gemensamt. Annars kommer landet på sikt att falla sönder eller hamna i inbördeskrig, som antingen pågår lågintensivt i generationer (t ex Libanon för 20 år sedan), eller där någon grupp tar makten (t ex Hizbollah i dagens Libanon) och sedan förtrycker de andra, tills någon annan grupp tar makten etc, etc…

Förvisso kan man både tycka om Sverige och Somalia, precis som att man kan ha två fruar eller två män. Men det leder ändå till att man blir kluven och inte sätter det land man bor i främst. Och precis som att en kvinna eller man har rätt att kräva att hens partner sätter hen framför alla andra kvän (här försöker jag vara modern och använder "hen" plus att jag myntar ett motsvarande ord för kvinnor/män – "kvän" – Wow, det blir full poäng i politisk korrekthet!), så anser jag att ett land har rätt att kräva av sina medborgare att de sätter detta land före alla andra länder. Vilket inte behöver betyda att man inte är beredd att hjälpa andra, mindre lyckligt lottade länder. Tvärtom, ett land med ett folk som drar åt ungefär samma håll, kommer att i högre grad kunna hjälpa fattiga, utsatta människor, än ett land, vars befolkning är splittrad i grupper som kanske till och med hatar varandra.

Tack för idag! Och ha en skön helg!

Profeten Winston Churchill

En ung Winston Churchill

När Churchill under tidigt 1930-tal varnade England för den framväxande nazismen i Tyskland och hävdade att England måste rusta upp sina militära styrkor, hånades han och betraktades som ett gammalt fossil som inte förstod någonting alls. Så småningom visade det sig att hans bedömning av Hitler och Nazityskland var korrekt och när kriget bröt ut så blev han engelsk premiärminister och ledde framgångsrikt landet under hela kriget. Det finns historiker som menar att utan Churchill så hade Hitler vunnit Andra Världskriget (alternativt att England hade accepterat att Hitler dominerade Europa). Konsekvenserna av detta hade varit fruktansvärda. Då hade Hitler fått möjlighet att fullborda sin djävulska plan att utrota alla som han betraktade som ”undermänniskor” (judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, långtidssjuka, invalider etc, etc). Nu hann han ändå med att orsaka ett ofattbart lidande (även för sitt eget folk). Facit av Hitlers livsverk blev ca 50 miljoner döda!

Nedan följer ett utdrag ur ett kort tal som Winston Churchill höll 1899, när han var ung journalist och soldat, 25 år gammal (talet finns att läsa på engelska Wikipedia).

Hur fruktansvärd är inte den förbannelse som Muhammedanismen [ett äldre ord för islam] lägger på sina efterföljare. Vid sidan av det fanatiska raseriet, vilket är lika farligt hos en människa som rabies hos en hund, finns denna skrämmande, fatalistiska apati. Effekterna är uppenbara i många länder; tanklösa vanor, slarviga jordbrukssystem, tröga affärsmetoder, osäkerhet när det gäller egendom finns överallt där Profetens efterföljare härskar eller lever. En förnedrande sensualism berövar livet dess behag och förfining och vår nästa hennes värdighet och okränkbarhet. Det faktum att varje kvinna, enligt muslimsk lag, måste tillhöra en man som dennes absoluta egendom, antingen som barn, hustru eller älskarinna, fördröjer det slutgiltiga utrotandet av slaveriet till dess att islam har upphört att vara en dominerande faktor bland mänskligheten.

Individuella muslimer kan uppvisa utmärkta kvaliteter, men inflytandet av denna religion paralyserar den sociala utvecklingen hos dess anhängare.

Det existerar ingen starkare bakåtsträvande kraft i världen. Muhammedanismen är långt ifrån utdöende utan är en militant tro som vinner nya anhängare. Den har redan spridit sig genom centrala Afrika, och reser upp orädda krigare för varje steg den tar, och vore det inte för att kristendomen skyddas av vetenskapens starka armar, den vetenskap mot vilken islam förgäves har kämpat, skulle Europa mycket väl kunna falla, precis som Roms antika civilisation föll.

Winston Churchill (källa: The River War, first edition, Vol II, pages 248-250, London)

Churchill såg på 1930-talet Hitler som en framväxande, hotfull kraft och kunde med profetisk skärpa förutsäga utvecklingen i Nazityskland. I det tal han höll 1899 talar han om islam som en framväxande och hotfull kraft. Kanske är detta tal lika profetiskt som många av hans senare tal på 1930- och 1940-talen. Historien kommer att visa oss hur det förhåller sig med den saken.

PS. Är du arg på mig nu? Varför då? Det är inte jag som säger ovanstående utan Winston Churchill. En av 1900-talets största statsmän. DS.

Kravallerna i Husby – en kommentar (del 3 av 3)

På grund av fint väder, jordgubbar med vispgrädde, färskpotatis med matjessill och andra underbara sommarfaktorer har bloggandet legat nere en månad. Men nu tänker jag fullborda min serie om kravallerna i Husby. Jag får hänvisa nytillkomna läsare till de två tidigare delarna (läs alltså inte bara denna avslutande del, eftersom den inte ger hela bilden).

Eftersom jag inte skrivit på länge så hämnas jag nu genom ett extra långt inlägg.

I föregående del skrev jag att arbetslöshet och utanförskap i våra invandrartäta områden delvis är invandrarnas eget fel. Observera att jag skriver ”delvis”. Att t ex ungdomar från vissa invandrargrupper har svårt att få arbete i vårt land beror givetvis till stor del på att det generellt råder stor arbetslöshet bland ungdomar. Men problemet förstärks av att alltför många av dessa ungdomar, och framför allt gäller detta killarna, totalt struntar i sina studier under skoltiden och går ut med mycket dåliga betyg eller inga betyg alls. Dessutom ingår i den muslimska kulturen ett förakt för alla icke-muslimer (vilka jämförs med hundar eller lägre än hundar). Många muslimska ungdomar sänder på grund av detta ut helt fel signaler när de söker arbete. Det blir inte precis lättare att få ett jobb när man har helt fel attityd och retar upp den som skall anställa en.

Men, som jag säger, så finns ytterligare aspekter. Många av de invandrare, som upplever sig stå utanför det svenska samhället, kommer från kulturer som skiljer sig dramatiskt från den svenska kulturen. De har ett helt annat sätt att tänka och relatera till saker och ting. De har andra värderingar och en helt annan moral. Och en helt annan syn på demokrati, kvinnor, människovärde och jämlikhet. Plus att många av dem, speciellt de som kommer från länder som Somalia, är analfabeter (4/5 av de som idag kommer från Somalia är analfabeter – vilket jag diskuterat i tidigare bloggartiklar). De har i stort sett inga kunskaper som efterfrågas i dagens Sverige. Ett ytterligare problem är att många flyktingungdomar som kommer hit har varit med om fruktansvärda upplevelser i sina länder. De kanske sett sina föräldrar mördas, de kanske själva varit barnsoldater. En del av dem är så traumatiserade att de kan betraktas som ”tickande bomber”, som när som helt kan brisera. Ett samhälle fullt av sådana tickande bomber, som kanske dessutom upplever sig föraktade och utstötta, är ett otryggt samhälle.

Allt detta är givetvis tragiskt och komplext och jag säger inte att vi inte skall hjälpa människor. Tvärtom! Men vi skall hjälpa dem i närområdet. Där kostar det inte 2000-5000 kr/dygn utan där kan vi hjälpa kanske 100 gånger fler än vi hjälper idag. Då slipper vi dessutom de destruktiva kulturkollisioner som kommer att bli allt vanligare i vårt land, allt eftersom antalet invandrare från (framför allt) muslimska länder ökar.

Händelserna i Husby och en del andra ställen är en direkt konsekvens av att vi tagit emot för många flyktingar i vårt land (vi kan varken ge dem bostad eller arbete), och dessutom har vi tagit emot ett stort antal flyktingar från kulturer som inte passar in här. Ett land kan inte ta emot hur många flyktingar som helst. Det är ett faktum som ingen politisk korrekthet kan kan utplåna.

I SvD kunde man den 29/6 2012 läsa en ledare med rubrik ”Medborgarskapets värde bör inte tas för givet”, skriven av Fredrik Kärrholm. Denne skriver bl a:

I går blev det klart att papperslösa från och med nästa år ska få samma rätt till sjukvård som asylsökande. Efter många vändor kom regeringen och Miljöpartiet till sist överens. Det aktualiserar samtidigt frågan om innebörden av medborgarskap.

