Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet

I onsdags (12/5 2010) lyssnade jag på P1-programmet Studio Ett kl 17.00. Ett av inslagen handlade om Lars Vilks och den stoppade föreläsningen vid Uppsala Universitet dagen innan. Bl a så intervjuade man en av de muslimer som försökte och lyckades stoppa föreläsningen. Tonläget hos reportrarna var förstående och muslimen i fråga behandlades med silkesvantar. Det var tydligt att man hade full förståelse för att han och andra muslimer kände sig kränkta. Han fick god tid på sig och fick till och med göra en appell till svenska folket. Det var länge sedan jag upplevde att någon behandlades så välvilligt av SR:s reportrar. Det han sade ifrågasattes inte och några konfronterande frågor förekom inte, som t ex, ”Ni har ju flytt till Sverige undan förtryck säger ni, varför kan ni då inte acceptera den yttrandefrihet vi har i Sverige. Ni kan ju inte komma hit och förtrycka oss eller hur?”.

Tyvärr (för reportrarna på SR) måste man ju på SR på något sätt upprätthålla sina anspråk på att vara ett Publicserviceorgan, så därför lät man också en reporter från Expressen komma till tals. Jag antar att hon hade skrivit något i ämnet. Hon försvarade Lars Vilks’ föreläsning och menade att yttrandefriheten även måste innefatta rätten att yttra sådant som vissa människor upplever som kränkande. Här var tonläget hos StudioEtt-reportrarna ett helt annat. Rösterna vibrerade av upprördhet och aggressivitet, ja det stockade sig nästan för dem, och det stod helt klart på vilken sida Studio Ett stod. Och nu minsann kom man med skarpa invändningar. Ett av deras (dåliga) argument var, att i så fall borde man ju tillåta barnpornografi, om nu allt skall vara tillåtet. Och det är ju förbjudet, eller hur? Ett synnerligen korkat argument. Barnpornografi innebär att man utsätter barn för sexuella handlingar och filmar eller fotograferar detta. Här handlar det om dels ett lagbrott (otukt med minderårig), dels om kränkning av en nu levande person (ärekränkning är en straffbar handling) och speciellt om kränkning av ett oskyldigt barn. I Vilks fall handlar det om en ”kränkning” av en person som varit död i 1 400 år. Det finns ingen lagparagraf som förbjuder oss att karikera eller kränka Gustaf Vasa eller Shakespeare. Och Sverige är en rättstat. Det som är olagligt skall straffas, men det som är lagligt skall tillåtas (eller också skall lagen ändras).

Man upphör aldrig att förvånas över P1, som inte på något sätt lever upp till sitt Publicserviceåtagande, utan som ständigt vinklar verkligheten. Visst, program om kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg är säkert bra, men så fort det handlar om kontroversiella ämnen (Israel, islam, USA, abort, homoadoptioner, kristen tro etc) så förvandlas man till en propagandacentral. Den arabiska TV-kanalen Al Jazeera uppvisar betydligt större integritet när det t ex gäller konflikten Israel-Arabstaterna än vad P1 gör. Under Gazakriget, för ett och ett halvt år sedan, sänkte sig P1 till oanade avgrunder av partiskhet och vinkling. Någon gång lät man motvilligt Israel komma till tals, samtidigt som israelhatande norska läkare fick säga precis vad de ville utan att bli avbrutna. Al Jazeera å sin sida, lät varje dag under kriget en israelisk arabisktalande officer komma till tals och i 5 minuter ge Israels syn.

Förmodligen trodde sig reportrarna på Studio Ett göra muslimerna en stor tjänst. I själva verket gör de muslimerna en ödesdiger otjänst. Folk kommer att bli så arga på muslimer, när de ser hur vinklat det är (folk är inte så lättlurade som vissa reportrar tycks tro), att man i stället för att skapa förståelse för islam, skapar motsatsen. Om vi skall få förståelse för olika invandrargrupper, måste vi uppmuntra de grupper som vill följa svensk lag, och inte de grupper som med våld och hot försöker ta kontroll över det svenska samhället, vilket det faktiskt handlar om här.

Varje gång jag får tv-licensfakturan och läser i den medföljande broschyren mår jag nästan fysiskt illa. Låt mig citera vad som stod där för några månader sedan.

Du som betalar tv-avgiften gör någonting viktigt, även om du bara följer lagen. Genom att du själv bidrar till finansieringen av våra gemensamma kanaler, blir du samtidigt en garant för ett demokratiskt system. Du gör det möjligt att sända både breda och nischade program och låta såväl mäktiga som svaga röster komma till tals.

