onsdag 31 augusti 2011

Indicierna hopar sig…

Det tycks som att jag måste ta ännu en omgång om ”11-åringen” (som för snart en månad sedan blev avkastad av tåget).

Några av mina läsare har hört av sig och menar att mina artiklar om 11-åringen varit alltför spekulativa och inte byggt på fakta och att jag därför inte borde skrivit dem. Problemet är att det är väldigt svårt att hitta några klara fakta i målet, eftersom tidningarna tycks mörka det mesta. På en bild i Nerikes Allehanda kunde man se 11-åringen samtalande med en kvinnlig polis. Hennes ansikte var helt bortretuscherat och var inte till någon hjälp för att avgöra flickans ålder. Man kunde dock se att hon hade ganska stora bröst, vilket i varje fall talar för att hon såg äldre ut än 11 (nu mognar ju som sagt flickor i vissa folkgrupper betydligt snabbare än svenska flickor). Att hon ser äldre ut än 11 torde i alla fall vara ganska klart. Enligt både Örebropolisens talesman och facket (som konduktören tillhör) så ser flickan betydligt äldre ut än 11 (läs gärna fackets kommentar). Något som tidningarna försökt tona ned.

När det gäller att jag spekulerar så stämmer det. Dock inte helt, eftersom det finns vissa fakta, t ex att Grace är 22 år. Att Nema ser äldre ut än 11 kan nog också betraktas som ett faktum. Jag har, via "upplysning.se" letat reda på hennes adress i Nora och det visar sig att tre unga kvinnor med samma efternamn delar på lägenheten. Nema finns inte med, eftersom upplysning.se tydligen inte anger barn under 15 år.

Hur som helst kan jag inte se något fel i att spekulera. Den konduktör som korsfästs i media mådde mycket dåligt efteråt, och vem vet, hon kanske i värsta fall har fått hela sitt liv förstört. För en vanlig människa, som inte är van att stå i rampljuset, kan ett sådant här mediadrev, där man blir ett hatobjekt för hela Sverige, säkert vara fruktansvärt traumatiskt och man kanske aldrig hämtar sig. Jag är förvånad över att media så lättsinnigt kan offra människor på detta sätt. Och eftersom media inte rapporterar trovärdigt (tyvärr!) återstår att spekulera utifrån de få fakta som finns och på så sätt hitta indicier som talar till konduktörens fördel.

Det kan ju inte vara förbjudet att försöka ta reda på vad som verkligen hänt. Om konduktören handlade korrekt, så borde media göra avbön och be henne om förlåtelse och ge henne upprättelse (men det lär vi nog inte få se). Jag redovisar öppet mina resonemang, och även de fakta jag utgår från. Läsaren kan till fullo följa min argumentering och se vad som är fakta och vad som är mina slutledningar utifrån dessa fakta. Jag visar i första artikeln om 11-åringen på tre olika möjliga scenarion och talar sedan om vilket av dessa som jag personligen betraktar som mest troligt. Självklart måste jag ha rätt att deklarera min personliga syn på saken. Hade jag kommit med negativa påståenden om 11-åringen, utan att på något sätt redovisa grunden för dessa påståenden, så hade det varit en helt annan sak. Då hade jag förtjänat kritik.

Någon kanske tycker att jag kränker Nema. Jag tycker inte det, men även om så vore så är konduktören också en part i målet! Den sistnämnda är ju fruktansvärt kränkt av media och har lika mycket rättigheter som Nema. Även barn kan ha fel och göra fel!

Enligt vad den äldre flickan, Grace, säger i en artikel i Nerikes Allehanda, åkte flickorna buss från Nora, där de bor, till Örebro, där de skulle ta tåget till Borås (vilket innebär byte i Herrljunga) för att hälsa på bekanta. Flickorna hann inte köpa biljett i automaten på Örebro C (att detta var ett alternativ visar att åtminstone en av dem klarar sig ganska bra på svenska eller engelska), eftersom bussen från Nora var försenad. Grace säger, ”Vi satte oss på övervåningen och när konduktören kom så köpte jag en biljett till mig och en till min syster”. Nu hör till saken att barn som ej fyllt 16 reser gratis i vuxens sällskap (Grace är enligt upplysning.se född 1989 och således 22 år och därmed vuxen). Om man bokar biljetter via Internet eller telefon så får man betala en bokningsavgift (5 kr) för varje barn under 16 men inget mer. Hur det normalt är på tågen vet jag inte, men i det här fallet brydde sig konduktören inte om att ta någon avgift för Nema (enligt vad Grace säger i en intervju i Expressen – se nedan).

Grace köpte således biljetter ombord efter att tåget lämnat Örebro. Under tiden som Grace väntade på att konduktören skulle komma, gick Nema ner till cafeterian för att köpa ett äpple, enligt Grace. På dubbeldäckartågen, som det tydligen handlar om (vilket framgår av att Grace till Nerikes Allehanda säger att de satte sig på ”övervåningen”), så finns efter vad som framgår av SJ:s hemsida, ingen cafeteria utan en dryck- och en fikabrödautomat. Nåja, att hon säger ”cafeteria” kan ju bero på att hon trodde att det fanns en sådan. På dubbeldäckartågen är det många skrymslen och vrår och man kanske aldrig ser automaterna om man inte råkar gå förbi dem. Det som talar emot detta är att Grace säger sig ha gått runt på tåget och letat efter sin syster. Eftersom hon visste att Nema gått till cafeterian, borde cafeterian vara det första ställe Grace gick till för att leta efter systern (och hon kunde definitivt fråga sig fram, eftersom det tycks som att hon talar bra svenska). Och då borde hon ju ha sett att det inte var en cafeteria utan automater. Nåja, hon kanske bara uttrycker sig slarvigt. Hur som helst, strax efter att Grace köpt sin biljett av konduktören så gick hon på toaletten (Nema hade ännu inte kommit tillbaka från cafeterian) och när Grace kom tillbaka från toaletten så var Nemas plats fortfarande tom (eftersom Nema under mellantiden blivit avvisad från tåget).

Restiden för SJ regionaltåg mellan Örebro C och nästa hållplats som är Örebro Södra är ca 1 minut och sedan tar det ytterligare 11 minuter till Kumla (enligt det utmärkta programmet "Tågtavlan", som jag har i min iPhone), som var den station där Nema avvisades från tåget. Det verkar osannolikt att konduktörerna börjar kontrollera biljetter under enminutsresan från Örebro C till Örebro S. Vid ankomsten till Örebro Södra måste de ju i så fall avbryta biljettkontrollen för de rutiner som görs vid varje stopp.

Grace kan således knappast ha köpt sin biljett förrän efter att tåget lämnat Örebro Södra. Och sedan avvisades Nema från tåget när det stannade i Kumla 11 minuter senare. Om konduktören sålt en biljett till Grace strax efter avgången från Örebro Södra, bör det ha varit kanske maximalt 10 minuter kvar till Kumla (under förutsättning att biljettkontrollen började ungefär där flickorna satt). Förmodligen betydligt mindre eftersom tåget, enligt vad Grace säger i Nerikes Allehanda, var helt fullsatt när det lämnade Hallsberg (stationen efter Kumla), vilket gör att man kan förmoda att det i alla fall var ganska mycket folk på tåget redan i Örebro. Alla som åkt tåg vet hur lång tid det tar innan konduktören kommer för första biljettkontrollen efter att tåget avgått från första stationen när det är mycket folk ombord. Nu startar de här regionaltågen från Stockholm och Örebro var inte första station. Men ändå, så tar det oftast en stund innan konduktören kommer när det är mycket folk. Och först när konduktören kom kunde Grace köpa sin biljett.

För att sammanfatta: Konduktören måste alltså ha sålt en biljett till Grace (medan Nema var och köpte frukt) strax efter avgången från Örebro Södra. Om nu Grace gick på toaletten och Nema kom tillbaka med sitt äpple, måste konduktören ha kommit tillbaka för att än en gång kontrollera biljetter i samma avdelning av tåget. Det låter inte speciellt troligt i ett tåg med mycket folk, att konduktören gör flera kontroller av samma platser inom 10 minuter eller mindre (om inte konduktören observerat något misstänkt). Normalt börjar konduktörerna i var sin ände av tåget och när de möts är alla platser kontrollerade. Sedan gör de nya kontroller mellan stationerna. Men Kumla var första nya station (Örebro Södra räknas inte).

Jag har många, många gånger sett folk som köper konduktörsbiljett (vilket för övrigt medför en extraavgift på 100 kr) och det brukar ta åtskilliga minuter. När Graces biljettköp var klart och konduktören gick vidare bör det därför maximalt ha varit 7 minuter kvar till Kumla (förmodligen mindre). Sedan måste det ha dröjt ytterligare några minuter innan konduktören kom tillbaka. Det kan ju vara så att biljettkontrollen var klar och konduktören var på väg till sin tjänstehytt, och då fick se en ny person som inte suttit där då biljettkontrollen gjordes (konduktörer tränar upp ett fenomenalt personminne). Sedan måste det rimligen ha dröjt någon eller några minuter innan konduktören beslutade sig för att avvisa Nema från tåget. Det är väldigt svårt att förstå hur det rent tidsmässigt skulle vara möjligt att avvisa henne redan i Kumla. Dessutom kan man undra varför hon inte blev avvisad i Hallsberg. Det är ju en större station med bemanning (Kumla var obemannad vid den tidpunkt när Grace avvisades). Här kan ju möjligen viss kritik riktas mot konduktören. Å andra sidan kanske konduktörsinstruktionen uttryckligen säger att man skall avvisa personer utan biljett så snart som möjligt.

I artikeln i Nerikes Allehanda skriver man bl a, "Det skulle bli en trevlig vecka hos vänner i Borås för systrarna Grace och Nema från Nora." Här målar man upp en bild av hur trevligt systrarna skulle ha det i Borås och så kommer den här hemska konduktören in i bilden. I och för sig är det inte fel att ge en bakgrund till det man skriver om. Men, låt oss tänka oss ett annat scenario. En känd Sverigedemokrat skall resa och hälsa på vänner i Borås. På tåget blir han svårt misshandlad (kanske just på grund av att han arbetar för SD) och måste avbryta resan. Jag har svårt att tro att tidningen då skulle ge en lika mysig inramning till reportaget om det som hänt. "Det skulle bli en trevlig vecka hos partikollegor i Borås...". Nerikes Allehanda, och i stort sett vilken svensk tidning som helst, skulle akta sig väldigt noga för att på något sätt skapa sympati för den misshandlade Sverigedemokraten. Snarare skulle man antyda (mer eller mindre öppet) att han fick skylla sig själv med tanke på de fruktansvärda åsikter han står för (till och med Reinfeldt har ju kommit med sådana antydningar, när Sverigedemokrater blivit misshandlade). Att jag påpekar detta skall inte tolkas som att jag är Sverigedemokrat. Det skall tolkas som att jag är demokrat, som tror på alla människors rätt att framföra sina åsikter, även de som har andra åsikter än vad jag har.

Expressen skrev den 4/8 2011:
Storasystern berättar att hon och hennes lillasyster skulle åka tåg från Örebro till Herrljunga. Eftersom de var nära att missa tåget blev de tvungna att köpa biljetter ombord.
Hon förklarade för konduktören att hon även ville betala för sin lillasyster – som hade gått i väg för att köpa ett äpple.
– Hon frågade mig hur gammal min syster var. Jag sade att hon var elva år. "Okej", sade hon. Men hon skrev bara ut en vuxenbiljett. Jag sade att vi var två stycken, men hon sade att det inte spelade någon roll, säger storasystern till Rapport.

Samma konduktör

Bara några minuter senare tvingade samma konduktör av lillasystern från tåget i Kumla.
– Hon frågade inte om hon var ensam eller hade sällskap. Hon tvingade henne att gå av tåget direkt och sade att hon inte fick gå på. Min syster fick ingen chans att förklara sig.

Grace säger, "Min syster fick ingen chans att förklara sig". Detta talar starkt för att Nema kunde tala bra svenska (hur skulle hon annars ha en "chans att förklara sig"). Media har framställt Nema som att hon nästan inte talar någon svenska alls. Förmodligen för att väcka sympati för henne genom att spela på människors känslor – den som är hjälplös väcker ju vår sympati eller empati eller vad vi nu vill kalla det för.