------

Medborgarskapets betydelse ägnas dock inte många tankar i Sverige. Kanske för att vi tar nationen för given. Något som sannolikt är en viktig förklaring till att nationaldagen inte firas lika passionerat här som i andra länder. Sverige är en av Europas äldsta stater, och för de flesta svenskar är det en självklarhet att Sverige alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

I Norge däremot – som blev självständigt först förra seklet och därefter ockuperat – tas inget för givet. Där firas 17:e maj varje år med buller och bång. Ändock finns även i Sverige en nationell gemenskap.

De rättigheter som är exklusiva för svenska medborgare, jämfört med icke-medborgare med permanent uppehållstillstånd, är i praktiken fyra: skydd mot landsförvisning, svenskt pass, möjligheten att inneha vissa uppdrag och tjänster (till exempel minister eller polis) samt rösträtt i riksdagsvalet.

------

Ändå har det framförts förslag på att ytterligare utjämna skillnaderna mellan medborgare och icke-medborgare. Det riskerar dock att urholka medborgarskapets värde och försvaga den nationella gemenskapen. En gemenskap som inte bara formas av språk och värderingar, utan även av just de rättigheter och skyldigheter som följer medborgarskapet.

Processen för utrikesfödda att få ett eftertraktat medborgarskap fungerar inkluderande. Det har ett betydelsefullt symbolvärde som stärker känslan av gemenskap.

Denna nationella gemenskap är en viktig förutsättning för demokratin. Att vi respekterar valens utgång och politikernas beslut beror till stor del på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt.

Historien har också visat att demokrati har svårt att överleva utan nationella lojaliteter, som kan överbrygga politiska meningsskiljaktigheter. I detta spelar medborgarskapets särställning en viktig roll.

Kärrholm säger precis vad jag själv säger i flera olika artiklar. Medborgarna i ett land måste ha någonting gemensamt som binder dem samman. Då kan ett land hålla ihop trots att där finns olika åsikter och värderingar. Ett land som är alltför splittrat kommer förr eller senare att falla sönder eller drabbas av inbördeskrig. Jag har svårt att tro att Godhetskören medvetet strävar efter något sådant (dessvärre är det, vare sig de vill det eller ej, precis dithän som deras manipulerande kommer att föra vårt land). På SR:s nyhetssida fanns den 15/6 2013 en artikel ”Färre flyktingar från Syrien väntas till Sverige”. Där säger Migrationsverkets omvärldschef Christer Zettergren;

Grannländerna [han avser här Syriens grannländer] vittnar redan om att när man får så många på relativt kort tid in i sitt land som kanske har en annan etnisk bakgrund, en annan religion, så blir det destabiliserande för det landet [fetstil tillagt av mig], vilket också gör att det blir svårare att visa den solidaritet som man nu visat.

Till och med en hög chef på Migrationsverket erkänner således att stora flyktingströmmar med annan etnisk bakgrund och religion kan vara destabiliserande för mottagarlandet och göra att medborgarna där blir mindre solidariska (och i förlängningen direkt invandrarfientliga). Det Zettergren säger är egentligen så självklart att det inte borde behöva sägas (men det är ändå intressant att det sägs – samtidigt som artikelförfattaren inte tycks dra några som helst konsekvenser av det Zettergren säger).

Det pratas mycket om de enorma pengar som Sverige påstås tjäna på invandringen. ”Rena kassakon” heter det. Vilket bara det är konstigt. Vi skall väl inte hjälpa människor bara för att vi tjänar på det? Så huruvida det är lönsamt eller ej borde inte ha någon betydelse. Det borde inte vara en faktor som nämns i debatten. Det mesta talar dessutom för att påståendet är en myt. I en tidigare artikel har jag nämnt att Norges Statistiska Byrå räknat fram att varje utomeuropeisk invandrare i Norge i snitt under sin livstid kostar landet ca 5 miljoner svenska kronor. Och plockar vi bort invandrarna från Sydostasien och Amerika (som säkert går med stor förtjänst), och bara tittar på invandrarna från MENA (Nordafrika, Mellanöstern, Somalia) etc så handlar det nog om den dubbla eller tredubbla summan i ren förlust. Eller kanske ännu mer. Så om vi nu skall fortsätta med vår nuvarande invandringspolitik borde vi åtminstone, i ärlighetens namn, erkänna att det är en dyr affär för svenska folket. Sedan kanske svenska folket tycker att vi har råd med detta. Men då skall alla fakta redovisas, så att svenska folket är fullt medvetet om de ekonomiska konsekvenserna av vår nuvarande invandringspolitik. Det är så det går till i en demokrati värd namnet!

Ovanstående får mig att tänka på vad Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, skrev i tidningen Sunt Förnuft nr 2, mars 2011:

Ju mindre du kan bidra med till det svenska samhället desto större chans att få stanna här. Inget annat land har, vad jag vet, en så självdestruktiv invandringspolitik.

I den brittiska tidningen The Telegraph fanns den 3/7 2013 en artikel med rubrik ”Immigrants create overcrowding och fuel tensions, report finds (Rapport visar att invandrare skapar trångboddhet och ger näring åt motsättningar)”. Jag citerar från artikeln som bygger på en undersökning gjord av Home Office i England (Home Office är det departement som utfärdar pass och ansvarar för lag och ordning och även immigration och som dessutom gör statistik inom sina domäner):

Asylsökande, flyktingar och lågutbildade immigranter skapar trångboddhet, ger upphov till motsättningar i samhället och belastar sjukvårdssystemet, har en statlig rapport kommit fram till.

Forskare vid Home Office har för första gången visat de grundläggande konsekvenserna av invandringen på det brittiska samhället gnom att studera de organ som står för lokal administration och samhällstjänster.

De fann att invandrare sannolikt leder till längre väntetider på vårdcentraler, och oftare är involverade i antisocialt beteende och skapar problem med ohyra på grund av trångboddhet.

Den [rapporten] betonar vikten av att skydda det allmänna och inta en hållbar attityd till de som kommer hit för att utnyttja vårt välfärdssystem.

Beträffande olika sjukdomar skriver man:

Forskarna fann att de [asylsökande] oftare lider av depression, ångest och mentala sjukdomar, medan invandrarna i allmänhet oftare led av TBC, HIV och Hepatit B.

”Detta antyder att behandlingskostnaderna för vissa tillstånd och sjukdomar i oproportionerligt hög grad kan tillskrivas invandrarna,” säger rapporten.

Invandrarna har fler barn än engelsmän [fetstil tillagt av mig – att invandrare föder fler barn förnekas alltid av Godhetskören men här ser vi svart på vitt att så är fallet], vilket skapar ”ökade behov av barnmorskor, mödravårds- och barnavårdscentraler”.

Asylsökande, flyktingar och lågutbildad arbetskraft befanns också skapa spänningar i samhället på grund av antisocialt beteende.

Sedan poängterar man visserligen att invandringen också har vissa positiva konsekvenser. Men det är ju klart att även i England måste man lägga till detta eller något annat förmildrande för att inte kallas rasist. Och sedan beror det ju på vad man menar med invandring. Jag anser också att invandringen till Sverige har positiva konsekvenser. Men det beror på vilka grupper man avser. Även om det givetvis finns enstaka undantag hävdar jag att t ex den somaliska invandringen till Sverige på det stora hela är synnerligen skadlig för vårt land. Den tillför ingenting och förstör vårt land både ekonomiskt, välfärdsmässigt, kulturellt och när det gäller brottslighet.

Min slutsats, som jag uttryckt i mängder av andra artiklar, är att invandringen från MENA leder till oöverstigliga kulturella och religiösa motsättningar i vårt samhälle. Den leder till att rasistiska grupper kommer att uppstå (bl a på grund av att etniska svenskar upplever sig som diskriminerade i sitt eget land – och sanningen är att de är diskriminerade) och detta kommer att leda till ett sönderfallande samhälle.

En allvarlig konsekvens är ett urholkat välfärdssystem. Självklart måste välfärdssystemet påverkas negativt när man släpper in hundratusentals personer i systemet, som inte bidragit med ett enda öre (och många av dem kommer dessutom aldrig att bidra, eftersom de aldrig kommer att få ett riktigt arbete – de låtsasjobb som skapas genom olika statliga åtgärder kostar enbart pengar för samhället och bidrar inte ekonomiskt). Det senaste är ju att från den 1/7 2013 så får illegala invandrare i princip full tillgång till svensk sjukvård och tandvård (och dessutom till en mycket lägre kostnad än infödda svenskar). Självklart måste detta påverka ett redan överbelastat och dessutom drastiskt nedbantat sjukvårdssystem. I olika debattartiklar den senaste tiden har läkare, sjuksköterskor och barnmorskor varnat för vad som håller på att hända inom vården, där väntetider och antalet felbehandlingar ökar på grund av bristande resurser.