Att kunna titta på tv-program och lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen är långt ifrån en självklarhet…

Ja, det låter det. SVT och SR verkar inte alls för ”ett demokratiskt system”. De verkar för den politiska korrektheten, dvs de åsikter som en liten minoritet av intellektuella psykopater (psykopater skall här tolkas som maktmänniskor) hyser. De ”svaga röster” som möjligen kommer till tals är de röster som är politiskt korrekta. Dvs homosexuella, muslimer, ateister etc. Kristna kommer i stort sett aldrig till tals. De som försvarar Israels agerande kommer inte heller till tals. De får aldrig tala till punkt och ofta har man efteråt någon person som plockar sönder det som sagts. Och till sist, det kanske är sant att SVT och SR är oberoende av ”politiska eller kommersiella intressen”. Dvs SVT och SR styrs inte formellt av politiska eller ekonomiska organisationer. Men det som förs fram i dessa kanaler styrs av reportrarnas, programchefernas etc egna politiska agendor (marxism, ateism, antisemitism, kristendomshat etc). Och den styrningen är mycket starkare, eftersom den kommer inifrån, från reportrarnas egna hjärtan (eller vad de nu har i stället för ett hjärta). Deras credo verkar vara, ”Det som är värt att kämpa för, är värt att ljuga för”. Det märkliga är att SR och SVT får fortsätta att svika sina Publicserviceåtaganden, utan att statsmakten ingriper. Personligen anser jag att ledningen för dessa kanaler skulle sparkas. De reportrar och redaktionschefer som inte kan vara objektiva skall också sparkas. De kanske kan få jobb på Grönköpings Veckoblad, där man ju skildrar en fiktiv, påhittad verklighet (precis som man gör i P1). Att få ”lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen” tycks långt ifrån vara en självklarhet i Sverige.

Men låt oss återvända till diskussionen kring Vilks föreläsning. Jag kan inte minnas att P1 reagerade särskilt starkt över EcceHomo-utställningen i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan, som innebar en synnerligen grov kränkning av Jesus. Då stod man på ”yttrandefrihetens” sida. Hösten 2009 kritiserade JO Linköpings kommun för att deras tjänstemän våren 2009 (har jag för mig, möjligen var det 2008) tog ner en punkaffisch från kommunens anslagstavla, som visade Djävulen, bajsande i huvudet på Jesus (nu skojar jag inte – det är faktiskt sant). Affischen gjorde reklam för ett musikarrangemang, ”Punx against Christ”, som ägde rum i kommunens musikhus. Orsaken till att man tog ner affischen var att många människor hörde av sig, eftersom de kände sig kränkta. Då var minsann yttrandefriheten helig. Jag kan inte minnas att SR var upprörda över denna affisch eller uppvisade någon som helst förståelse för att kristna kände sig kränkta.

Personligen så stöder jag Ecce Homo och sagda affisch. Dvs det jag stöder är rätten att ha sådana utställningar som Ecce Homo och sätta upp affischer som kränker kristna. Yttrandefriheten får inte begränsas. Sedan kan man givetvis säga, att allt som är tillåtet är kanske inte rättfärdigt. Men det är en annan historia och en annan diskussion. Yttrandefrihet innebär rätten att säga saker som vissa människor ogillar. Allt annat är en parodi på yttrandefrihet. Börjar man begränsa yttrandefriheten, slutar det med att man nästan inte får säga någonting. Muslimerna som bor i Sverige måste acceptera vår syn på yttrandefrihet. Annars bör de flytta härifrån. Eller också arbeta för en lagändring, inom demokratins ram. Dvs inte genom att hota eller skrämma, utan genom att arbeta långsiktigt politiskt (när man ser hur det ser ut i muslimska länder, inser man kanske att detta inte är något realistiskt alternativ).

När man kränker Jesus (eller Buddha, vilket också förekommer), då talar det politiskt korrekta etablissemanget om hot mot yttrandefriheten och JO-anmäler, om någon eventuellt försöker hindra den typen av kränkningar. När man kränker Muhammed och Allah, då upphör plötsligt kravet på yttrandefrihet och man försvarar de muslimer som hotar vår yttrandefrihet. Detta talar inte till islams fördel. Tvärtom!