Enligt Expressen (och enligt Grace, eftersom det är Grace som intervjuas) var det således samma konduktör som både sålde biljetterna till Grace och sedan avvisade Nema. Skulle den konduktör, som sålde biljetterna till Grace, ha glömt bort allt detta fem minuter senare (och även glömt bort att Grace berättade om sin yngre syster som var och handlade frukt)? Om Grace, som hon själv säger, ”köpte en biljett till mig och en till min syster”, borde samma konduktör (om hon nu kom tillbaka och såg Nema sitta där utan biljett) kommit ihåg att hon några minuter tidigare sålt en biljett till en ung svart kvinna, som berättat att hon hade en 11-årig syster med sig (enligt intervjun i Nerikes Allehanda sade Grace att hon köpte "en biljett till mig och en till min syster" medan i Expressen så säger hon att hon bara köpte en biljett – men kanske uttycker hon sig än en gång lite slarvigt). Eftersom båda flickorna har afrikanskt utseende borde det varit ännu lättare för konduktören att koppla ihop dem.

Även om nu Nema talade dålig svenska (mycket tyder dock på motsatsen), borde hon väl kunna peka mot toaletten (om hon är från Kongo bör hon kunna franska och toalett på franska heter WC eller möjligen toilette, vilket konduktören säkert hade begripit). Dessutom kan man fråga sig varför ingen av medpassagerarna reagerade. Någon måste rimligen ha sett Grace lämna sin plats. De som satt runt omkring måste också ha hört konduktörens samtal med Nema som utmynnade i att Nema avvisades från tåget. Nog borde väl någon då ha sagt något i stil med, ”Ja men den äldre flickan som satt här gick iväg om det nu var till toa eller till cafeteriaautomaten”. Jag har svårt att tro att ingen skulle reagerat när konduktören ledde bort Nema. Jag hade definitivt gjort det. Dessutom är konduktörer yrkesmän. De har givetvis koll på alla toaletter, eftersom att gömma sig på toaletten är ett standardknep när man vill tjuvåka. Ser de att en toalett är upptagen när de kontrollerar biljetterna, lägger de detta på minnet och kommer tillbaka för att göra en ny kontroll. Är toalettdörren låst länge knackar konduktören på och om ingen svarar så låser han/hon upp dörren. Jag måste erkänna att jag har väldigt, väldigt svårt att köpa Graces historia. Jag får det inte att gå ihop.

Att en kvinnlig konduktör kvällstid skulle slänga av en flicka som hon uppfattar som 11 år på en obemannad station känns inte trovärdigt. Och även om hon uppfattade flickan som mer eller mindre vuxen verkar det inte heller trovärdigt med hänsyn till de faktorer jag diskuterar ovan. Något annat märkligt är den äldre dam som tog hem Nema och lät henne sova där. Det var ju snällt i och för sig, men om nu flickan såg ut att vara 11 tror jag nog damen i fråga hade kontaktat polisen direkt (nu säger hon att hon hade tänkt göra det nästa morgon). Innan damen hann kontakta polisen var det någon som tipsade polisen om var flickan fanns. Så även detta känns lite märkligt. Men det är en annan historia som inte har med själva incidenten på tåget att göra.

De slutsatser som media dragit, och utifrån vilka de korsfäst konduktören, är svåra att förena med fakta. Expressenintervjun med Grace är säkert korrekt återgiven, men som jag ovan har visat så uppstår det alltför många frågetecken när man kritiskt undersöker detaljerna. Om inte konduktören blivit demoniserad på det sätt som hon blivit, hade jag överhuvudtaget inte skrivit något om det här. Jag struntar väl i om några flickor tjuvåkt på ett tåg (om de nu gjort det) eller om någon blir avvisad från ett tåg. Men nu handlar det faktiskt om en kvinna – konduktören – som mått väldigt dåligt av vad som hänt, och som i värsta fall har orsakats stor och långvarig skada. Då måste man ha rätt att ställa frågor, eller hur? Men som jag skrivit på många andra ställen, när det gäller invandrare så är alla besvärande frågor förbjudna. När vanliga människor märker detta, vilket de gör, ökar deras negativa inställning till speciellt vissa invandrargrupper (de som är särskilt omhuldade av media). Och frågan är om media då gjort dessa invandrargrupper någon tjänst. Snarare har de gjort Sverigedemokraterna en stor tjänst. Och det kanske inte var avsikten. Men det mest allvarliga är att media genom sin vinklade rapportering hindrar rättvisa att skipas.

”Det tragiska med vanligt sunt förnuft är att det inte är speciellt vanligt”, som Albert Einstein lär ha sagt.

måndag 22 augusti 2011

Några kommentarer

Ojojoj, det finns hur mycket som helst att kommentera. Jag hade ingen aning om att det var så här jobbigt att vara pensionär.

Jag tänkte ta upp tre saker i denna artikel, som jag skall försöka göra kort. Vi får se om jag lyckas.

1. Beträffande 11-åringen som för några veckor slängdes av ett tåg i Kumla och som jag kommenterat i en tidigare artikel, så har nu bloggen Politiskt Inkorrekt (PI) lite mer uppgifter om det hela. Enligt information som PI fått från en läsare heter flickan Nema och hennes rätta ålder är runt 18 (och inte 11). Hennes storasyster, med biljetterna, som så lägligt gick på toa när konduktören kom, heter Grace och är 22. Enligt PI så hade ingen av flickorna giltig biljett.

Om detta stämmer är det rimligt att media nu ger en fullständig och sann bild av vad som hände. Eftersom man bedrivit en ren hetsjakt på den kvinnliga konduktör som slängde av Nema, är man skyldig att ställa allt tillrätta. Tyvärr misstänker jag att något sådant klarläggande inte kommer. Dels för att media inte vill erkänna att de förhastat sig, och dels för att man har som policy att inte kritisera invandrare. I en tidigare bloggartikel citerar jag en artikel i SvD författad av Gunnar Sandelin:
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt gick för övrigt ut direkt efter att den 11-åriga flickan blivit förstasidesnyhet och dömde ut hela SJ. Lite mer eftertanke förväntar man sig kanske av ledaren för Sveriges just nu största parti. Hur som helst, läs hela artikeln på PI.

2. Och så lite mer om Breivik och hans förment kristna tro. På sidan 1363 i hans Manifest har jag hittat följande:
Det krävs inte att du har en personlig relation med Gud eller Jesus för att du skall kunna strida för vårt kristna kulturarv och den europeiska livsstilen. På många sätt är vårt moderna samhälle och det europeiska sekulära tankesystemet resultatet av den europeiska kristendomen och Upplysningen. Det är därför väsentligt att förstå skillnaden mellan en ”kristen fundamentalistisk teokrati” (som vi inte vill ha) och ett sekulärt europeiskt samhälle som bygger på vårt kristna kulturarv (vilket är det vi vill ha).

Så nej, du behöver inte ha en personlig relation med Gud eller Jesus för att strida för vårt kristna kulturarv. Det räcker med att du är kristen agnostiker eller kristen ateist (en ateist som vill bevara åtminstone grunden för det europeiska kristna kulturarvet (kristna helgdagar, jul och påsk)).

Som sagt, vissa media (bl a Aftonbladet, SVT och SR) har gjort stor sak av att Breivik är kristen, och antyder därmed att Breivik drevs av sin kristna tro till att mörda nästan 100 människor. I Norge, där man har fullt upp med att sörja, och där man inte har försökt utnyttja Breiviks illdåd för att driva sin egen politiska agenda, har man såvitt jag vet inte påstått att Breivik skulle vara kristen.

Ovanstående citat säger en hel del. Brevik har givetvis rätt när han säger att man inte behöver vara personligt kristen för att strida för (eller verka för) vår kristna kulturarv. Jag känner många ateister som tycker lika illa om det mångkulturella samhällets nedmontering av den svenska kulturen som vad jag själv gör och som tycker det är viktigt att bevara vårt kulturarv.

Jag har roat mig med att söka på några olika uttryck i Breiviks Manifest (i sådana här fall är ju datorfiler mycket bättre än tryckta verk). Jag har sökt på ”I believe”, ”I am Christian” och många, många liknande ordsammansättningar, som skulle antyda att Breivik betraktar sig som troende kristen. Ingenstans i de träffar jag fått påstår Brevik att han är personligt kristen eller att han tror på Gud eller Jesus (”I believe” gav många träffar – typ ”I believe that those terrorists…” – men ingen hade med kristen tro att göra). Hur kan man då kalla Breivik för kristen, om han inte ens själv påstår sig vara troende kristen (att sympatisera med den europeiska kulturen har ingenting med att vara kristen att göra)? En kristen fundamentalistisk teokrati tar han (och även jag) uttryckligen avstånd ifrån (teokrati innebär att kristendomen styr samhället politiskt – något som strider mot Jesu klara undervisning när denne i Joh 18:36 säger, ”Mitt rike är inte av denna världen”). Att Breivik, som det påståtts i vissa sammanhang, skulle vara kristen fundamentalist är så fel det bara kan bli. I så fall skulle han väl längta efter ett sådant samhälle. Nu tar han i sitt Manifest avstånd från det.

För några år sedan funderade jag på om jag skulle starta en ny förening, ”Föreningen för Kristna Ateister”. Detta var på skämt och avsikten skulle vara att se hur media reagerar. Att vara kristen ateist är givetvis lika omöjligt som för en husvägg att både vara helt blå och helt röd samtidigt. Men jag föreställde mig att politiskt korrekta media, vars starka sida inte direkt är logik, möjligen skulle höja en sådan idé till skyarna. Nu var det mest lösa funderingar. Intressant då att Breivik använder begreppen kristen agnostiker och kristen ateist. Nu förklarar han ju vad han menar, dvs en agnostiker eller en ateist som sympatiserar med vissa delar av den kristna kulturen. Men ordet ”kristen” i dessa sammansättningar har ingenting med kristen tro eller att vara kristen att göra. Vilket också Breivik förklarar. För att kallas kristen, måste man tro på Gud och Jesus och lyda Faderns vilja, såsom den uttrycks av Jesus. Ingen annan är kristen! De terrorhandlingar som Breivik utförde är fullständigt oförenliga med Jesu undervisning. Ingen som är personligt kristen skulle överhuvudtaget resonera som Breivik gör. Alltså, låt oss en gång för alla konstatera; Breivik är inte kristen. Han är ateist eller agnostiker, och det han menade sig strida för genom det han gjorde var den europeiska kulturen och inget annat. Nu tänker jag inte kommentera Breivik mer (tror jag i alla fall).

3. Kors i taket! Läs följande artikel i Kyrkans Tidning! Den har rubriken Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare och är skriven av prästen Helena Edlund! Fantastiskt att man tar in något sådant.

Edlund skriver bl a:
Är det samma naiva snällhetskultur som hittills hindrat kyrkan från att hantera konflikter och ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta. Och snällast av alla är svenska kyrkan.
Men är det alltid snällt att hålla med? Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta? Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns. Även om det innebär att undanhålla fakta.

Att snällhetsapostlarna inte själva ser det motsägelsefulla i att både omfamna homosexuella (vilket jag tycker man skall göra) och samtidigt omfamna de som vill döda de homosexuella (muslimerna), visar hur den politiska korrektheten fungerar. Man kopplar överhuvudtaget aldrig på hjärnan, eftersom det är förbjudet att tänka i den världen. Då skulle man kunna komma underfund med vilka motsägelsefulla åsikter man har. Det är ju i alla fall skönt att Edlund hade modet att skriva det hon gör.

När jag läste på Kyrkans Tidnings hemsida idag, fanns där en ledare med rubriken ”Var beredd möta de islamrädda”. Artikeln inleds med orden ”Rädsla. Kyrkan drar till sig islamrädda människor som vill bevara Sverige oförändrat. De måste mötas av budskapet att kyrkan står för fredlig samexistens.” Här ser vi ett nytt begrepp. ”Islamofobi” har blivit ”islamrädd” (båda orden betyder ju samma sak – fobi är det grekiska ordet för fruktan).

Jodå, jag skall villigt erkänna att jag är islamrädd, i samma mening som Winston Churchill var nazisträdd. Men jag anser att min rädsla är synnerligen befogad och bygger på ingående studier av islam. Och detta försöker man överskyla med politiskt korrekt, sockersött nonsens. Som om kyrkans önskan om ”fredlig samexistens” skulle påverka islams strävan att erövra hela världen och tvinga alla att underkasta sig islam. Det påminner mig om när den engelske premiärministern Neville Chamberlain den 29 september 1938 hade besökt Hitler och kom hem med ett värdelöst papper som han viftade med inför kamerorna och stolt deklarerade, ”Peace in our time” (samtidigt som Hitler skrattade därhemma i Berlin åt den senile gubben som trodde att Hitler lät sig begränsas av några ingångna avtal).

Ha en bra kväll eller en bra dag, beroende på när du läser detta.

söndag 21 augusti 2011

Fanatism i vetenskapens namn; eller den snälla isbjörnen

Idag tänkte jag hänvisa mina läsare till en nyskriven artikel (klicka här) på min hemsida. På hemsidan lägger jag artiklar som är mer tidsbeständiga (dvs artiklar som inte beror på vad som hänt eller händer just nu) än en normal bloggartikel. Men för mina bloggläsare spelar det ingen som helst praktisk roll. Det är bara att klicka på länken ovan.