Jag läste häromdagen (4/8 2013) i Aftonbladet om cancersjuka Elisabeth Erlandsson, 40 år gammal och tvåbarnsmamma, som inte får vård i Sverige utan som tvingas att åka till Finland för dyra behandlingar, som hon får betala själv. Sjukvården missade först att diagnostisera hennes cancer och när man till slut konstaterade att hon hade livmoderhalscancer så hade den redan spridit sig i hela kroppen. Den enda vård hon erbjuds är nu bromsmedicin, eftersom läkarna menar att det inte finns något hopp att rädda hennes liv. Någon riktig behandling får hon inte i Sverige (bromsmedicinen kanske kan förlänga hennes liv en kort tid). Behandlingarna i Finland kostar 60 000 kr per gång (jämför detta med ett s k ensamkommande flykting”barn” – som i allmänhet är en vuxen man i 20-årsåldern, som kunnat hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige och som dessutom varken är flykting enligt någon FN-definition eller ensamkommande – vilken kostar svenska skattebetalare mellan 720 000 kr och 1,8 miljoner kr/år under de två första åren). Så här har vi således en infödd svensk, som arbetat och betalat skatt hela livet, som först har blivit felbehandlad, dvs att hon nu är dödssjuk beror på att den svenska sjukvården missade att ställa rätt diagnos, och som nu får betala sin egen behandling, eftersom läkarna inte anser det ekonomiskt försvarbart att ge henne den dyra behandling som krävs (det är ju inte helt säkert att hon blir frisk). Och så har vi samtidigt illegala invandrare (som alltså bryter mot svensk lag genom att olagligt stanna kvar i vårt land), som får all sjukvård till en bråkdel av vad en svensk måste betala. De politiker som ligger bakom allt detta förråder, som jag ser det, sitt eget folk!

Under sommaren har man kunnat läsa om att förlossningsklinikerna i vårt land varit hårt överbelastade. Det föds barn som aldrig förr. Särskilt svårt har det varit i Malmöregionen, och där har man tvingats skicka blivande mammor till Danmark för att klara av alla förlossningar. Läsaren kan kanske själv räkna ut varför barnafödandet varit extra frekvent i just Malmötrakten.

Beträffande arbetslösheten och möjligheten att ge outbildade invandrare ”riktiga” arbeten (dvs arbeten som inte bara är terapi bekostad av samhället) så finns delade meningar om detta. För mig framstår det dock som ganska självklart att om vi har stor arbetslöshet (och speciellt då stor ungdomsarbetslöshet) i vårt land (vilket vi har) så kan vi omöjligen erbjuda alla invandrare och etniska svenskar arbeten. Om det finns fler arbetssökande än vad det finns arbeten, så kommer varje jobb som ges till någon att innebära ett jobb mindre till de andra arbetslösa. Och det är ju självklart och inte heller något att anmärka på. Men det innebär att för varje invandrare som får ett arbete (jag talar nu således inte om invandrare med specialkunskaper) så blir det en svensk mindre som kan få jobb. När det gäller invandrarna så förvärras det hela dessutom av att vissa grupper har krav som många arbetsgivare inte kan acceptera. Jag tänker då främst på muslimer, där männen inte kan ta en kvinnlig chef i handen och där männen överhuvudtaget har svårt att acceptera kvinnliga chefer, eftersom de omöjligen kan tänka sig att lyda en kvinna. Och muslimska kvinnor, som envisas med att bära någon from av heltäckande slöja (niqab och liknande) har inte många arbeten att välja på (för övrigt så kräver inte något av islams heliga dokument att kvinnor skall vara helt täckta, alltså finns ingen anledning för oss svenskar att acceptera sådan klädsel). Jag skulle definitivt inte vilja ha sjuksköterskor iklädda niqab. Och jag skulle inte vilja ha lärare eller dagispersonal som bär den typen av kläder. Det är ju dessutom en säkerhetsfråga. Vem som helst och vad som helst kan dölja sig under niqaben.

I Norge är man som bekant inte lika politiskt korrekt när det gäller invandringen. I Dagens Industri (som visserligen är en svensk tidning men som är en av de mindre politiskt korrekta tidningarna i Sverige) den 27/6 2013 fanns rubriken ”Norska LO: Invandrarna tar alla nya jobb”. Vi läser:

Norska LO är bekymrade. Av de 38.000 nya jobb som skapades i Norge i fjol gick samtliga till invandrare, varav 3.300 till svenskar. "Detta kan göra det mer krävande för utsatta grupper på arbetsmarknaden," säger Liv Sannes på norska LO.

En talesman för norska LO, Liv Sannes, säger också, ”En allt för snabb och stor invandring kan hota vår integrationskapacitet”.

Sammanfattningsvis menar jag att kravallerna i Husby, precis som motsvarande upplopp i England för ett par år sedan, är en konsekvens av en vansinnig invandringspolitik som hotar att förstöra Västeuropas länder. Den arbetslöshet som förekommer i invandrartäta områden samt vissa invandrargruppers utanförskap har som vi konstaterat ovan flera förklaringar. Eftersom vi har stor arbetslöshet i Sverige kan vi omöjligen bereda alla invandrare riktiga arbeten av flera skäl. Invandrarna från MENA är lågutbildade, många är analfabeter och de har dessutom en kultur som gör att de har svårt att fungera i det svenska arbetslivet (svårt att passa tider, svårt att följa instruktioner och svårt att böja sig för chefer, och speciellt då kvinnliga sådana). Ovanpå detta kommer de muslimska invandrarnas ovilja till integration och krav på speciella förmåner och rättigheter. Ett ytterligare problem är att ungdomar (speciellt killar) från vissa invandrargrupper, bl a från MENA, ofta struntar i skolan och därmed straffar ut sig själva från arbetsmarknaden.

Jag kan garantera att vi kommer att få se ytterligare och betydligt värre kravaller än de vi såg i Husby. Fortsätter Sverige sin vansinniga invandringspolitik (inte att vi tar emot invandrare i sig, utan att vi tar emot invandrare från kulturer som omöjligen kan anpassa sig till vårt samhälle) kommer motsättningarna mellan olika grupper i samhället att öka. Vi kommer att får se hur främlingsfientliga partier växer dramatiskt och vi kommer också att få se öppet rasistiska partier komma fram. Allt detta kommer dessvärre att drabba även de skötsamma invandrarna, de som är positiva för vårt land.

Men som sagt, vad spelar det för roll vad jag skriver. Godhetskören har lagt ned så mycket prestige i den nuvarande invandringspolitiken att det är omöjligt för dem att erkänna att något är fel och än mindre att ändra kurs. Det skulle vara att totalt tappa ansiktet. Så därför fortsätter vi mot avgrunden som väntar. Det kan dröja 20 år det kan dröja 50 år, men avgrunden finns där i alla fall.

Nu är det inte bara i Sverige som det är känsligt att kritisera invandrare och invandring. I The Telegraph fanns den 8/5 2012 en artikel med rubriken ”Rochdale grooming trial: Police accused of failing to investigate paedophlie gang for fear of appearing racist (Groomingrättegången i Rochdale: Polisen anklagas för att inte ha utrett ett pedofilgäng av fruktan för att framstå som rasister)”.

(ordet grooming, som också används på svenska, innebär att vuxna skapar vänskapsrelationer med barn – bjuder dem på godis, är snälla mot dem och ger dem pengar – för att så småningom få barnet att gå med på en sexuell relation)

De nio männen från Rochdale fälldes igår för att ha utnyttjat fem sårbara tonåringar efter att ha gett dem alkohol, mat och små summor pengar i utbyte mot sex. Det verkliga antalet offer, som ”gick runt” mellan gängmedlemmarna ligger emellertid sannolikt närmare 50 har polisen medgivit.

Polisen i Manchester City och åklagarväsendet har nu bett om ursäkt för att de underlät att ta fallet med det första offret – flickan A – till domstol efter hennes rop på hjälp i augusti 2008.

Klagomål som lämnades till socialarbetare och polisen ignorerades eftersom dessa var vettskrämda för att bli kallade rasister [fetstil tillagt av mig], sade förre parlamentsledamoten för Labour Keighley Ann Cryer.

I reportaget berättar man om en 13-årig flicka som blev gravid och tvingades till abort medan en annan flicka tvingades att ha sex med 20 män under en natt. Namnen på några av de som nu fällts är; Abdul Qayyum, Kabeer Hassan, Qamar Shahzad och Abdul Rauf. Läsaren kan själv dra sina slutsatser utifrån dessa namn.

Det är ganska skrämmande när polisen inte vågar ingripa mot invandrare av rädsla för att bli kallade rasister, trots att det handlar om mycket, mycket allvarliga brott. Det visar hur den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke över samhället, vars verklighetsbeskrivning blir alltmer förljugen.