Personligen har jag inget behov av att kränka muslimer genom att visa bilder som dessa uppfattar som anstötliga. Dvs, jag har inget behov av att kränka, enbart för att såra. Däremot kan det vara berättigat att visa bilder, som av vissa uppfattas som kränkande, bara för att visa att ingen skall inskränka vår yttrandefrihet (det var ju motiveringen till Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer). Så vitt jag kan förstå var Vilks föreläsning i Uppsala inte avsedd att kränka, ja den handlade egentligen inte i första hand om islam, utan var en diskussion om var yttrandefrihetens gränser går. Detta illustrerades med olika bilder och filmsekvenser. Eftersom just muslimer i Västvärlden försöker inskränka vår yttrandefrihet, handlade många av bilderna om Muhammed (det är ju där problemet ligger).

Föreläsningen ägde rum på ett universitet och för att ta del av den var man tvingen att gå dit. Om Vilks hade satt upp kränkande affischer överallt på öppen plats i Sverige, hade det kanske varit en annan sak (fast även detta måste han ha rätt att göra). Men ingen hade bett de muslimer, som var närvarande på föreläsningen, att gå dit. Precis som att jag stänger av TV:n eller byter kanal när jag upplever att programmet jag ser på kränker något som jag håller för heligt, så bör de muslimer som är lättkränkta låta bli att gå på en sådan här föreläsning. Självklart måste man ha rätt att på ett universitet diskutera och föreläsa om yttrandefrihetens gränser. Man måste också ha rätt att exemplifiera det man säger genom att visa bilder som ligger nära eller över yttrandefrihetens gräns. Att diskussioner om yttrandefrihet idag ofta handlar om just islam är muslimernas eget fel. Just för att många människor upplever att yttrandefriheten i Europa hotas av islam, är det viktigt att markera att ingen, jag säger ingen, har rätt att inskränka den. Mitt råd till de muslimer som inte gillar Europas yttrandefrihet är att använda sig av en annan av Europas grundlagsstadgade friheter, nämligen rätten att flytta någon annanstans.

Här kan läsaren se en 11 minuter lång videoinspelning från Vilks föreläsning (vänligen titta på hela videon, för att få rätt bild), som visar hur muslimer avbryter föreläsningen, rusar fram, hur de ropar ”Allah akbar (Allah är stor)” och hur någon också ropar ”Det här landet tillhör oss” eller något liknande. Jag bestrider att Sverige tillhör muslimerna. De har kommit hit som gäster. Tagits emot av oss. Vi har försörjt många av dem i åratal. De har fått gå gratis språkkurser. Anhöriga har fått komma hit och får t o m ett äldrestöd (i stället för pension, vilket kan uppgå till max 10 000 kr/mån efter skatt, dvs mer än vad många infödda svenskar som arbetat hela livet får). Och så har dessa människor oförskämdheten att säga att Sverige tillhör dem och att de har rätt att tala om för oss vad vi får säga och inte säga. Vill de vara svenskar, får de anpassa sig till våra lagar eller också försvinna härifrån. Det är min bestämda uppfattning. Och, om svenskarna inte är beredda att försvara sin yttrandefrihet, ja då förtjänar svenskarna att den tas ifrån dem.

(Youtube gjorde efter ett par dygn ovannämnda film mer svårtillgänglig. Man måste nu registrera sig på Youtube och sedan logga in och verifiera att man är 18 år för att kunna se den. Motiveringen är att vissa personer skulle kunna uppfatta filmen som stötande. Man undrar vad det sistnämnda har med 18 år att göra)

I slutet av videon från Vilks föreläsning kommer någon representant för universitet fram och säger att föreläsningen inte kommer att fortsätta, varvid muslimerna applåderar och skanderar, ”Muhammed, Muhammed….” Visst, det var en seger för dem. Men var det en seger för yttrandefriheten? Var det en seger för demokratin? Var det en seger för vårt land och vår kultur? Knappast! Läsaren kan kanske tänka sig, utifrån filmen, hur Sverige kommer att se ut, när vi har 2 miljoner muslimer i vårt land om 40 år (eller kanske tidigare). Till de läsare som tycker detta framtidsscenario verkar trevligt kan jag rekommendera, ”Fortsätt att sova sött, dessvärre kommer ditt uppvaknande inte att vara så behagligt. För det kommer, sanna mina ord!”

Apropå droppen som urholkar stenen...

Med anledning av mitt förra blogginlägg fick jag ett intressant mail, som jag fått tillstånd att citera:

Läste ditt senaste blogginlägg vilket var intressant. Särskilt detta att präster nästan alltid beskrivs negativt på svensk TV. Detta var en av de första sakerna min polska fru kommenterade till mig då det är precis motsatsen i Polen. Präster beskrivs nästan uteslutande positivt i polska TV-serier och i polska filmer. I Polen beskrivs präster som sympatiska och i Sverige som osympatiska (eller pastorer ännu mer osympatiska i de fall de råkar vara med, t ex i filmen "Solstorm").