Artikeln handlar om flera saker jag länge tänkt skriva om. Dels den rovdjursromantik som just nu är så inne. Dels handlar den också om biologernas märkliga världsbild. En världsbild som för mig känns nästan grotesk. Jag diskuterar också nazisternas syn på djur och djurskydd och diskuterar den avgrund som fanns mellan deras framsynta djurskyddslagstiftning och deras fruktansvärda människosyn.

torsdag 18 augusti 2011

Vem älskar inte att hata Israel?

(det här är inte heller den utlovade, kontroversiella artikeln – den kommer om några dagar eller om ännu några dagar eller…)

Jerusalem Post presenterade för en månad sedan en oroväckande intervjuundersökning gjord bland palestinier på Västbanken och Gaza. Undersökningen omfattar intervjuer med 1010 palestinier och är gjord av ”Palestinian Center for Public Opinion” med sponsring av något som kallas ”the Israel Project” (en icke kommersiell organisation som informerar journalister och politiker om Mellanöstern). Felmarginalen i resultaten är beräknad till 3,1%, så de siffror som ges i undersökningen torde – trots att det handlar om stickprov – vara representativa för vad palestinierna på Västbanken och Gaza rent allmänt anser.

Låt oss titta på några av resultaten:

73% av de intervjuade palestinierna på Västbanken och Gaza instämmer med den hadith som ofta citeras av Hamas, och som säger att det är nödvändigt att döda judar varhelst de gömmer sig bakom stenar och träd (vilket är ett poetiskt uttryck för nödvändigheten att döda alla judar på jorden). Siffran visar att verklig fred mellan judar och palestinier ligger decennier, ja kanske sekler, bort (islam måste falla, i varje fall som politisk faktor, innan verklig fred är möjlig).

De intervjuade tillfrågades vad de ansåg om president Obamas uttalande att det bör bli två stater; Palestina som hemland för palestinierna och Israel som hemland för det judiska folket. 34% sade att de accepterade detta medan 61 procent förkastade Obamas uttalande. Det är således bara 1/3 av palestinierna som accepterar en tvåstatslösning (enligt svenska media är en tvåstatslösning det enda som palestinierna begär och i stort sett alla palestinier tycker så – att det ännu inte blivit två stater beror således helt och hållet på det onda landet Israel, om vi nu får tro media).

66% av de tillfrågade ansåg att palestiniernas verkliga mål borde vara att börja med en tvåstatslösning men att man sedan skall gå vidare mot en palestinsk stat som omfattar hela området, dvs som också omfattar dagens Israel (de judar som inte mördas kommer således att få bo i Storpalestina på nåder och som en förtryckt grupp). Det här visar ju precis hur ondskan fungerar. Den tar en sak i taget, ungefär som Hitler gjorde innan Andra Världskriget bröt ut. Och den nöjer sig inte förrän den fått allt.

När det gäller Jerusalems status så ansåg 92% att staden skall vara Palestinas huvudstad (enbart). 1% tyckte att Jerusalem skall vara Israels huvudstad, 3% ansåg att Jerusalem skall vara både Israels och Palestinas huvudstad och 4% menade att staden skall vara en neutral, internationell stad (detta var FN:s ursprungliga avsikt när staten Israel bildades 1948). 92% anser alltså att judarna inte har någon som helst rätt till Jerusalem, vilket är fullständigt absurt och visar på det omöjliga att få fred inom överskådlig tid. Det visar också hur islam fungerar. Kompromisser finns inte för islam. Går man med på en kompromiss är det bara för att man skall få tid att växa sig starkare och sedan ta allt. Någon som helst respekt för motpartens rättigheter och synpunkter finns inte.

Enligt undersökningen så förnekar 72% av palestinierna att judarna har någon som helst anknytning till Jerusalem, vilket innebär att de förnekar tusentals år av judisk historia i Jerusalem och Israel.

När jag i mitt Bibelstudieprogram söker på ordet ”Jerusalem” i Gamla Testamentet (dvs judarnas heliga Skrift), finns detta ord 670 gånger i King James bibelöversättning och 556 gånger i Svenska Folkbibeln (att siffrorna skiljer mellan olika översättningar beror på att man på olika sätt använder synonymer och omskrivningar för Jerusalem). Dessutom förekommer otaliga hänvisningar till Jerusalem under andra namn, t ex Sion, Davids stad etc. ”Davids stad” förekommer t ex 105 gånger i Folkbibeln. Samtidigt förekommer ordet Jerusalem inte en enda gång i Koranen (jag har sökt i flera olika koranöversättningar). Det finns en enda sura (17:1 i Zetterstéens översättning) som eventuellt innehåller en enda anspelning på Jerusalem (men det är inte alls säkert att det verkligen är Jerusalem som avses). Det är synnerligen magstarkt och lögnaktigt av palestinierna/araberna att då försöka hävda att judarna överhuvudtaget inte har någon som helst anknytning till Jerusalem medan de själva har all rätt till denna stad. Speciellt om vi betänker att de äldsta bibelböckerna skrevs 1400 f Kr eller tidigare och att vi nu har tillgång till bibliska handskrifter som har daterats till 250 f Kr (och vilka stämmer i stort sett ordagrant med de bibelöversättningar som används idag), samtidigt som vi vet att Koranen skrevs först på 600-talet e Kr och att de äldsta koranhandskrifterna skiljer sig väldigt mycket (vilket innebär att det är svårt att veta vad som egentligen står i Koranen). Arabernas anspråk på Jerusalem, samtidigt som man förnekar all judisk anknytning till staden, framstår som enbart barnsliga och löjliga, och skadar bara deras egen sak. Och dessutom visar det hur islam ser på begreppet sanning (enligt sharíalagen r8.2 är det obligatoriskt för en muslim att ljuga när det gäller saker som är nödvändiga för islam – som t ex att erövra Jerusalem).

För att återvända till undersökningen så stöder 62% av palestinierna på Västbanken och Gaza kidnappandet av israeliska soldater och att hålla dem som gisslan och 53% tycker det är bra att barnen i de palestinska skolorna får lära sig hatsånger riktade mot judar.

80% håller med Hamas om att man behöver trupper från islamvärlden för att besegra Israel (och det stämmer nog i dubbel bemärkelse).

Märkligt nog var det bara 45% som ansåg att den enda lösningen på palestiniernas problem var jihad.

Mer positivt var att endast 22% ansåg att man skall skjuta raketer mot israeliska städer och dess medborgare och att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar framför våld.

På frågan vad de ansåg borde vara den palestinske presidenten Abbas viktigaste uppgift, svarade 83% ”ordna jobb”. Endast 4% svarade ”Att få FN att erkänna en palestinsk stat” och bara 2% ansåg att Abbas skulle prioritera fredssamtal med Israel (vilket verkar rätt motsägelsefullt med tanke på att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar – men jag antar att palestinierna med ”diplomatiska förhandlingar” menar förhandlingar där Israel inte ens får deltaga och där Världssamfundet sedan beordrar Israel att underkasta sig palestiniernas vilja).

En av de ansvariga för undersökningen, Stanley Greenberg, kommenterade resultatet med att det tydligen finns stort behov av bättre ledarskap bland palestinierna och att det palestinska folket behöver allmänbildas.

Men ser av svaren att majoriteten av palestinierna vill ha jobb, de vill inte ha krig och jihad. Men å andra sidan accepterar inte majoriteten en judisk stat eller Jerusalem som judisk (eller delad med palestinierna) huvudstad. De vill ha allt medan judarna inte skall få någonting. Ack så typiskt islam! Bakom detta ligger, menar jag, det muslimska prästerskapet, som predikar hat och antisemitism i moskéerna. Innan vi kan få verklig fred, måste förmodligen islam förlora allt sitt politiska inflytande. Just nu ser det inte speciellt lovande ut i detta avseende. Snarare tycks det som att islam håller på att stärka sitt inflytande i hela muslimvärlden.

Observera, det hat som predikas i moskéerna och som de palestinska skolbarnen indoktrineras med, är inte i första hand riktat mot Israel som stat eller mot sionismen, utan det är riktat mot det judiska folket – det handlar således om ren antisemitism och inget annat.

Israel inser att det snart kommer ett nytt krig och förbereder sig för detta. Problemet är att allt fler länder nu vänder sig mot Israel. När Nato började bomba i Libyen kändes det väldigt obehagligt. Inte för att jag stöder Khadaffi på något sätt. Men om rebeller gör uppror i ett land är det problematiskt om andra länder, utan tillåtelse från landets erkända regering – Khadaffiregimen är ju erkänd av FN, annars skulle inte dess representanter få sitta med i FN (Libyen var till och med ordförandeland för FN:s kommission för mänskliga rättigheter under en period) – lägger sig i landets inre angelägenheter och börjar strida på rebellernas sida och dessutom förser dem med vapen (som Nato gör just nu). Hur vet vi att de libyiska rebeller tillhör de goda? Jag har i flera internationella media läst om fruktansvärda övergrepp mot civila som begåtts av rebellstyrkorna i Libyen. Och hur vet vi att inte det hela slutar med att islamister får makten i Libyen? Dvs ur askan i elden för Libyens befolkning. Då har verkligen Nato gjort bort sig.

Nu finns det givetvis tillfällen när det är befogat att det internationella samfundet ingriper. Hade man gjort det i Rwanda så hade hundratusentals människoliv kunnat räddas. Men där stod FN handfallna. Samma sak i Kampuchea, där 25 procent av befolkningen mördades av de Röda Khmererna i deras försök att skapa paradiset på jorden. Men det är klart, khmererna var ju kommunister och de vågar nog inte FN angripa (eller kanske inte vill – vi får inte glömma bort att FN idag i hög grad styrs av rena skurkstater).

När Nato började bomba i Libyen såg jag det obehagliga scenariot framför mig, att Nato kommer att bomba Israel nästa gång Israel slår tillbaka efter att ha beskjutits av raketer från Gaza eller Libanon. Och denna framtidsutsikt fyllde mig med stor sorg. Men i och för sig så säger Bibeln att Israel i den Yttersta Tiden kommer att angripas av hela världen. Och då tänker någon, ”Nu överdriver du, inte skulle Nato eller FN bomba Israel”. Tja, vi ser idag hur många länders inställning till Israel ändrats till det sämre. Sverige är numera oerhört negativt till Israel och står nästan helt på palestiniernas sida. Många svenskar anser att Israel är en olaglig statsbildning och att judarna stulit landet från dess rättmätiga ägare – palestinierna. Detta påstående är definitivt felaktigt och jag bemöter det ganska detaljerat på min hemsida i min avdelning om Israel. Jag planerar också en längre artikel i ämnet (när jag får tid).

Grundläggande kan man säga att inget folk styrt över området lika länge som det judiska folket. Det har ständigt funnits en judisk närvaro i alla tider, även när andra folk härskat där. I modern tid har judarna varit i majoritet i Jerusalem sedan 1844.

Efter Första Världskriget, när britterna hade erövrat det som då kallades Palestina från turkarna, bestämdes vid SanRemokonferensen 1920 att området skulle bli en judisk hemstat (klicka här för att se kartor). Som motivering angavs judarnas historiska rätt till området. Engelsmännen, som fick i uppdrag att förvalta Palestinamandatet i väntan på att en judisk stat skulle bildas, fick emellertid kalla fötter (delvis beroende på att engelsmän inte gillar judar samtidigt som de har en oerhört romantisk inställning till araber) och styckade 1922 av 77% från området. Den avstyckade delen kallades till en början Transjordanien, och är idag det som kallas Jordanien. Tanken var att araberna (begreppet palestinier var inte uppfunnet än) skulle bosätta sig där. Uppdelningen 77% respektive återstoden 23% var proportionell mot antalet araber respektive judar i området. Man kan således säga att araberna fick sin del av området redan 1922. När FN efter Andra Världskriget bestämde att staten Israel skulle etableras, delade man dessa återstående 23% i två ungefär lika stora delar, som skulle tillfalla judar respektive araber. Begreppet palestinier hade för övrigt en helt annan betydelse vid den här tiden – det åsyftade judarna som bodde i området. Den judiska tidning idag heter Jerusalem Post hette t ex då Palestinian Post. Det som nu kallas palestinier är en efterhandskonstruktion. Det finns inget palestinskt folk, utan de som idag kallar sig palestinier är helt enkelt araber som under kortare eller längre tid bott i området.