Samtidigt som politiker och journalister gör allt för att förneka och mörka islams och vissa invandrargruppers negativa aspekter, knyter Svensson näven i byxfickan och blir alltmer förbannad (jag vet inte vad jag skall använda för annat ord än just detta – ord som arg, förbaskad etc är alltför milda för att vara adekvata). Och samhället splittras isär alltmer. I Sydsvenskan kunde man den 1/7 2013 läsa en artikel om äventyrsbadet Aq-va-kul i Malmö, som nu skulle hålla stängt under några dagar.

Bakom stängningen ligger ett gäng ungdomar som hotade personal och besökare i helgen. Dessutom kastade de saker i vattnet. En taklampa gick sönder, så att glas hamnade i vattnet.

Ungdomarna avvisades från badet på lördagen. På söndagen kallades vaktbolag och polis in för att kasta ut dem som bråkade – två gånger.

Men nu hoppas han [badets föreståndare] på konkreta åtgärder för att skydda personalen [fetstil tillagt av mig – vi måste alltså ta till "konkreta åtgärder" för att skydda svensk badhuspersonal mot hotande invandrarungdomar].

Självklart gör sådant här vanliga människor ursinniga. Vad det är för typ av ungdomsgäng behöver vi nog inte tvivla på. Samtidigt som våra toppolitiker hånar den svenska kulturen (enligt Reinfeldt så fanns bara barbari i vårt land innan invandrarna kom) och Sverige som land, ser vanliga människor hur sjukvården försämras, brottsligheten ökar dramatiskt och vi svenskar skall gå omkring och vara rädda i vårt eget land. Jag vet precis vad vanliga människor tycker att man skall göra med invandrarungdomar som beter sig som gänget som hotar personalen på Aq-va-kul. De tycker att man skall slänga ut dem från Sverige. Och har de svenskt medborgarskap skall detta tas ifrån dem. Och jag håller helt med. Visste dessa ungdomar att detta blev följden när de beter sig illa, så skulle de sköta sig. ”Men”, säger då Godhetens självutnämnda apostlar i vårt land, ”då kommer de att känna sig otrygga och hotade hela tiden”. Då svarar jag, ”Just det. Om det är någon som skall känna sig hotad så är det personer som hotar andra. Ingenting tvingar dem att hota eller förstöra”. Men som sagt, det är ju vad många vanliga människor tycker. Godhetskörens medlemmar, å sin sida, bor på Söders höjder i Stockholm och ser aldrig vad som händer vanliga människor. Godhetskören hinner inte besöka Husby, eftersom de har fullt upp med att gå på stödgalor för Ships to Gaza eller lyssna på politiskt korrekta föredrag med titlar som ”Biologiska kön – en bluff” eller ”Än har vi långt kvar till jämlikhet i Riksdagen – 100 procent kvinnliga ledamöter”.

De verkliga rasisterna i vårt land är inte SD eller Avpixlat.se. Det verkliga rasisterna är medlemmarna i Godhetskören och våra politiker och journalister, vilka enbart tycks ha förakt till övers för vanliga svenskars åsikter och intressen.

Samtidigt som de gör sig till talesmän för hela svenska folket, representerar Godhetskören bara en liten del av detta folk. De talar gärna om demokrati, yttrandefrihet och tolerans, samtidigt som de gör allt för att begränsa både demokrati, yttrandefrihet och tolerans. Reinfeldt sade i Almedalen, att om SD skulle få en vågmästarroll i nästa val, ja då skulle han hellre släppa makten till de röd-gröna än att låta SD få ett inflytande. Reinfeldt menar med andra ord att han har rätt att bestämma vilka åsikter som skall få påverka vårt lands politik. Han planerar således att med manipulation hindra någonstans mellan 10 och 20 procent av svenska folket att uttrycka sin vilja. Jag hoppas att svenska folket i nästa val visar vad de tycker om detta!

Yttrandefrihet och tolerans är också satta i strykklass. Endast den som har rätt åsikter har rätt att få föra fram dem i media, inklusive Public Service (som falskeligen utger sig för att vara hela svenska folkets media). Verkligheten visar att SR och SVT enbart representerar den s k kultureliten (av mig ofta kallad kulturdräggen), som står för marxism, hat mot USA, Israel, kristna, familjen och som också tycks hata sitt eget land och sin egen kultur. Och för vilka islam tycks framstå som den absoluta godhetsfaktorn i världen.

Det märkliga är att jag har aldrig hört eller sett en mulla säga eller skriva något som jag skulle vilja kalla gott. Det enda de predikar är hat, förakt mot icke-muslimer, hot, kvinnoförakt och ett aggressivt uppsåt att erövra hela världen och tvinga alla människor att bli muslimer (eller dö). Ibland talar man om ”osynlig evolution” för att förklara varför man inte kan se någon evolution just nu, trots att man vet att den hela tiden sker. Kanske att islams godhet är av samma typ, dvs osynlig godhet. Synlig är den i alla fall inte! Jag kan inte förstå hur ansvarsfulla svenska politiker kan vilja ge ett så fruktansvärt och destruktivt system som islam ett avsevärt inflytande i vårt land. Det är för mig obegripligt.

Sammanfattning: I tre delar har jag försökt att analysera kravallerna i Husby och andra ställen. I del 1 diskuterade jag huvudsakligen det faktum att vänstern och feminismen alltid solidariserar sig med de krafter som vill förstöra vårt samhälle. I del 2 försökte jag påvisa att en del av vissa invandrargruppers utanförskap, arbetslöshet etc beror på dem själva; att de är analfabeter, inte har några relevanta kunskaper, har fel attityder etc. Och i föreliggande del driver jag tesen att, oberoende av brister hos vissa invandrargrupper, så kan inte ett land, utan att genomgå stora och smärtsamma förändringar, ta emot hur många invandrare som helst, och speciellt då inte från helt främmande kulturer. Detta är omöjligt både fysiskt, ekonomiskt och demografiskt. De problem, som bl a kravallerna i Husby etc avslöjade, är bara toppen på ett isberg, orsakat av en verklighetsfrämmande och vansinnig invandringspolitik, som inte ens kan klassas som godhet. Sann godhet är att hjälpa så många som möjligt så bra som möjligt. Detta görs bäst i de egna länderna eller i närområdet. Sann godhet är defintivt inte att förråda sitt eget folk och sitt eget land! Vår invandringspolitik bygger inte på logik eller analys eller ens en gång godhet i ordets sanna bemärkelse. Den bygger i stället på en slags floskelgodhet, där debatten helt enkelt blivit ett slags VM i floskler.

Trycket från den politiska korrektheten gör att situationen eskalerar och inte går att ta sig ur. Till och med om journalister och politiker skulle vilja trycka på resetknappen, så kan de inte, eftersom de då omedelbart krossas av det mediadrev som då drar igång. Den politiska korrektheten har skapats av Godhetskören, men har nu blivit ett slags Frankensteins monster, som lever sitt eget liv, och som Godhetskören inte längre kan kontrollera. Alltså fortsätter skutan Sverige mot sin undergång, styrd av feghetens och dumhetens autopilot.

Kravallerna i Husby – en kommentar (del 2 av 3)

Och så kommer vi till del 2 av min betraktelse över Husbykravallerna. I del 1 diskuterade jag vänsterns och feminismens hat mot det bestående och sympati för alla de krafter som försöker riva ner och förstöra samhället, och därmed sympati för de ligister som brände bilar och kastade sten och misshandlade. I den här artikeln och följande artikel skall jag diskutera orsaken till utanförskap och svårigheter/oförmåga att få arbete hos ungdomar från vissa invandrargrupper (samma problem gäller också vissa grupper av vuxna invandrare, men eftersom det huvudsakligen var ungdomar som var inblandade i kravallerna, så begränsar jag diskussionen till dessa).

Även om nu arbetslöshet och utanförskap kan vara delfaktorer när det gäller att förklara kravallerna i Husby, så måste man gå djupare än så för att verkligen förstå. Man måste fråga sig vad det är som orsakat denna arbetslöshet etc. Är det etniska svenskars rasism och fientlighet mot det främmande eller finns kanske faktorer som kan hänföras dels till invandrarna själva, dels till ekonomiska realiteter? Det är det vi nu skall diskutera.

När jag talar om vissa grupper så menar jag framför allt muslimska invandrare från MENA (Mellanöstern, Nordafrika och Somalia). Resonemanget kan också tillämpas på invandrare från vissa länder i Balkanområdet (t ex romer från Rumänien, som just nu är omskrivna i pressen för alla möjliga brott; rån av åldringar, vägrån – polisen avråder i skrivande stund bilister från att stanna när de ser någon vid en till synes trasig bil som vill ha hjälp, och tidningarna har faktiskt explicit talat om rumänska romer).

Diskussionen i det följande kommer givetvis att bygga på generaliseringar. Sådana har alltid svagheten att det finns undantag. Men generaliseringar är nödvändiga för att förstå den värld vi lever i. Psykiatriska diagnoser handlar också om generaliseringar. Ändå är det ingen som av detta skäl kallar psykiatriker för rasister.

Genom generaliseringar kan vi upptäcka mönster, vilket är nödvändigt om vi skall kunna förstå samhället och dess utveckling. Vetenskapen sociologi handlar inte om individer utan om beteendet hos grupper av individer. Varje individ beter sig som just en individ (mer eller mindre), medan studiet av gruppen handlar om ett slags medelvärde av de enskilda individernas beteenden. Att förstå hur samhället fungerar är nödvändigt för att kunna planera för framtiden. En sådan förståelse kommer inte i första hand av studiet av individer, utan av att man studerar beteendet hos stora grupper (där den största gruppen är samhället självt). Sådana generaliseringar kommer givetvis att utelämna viktiga detaljer, men det är precis detta som kännetecknar vetenskap. Den innebär alltid generaliseringar (på något sätt).

Genom att betrakta enskilda molekyler (deras läge, hastighet etc) i en gas, kan vi förstå hur enstaka molekyler beter sig isolerat, men inte hur gasen som helhet beter sig. För att förstå hur en gasmassa beter sig, inför vi olika medelvärden av molekylernas egenskaper – varav några är temperatur, tryck och volym (temperatur är helt enkelt ett mått på medelvärdet av gasmolekylernas rörelseenergi). Även fast det handlar om generaliseringar är dessa generaliserade begrepp (makroskopiska parametrar) synnerligen relevanta, vilket visas av att vi genom vår förståelse av hur temperatur, tryck etc är relaterade till varandra (i olika s k termodynamiska lagar) kan konstruera bensinmotorer, dieselmotorer, jetmotorer, kylskåp och mycket, mycket annat.

Utifrån kunskap om en eller några enskilda molekyler kan vi inte räkna fram gasmassans tryck eller temperatur eller volym (dessa begrepp är fullständigt meningslösa när vi betraktar ett fåtal molekyler) och utifrån kunskap om gasmassans tryck och temperatur och volym kan vi inte räkna fram tillståndet hos en enskild molekyl. Det handlar om olika typer av kunskap, vilken är användbar i olika sammanhang. Båda har brister och båda har fördelar. På samma sätt är det när man generaliserar mänskliga aktiviteter.

Vad jag försöker säga, med många ord, är att generaliseringar har brister, men att de ändå kan vara nödvändiga för att vi skall förstå viktiga sammanhang. Därför generaliserar jag, väl medveten om att det alltid finns undantag från de slutsatser som följer av generaliseringen.

Alltså, åter till ämnet:

2. Det är sant att det finns en frustration och ett utanförskap hos ungdomar i invandrartäta områden som Husby, vissa förorter till London etc. Frågan är dock vad detta beror på. Beror det på att dessa ungdomar är förtryckta utifrån? Att de känner sig föraktade? Att de är föraktade? Att de är arbetslösa? Att de är utanför samhällsgemenskapen? Det kanske kan tyckas så och det är precis så som Godhetskören resonerar. Och ofta vad ungdomarna själva påstår (eftersom de vet att de då får sympati). Godhetskören menar att det är synd om de ungdomar som bränner bilar och kastar sten på brandmän, och att dessa ungdomar i själva verket är revolutionära hjältar som i förtvivlan tar till våld som en sista utväg i sin kamp för att skapa ett bättre samhälle (jag överdriver kanske något men det är i alla fall andemeningen av hur Godhetskören resonerar).

Observera, jag förnekar inte att det råder stor arbetslöshet bland invandrarungdomar i de berörda områdena (men det gör det även hos etniska svenska ungdomar). Jag förnekar inte heller att där finns ett stort utanförskap och kanske en känsla av att man är föraktad av respektive länders etniska befolkning. Frågan är bara vad som är orsak och verkan. Saker och ting är sällan så enkla som det verkar på ytan. Att man är illa omtyckt kan ju faktiskt bero på att man beter sig illa!

Som jag ser det så finns här lite förenklat två aspekter. Den första är att ungdomarnas situation, åtminstone delvis, är deras eget fel. Den andra aspekten – att det existerar kulturella och ekonomiska faktorer som inte invandrarungdomarna kan lastas för, men som ändå försvårar för dem att få arbete – återkommer jag till i nästan artikel, dvs del 3.

Vissa grupper av invandrarungdomar (vilka jag specificerat ovan) har en kultur som skiljer sig dramatiskt från den svenska (en grov underdrift). De tänker på helt andra sätt och deras människosyn, deras ideal och sätt att resonera ligger ljusår ifrån hur etniska svenskar ser på saker och ting (även om etniska svenskar har olika åsikter så finns trots detta en gemensam kultur som förenar). Och dessa kulturella särdrag sitter djupt. De finns kvar i andra och tredje generationens invandrare och kan t o m förstärkas genom det utanförskap man upplever (och som man till stora delar själv bär skuld till).

Även om nu ungdomarna står under stark påverkan av sin kultur, så har man trots allt en fri vilja. Det går att sätta sig över sin egen kultur och bli en del av en annan kultur, om man verkligen vill (vilket inte betyder att man helt måste ta avstånd från sig egen kultur). Det finns invandrare från länder i Asien, Nord- och Sydamerika etc, som också är starkt påverkade av sina respektive kulturer, vilka kan skilja sig avsevärt från t ex den svenska kulturen, men som har en helt annan inställning till det land som tagit emot dem. Och därför har mycket lättare att anpassa sig.

Alltför många av muslimska ungdomar (speciellt killarna) struntar i studierna under sin skoltid. Ja de till och med föraktar kunskaper och utbildning och hånar de elever som försöker göra sitt bästa. Och till och med ibland hotar dessa. Jag var i 5 år ordinarie ledamot för KD i Skolstyrelsen i Sollentuna och fick då kännedom om flera sådana fall.

Det kunskapsförakt som finns hos vissa invandrargrupper gör att de sedan har väldigt svårt att få ett vettigt arbete. Detta förstärks sedan av hur en del av dessa ungdomar beter sig när de söker arbete eller när de får en provanställning. De tittar inte sina chefer i ögonen (i vissa kulturer är detta mer eller mindre förbjudet). Är de troende muslimer vill de inte ta en kvinnlig chef eller kollega i hand. De kanske har särskilda krav på klädsel (om man t ex insisterar på att bära burka eller niqab är det inte många arbeten som står till buds). De vill ha ledigt på sina speciella helgdagar, vilket ställer till problem för arbetsgivaren. De ungdomar som kommer hit i tonåren kanske är analfabeter, och det dröjer länge innan de lär sig bra svenska, och de har inga yrkeskunskaper som någon svensk arbetsgivare är intresserad av. Vissa grupper kan ha svårt att passa tider, eftersom man i vissa kulturer har en helt annan syn på begreppet tid och att passa tid (detta påstående är inte rasistiskt utan ett faktum, jag skulle kunna ge oräkneliga exempel på detta från min tid till sjöss). Men det kan också vara kopplat till att man har en allmänt nonchalant inställning till Sverige och svenskar (”Jag gör som jag vill – ingen skall bestämma över mig…”).

Inget av detta är svenska samhällets fel och beror inte på rasism hos svenska folket (svenskar är generellt sett inte alls rasister, däremot är muslimer väldigt ofta rasister – det är bara att titta på hur de behandlar andra grupper i sina egna länder, där kan man tala om rasism, men eftersom kritik av islam inte är tillåten i Sverige så förtigs detta). Många muslimer som bor i Sverige har enbart förakt till övers för etniska svenskar. En del av föraktet beror på att svenska folket är ett av jordens mest ateistiska folk, dvs i muslimernas ögon står de lägre än hundar (det är faktiskt så de ser på detta).

Det intressanta är att många svenskar reagerar över ett sådant påstående och vägrar att tro att det kan vara sant. Faktum är att inom judendomen, på Gamla Testamentets tid, så kallades hedningar (icke-judar) för hundar. I Matteusevangeliet svarar Jesus en icke-judisk kvinna, som vill att Jesus skall bota hennes dotter, ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Vad Jesus menar här är att han var sänd i första hand för det judiska folket och att det var inte rätt att ge till icke-judar (hundar) det som var avsett för judarna (barnen). Nu reagerar förstås herr Ateist omedelbart och tänker ”Så detta är kristen kärlek – att enbart hjälpa judar och ingen annan”. Då svarar jag herr Ateist, ”Så enkelt kommer du inte undan. På grund av sin kärlek (och inte på grund av sitt uppdrag) så botade Jesus trots allt den icke-judiska kvinnans dotter". Det finns mycket mer att säga om detta, men den här artikeln är inte rätt forum för det. Jag ville bara visa på att judarna faktiskt kallade hedningarna för hundar. Och det har medlemmarna i Godhetskören inga som helst problem att tro på (eftersom det är negativt för judarna så blir det därmed automatiskt sant och behöver egentligen inte styrkas av bevis). Men att tro samma sak om muslimer (de betraktar kristna och judar som hundar och ateister som lägre än hundar) är en psykologisk omöjlighet för det godas företrädare i vårt land. Det kan inte vara sant och får inte vara sant, även om det skulle vara sant.