Utav hela det ursprungliga Palestinamandatet, som skulle bli en judisk stat 1920, skulle alltså judarna 1948 få ca 50% av 23%, dvs 11.5%. Judarna accepterade detta, medan arabsidan förklarade att hela området var arabiskt och direkt efter proklamationen av Israel överfölls landet av fem arabarméer. Israel lyckades mot alla odds överleva detta. Och på den vägen är det. Araberna vill ha bort Israel, och Hamas och Hizbolla har dessutom deklarerat (inte när de talar med svenska journalister – men när de talar på sina interna möten och i palestinsk tv) att alla judar skall mördas. De har gång på gång lovat att avsluta det som inte Hitler hann fullborda.

Ofta påstår palestinierna att Palestina varit deras land ”sedan urminnes tider”. Inget kunde vara mer fel. För det första kan jag då nämna det hela tiden funnits judisk närvaro i området. När sionistiska judar i stora skaror började flytta till ”det förlovade landet” på 1800-talet, så kom araber dit för att arbeta åt judarna (vilka betalade betydligt högre löner än de arabiska och turkiska arbetsgivarna). Merparten av de som idag kallar sig palestinier kan därför inte räkna sina rötter i området längre tillbaka än 1800-talets slut. För det andra så erövrades Palestina av islam först på 600-talet e Kr, medan judarna har kopplingar till området så långt tillbaka som 1200 f Kr (förmodligen ännu längre tillbaka). Det har således funnits judar i Israel/Palestina nästan 2000 år innan araberna kom dit. Inget annat folk har heller härskat lika länge i Israel som det judiska. Att då hävda att judarna inte har någon som helst koppling till Israel och Jerusalem, och att palestinierna är det enda folk som har rätt till ett eget land i området är skrattretande löjligt. Att palestinierna ändå driver en sådan linje kan man kanske förstå. De vill ha så mycket som möjligt och är fräcka. Men det som nästan är omöjligt att förstå, är att så många ”intellektuella” i Europa kan ta sådana krav på allvar. Det är anmärkningsvärt!

Det är som sagt fler och fler i västvärlden som anser att Israel är en olaglig statsbildning och att man bör bilda en palestinsk stat, som judarna kan tillåtas bo i om de vill, annars kan de flytta någon annanstans (man kan ju undra vart de skulle flytta). Den fråga jag då skulle vilja ställa är; om nu judarna inte har rätt till ett land i området (Israel/Palestina), vad har då amerikanarna för rätt till USA (samma resonemang kan tillämpas på hela Nord- och Sydamerika och Australien, för att inte tala om norra Sverige, etc, etc)? De som bor i USA (bortsett från indianerna) kom dit för några hundra år sedan och stal landet från indianerna, som bott där sedan ”urminnes tider” (eller ”köpte” delar av det för nästan ingenting). Om landet Israel skall upphöra att existera, i så fall skall USA upphöra att existera och hela området återlämnas till ursprungsbefolkningen (på samma sätt som Lappland då borde återlämnas till samerna).

Läsaren kanske tycker mina farhågor när det gäller Nato-bombningar av Israel är överdrivna. Säg inte det! Den 26/3 2011 kunde man i norska Aftenbladet läsa en artikel med rubriken ”SV öppnar för militära åtgärder mot Israel” (SV står för Sosialistiskt Venstreparti). I artikeln kan vi läsa:
I ett förslag till landsmötet från en samstämmig redaktionskommitté öppnar man upp för möjligheten att Världssamfundet skall kunna ingripa militärt mot Israel om landet går till angrepp mot Gaza.

Man menar att insatserna i Libyen inte blir trovärdiga om man samtidigt inte är beredd att ingripa på samma sätt mot andra länder som begår övergrepp. Och visst finns det en viss logik i detta. Men det finns en avgörande skillnad mellan Khadaffi och Israel. Khadaffi hotades inte av folket i Libyen. Han var i stället den som förtryckte och hotade sitt eget folk. Israel hotar inte Gaza (om inte Gaza hotar Israel). Det är Gaza, eller snarare Hamas i Gaza, som hotar Israel. Menar verkligen SV att Hamas skall få skjuta 12000 raketer mot israeliska städer, kidnappa israeliska soldater och spränga bussar på löpande band inne i Israel, och om Israel då vidtar åtgärder för att få stopp på detta, då skall Nato angripa Israel?

Man kan för övrigt undra varför inte Sosialistiskt Venstreparti kräver att Världssamfundet skall bomba Syrien, där Assadregimen redan hunnit döda tusentals människor under den senaste månaden (betydligt fler än som dog under t ex Gazakriget för några år sedan). Bara genom att tiga i detta avseende avslöjar man på vilken sida man står. Och det är knappast på den goda sidan. Dessutom kan man undra varför SV inte har något att säga om undervisningen i palestinska skolor, där barnen för lära sig judehat redan från första klass. Och varför har man inget att säga om Hamas förtryck av Gazaborna? Som sagt, det är nog ingen tvekan om på vilken sida SV står. Inte är det den goda sidan i varje fall, den saken är klar.

Nu skulle jag ju i och för sig vilja se Nato angripa Israel. Det blir nog inte riktigt samma sak som att ge sig på Libyen. Nato skulle få betala ett oerhört högt pris om de försökte sig på något sådant. Och Svenska Flygvapnet, som nu flyger omkring över Libyen utan att möta något som helst motstånd, skulle tvingas möta en överlägsen fiende, nämligen IAF – Israel Air Force (som dessutom strider på hemmaplan och skyddas av ett formidabelt, markbaserat luftförsvar). Sverige har 24 aktiva Gripenplan (tre divisioner) och hur många svenska piloter som är fullt kompetenta att flyga stridsuppdrag är oklart. Många av piloterna får flyga några timmar per år och sedan är det simulator som gäller, eftersom vi inte har råd med annat. Israels flygvapen å andra sidan är formidabelt. På 1980-talet, vid luftstrider i Bekaadalen i Libanon, sköt Israel ner ca 80 syriska plan (Syrien hade vid den här tiden de modernaste ryska planen) utan att förlora ett enda eget plan. Efter Natoövningar, där USA och Israel ingått, och där man utkämpat simulerade luftstrider (där datorer med stor säkerhet avgör om en fingerad nedskjutning skulle ha lyckas eller ej – man skjuter givetvis inte skarpa robotar eller skott) går rykten i flygarkretsar att israeliska piloter vann mot amerikanska piloter med 14:1, dvs 14 nedskjutna amerikanska plan för varje israeliskt plan som sköts ner (båda använde samma plan, F-15). Och då är inte amerikanska piloter dåliga.

Alla militärer i Nato känner till Israels slagkraft. De skulle nog tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig på Israel i strid. Dessutom finns många militärer som sympatiserar med Israel och därför inte skulle vilja angripa landet. De vet ju att det är Israel som är offret och araberna som är angriparna (som inte ens accepterar Israels rätt att existera – hur kan man begära att ett land skall förhandla med en motpart, som vare sig erkänner att landet existerar eller att landet har rätt att existera?). Hur som helst, oddsen för en Natoledd insatsstyrka (med eller utan svenska plan) över Israel är knappast lysande. Dessutom skulle nog inte USA tillåta något sådant (även om Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel).

SV menar alltså att Israel inte skall ha rätt att försvara sig mot en angripare! Det är ju rent djävulskt! Jag som alltid haft höga tankar om Norge och så nu det här. Att Norge idag kanske är ett av världens mest Israelhatande länder, utanför islamvärlden, gör mig oerhört bedrövad. Nu vet jag ju att det finns många norrmän som har ett hjärta för Israel. Men det tycks ändå som att många av de tongivande politikerna och mediafolket har drivit Norge in i en farlig och tragisk riktning. Vi får inte glömma bort vad Bibeln har att säga om saken. I 1 Mos 12:3 säger Gud till Abraham (judarnas stamfader):
Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.

Som det går för Israel, så kommer det att gå för Europa. Fortsätter Europa att förbanna Israel kommer man att få uppleva samma sak som Israel fått uppleva; självmordsbombningar, bilbomber och massmord. Den mur som man så kritiserat Israel för att bygga, kanske man själv tvingas bygga i sitt eget land. Kanske kommer människor i Norge och Sverige att känna rädsla varje gång de åker buss (precis som människor gjorde i Israel innan muren byggdes) Som det går för Israel så kommer det sannerligen att gå för oss.

En stor del av skulden för Israelhatet ligger hos journalister och andra ”kultur”personligheter. De har bedragit medborgarna i Europa genom att inte rapportera sanningen när det gäller konflikten judar-palestinier-islamvärlden. Genom att vinkla nyheter och krönikor och på andra sätt smyga in israelfientliga kommentarer (överallt sker detta; ibland diskret och nästan omärkligt, ibland helt öppet), har man förfört människor till att solidarisera sig med fel part. Dessutom har man – bl a genom att inte kritisera den palestinska sidan för att den inte ens kan erkänna Israels rätt att existera och för att de hjärntvättar sina skolbarn till grov antisemitism – uppmuntrat palestinierna till att fortsätta på en väg som enbart kan leda till elände för dem själva. På så sätt sviker man ju de palestinier som man säger sig värna om.

Självklart är det fullt ok att kritisera Israel när israelerna gör fel – det är inte det jag vänder mig mot. Jag påstår inte att judarna är felfria. Ingen är felfri – inte ens du som läser detta (hoppas du inte blev sårad nu). Och palestinierna och araberna är definitivt inte felfria. Att kräva av Israel att landet skall ”ingå fred” med en motståndare som inte ens erkänner Israels rätt att existera, ja inte ens erkänner att Israel existerar, är orimligt. Vad skulle en sådan fred innebära? Den skulle vara fullständigt meningslös. Det jag kritiserar är den orättfärdiga, djävulska ondska som ligger bakom den snedvridna israelkritik vi ser i svenska och norska och andra media. Om medias kritik av Israel hade utgått från kärlek till det palestinska folket, hade jag kanske kunnat känna en viss sympati för den. Men genom att inte kritisera Hamas och Hizbollah och genom att inte kräva av palestinierna att de skall erkänna Israels rätt att existera och att de skall upphöra med att indoktrinera sina barn till antisemitism, visar media och de intellektuella att de inte i första han värnar om det palestinska folket, utan att det i stället handlar om hat mot landet Israel och dess judiska befolkning. Palestinierna är bara en förevändning för att få uttrycka sitt hat mot Israel. När Godhetskören hävdar att judarna överhuvudtaget inte har någon anknytning till Palestinaområdet, ja då visar de vad det hela handlar om. Det urgamla judehatet och inget annat. Allt tal om att ”vi är inte antisemiter utan antisionister” är bara nonsens. De är så mycket antisemiter som de någonsin kan bli.

6 miljoner judar lät sig mördas av nazisterna, utan att göra något motstånd. De gick som slaktfår in i gaskamrarna. De tog själv av sig kläderna när de skulle skjutas eller gasas. Ja de grävde till och med sina egna gravar i vissa fall. Detta kommer judarna aldrig någonsin att göra en gång till. Ingen kommer att kunna försöka sig på att utplåna den judiska staten och det judiska folket utan att betala ett fruktansvärt högt pris för detta. Och då talar jag i militära termer. Den som försöker utplåna Israel kommer dessutom att få möta den levande Gudens vrede. En Gud som strider för sitt folk. Israel är Guds ögonsten. Ve den som rör Israel!

lördag 13 augusti 2011

11-åringar, konduktörer och rovriddare

(Det här är inte den kontroversiella artikel jag utlovade i föregående blogg. Den kommer om några dagar. Jag lovade också att jag skulle försöka skriva kortare artiklar. Tyvärr lyckades jag inte denna gång, men jag skall försöka bättre mig.)

Ingen har väl kunnat undgå att läsa om den 11-åriga flickan, som kastades av tåget i Kumla för att hon saknade biljett och sedan var försvunnen i nästan ett dygn. Många reagerade starkt på detta (och så även jag). Media var inte nådiga och på olika forum förekom rena hatattacker mot SJ och speciellt mot den kvinnliga konduktör som kastat av flickan. När jag talade med folk på telefon dagarna efter händelsen hann jag knappt säga hej innan de började utgjuta sin vrede över konduktörens agerande.

Så småningom, när jag funderat lite mer över saken, blev jag dock skeptisk. Varför har t ex inga media visat någon bild på 11-åringen? Media brukar ju frossa i sådant, och en bild på en rödgråten 11-årig flicka skulle givetvis sälja lösnummer och dessutom beröra människor ännu mer. Det enda som skulle kunna få media att avstå från att visa en bild, vore antagligen om flickan inte alls ser ut att vara 11 (av samma skäl visar man nästan aldrig bilder på ensamkommande flyktingbarn). Dessutom känns det inte speciellt troligt att en kvinnlig konduktör skulle kasta av en liten flicka, ”in the middle of nowhere”, om hon uppfattar flickan som en 11-åring. Jag har väldigt, väldigt svårt att tro det.