Utanförskapet och svårigheten att få arbete när det gäller vissa grupper av invandrarungdomar beror således i viss mån på dem själva. De har lika stora möjligheter att plugga hårt och bli läkare, piloter, ja vad de vill, som vad etniska svenska ungdomar har. Men de fnyser bara åt sådant. Dvs, de skulle säkert vilja vara piloter och tjäna 100 000 kr per månad plus all prestige som pilotyrket medför, men de är inte beredda att betala priset, dvs att under många år underkasta sig den studiedisciplin och den hängivenhet som krävs för att kunna få ett sådant yrke (självklart finns undantag, men nu generaliserar jag, varför jag gör detta har jag förklarat i inledningen av denna artikel). Till detta kommer att muslimer, av sin egen religion, förbjuds att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Detta av rädsla för att de skall lämna islam. (de fundamentalistiska grupperingarna bidar sig tid och väntar tills de kan ta över vårt land och sedan är det de andra grupperna som får böja sig och anpassa sig).

I DN, den 2/7 2013 fanns en artikel av Erik Helmerson med rubriken ”En blödande kyrka”. När berättar Helmersson att för hundra år sedan så var en femtedel av Mellanösterns befolkning kristen. Idag utgör de kristna ca fem procent. Han skriver:

Resultatet är att många befinner sig just på flykt. Därmed upprepas den kaotiska historien från Irak efter Saddam Husseins fall, då många kristna drevs bort från sina hem och sökte skydd – inte minst i Syrien.

Förföljelserna i det krigsplågade landet utgör bara ännu ett kapitel i den svarta boken om de kristnas tillvaro i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika. De kan ha olika namn – kaldéer i Irak, kopter i Egypten, maroniter i Libanon – men deras tro är densamma och de är gemensam måltavla för våld och hot.

I Egypten sade till och med den nyligen avsatte president Mursi, under ett tal, att de kristna skulle få välja mellan att konvertera till islam eller lämna landet (observera att Egypten var ett kristet land när islam med våld erövrade landet på 600-talet och tvingade befolkningen att bli muslimer). Detta stämmer ju inte med den officiella, av Godhetskören sanktionerade versionen, enligt vilken andra religioner alltid levt i trygghet i muslimska samhällen och att den verkliga religionsförföljelsen uteslutande skett i kristna länder. Men Godhetskören imponeras givetvis inte av sådana petitesser som verkligheten. I deras värld är kartan (deras ideologi) verkligare och sannare än den terräng den avbildar.

När jag talar om muslimers förakt för kunskap, avser jag förakt för det man skulle kunna kalla för västerländsk kunskap, dvs vetenskap (som i sharíalagen är mer eller mindre förbjuden), västerländsk kultur mm. Att så verkligen är fallet visas av att en stor del av ungdomarna i strikt muslimska länder går i koranskolor, där de enbart studerar Koranen och indoktrineras till en världsbild där allt utom islam är oväsentligt. Framsynta muslimer, som har råd, skickar sina barn till Europa eller mer sekulariserade muslimländer som Egypten (innan muslimska brödraskapet tog över), Syrien etc för utbildning. Islams förakt för västerländsk kunskap visas också av den i det närmaste totala frånvaron av framgångsrik vetenskap i muslimska länder. Och ju större dominans islam har, desto mindre vetenskap. Läs t ex min artikel om islam och nobelpris eller min artikel där jag jämför det muslimska tänkandet med det västerländska (judiskt-kristna) tänkandet.

Problemet med islams inställning till kunskaper utanför Koranen visas av talibanernas (och andra väckelsemuslimers) inställning till utbildning och då framför allt av kvinnor. För några år sedan kastade talibaner brandbomber mot en skolbuss med kvinnliga collegestudenter. 14 av dem brändes ihjäl. När de överlevande kom till sjukhuset sprängdes där en annan bomb, som skadade deras vänner och även sjukvårdspersonal (visst är talibanerna duktiga och sympatiska!). Ett aktuellt exempel är den pakistanska flickan Malala, som häromdagen höll tal i FN. Hon sköts i huvudet av talibaner när hon var 15 år för att hon, bl a på grund av attentatet mot skolbussen, arbetade för pakistanska flickors rätt till utbildning. Hon överlevde tack vara duktiga läkare i England. Och då säger givetvis vän av ordning, ”Ja men det är bara ett fåtal muslimer som stödjer sådant och dessa har dessutom totalt missuppfattat islam”. Ja det låter ju bra, men man kan komma med ett antal invändningar mot detta. Talibaner och andra muslimska fundamentalister (salafister m fl) kan ofta hela Koranen utantill. De gör nästan ingenting utan att citera Koranverser eller hadíther (uttalande av Muhammed) som stödjer deras handlingar. Det verkar ganska osannolikt att de totalt skulle ha missuppfattat Koranen (medan Godhetskören till 100 procent förstår den). Dessutom, om de nu helt och hållet hade missuppfattat Koranen, så skulle hela islamvärlden ha vänt sig mot deras blodtörstiga tolkning av islam (vilket kristenheten skulle göra om någon skulle utföra liknande dåd i Jesu namn). Och om hela islamvärlden var emot dem, så skulle de inte kunna agera så kraftfullt som de gör.

Det är precis som maffian och de mexikanska knarkkartellerna. De skulle inte kunna fungera så framgångsrikt om de inte hade folkligt stöd plus att de stöds av högt uppsatta politiker och poliser. Jag har ju själv studerat Koranen och hadítherna och sharíalagen (som är tolkningen av islam) och funnit att de sanna muslimerna, dvs de som verkligen är Muhammeds efterföljare är just islamisterna och inga andra! De lyder Muhammeds och Koranens befallningar fullt ut. Och det är ju bara att titta på vad som hände med den arabiska våren, där vi nu ser hur islamisterna tar över land efter land (ibland genom demokratiska val, som i Egypten, vilket väl säger något om deras förhållandevis starka folkliga stöd). I Egypten, Syrien etc sker nu massmord på kristna – allt i Allahs namn. Det är därför som den f d muslimen Wafa Sultan kallar Allah för ”hatets Gud” (hon har skrivit en bok som just heter A God Who Hates (En Gud som hatar)!

Sammanfattningsvis så menar jag att det utanförskap, och den svårighet att få arbete som många (framför allt muslimska) unga invandrare upplever, till en viss del är deras eget fel. Det svenska samhället är långt ifrån perfekt och även etniska svenskar kan uppleva sig utanför samhället och illa behandlade. Och även svenska ungdomar har mycket svårt att få arbete idag. Men även om samhället inte är perfekt så ökar chansen att skapa sig en meningsfull framtid om man själv bjuder till när det gäller skaffa sig utbildning och att anpassa sig, dvs bli en del av det nya land man kommit till (det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige, inte tvärtom – vilket givetvis inte betyder att de inte får äta sin egen mat eller tillbe sin egen Gud, men de skall inte diktera villkoren i vårt land!). Många invandrargrupper vill inget hellre än bli ”svenska” och en del av det svenska samhället. Men tyvärr gäller detta inte alla grupper. Och de grupperna skall vi inte släppa in i vårt land! Men det är klart, har Godhetskören rätt, så finns ju ingen svensk kultur, och därmed ingen kultur att förstöra.

Jag kan f ö nämna att Japan överhuvudtaget inte släpper in muslimska invandrare. De vet vad islam innebär och vill inte förstöra sin egen kultur och sitt eget land. De tillåter inte ens muslimska gästarbetare och det är mycket svårt att importera Koranen till Japan. De vet vad islam står för och vilket hot islam utgör. Du tror mig inte? Ja men läs den här artikeln från Jewish Press, så får du se (den är på engelska, har du svårigheter med engelska kan du använda Googles översättning så får du i alla en uppfattning av vad som står där).

I min sista, avslutande artikel (del 3) kommer jag att diskutera dels att det finns en ekonomisk verklighet som gör att alla som vistas i Sverige omöjligen kan få riktiga arbeten plus att den kulturella dispositionen hos vissa invandrargrupper (som inte direkt kan sägas vara deras eget fel) gör det mycket svårt för dem, ja nästan omöjligt, även om de skulle vilja, att bli en del av ett västerländskt samhälle. Och detta kommer att leda till oerhörda problem i Europas länder på sikt, när antalet muslimer blivit en väsentlig faktor.

Kravallerna i Husby – en kommentar (del 1 av 3)

När kravallerna i Husby och en del andra invandrartäta områden i vårt land var aktuella orkade jag inte kommentera detta. Dels mådde jag inte bra, dels kändes det meningslöst att överhuvudtaget ta upp detta. Men så här i efterhand tänkte jag i alla fall diskutera några aspekter kring det som hänt (det är ju inte precis första gången och fenomenet är inte heller begränsat till Sverige – och det är definitivt inte sista gången).

[När jag i den följande texten diskuterar invandrare så avser jag inte invandrare från länder i Sydostasien som Japan, Kina, Korea, Filippinerna etc, eller invandrare från Västeuropa eller Nord- respektive Sydamerika. Dessa försörjer sig i allmänhet själva, betalar skatt, har i snitt lägre brottslighet än genomsnittet i vårt land och är i allmänhet en tillgång. De problematiska invandrargrupperna (som är groteskt överrepresenterade när det gäller rån och våldtäkter och våldsbrott och som till stora delar måste försörjas genom samhället) är framför allt de som kommer från MENA, vilket står för Mellanöstern, Nordafrika plus Somalia samt vissa grupper från Balkan, t ex romer från Rumänien. Självklart säger då godhetens självutnämnda företrädare i vårt land, att så kan man inte generalisera människor. Mitt svar är, ”Det kan man visst! Det är både meningsfullt och nödvändigt, när vi skall ta ställning till vilka grupper av människor vi skall släppa in i vårt land! Det är vi (svenska folket – inte våra politiker eller journalister) som bestämmer vilka vi skall släppa in, och vi skall inte släppa in grupper som på sikt riskerar att förstöra Sverige!” Ett land kan klara av en liten minoritet av problematiska, etniska grupper, men när dessa blir dominerande närmar sig undergången.]

Under en av de många revolutionerna i Frankrike i början av 1800-talet grävde pöbeln upp filosofen Voltaires lik och skändade hans kropp och släpade omkring den på gatorna (tänk vad kul de måste haft!). Detta verkar inte speciellt logiskt med tanke på att Voltaire knappast kunde förknippas med den rojalistiska makt som folket gjorde uppror mot. Nåja, pöbelhopar är ju sällan logiska.

Nils Ferlin har skrivit en insiktsfull dikt som handlar om just denna händelse. I dikten, som heter "Uppriktigt", låter Ferlin en ur pöbeln tala:

Jag var en av dem
som - en natt i maj 1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Från vänsterhåll har upploppen i Husby etc, precis som upploppen i London och andra brittiska städer för ett par år sedan, förklarats med att människor i dessa områden är förtrycka och fattiga och arbetslösa och inte har några andra möjligheter att uttrycka sin frustration än genom att tända eld på ”stan” och misshandla människor. Ja vissa politiskt korrekta vänsterpersoner har visat så stor förståelse för det våld som använts att de framställt upprorsmakarna som modiga revolutionärer, vilka försöker skapa ett bättre samhälle. Och att vi egentligen borde vara tacksamma mot dessa moderna Robin Hoods.

Personligen är jag nog mer inne på Ferlins tolkning. ”Jag gjorde det inte för mänsklighetens/godhetens/samhällets/barnens/kärlekens/… skull, utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt (ursäkta uttrycket, men det är ju så Ferlin skriver och jag kan ju inte ändra i hans dikter – att i stället skriva ”h-vetes roligt” känns som ganska falskt, eftersom alla ändå vet vad som menas). En del krönikörer har faktiskt gjort en Ferlinsk tolkning av kravallerna i London och Husby (läs t ex följande krönika av Johan Hakelius – mannen som inte vet vad politisk korrekthet är – i tidningen Affärsvärlden den 13/9 2012 med rubriken ”Historien som försvann)".

När det gäller kravallerna i London har flera skribenter (inklusive talesmän för brittisk polis) påpekat att det fanns ett tydligt system i skadegörelsen. Butiker som sålde eftertraktad elektronik (iPhones och andra smart phones, datorer, musikmaskiner etc), dyra träningsskor och liknande, råkade betydligt oftare ut för skadegörelse och plundring (i Hakelius krönika kallas detta för ”shopping med våld”). Intervjuer har också visat att många av de inblandade i själva verket tyckte att det var jätteskoj med lite kravaller. ”Äntligen händer det något”.

Det finns stora likheter mellan kravallerna i London och i Husby. För det första spreds i båda fallen oroligheterna till andra områden. För det andra utlöstes de av påstådd polisbrutalitet. I London sköts en person ihjäl av polisen och samma sak i Stockholm. Och detta uppgavs vara motivet till kravallerna (både av de som deltog och de välvilliga medlemmarna av Godhetskören). Man ville hämnas på polisen och samhället. Ryktet förtäljde att båda de skjutna personerna var helt oskyldiga, medan senare uppgifter har visat att det inte riktigt var så enkelt. Den person som sköts ihjäl i Husby angrep polisen med kniv och befann sig bara på någon meters avstånd när polisen i nödvärn sköt honom. Avsikten var inte att döda, men i ett sådant läge hinner man inte sikta så noga. Det handlar om att rädda sitt liv. Och i ett sådant läge skjuter man inte i benet utan i kroppen, för att få omedelbart stopp på attacken (man skjuter mot den kroppsdel som är lättast att träffa och där man får störst effekt). Visst, det är alltid tragiskt när en person dör, men hade inte polismannen i fråga skjutit, hade kanske i stället polismannen dött. Och får jag välja föredrar jag att skurken dör, om nu någon nödvändigtvis måste dö. Beträffande den skjutne mannen i London, så framställdes han till en början som en vanlig skötsam flerbarnsfar och inget mer. Senare har det dock framkommit att han visserligen hade barn, men att han var en känd gängmedlem och en riktig skurk. Och som dessutom var beväpnad med en pistol.

Det tycks som att dessa två händelser kom som en skänk från ovan (eller kanske från Underjorden), eftersom de gav ligisterna ett skäl till att börja ”stjäla, slakta och förgöra” (som Jesus uttrycker det). Ungefär som att en berusad person med dåligt ölsinne, som är ute efter att slåss, hela tiden söker skäl till att få slå ner någon. Och förr eller senare hittar han ett skäl. Tro mig, jag har råkat ut för sådana när jag jobbade till sjöss. Det är absolut omöjligt att med lämpor och undfallenhet blidka en sådan person. Därför är det är lika bra att slå ner dem direkt, så är det gjort, för det slutar ändå med slagsmål hur diplomatisk man än försöker vara.

Det finns tre aspekter av Husbykravallerna som jag tänker ta upp. Den första diskuterar jag i föreliggande artikel och de två andra i kommande artiklar.

1. Den första aspekten handlar om hur man från vänsterhåll försöker bortförklara och rättfärdiga pöbelns brottsliga handlingar.

Vänstern säger sig strida för de fattiga och utelämnade. De som ingenting har. Den säger sig stå för jämlikhet och påstår sig vilja skapa en bättre värld full av empati och omsorg om alla människor. Men varför måste detta innebära att man hatar så mycket? Man hatar kristna, hatar Israel, hatar familjen, hatar sitt eget land och vill riva ner sin egen kultur? Och varför vill man påtvinga människor sina åsikter, samtidigt som man säger sig stå för frihet och broderskap? Jag är ingen vän av den vulgärkapitalism vi ser idag, med vidriga rövardirektörer som skor sig genom att plundra företag och berikar sig själva genom oskäliga (och oftast oförtjänta) bonusar och optioner, utan att ta ansvar för någonting (vilket jag diskuterar i flera olika artiklar på min blogg och hemsida).

Borde man inte kunna arbeta för ett rättvist samhälle utan att hata så mycket och utan att ljuga så mycket och utan att förtrycka det fria ordet (lögnen tycks gå hand i hand med vänstern – man ljuger om kristna, man ljuger om Israel och mängder av andra saker – inte heller verkar man gilla yttrandefrihet, dvs denna innebär i vänsterns version rätten att yttra och publicera vänsteråsikter medan alla andra åsikter skall beläggas med munkavle, exemplen på detta är legio)?