SJ beklagade omedelbart det hela och menade att konduktören, som omedelbart togs ur tjänst, hade brutit mot SJ:s policy genom att kasta av ett barn på en station, där det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon personal och där flickan inte kände någon. Alldeles efter händelsen kom det upp ett dokument på SJ:s intranät (SJ:s eget interna nätverk), vilket bl a innehöll instruktioner om hur man beter sig i sådana här situationer (och där det uttryckligen påpekas att man inte får avvisa barn från tågen). SJ menar att personalen känt till detta dokument hela tiden medan facket (se nedan) menar att de anställda de talat med aldrig någonsin sett dokumentet tidigare, och att ledningen antagligen lagt upp det på intranätet för att skydda sig själva. Facket hävdar också att SJ offrat sin egen konduktör för att rädda sitt skinn.

Den avkastade flickan reste tillsammans med sin äldre syster (båda är flyktingar från Kongo). Den äldre systern, som var den som hade biljetterna, befann sig på toaletten när konduktören kom för att kontrollera dessa, och eftersom 11-åringen talade mycket dålig svenska, kunde hon inte förklara att hennes syster var på toa och hade biljetterna. Därför blev hon avslängd. Det är i alla fall så det hela framställs. När jag läste detta, kändes det som en märklig slump att den äldre systern med biljetterna råkat gå på toaletten exakt när konduktören kom.

Efter att konduktören upptäckt att flickan inte hade biljett, kunde hon givetvis inte avvisas från tåget förrän vid nästa station (man kastar tack och lov inte av folk i farten). Toalettbesöket måste således ha varat ganska länge (konduktören måste ha hunnit fram till den yngre systern, sedan måste det tagit minst 5 minuter innan konduktören fattade beslutet av avhysa flickan och sedan måste tåget stanna vid en station – jag har svårt att tro att allt detta skulle kunna ske på mindre än 15 minuter). Varför var hon så länge på toaletten? Dessa indicier gör ju det hela lite misstänkt. Vet man t ex att den äldre systern överhuvudtaget hade några biljetter? Jag har svårt att tro att någon från SJ skulle vågat kräva av den äldre systern att hon skulle visa sina biljetter, när skandalen väl var ett faktum (det hade ju kunnat räknas som hets mot folkgrupp). Man kan också undra varför inte den äldre systern frågade de andra passagerarna i vagnen vad som hänt med hennes syster, som plötsligt var borta? Dessutom dröjde det, såvitt jag kan förstå, 12 timmar eller något liknande innan den äldre systern larmade. Dvs hon måste ha kommit fram till sin destination och varit där ganska länge innan hon ringde polisen. Och varför kontaktade hon inte konduktören ombord på tåget? Att hon inte gjorde det, kan ju ha sin förklaring i att hon var rädd för myndighetspersoner (dåliga erfarenheter från Kongo), menar vissa. Men förklaringen kan ju också vara att hon inte hade någon giltig biljett och var rädd att bli avslöjad. Jag vet ju inte hur det ligger till, men jag menar ändå att visa indicier talar till konduktörens fördel.

På nätet (bl a på Politiskt Inkorrekt) kan man hitta en del information som styrker de tankar jag för fram ovan. Enligt polisen ser flickan betydligt äldre ut än 11. Det finns uppgifter om att hon snarare ser ut att vara 16-17 eller kanske till och med 20 (Mats Nylén, pressinformatör vid Örebropolisen, sade till TT att konduktören uppfattade flickans ålder till mellan 16-18 år).

Enligt statistik är det endast 5 procent av flyktingarna som kommer till Sverige som har papper (de uppmanas av flyktingsmugglarna etc att slänga alla papper, eftersom det då blir svårare att skicka tillbaks dem). Detta innebär att de allra flesta kan hitta på vilka uppgifter som helst om sin bakgrund (och på nätet finns hemsidor som på arabiska och andra aktuella språk ger information om vilken bakgrund man skall säga att man har för att man garanterat skall få stanna i Sverige – det finns ju ”magiska ord” som triggar den rätta reaktionen). Dessutom finns nog många invandrare från sådana här länder, som inte ens själva vet exakt när de är födda. Men även om flickan nu skulle vara 11 år, så har tydligen konduktören uppfattat att hon var över 15 (och därmed ”avkastningsbar”). Sedan är det ju också så att ungdomar från vissa folkgrupper kommer tidigare in i puberteten och därför ser betydligt äldre ut än ”svenska” barn i motsvarande ålder. Under alla förhållanden kan vi nog vara säkra på att konduktören var övertygad om att hon avvisade en person över 15 år från tåget. Och då kan man ju ha en viss förståelse för hennes agerande. Det är ju faktiskt konduktörers uppgift att avvisa folk från tågen om de inte har biljett. Att inte göra det är tjänstefel.

Politiskt inkorrekt skriver på sin blogg
Hennes [11-åringen] svenskkunskaper verkar också variera kraftigt då hon till konduktören ska ha gett sken av att knappt kunna tala svenska, medan det flöt på utan problem då polisen förhörde henne.

En kvinna som säger sig ha varit på tåget vid det aktuella tillfället och befunnit sig i samma vagn som 11-åringen skrev följande till PI:
När man såg att konduktören var på väg in i vår vagn för att kontrollerna biljetterna ser man att tjejerna blir oroliga och pratar på ett för mig okänt språk samtidigt som de tittar mot konduktören. Man tänkte direkt att dessa personer inte har biljetter. Strax efter skyndar sig den ena tjejen iväg medans den andra blir kvar.
När konduktören kommer till tjejen (11-åringen i media) som blir kvar uppfattar jag det som tjejen är väldigt arrogant och nonchalant mot konduktören och förmodligen hoppas att konduktören ska gå vidare om hon nonchalerar henne. Eftersom hon inte kunde uppvisa någon biljett fick hon dock lämna tåget.

Kanske bidrog flickans uppträdande till att göra konduktören förbannad och därmed mindre benägen att låta nåd gå före rätt.
1. Ett möjligt scenario är således det officiella. En stackars 11-årig flicka (som vem som helst kan se är i ungefär denna ålder), som har biljett men systern med biljetten råkar vara på toa när konduktören kommer, lyckas inte förklara situationen för konduktören på grund av dåliga kunskaper i svenska, och bli avkastad från tåget. Flickan och hennes syster är i detta scenario oskyldiga offer medan konduktören är boven (jag förväntar mig att någon kommer att anmäla konduktören för hatbrott). Huruvida SJ också är bovar beror bl a på om deras policydokument är en efterhandskonstruktion eller ej. I detta scenario är konduktören ett monstrum.

2. Nästa möjliga scenario är precis samma som ovan, med skillnaden att flickan ser betydligt äldre ut än 11 år. Att konduktören kastar av flickan blir då mer förståeligt, även om flickans dåliga svenskkunskaper kanske borde fått konduktören att låta henne vara kvar ombord. Kanske kunde konduktören ringt till polisen vid nästa större stationsort och låtit dem ta hand om flickan? Konduktören blir i detta scenario betydligt mindre monstruös, ja nästan mänsklig.

3. Det tredje möjliga scenariot (givetvis finns det ännu fler) är följande: Två afrikanska unga kvinnor (med odefinierad ålder – kanske är den yngre i 15-årsåldern) tjuvåker på tåget (eller de kanske bara köpt biljett för en delsträcka). När konduktören kommer, går den ena flickan in på toa och låter den yngre flickan sitta kvar. Varför gav hon inte biljetterna – om de nu hade giltiga biljetter – till den yngre systern om nu konduktören skulle råka komma när hon var på toa?. Dessutom, enligt citatet från PI ovan, så gick hon inte till toaletten förrän flickorna sett att konduktören var på väg in i vagnen för att kontrollera biljetter. Varför gick den äldre flickan på toa just då? Jo för att flickorna insåg att konduktören med säkerhet skulle kasta av två personer som saknar biljett, speciellt om den ena är vuxen. Men ett barn utan biljett kanske inte kastas av. Den yngre flickan negligerar nu konduktören när denne ber att få se biljetten och låtsas inte förstå någon svenska, och hoppas att konduktören skall låta henne vara kvar på tåget. Hon kanske räknar med att konduktören inte skall våga bråka med henne, eftersom hon är invandrare och eftersom hon officiellt bara är 11 år.

Allt detta är planerat, eftersom flickorna har fått lära sig av andra invandrare och av flyktinghandläggare hur man utnyttjar den svenska demokratins svaghet och mesighet och att invandrare särbehandlas positivt. Nu gick det inte riktigt som man tänkt sig och flickan åker av tåget. Den äldre systern fortsätter till destinationen men vet inte riktigt hur hon skall göra nu när den yngre systern är försvunnen. Om hon går till polisen kanske det avslöjas att de inte hade giltiga biljetter. Till slut, efter 12 timmar, blir den äldre systern så orolig att hon i alla fall kontaktar polisen. I detta scenario får konduktören min fulla sympati.

Själv vet jag naturligtvis inte vad som egentligen hänt. Men det faktum att man inte fått se någon bild på 11-åringen talar, enligt min mening, starkt för att hon ser betydligt äldre ut än 11 år (plus att polisen säger precis samma sak). Och här ser vi det tragiska i att man inte kan lita på media. Man har bundit ris åt egen rygg. Att folk vet att invandrare särbehandlas positivt i de flesta media leder till allehanda spekulationer och riskerar att slå tillbaka mot de invandrare som media säger sig vilja värna om.

Utav de tre scenarier jag ger ovan anser jag att scenario 1 är mest osannolikt (ja det kan nästan uteslutas). Det skulle inte förvåna mig om scenario 3 är det som stämmer bäst överens med verkligheten. Men som sagt jag vet inte. Skulle det visa sig att det tredje scenariot är det korrekta, så kommer vi ändå inte att få reda på det, den saken är säker. Media kommer att göra sitt bästa för mörka det hela i vanlig ordning.

Nu kanske någon säger ungefär så här, ”Jo men att systern var på toa och tog med sig biljetterna kan ju bero på att hon inte tänkte på att konduktören skulle komma”. Om uppgiften att flickan inte gick till toaletten förrän hon såg konduktören komma, faller givetvis denna invändning. Men antag att hon gick innan. Visst, det är ju i så fall en möjlighet. Men det känns lite som att ett sådant resonemang nedvärderar flickorna (att inte begära av invandrare att de skall kunna tänka och agera rationellt innebär att man idiotförklarar dem, vilket är en form av rasism). Om man nu åker tåg i ett främmande land och kanske är väldigt osäker på hur allt fungerar, så tror jag att man i stället blir överförsiktig och väldigt, väldigt noggrann att göra rätt. I så fall hade nog knappast den äldre systern överhuvudtaget vågat gå på toa innan biljetterna blivit kontrollerade. Att hävda att de inte skulle veta att det finns konduktörer på tågen som kontrollerar biljetter, anser jag vara en ren skymf mot flickorna.

Hur som helst. Rätt skall vara rätt! Invandrare har inte automatiskt rätt bara för att de är invandrare. Har de rätt så har de rätt på grund av att de har rätt och inte för att de är invandrare. Och har de fel, ja då har de fel vare sig de är svenskar eller invandrare. Punkt slut. Att låta en person (i det här fallet konduktören) bli syndabock i en hetsjakt utan like är orättfärdigt. Huruvida konduktören handlat förkastligt eller ej kan inte enbart grundas på vad flickorna säger. Det måste grundas på en noggrann utredning. Som jag hoppas att SJ nu kommer att göra. Och jag hoppas också att konduktören blir offentligt friad från alla anklagelser, om hon nu inte har gjort något fel.

Något typiskt som vi ser i sammanhanget är hur SJ:s ledning direkt hängde ut konduktören för att själva gå fria (konstigt att de inte publicerat konduktörens namn och adress så att pöbeln kan ta hand henne). Hetsjakt är nästan ett för milt uttryck när man talar om hur media framställt konduktören. Att det verkligen handlar om hetsjakt visas av hur människor jag talat med reagerat. Och det här är så typiskt dagens direktörer och företagsledare (så nu blir det en sväng i det ämnet också – men jag kan inte låta bli eftersom detta ämne är ständigt aktuellt). Man känner inget ansvar mot vare sig det företag man leder eller personalen. Det enda man tycks vara ute efter är att sko sig ekonomiskt så mycket man kan och sedan struntar man fullständigt i både personal, företag och samhälle.