Samma sak gäller feminismen. Jag anser också att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män för samma arbete. Jag anser att alla människor skall behandlas lika inför lagen och skall ges samma möjligheter när det gäller utbildning, yrkesval etc (vilket inte betyder att alla skall ha det lika bra – den som väljer att strunta i utbildning och struntar i att söka jobb eller missköter sitt arbete, och super upp sina pengar, skall inte ha samma levnadsstandard som den som utbildar sig, arbetar hårt och ansvarsfullt och sparar – inte heller betyder det att alla skall kunna bli allting, t ex att blinda skall kunna bli piloter eller förståndshandikappade bli professorer i algebraisk topologi). Men varför måste kampen för kvinnors rättigheter (som jag alltså i princip stöder) leda till att man hatar män och överhuvudtaget hatar så mycket (precis som vänstern)? Och varför måste detta leda till att man försöker skapa en totalt absurd världsbild, där man bl a påstår att inga kön existerar och att mannen per definition är en kvinnomisshandlare (en åsikt som Eva Lundgren, tidigare professor i genus”vetenskap” vid Uppsala Universitet, framfört).

Könen är i det feministiska perspektivet bara en social konstruktion – men då måste man fråga sig om drottningen, drönarna och arbetarna i bikupan också är en social konstruktion, och vem som i så fall ligger bakom denna (mig veterligt finns inga högerkristna bin, och vem skulle annars kunna hitta på något så idiotiskt som kön). Vissa feminister har till och med uttryckt åsikten att männen borde utrotas (förhoppningsvis är den senare kategorin inte i majoritet bland feministerna). Feminismen framstår dessutom som direkt kvinnofientlig med tanke på att man endast tycks acceptera kvinnor som inte går att skilja från män (kvinnor som t ex vill vara hemma med sina barn föraktas och hånas). Kunde man inte stå upp för jämlikhet mellan könen utan allt detta hatande och utan alla dessa sjuka ideologiska idiotier (som det faktiskt är). När vi om 100 år sitter inne med historiens facit, är jag övertygad om att man kommer att hånskratta åt dagens vulgärfeminism.

Det intressanta är hur nära lierade feminismen och marxismen är. Båda är ateistiska, gudshatande ideologier. Båda hatar Israel, kristna, USA, den västerländska kulturen, familjen och moral. Inte heller tycks de ha speciellt mycket till övers för de vanliga människor, som de säger sig representera, och deras intressen. Precis när jag skriver detta (9/7 2013) dök det upp en krönika av Maria Schottenius på DN:s mobila hemsida (konstigt nog har jag inte hittat den på den vanliga hemsidan) med rubrik "Hur kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare?” Schottenius skriver bl a:

Kan någon förklara för mig varför vänsterrörelserna, som förväntas stå på folkets sida, alltid bekämpat den populära kulturen? Den musik som folk har gillat, de melodier som gått hem i de breda lagren, har varit ett starkt hatobjekt för vänstern. På vilket sätt kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare? Och hur tänkte man få i gång massorna om man uttryckligen stod i konflikt med den folkliga smaken?

Både Agneta Fältskog och Benny Andersson hade en enkel arbetarbakgrund (beträffande de två övriga ABBA-medlemmarna Frida och Björn vet jag inte), men jag antar att vänstern betraktar dem som klassförrädare. Som sagt, vänstern tycks vara emot det mesta som vanliga människor gillar.

Lika intressant att notera är hur nära lierade feminismen och marxismen samtidigt är med islam, som ju egentligen är deras absoluta, ideologiska motsats. Jag har aldrig någonsin hört Gudrun Schyman eller någon annan av feminismens talespersoner, med en röst vibrerande av återhållen vrede och avsky, anklaga islam för kvinnoförtryck. Inte heller har jag hört någon företrädare för de olika vänstergrupperna med ett enda ord kritisera religionen islam (ja de kritiserar inte ens islamisterna), utan tvärtom så framställer man islam som det mest underbara som någonsin drabbat mänskligheten – frihetens, kärlekens och fredens och förnuftets religion (vilket ju också bevisas genom de länder där islam dominerar, eller hur?). Samtidigt har man bara hat till övers för den kristna världsbilden och ser inget, noll, nichts positivt med kristendomen. Vänsterns företrädare (och feministerna) går sida vid sida med hårdföra islamister under demonstrationer mot Israel och USA (och ju mer åt vänster man är desto närmare islam verkar man stå – trots att det borde vara tvärtom). Det tycks, för mig i alla fall, som att både marxismen och feminismen hårdflörtar med Ondskan.

Marxister och feminister har ivrigt försvarat pöbelhoparna i Husby och London. Trots att dessa pöbelhopar misshandlat (och i London även mördat) vanliga människor, som bor i deras eget bostadsområde, och plundrat och bränt bilar som tillhört deras egna grannar. Det låter inte speciellt RobinHoodlikt tycker jag. Och varför kastar man sten på brandmän och ambulanspersonal? Det låter inte heller speciellt RobinHoodlikt. Det låter snarare som ren och skär och djävulsk ondska!!! Det tycks som att man helt enkelt haft jättekul och fått utlopp för sin inneboende ondska.

Man kan sannerligen fråga sig varför vänstern och feminismen försvarar att man bränner sina grannars bilar och kastar sten på brandmän och ambulansmän? Fast egentligen är svaret ganska uppenbart. Vänsterns och feminismens dogmatik, som är identisk med pöbelhoparnas dogmatik, kan sammanfattas kortfattat i, ”Ned med allt! Riv ner! Förstör! Hata! Förtryck! Förakta! Plåga! Terrorisera! Skräm! Makt! Tvinga! Hindra det fria ordet!” Den sympati dessa två grupperingar uttrycker för bl a islam talar dessvärre inte gott för vare sig för dem själva eller för islam. Observera, islam var i Nazityskland en särskilt gynnad religion och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner (som begick grova krigsförbrytelser). Hitler uttryckte stor beundran för islam samtidigt som han enbart hyste förakt för den kristna tron. Jag kommer att tänka på talesättet; ”Säg mig vilka dina vänner är, så skall jag säga dig vem du är!” Jag ber att få återkomma till detta i en senare artikel.

(Obs! Innan du kritiserar det jag skriver – läs alla tre delarna i denna serie, annars blir din kritik meningslös.)

Islam – kärlekens och fridens religion

Det här blir en rekordkort blogg. Vänligen titta på följande videoklipp från den egyptiska TV-stationen Al-Hafez, vilket sändes den 7/6 2013. Här får vi se den egyptiske, muslimske prästen Mahmoud Shaaban live när han kärleksfullt utfärdar en fatwa över den egyptisk-tyske forskaren i politik, Hamed Abdel-Samad. Denne har dristat sig att kritisera islam (bl a så skall Abdel-Samad ha sagt att fascism, orättvisor och terrorism började med det muslimska erövrandet av Mecka). Översättningen är gjord av MEMRI (Middle East Media Research Institute).

Översättningen är till engelska och om du inte förstår engelska så tror jag ändå att du förstår ungefär vad som sägs.

Det är mycket möjligt att Abdel-Samad sagt det han anklagas för, men so what? I en demokrati värd namnet har man rätt att ha avvikande åsikter och man har rätt att kritisera allting, även religioner!!! Och även islam!!! Och dessutom så ligger det mycket i det han anklagas för att ha sagt. Jag instämmer helt och hållet.

Det intressanta är nu att ingenting kan övertyga Godhetskören om att islam inte är den mest kärleksfulla, den mest fridsamma och fredliga och underbaraste av alla religioner. Visserligen är inte alla muslimer som den här prästen (tack och lov), men det är inte det som är det intressanta. Jag talar om islam och vad islams heliga dokument säger. Det är dessa dokument som definierar islam, och inte Aftonbladet eller Fredriks Reinfeldt. Den här prästen uttrycker exakt vad islams heliga skrifter säger och vad som också klart sägs i den officiella tolkningen av dessa – sharíalagen. Den som hädar profeten och islam skall dödas! Och varje invändning mot islam och vad Muhammed har sagt räknas som hädelse – sharíalagen säger till och med att den som inte tror på ödet och den som tror att det finns naturlagar är en hädare. Och straffet för hädelse är alltid döden!!! Alltid!

Men sanningen spelar ju ingen roll i den verklighet som definieras av politisk korrekthet. Det som är politiskt korrekt är sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv. Det är därför som den politiska korrektheten leder till förnuftets och sanningens undergång. Och det är därför som sanningens ljus, som lyser i den vetande människans ögon idag har ersatts av ett dumdreglande flin och tomma ögon. Den vetande människan – homo sapiens – har utvecklats (eller invecklats snarare) till den korkade människan – homo stultus.

Fado

Min fadosida är nu uppdaterad med en del nytt stoff. Bl a så skriver jag om en nyutkommen, mycket intressant fadobok. Den heter Fado – En vägvisare till musiken och musikerna och författare är Ulf Bergqvist, förlagsredaktör och musikkännare. Boken torde vara den mest kompletta fadoboken på svenska språket. Min fadoartikel hittar du här