Gamla tiders företagare hade ofta en helt annan inställning. De som grundade Volvo, Ericsson, de Laval, Asea (som sedan blev ABB), Johnsonkoncernen och de andra svenska storföretagen, för att inte tala om alla tiotusentals småföretagare, var inte bara företagsledare. De kände ansvar för både samhälle och personal. De skapade någonting. De förmerade. Genom sina företag bidrog de till att skapa ekonomiskt välstånd i vårt land (genom bl a exportinkomster och genom att ge svenska folket arbete). Visst blev många av dem rika på kuppen (dock inte alla – många småföretagare tjänade och tjänar mindre än sina anställda), men den som arbetar hårt och satsar sitt liv på någonting som är positivt för samhället, förtjänar också att belönas för detta. Den typen av företagare stod på sin personals sida och försvarade dem så långt det gick. Det var inte ovanligt att småföretagare tog personliga lån, och själva avstod från att ta ut lön under långa perioder, för att slippa avskeda personal. Jag minns när Johnsonkoncernen (som också hade ett av Sveriges största rederier) gav telegrafisterna andra arbeten inom koncernen när det var lågkonjunktur inom sjöfarten (att jag tar telegrafister som exempel är därför att jag själv arbetat som radiotelegrafist i många år och därför känner till just detta). Nu menar jag inte att alla företagare på den tiden var några slags Moder Théresor, men ändå.

Ansvarsfulla, seriösa företagare finns även idag. Men i storfinansens värld har de seriösa ekonomerna alltmer ersatts av en maffia av likasinnade. Det är en avgrund mellan de seriöse företagaren och den moderne rovriddaren – rövardirektören. Denne har aldrig byggt upp någonting. Han kommer ofta till ett fullt färdigt företag med utvecklade, framgångsrika produkter och order fulltecknade för åratal framåt. Och genast tillskansar han sig en fantasilön. Och oberoende av om han driver företaget i botten så utfaller med jämna mellanrum miljonbonusar (”för vad?” kan man undra). Gamla tiders företagare hade ofta tagit stora lån för att kunna få igång sitt företag och om det gick åt pipan fick de gå från både hus och hem (som man brukar säga). Om rovriddaren blir sparkad, eller företaget går omkull (kanske på grund av hans egen inkompetens), ja då får han i alla fall några hundra miljoner i avgångsvederlag och kan skrattande gå därifrån och söka nya objekt att plundra. Ofta motiverar rövardirektörerna sina jättelöner och miljonbonusar med att de har/tar ett så stort ansvar. Jag skulle vilja säga att de inte tar något ansvar alls. De är de enda på företaget som inte tar något ansvar. De riskerar ingenting hur det än går, medan personalen får sänka sina löner (samtidigt som rövardirektören fördubblar sin lön) eller blir friställda om företaget går dåligt (samtidigt som rövardirektören får en fallskärm på 50 miljoner). Som kristen svär man ju inte. Men när jag skriver om rövardirektörerna känns som att jag skulle vilja lägga till en svordom.

Det klagas mycket på SJ. Och det är befogat. Jag skulle kunna skriva en lång blogg om allt jag tycker är dåligt där (lite grand har jag tagit upp i tidigare artiklar). Men, jag klandrar inte tågpersonalen. Att ledningen skär ner för att spara pengar (och därmed få en extra miljonbonus) går självklart ut över verksamheten. Att sedan ledningen lämnar personalen i sticket när saker och ting inte fungerar, är typiskt. Det påstås för övrigt att det policydokument, som nu så lägligt dykt upp för att visa att skulden ligger hos konduktören, som slängde av den 11-åriga flickan, och inte hos SJ-ledningen, sägs vara så formulerat att ledningen går fri vad som än händer, medan samtidigt personalen får skulden, hur de än agerar. SvD skriver den 4/8 2011:
Fackförbundet är kritiskt till hur SJ hanterat händelsen med den elvaåriga flicka som avvisades av en tågkonduktör i Kumla. I går dök ett dokument upp på företagets intranät med instruktioner kring avvisningar som inte känns igen av personalen.
– Det har funnits i flera år, säger SJ:s presschef Dag Rosander.

Erik Johannesson tycker dessutom att instruktionerna i dokumentet är orimliga.
– Dokumentet är vattentätt ur ledningens synpunkt eftersom det säger att något liknande inte får hända igen. Men det innebär att vår ombordpersonal aldrig kan fatta det här beslutet för oavsett vad så kommer man att ställas till svars.

Ingen ombordpersonal kommer således i fortsättningen våga kasta av någon från ett tåg, och ledningen kommer att gå fri vad som än händer. Smart, men ansvarslöst. ”Vi tvår våra händer och utlämnar vår personal att lynchas.”

Det påminner mig om ett tv-program, som handlade om en flygning med Air Canada. En passagerare fick ett utbrott av air rage och rusade in i cockpit (det var före 9/11 och dörren till cockpit var olåst) och kastade sig över piloterna för att försöka få planet att störta. Han var urstark och en våldsam brottningsmatch utbröt, där uppretade passagerare till slut lyckades övermanna galningen och sedan höll honom under resten av flighten. En av de passagerare som varit med om att rädda planet, och som fått kläder förstörda och rivsår, berättade att flygbolaget överhuvudtaget aldrig hörde av sig till honom. Man kan ju tycka att de borde tackat honom och ersatt honom för de förstörda kläderna. Men så fungerar inte dagens rövardirektörer med sina fina examina från Harvard eller Handelshögskolan. Dessa smarta, unga, välklädda civilekonomer har helt andra prioriteringar än företagets bästa eller kunderna. De var säkert jätterädda för att passagerarna skulle begära stora skadestånd från Air Canada för det som hänt, och var förmodligen arga på dem som räddade planet (fast det skulle de ju aldrig våga erkänna ens för varandra). Antagligen hade de tyckt det varit bättre om planet störtat och alla dött, för då hade ju försäkringen utfallit och saken varit ur världen. Nu spekulerar jag givetvis, men intuitivt så tror jag ändå att det ligger något i det jag säger. Jag har som sagt inte mycket till övers när det gäller det rövarpack som leder alltför många företag i vår tid.

En sak är säker, när ”Bergsingenjörn” (Axel Ax:son Johnson jr) under 60- och 70-talen ledde Johnsonkoncernen, och om något liknande då hade inträffat på någon av bolagets fartyg, så hade han agerat på ett helt annat sätt gentemot de passagerare som räddat fartyget. Den saken är helt klar. Han kanske inte var världens bästa demokrat, och han kanske inte hade rätt genusperspektiv med moderna mått mätt, men han var utan tvekan en hedersman av den typ som en gång genom driftighet och hårt arbete byggde upp vårt välstånd (som nu rövardirektörerna plundrar efter bästa förmåga).

Nu har det ju alltid funnits rövare i och för sig. På 1800-talet fanns skeppsredare som medvetet tog för mycket last på fartygen (vilket var livsfarligt) – sjönk fartyget (och alla ombord dog) så utföll en saftig försäkring och kom fartyget fram ja då tjänade de extra på att fartyget var överlastat (fenomenet var speciellt vanligt i England och tusentals sjömän fick sätta livet till på grund av redarnas girighet). Detta ledde till att myndigheterna målade märken på skrovens utsida, vilka visade hur djupt fartyget fick ligga i vattnet (ju mer last desto djupare ligger fartyget). Dessa märken kallas Plimsollmärken och är uppkallade efter den brittiske parlamentsledamoten Samuel Plimsoll, som engagerade sig i sjösäkerhetsfrågor. Alla världens fartyg måste idag ha sådana märken.

Apropå ekonomi så har ju börserna åkt jojo upp och ned de sista dagarna och jag läste ett uttalande från en ekonom, som menade att börsen idag fungerar på ett sätt som gör att den lever sitt eget liv och är nästan omöjlig att överblicka. En hel del av handeln med aktier etc sker idag genom datorer som köper och säljer på egen hand. En ekonom berättade för mig att de riktiga aktieklipparna har supersnabba datorer som håller koll på alla börserna. Upptäcker datorn att en viss aktie är 10 öre billigare på Tokyobörsen än på NewYorkbörsen, så köper datorn på eget bevåg så många aktier som det bara går och säljer dem sedan omedelbart på NewYorkbörsen. Rör det sig om många aktier och många sådana här affärer per dag blir det stora vinster.

Tidsfaktorn är avgörande och börshajarna slåss om att få placera sin dator så nära hubben som möjligt, för att därmed vinna några nanosekunder (miljarddels sekunder) i tid. Signalerna färdas ju med ljusets hastighet (1 cm tar ungefär 0,03 nanosekunder) och hinner en viss köpare 0,03 nanosekunder före en annan köpare, så blir det han som gör affären. Man försöker också skaffa sig de bästa och snabbaste programmen för att vinna tid. Att få lägga sin dator några centimeter närmare hubben och att ha en supersnabb programvara ger således en stor fördel. I och för sig låter det ganska spännande, men jag kan inte se vad det har med seriös affärsverksamhet att göra. Man kan knappast bygga ett samhälle på den typen av affärer. Det verkar ju mer handla om något slags dataspel eller kanske snarare roulette.

Överhuvudtaget är börsen, som den fungerar idag, något mycket märkligt. Ett företags verkliga värde (byggnader, maskiner, kunskaper etc) tycks inte ha någon större betydelse för börsen, utan det är vad man förväntar sig av företaget som tycks vara utslagsgivande. Företag som presenterar resultat eller prognoser, som milt sagt är friserade, stiger som raketer. Man använder alla möjliga trick för att få så bra siffror som möjligt (utan att direkt bryta mot lagen). Under IT-bubblan såg vi företag som aldrig levererat något, ja som inte ens existerade i egentlig mening, och som enbart bestod av några unga killar med en idé (ja kanske inte ens en seriös idé utan mer en aning om en idé) men som börsen trodde på. Dessa företag var plötsligt värderade till hundratals miljarder utan att ha levererat någonting. Ofattbart! Och inte konstigt att det kraschade.

Och under sista finansbubblan skapade man artificiella värdepapper, vilka byggde på fattiga människors huslån (som dessa hade föga möjlighet att någonsin betala tillbaka). Genom skapade förväntningar så drevs värdet på dessa konstgjorde börspapper upp till astronomiska belopp. Vem som helst, utom möjligen en ekonom, måste inse att något sådant inte kan fungera i långa loppet. Det finns trots allt en verklighet och den kan vi inte lura. Inga integraler, differentialekvationer, kaosteorier eller matriser kan förändra verkligheten, som är väldigt enkel. I den verkliga världen kan man inte göra av med mer än vad man har (om man inte lånar pengar, men dessa måste förr eller senare betalas tillbaka). Och man kan inte köpa mat som ingen odlat eller köpa produkter som ingen tillverkat (eller kanske inte ens uppfunnit) etc.

Som ett exempel på en ”framgångsrik” svensk finansman kan vi ta Christer Gardell. Hans har själv redogjort för sin strategi, som är lika enkel som den är omoralisk; Finn undervärderade företag, köp aggressivt, ta makten över bolaget, höj dess värde, plocka hem kapitalet, sälj. Inga olagligheter, enbart krass matematik.

Visst, jag förstår att detta fungerar. Men att köpa och sälja företag på detta kortsiktiga sätt, som mer framstår som girighet än som entreprenörskap, kan inte bygga ett samhälle. Givetvis kan det finnas situationer när det kan vara konstruktivt att köpa och sälja företag och slå ihop företag och liknande, men i princip måste seriös affärsverksamhet bygga på helt andra premisser. Att driva ett företag är en sak, att köpa och sälja företag är en helt annan sak. Det är ungefär som skillnaden mellan att bo i ett hus och att vara fastighetsmäklare som skall sälja detta hus. Husägaren och mäklaren har ju helt olika känslor för huset.

Vi ser idag hur den ekonomiska verkligheten börjar komma ifatt Västvärlden. Till och med USA har överskridit sina kreditgränser. För att hålla massorna lugna har politikerna sålt ut sina länder (i Sverige har vi lagt ned försvaret, vi har sålt ut de statliga företagen och även stora delar av den tunga industrin). Visst, detta kan skjuta upp det smärtsamma ögonblick när vi måste ta konsekvenserna av vårt slösaktighet. Men förr eller senare kommer detta ögonblick.

Kanske har den västerländska kulturen börjat närma sig vägs ände. Om och när den går under har egentligen inte så mycket att med materiella förhållanden att göra. Det handlar huvudsakligen om moral. Kapitalism utan moral är lika ond som kommunismen och skapar på sikt en vedervärdig värld. Och dessutom är det inte hållbart. Kravallerna i England under den senaste veckan visar på både mångkulturens och vulgärkapitalismens och omoralens konsekvenser. Genom den senaste tidens avslöjanden i England om skandaler inom media, poliskår med mera, tappar vanliga människor respekt för samhället. Och när de ser direktörernas girighet tappar de respekt för de som leder samhällets ekonomiska utveckling. Jag ursäktar inte på något sätt de människor som bränner upp butiker och plundrar och misshandlar. De är inga revolutionärer, de är bovar och skurkar och inget annat. Och skall behandlas som sådana, dvs med hårdhandskar. Men ändå, vi ser hur samhället idag är som en pyrande vulkan, eftersom så många människor är frustrerade. De har ingen röst, ingen möjlighet att påverka (de känner att det demokratiska systemet sviker dem, eftersom det är så korrumperat och politikerna så ohederliga eller så politiskt korrekta att det inte ens är någon idé att rösta).

Den nyligen bortgångne pastor David Wilkerson, superkänd kristen profil och profet, förutspår i sin bok Synen (utgiven 1974) en stor ekonomisk förvirring under den generation som nu lever. Han skriver:
Förenta Staternas regering kommer att reagera på ett överdrivet sätt, då den ser den ekonomiska utvecklingen gå sig ur händerna. Jag ser en flod av nästan panikartade beslut fattas av olika regeringsorgan, men dessa förhastade ansträngningar att få bukt med ekonomin misslyckas.

Guldpriserna kommer att stiga pga att människor söker sin trygghet i guldets värde. Priset på guld kommer att stiga till astronomiska summor, men det kommer att sjunka tillbaka igen. Samma sak gäller för silvret. Tro det eller ej men guldet kommer inte heller att få behålla sitt värde.

Wilkerson profeterar också om gigantiska kravaller som kommer att skaka nationerna:
Det kommer att bli upplopp och eldsvådor i storstäder över hela världen. Det kommer att ske plundring – även på Times Square i New York. Vad vi nu upplever är inte en konjunkturnedgång, inte ens en depression. Vi är under Guds vrede.

Kanske är det precis detta vi ser just nu. Guldpriset har nog aldrig varit så högt som nu (guld är till och med dyrare än platina). Men oavsett om man tror på Gud eller ej, så kvarstår det faktum att kulturer går under. Och det som fäller en kultur är ofta brist på moral och inget annat. Moral är det viktigaste kapital en kultur kan ha. Det betyder oändligt mycket mer än naturtillgångar. Att germanerna kunde erövra Romarriket berodde helt enkelt på att Romarriket vid denna tid var sönderfallande. Några hundra år tidigare hade germanerna inte haft en chans mot Rom. Wikipedia skriver:
Orsaken till Västroms fall anses åtminstone i äldre historieskrivning ha varit att Västrom inte kunde försvara sig mot alla germanfolk som attackerade riket. Västrom erövrades därför av goter, vandaler m.fl. Sanningen är snarare att imperiet stegvis upplöstes.

Kanske är Västvärlden idag inget annat än ett ruttnande lik som håller på att upplösas. Och liklukt kan man gradvis vänja sig vid. Därför känner vi kanske inte stanken. Vilket kanske är synd. Hade vi känt stanken, hade vi kanske varit beredda att göra något åt saken.

torsdag 11 augusti 2011

Lite av varje om media

Apropå det jag tidigare skrivit om Anders Breivik och hans illdåd i Norge och att många media betonat att han är kristen (Aftonbladet skrev till och med kristen med fetstil), så har jag fått reda på att det finns något som heter ”Etiska regler för Press, Radio och TV”. Regelverket är sammanställt av media själva och säger i punkt 10:
Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Anger man att Breivik är kristen måste man således mena att detta har ”betydelse i sammanhanget”. Om man menar att hans kristna tro saknar betydelse i sammanhanget, bryter man ju mot sitt eget regelverk genom att nämna hans "kristna tro". Som jag visat i tidigare artiklar så kan Breivik omöjligen vara kristen, i varje fall om man med kristen menar samma sak som vad Bibeln och Jesus och NT:s olika författare menar. Och någon annan innebörd av kristendomen kan knappast vara meningsfull.

”Men”, säger någon, ”man talar ju ofta om islam i samband med terrordåd. Varför skulle man då inte nämna kristendomen om förövaren kallar sig kristen?”. Fel! Svenska media (varje fall) är noggranna med att inte nämna islam i samband med terrordåd och annan brottslighet. När det gäller terrorism talar man om islamismen, och är mycket noga med att explicit påpeka att islam inte har någonting med islamism att göra, vilket är helt fel – islams heliga dokument uppmanar gång på gång muslimerna att använda våld för att sprida islam, både som religion och som politiskt system. Svensson, däremot, kopplar kanske rent instinktivt ihop islam och terror, och Svensson har rätt, medan media har fel.

Kristendomens heliga skrifter, å andra sidan, är mycket noggranna med att påpeka det felaktiga i att använda våld i något som helst sammanhang. Därför är det relevant att nämna islam i samband med terror (terroristerna följer bara Muhammeds order) medan det är helt fel att nämna kristen tro i samband med terror. Brevik, som inte är kristen i Bibelns mening, följde inte Jesu undervisning på något sätt. Tvärtom – han bröt mot Jesus bud så totalt som man kan bryta mot någonting.

När det gäller vanliga brott går media väldigt långt för att skydda invandrare och speciellt muslimer. Man uppger i stort sett aldrig namn eller etnicitet om förövaren är muslim eller invandrare. Så är inte fallet när det gäller brottslingar som är etniska svenskar. Det har till och med gått så långt att om media inte nämner namn och liknande, när det gäller en dömd brottsling, så vet man nästan säkert att det handlar om en invandrare. Jag känner till flera fall där polisen efterlyst rånare och då angett i signalementet att en eller flera av dem varit färgade (svarta) eller sett ut att komma från Mellanöstern etc, medan media samtidigt tagit bort denna information.
Ett exempel: Den tredje augusti i år rånades en man i Västerås på cykel, plånbok och mobiltelefon av tre män. Rånet skedde vid 12-tiden, dvs mitt på dagen. I Vestmanlands Läns Tidning beskrevs gärningsmännen som ”tre för målsägaren okända män”. Samtidigt, enligt polisens hemsida, så var en av gärningsmännen svart (det var han som hotade målsägaren med kniv) och de två andra såg ut att komma från Turkiet.

I sin iver att vara politiskt korrekta försvårar således media polisens arbete (genom att utelämna viktiga uppgifter om de misstänktas signalement). Om allmänheten vet ungefär hur bovarna ser ut kan polisen kanske få tips från någon som sett dem fly. Allmänhetens möjligheter att hjälpa polisen blir ju nästan noll när det enda de vet är att polisen spanar efter ”tre okända män”.
– Bzzzz bzzzz (telefonen ringer).
– Polisen Västerås.
– Hallå, jag har ett tips, jag har sett tre okända män på Kungsgatan. Det kan ju vara rånarna. Kom omedelbart!

Ridå!

I punkt 13 i medias eget regelverk säger man:
Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.

Hehehehehehehe… (desperat, förtvivlat skratt). Jag kan garantera att kristna (och politiskt inkorrekta personer) i stort sett aldrig någonsin får tillfälle att ”bemöta kritiken”. Och får de tillfälle, så är detta nästan alltid kosmetiskt. När de ena parten (den som kritiserar de kristna) får flera minuter i Rapport, så får den kristne 20 sekunder (problemet är att det som är politiskt korrekt kan presenteras i några få meningar, medan det som är politiskt inkorrekt kräver en ganska lång argumentering för att människor skall förstå vad man menar). Jag har själv varit utsatt för detta åtskilliga gånger.

När jag för några år sedan höll en pressuppmärksammad föreläsning om Intelligent Design (ID) vid Linköpings Universitet, hade Vetenskapsradion (som ändå inte är de värsta när det gäller att vinkla – men när det gäller ID, evolution och liknande, ja då firar de fullkomliga vinklingsorgier) en hel avdelning på sin hemsida om min föreläsning. När man skulle förklara för läsarna vad ID innebär, överlät man detta till professor Dan Larhammar (en av Sveriges mest aggressiva ateister). Larhammars beskrivning av ID var grovt missvisande och representerade föga hur t ex jag ser på saken. Och det var ju trots allt min föreläsning det handlade om. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion och frågade varför jag inte blev tillfrågad, hade han inget svar, utan menade att det nog berodde på ett misstag. Jojo, det kan man ju tro på. Som sagt SR och SVT är inte alls Publicservice. De står, med vissa undantag, för vänsterateistservice och inget annat.

Att vara Publicservice innebär att man står i allmänhetens tjänst (även de kristna tillhör allmänheten) och att utbudet skall präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald och att utbudet dessutom skall vara opartiskt och sakligt. Humanistiskt är kanske utbudet. Åtminstone om man med humanism menar att man representerar Humanisterna (ateisternas förening i Sverige). Demokratiska är man knappast. Vore man det, så skulle man också låta icke-politiskt korrekta personer komma till tals (demokrati betyder att respektera åsikter man själv inte delar). Folkbildning sysslar man utan tvekan med, även om vinklingen gör att det hela kantrar ganska så mycket. Men inom vissa områden, som är fullständigt okontroversiella (t ex kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg), så kan man nog säga att SR och SVT uppfyller sitt uppdrag när det gäller att bilda allmänheten. Mångfald, ja där sviker man sannerligen sin uppdragsgivare – som är svenska folket och ingen annan. Politisk korrekthet innebär inte mångfald utan enfald i dubbel bemärkelse. Dels för att endast en enda åsikt är tillåten, och dels för att politisk korrekthet är så ofattbart fördummande (eftersom ingen verklig diskussion tillåts, tränas inte människor i den ädla konsten att tänka och dra slutsatser – media drar ju slutsatserna och allmänheten tillåts bara säga ja och amen till detta och upphör därmed att tänka själva).

Läsaren känner säkert till tittarstormen som blev efter programmet ”Allsång på Skansen” för någon vecka sedan, där ”humorgruppen” Grotesco gästspelade och drev med religion. Man hade en liten kör under ledning av någon som skulle föreställa en frikyrkopastor och i sångtexten sjöng man om att allt ont i världen är de homosexuellas fel. Detta var uppenbarligen inte riktat mot de homosexuella utan mot de troende (även om en del homosexuella tydligen tog illa vid sig). Man lade alltså åsikter i de kristnas mun, som definitivt ingen lärjunge till Jesus hyser. Enligt vad som sagts officiellt så medverkade också en ”rabbin” och en ”muslim”. Det var ju smart tänkt, eftersom på så sätt skulle de kristna inte kunna anklaga SVT för att enbart kritisera kristendomen (man vet givetvis på SVT att islam också är negativ till homosexualitet – enligt kristendomen är homosexualitet en synd, men enligt islam så skall en gift man som begår en homosexuell handling dödas, medan en ogift man skall piskas med 100 rapp). Samtidigt så är man på SVT smart och försiktig (alternativt feg). När man tittar på inslaget så ser man ingen muslim. I stället ser man någon som skulle kunna vara en hindu eller sikh men som har en palestinasjal (det skall väl vara muslimen antar jag). Så om muslimerna skulle klaga eller hota kan man alltid säga att personen i fråga inte alls föreställer en muslim. Smart va?! Jag vill minnas att "pastorn" hade en Bibel i handen, medan jag inte kan erinra mig att "muslimen" hade någon Koran i handen (rätta mig om jag har fel här, tack). Det skulle de knappast våga.

Man undrar hur länge det skall dröja innan media tar sitt ansvar som demokratins försvarare. Visst gör media vissa saker bra, när man t ex avslöjar översittarfasoner och rena brott hos politiker och giriga direktörer och andra personer i maktställning. Men samtidigt driver man tyvärr sin linje, där man kraftigt negativt vinklar allt som handlar om konservativa värden (familjen, äktenskapet, nationen, att vara hederlig och arbetsam) och kristen tro, och förlöjligar detta (samtidigt som man höjer islam till skyarna). När man skriver om USA finns alltför ofta (inte i alla media dock) en underton av negativism. Och när man skriver om Israel – ja då handlar det inte längre om en negativ underton, utan då uppvisar man (med få undantag) ett direkt, öppet hat. Det oroväckande är att SR och SVT nästan är de allra värsta när det gäller att negativt särbehandla allt som inte är politiskt korrekt. De sviker alltså å det grövsta sitt publicserviceuppdrag! Personligen anser jag att både SR och SVT skulle bli betalkanaler, så kan den som hatar Israel prenumerera på dessa kanaler. Sedan kan Staten stå för en gratiskanal, som enbart sänder samhällsinformation och liknande. När det gäller pressen så är Aftonbladet kanske den värsta av de stora tidningarna när det gäller att hata Israel. Samtidigt finns där ibland väldigt bra och politiskt inkorrekta reportage (om andra saker). Men deras negativa särbehandling av Israel är en skam mot allt vad professionell journalism heter.

Jag skall försöka att fortsättningsvis inte skriva så långa bloggar (annat än i undantagsfall) så jag slutar här. Men jag återkommer ganska snart med en synnerligen kontroversiell blogg. Så håll i hatten så länge. Och sätt på säkerhetsbälte och störthjälm nästa gång du går till min blogg!

lördag 6 augusti 2011

Independent of Truth

The Independent (vilket alltså betyder ”Den Oberoende” – jag förmodar man avser ”Oberoende av påverkan”, men tyvärr tycks namnet snarare stå för ”Oberoende av sanning”) är en av de många brittiska tidningar som är negativt vinklade när det gäller Israel.

Alldeles nyligen (4/8 2011) publicerade man en rättelse med anledning av en tidigare felaktig artikel skriven av Robert Fisk. I den ursprungliga, felaktiga artikeln, som publicerades den 15/4 2011, påstods att den saudiske prinsen Nayef bin Abdul-Aziz Al Saud den 11 mars i år hade beordrat sina säkerhetsstyrkor att inte visa någon nåd och att använda skarp ammunition mot obeväpnade demonstranter. I artikeln påstod Fisk bl a, att The Independent hade tillgång till den ”extraordinära och upprörande” ordern från prins Nayef och skrev att detta är ”värt att undersökas av Internationella Domstolen i Haag”.

Nu har det visat sig att det dokument man hade tillgång till var förfalskat och man skriver i sin ursäkt den 4/8:
I sin fredagskrönika den 15 april 2011 (”Det arabiska uppvaknandet – har varit på väg sedan länge”), citerade Robert Fisk från en order som sades vara utfärdad av den saudiske inrikesministern, Hans Kunglig Höghet Prins Nayef bin Abdul-Aziz Al Saud den 11 mars, och som hävdade att Prins Nayef beordrat sina säkerhetsstyrkor att inte visa någon nåd och att använda skarp ammunition mot obeväpnade demonstranter.

Även om denna krönika publicerades i god tro, så accepterar vi nu att den aktuella ”ordern” i själva verket är en förfalskning, och att Prins Nayef inte utfärdade någon sådan order. Vi ber uppriktigt och ärligt Prins Nayef om ursäkt för den skada och den förlägenhet som vår krönika har orsakat honom.

Det felaktiga påståendet är nu borttaget ur originalkrönikan, som fortfarande finns kvar på tidningens hemsida.

Allt detta är givetvis jättebra. En tidning erkänner att ett felaktigt påstående i en artikel är felaktigt (redan detta är mer än vad man kan förvänta sig). Artikeln rättas och man ber den man förfördelat om ursäkt. Mycket, mycket bra! Det är precis så det skall gå till. Vem som helst kan ha fel. Det har vi alla ibland. Och erkänner man sitt fel och ställer allt tillrätta, så är saken ur världen.

Men, men – då kommer vi nu till samma tidnings behandling av landet Israel. Då tycks helt andra principer gälla. I oktober 2006 skrev samme Robert Fisk (som för övrigt är en notorisk israelhatare) en artikel, i vilken påstods att Israel hade använt uranbaserade vapen i södra Libanon under kriget 2006.

Av fotografierna att döma tycks det som att The Independent vill antyda vissa saker.

Precis som när det gäller den saudiska ordern så bevisades detta påstående vara falskt bara några dagar efter att artikeln hade publicerats. Men ännu idag, nästan 5 år senare, väntar vi fortfarande på en rättelse i The Independent och att tidningen ber Israel om ursäkt. Och inte nog med det. Artikeln finns fortfarande kvar på The Independents hemsida i oförändrat skick.

Det tycks som att The Independent, vars namn är så förpliktigande (det antyder ju att man är oberoende av påverkan och av förutfattade meningar etc), uppvisar ett stort mått av arrogans och bristande sanningskärlek. Kanske borde man byta namn till The Dependent? Ett land som Saudiarabien med i princip obegränsad tillgång till pengar, och som skulle kunna göra livet oerhört surt för The Independent (om saudierna använde en eller annan miljard för att driva ett åtal mot tidningen) får sin rättelse plus att tidningen gör en riktig pudel. Israel, som man av erfarenhet vet inte driver sådana här mål, får inte någon rättelse eller ursäkt.

Som ytterligare faktor (eller detta kanske snarare är den viktigaste faktorn) finns säkert också ett djupt hat mot staten Israel eventuellt parad med ett stort mått av den antisemitism som tyvärr, i mina ögon, fläckar Storbritanniens rykte som en av demokratins och yttrandefrihetens hörnpelare. Hur mycket jag än tycker om England och engelsmän har jag svårt för deras arabofili och deras antisemitism. Den senare tar sig visserligen inte alls samma uttryck som den gjorde i Tyskland och vissa andra ställen. Men ändå, engelsmän i allmänhet tycker helt enkelt inte om judar. De tycker judar är motbjudande (jodå jag generaliserar, men att det finns undantag är så självklart att det inte behöver påpekas). Samtidigt har de, och speciellt har de haft, en synnerligen romantisk bild av araber (som jag brukar kalla Lawrenceavarabiensyndromet). Med tanke på hur muslimerna i England blir fler och fler och sakta men säkert flyttar fram sina positioner, kan man undra hur länge engelsmännens romantiska bild av araberna kommer att bestå. Kanske håller den redan på att krackelera.

Nu är inte Sverige ett dugg bättre. Med vissa undantag är svenska media (inkluderande Publicservice) minst lika vinklade när det gäller Israel och Mellanöstern. Men det är en annan och minst lika sorglig historia.

fredag 5 augusti 2011

Ideologiska dimridåer

I en riksdagsdebatt 26/1 2011 (dvs före Breiviks illdåd) vidhöll partierna på vänsterkanten att det huvudsakliga terrorhotet mot Sverige inte kommer från radikal islam utan från högerextremismen (en åsikt som torde vara ganska svår att försvara). Under efterdyningarna till terrordåden i Norge har denna åsikt blivit allmänt gångbar, och den svenska politiska korrekthetens företrädare talar nu i munnen på varandra, och skriver i papperet på varandra (eller hur man nu skall uttrycka det), i sin iver att försöka övertyga sina lyssnare, tittare, läsare att den absoluta majoriteten av terrordåd i Västvärlden i allmänhet, och i Europa i synnerhet, inte begås av islamister utan av diverse olika separatistiska grupper (ETA, IRA mm) och/eller högerextremistiska grupper.

Tino Sanandaji, svensk-kurd och civilekonom, som precis doktorerat vid University of Chicago, ger på sin blogg den 20/2 2011 en analys av terrorismen i Västvärlden. Han skriver där följande:
Detta är det blogginlägg som tagit mig längst tid att skriva. Jag gick igenom varenda terroristattack i Europa och Nordamerika i den omfattande RAND Database of Worldwide Terrorism Incidents de senaste 10 åren (ca. 4000 incidenter). Terroristerna delades upp i muslimer och icke-muslimer, och när RAND inte ger information om troliga eller bekräftade gärningsmän och det inte finns några starka misstankar, så har jag antagit att de var icke-muslimska för att räkna med försiktighet.

Ser man till alla människor som dödats i terrorattacker i Europa och Nordamerika de senaste 10 åren, så utfördes attackerna till 97% av muslimska terrorister, eller 4703 dödade av totalt 4873. Merparten i 11 september ensamt. Men även om vi utesluter 11 september-attackerna, utgör andelen av dödsfall på grund av muslimsk terror 91%.

En hel del av återstoden utgörs av ett antal dödliga (och av västerländska media under-rapporterade) muslimska terrorattacker i Ryssland.

Men om vi bara tittar på Västeuropa, är andelen dödsfall pga terror de senaste 10 åren, ändå till 79% orsakade av muslimska terrorister.

De återstående 68 döda av 319, har begåtts av IRA och andra inhemska terrorister. I en jämförelse, dödades tre gånger så många människor enbart i attentaten i Madrid under 2004 – än i alla attacker av ETA, IRA, korsikanska separatister, högerextrema terrorister och alla andra icke-muslimska terroristattacker i Europa – under de senaste tio åren tillsammans.

Tänk på att jag inte inkluderar några islamistiska terrorattacker från Mellanöstern, Sydostasien, Afrika eller någon annanstans än Europa och Nordamerika. Baserat på data från det amerikanska State Department, och jag säger detta med ofattbar fasa, tycks dessa attacker ha dödat över 10.000 människor per år under dessa tio år.

Lägger vi därtill ”julbombaren” i Stockholm så kunde siffrorna ytterligare talat till islams nackdel. Nu dog bara bombaren själv (antagligen på grund av klumpigt handhavande av sin utrustning plus vissa andra för allmänheten lyckliga omständigheter), men i värsta fall kunde kanske flera hundra människor ha dött.

Snandaji skriver vidare:
I Spanien och Nordirland i synnerhet, begår inhemska terrorister massor av små terrorattacker varje år. Vanligtvis dödas inte någon i dessa attacker, och det verkar ofta inte syfta till att döda någon heller. Ett typiskt exempel från RAND-databasen:

”Huvudkontoret för spanska socialistiska arbetarpartiet (PSOE) i Baranain, fick flera fönster sönderslagna när det attackerades med stenar. Skadan beräknas till 50.000 pesetas.”

”En grupp radikaler attackerade en Renault-återförsäljare genom att starta en brand som skadade tre skåpbilar som tillhör företaget. En behållare med brandfarliga vätskor och fyrverkeri-raketer användes för att starta elden.”

al-Qaida å andra sidan specialiserar sig på att med ett fåtal spektakulära attacker försöka döda så många som möjligt.

Så, om vi bortser från dödsfall och behandlar varje attack som lika, kan du visa att islamister begår ett mindre antal terrordåd än inhemska terrorister. Denna absurda metod sätter alltså likhetstecken mellan att flyga in i tvillingtornen den 11 september, och när ETA vandaliserar några fastigheter i Spanien (det är ju båda 1
attack trots allt).

Detta är till exempel vad Sveriges största dagstidning DN gör, med hjälp av en rapport från Interpol om antalet terrorattacker i Europa, och konkluderar sen att ”islamistiska terrorattacker är ovanliga i Europa”.

Mina beräkningar visar att DN vilseleder sina läsare. Som vanligt när det gäller frågor som är höljda i politisk korrekthet, gör allmänheten bättre i att förlita sig på sina egna intryck än alla ”forskare” och ”experter” i media.

Dessutom är de islamistiska terrorgrupper som finns i Europa inte just nu intresserade av att syssla med terror här. De har en fristad i Europa – i stort sett alla media, flertalet politiker och hela Godhetskören står på deras sida – och de kan i lugn och ro planera och delta i terrordåd i Mellanöstern etc och sedan återvända till tryggheten i de europeiska länderna. Väl vetandes att de inte kan utlämnas till något muslimskt land, eftersom de då riskerar dödsstraff och europeiska länder inte utlämnar människor i sådana fall. Men islamisternas relativa passivitet kan snabbt komma att ändras om Europas attityd till islam hårdnar.

DN, SVT, SR m fl medier plus de flesta debattörer (vad nu detta ord innebär) plus våra politiskt korrekta politiker (ett spännande uttryck eller hur?) gör allt för att lägga ut sina ideologiska dimridåer och förvilla allmänheten. Allt för att vägen till det efterlängtade paradiset – det maximalt mångkulturella samhället – skall te sig så rosenröd som möjligt. Oron för terrordåd från radikala islamister avfärdas av ”det upplysta” etablissemanget som islamofobi (trots att verkligheten visar att denna oro är synnerligen befogad) medan oron för högerextremistiska terrordåd klassas som synnerligen befogad (trots att Europol i sin rapport för 2010 konstaterar att av 249 terrordåd inom EU det året inget av dem var kopplat till högerextremistiska grupper).

Det tycks som att vi här har fått helt nya definitioner av vissa begrepp. I kulturelitens världsbild så har tydligen ordet ”islam” helt enkelt blivit en synonym till ordet ”god” medan ”högerextrem”,"kristen" och "konservativ" har blivit synonymer till ordet ”ond”. På så sätt tömmer man orden på deras verkliga innehåll och låter orden helt enkelt bli byggstenar för ett politiskt korrekt cirkelresonemang, där allt som bekräftar den politiskt korrekta synen är sant medan allt som inte bekräftar den är falskt. ”Om kartan inte stämmer med verkligheten gäller kartan”, som vi skämtsamt brukade säga i lumpen. Att resonera på detta sätt är nog dessvärre att göra det hela lite väl enkelt för sig. Politik som inte bygger på verkligheten kan knappast skapa en bättre värld. Men i ideologins och den politiska korrekthetens värld så finns ingen verklighet. Den skapas av våra drömmar om paradiset. Låt mig då påminna läsaren om att alla drömmar är inte rosenröda. Det finns också mardrömmar. Fruktansvärda mardrömmar.