Detta syns också tydligt i DN (med vissa undantag, t ex Wolodarski). Jag orkar bara prenumerera på DN i en månad i stöten på grund av den grova vinklingen i tidningen. När jag läser utländska medier som t ex National Geographic eller Financial Times så lägger inte dom in massa förutfattade meningar i allt dom skriver. Man blir så trött på Sverige ibland, känns som en ankdamm...

Min fru ser denna vinkling väldigt tydligt också, men när jag tar upp detta på jobbet är dom flesta oförstående och fattar inte vad jag pratar om (med vissa undantag här också). Känns som om vi lever i en bubbla i Sverige, man önskar det skulle bli bättre med internet men alla läser ju bara aftonbladet.se här...

Klart detta påverkar att folk tvekar att gå till kyrkan.

Som sagt, det vore trevligt att leva i ett land där journalisterna rapporterar vad som händer och inte försöker tilldela sina personliga åsikter status av objektiv nyhetsrapportering. Det vore underbart om SR och SVT verkligen vore public service organ. Men drömma kan man alltid göra. Och DN ja, "hur djupt har du inte fallit" för att citera Bibeln. Det är nästan ofattbart hur en högklassig tidning kunnat urarta till ett propagandaorgan för politisk korrekthet. Man undrar vad Herbert Tingsten skulle ha sagt om han levt idag. Jag vill uppmana alla som prenumererar på DN att säga upp sina prenumerationer och skriva till redaktionen och berätta varför man gör det. Det kanske kan tvinga tidningen till att bättra sig. Det är skamligt att Dagens Nyheter, en av våra största tidningar, inte tar sitt ansvar när det gäller yttrandefrihet och demokrati. Yttrandefrihet innebär att även låta icke politiskt korrekta åsikter komma till tals.

Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo

Överskriften är ett gammalt latinskt talesätt, som oräkneliga latinelever (på den tiden latin var ett gymnasieämne) lärt sig utantill. Betydelsen är, ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ständigt falla”.

Det är precis så här som public service fungerar. Man kan inte i SVT och SR öppet deklarera sin agenda, dvs att kristendomen är en ond faktor, att familjen är roten till allt negativt i samhället, att alla barn som inte är perfekta skall aborteras, att USA och Israel är roten till allt ont i världen etc, etc. Man skulle givetvis gärna göra det, men då skulle var och en inse att SVT och SR inte är publicserviceorgan, utan att de driver en ateistisk vänsteragenda (vilket de de facto gör). Därför har man tvingats att välja ovanstående, mer subtila väg. Genom att ständigt falla kan droppen urholka stenen. Det tar lite längre tid än att spränga stenen, men på sikt blir resultatet detsamma. Genom att ständigt bombarderas med små antydningar påverkas så svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (dvs de åsikter som de intellektuella psykopaterna har – se min artikel om detta här).

Den observante kan inte undgå att lägga märke till hur man i SVT och SR (och övriga media också för den delen), diskret men ändå effektivt, konsekvent kastar tvivel över sådant man inte gillar och långsamt, nästan omärkligt, hjärntvättar människor till politisk korrekthet (här finner läsaren ett flagrant exempel på detta)

Häromdagen visades i TV1 en spansk film. Programbeskrivningen på SVT:s text-tv löd:

Kärlekens matadorer

Spansk komedi från 1986. En före detta tjurfäktare och en kvinnlig advokat njuter av samma sak - att döda. En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran. Detta är en svart komedi om de mörkaste sidorna i den mänskliga naturen, - sex, våld, passion och död. I rollerna Nacho Martínez, Assumpta Serna, Antonio Banderas, Eva Cobo, Carmen Maura, m.fl.

”En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran” står det. Det kan ju tyckas oskyldigt, och det är svårt att anklaga SVT för brott mot publicservice-åtagandet bara för detta. Men det utgör en tagg, en droppe, som verkar på sikt. Den som läser programmet kommer att minnas ”smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran”, dvs religioner leder till att människor blir tokiga (och speciellt då kristendomen – islam är ju höjd över all kritik, såsom varande den mest underbara, fredsälskande och kärleksfulla religion, något som alla muslimska länder vittnar om, eller hur?).

Hela tiden bombarderas svenska folket med sådana här ”droppar”. Varje enskild droppe kanske inte märks, eller påverkar speciellt mycket, men långsamt, långsamt, med en kväljande hypnotisk kraft, påverkas svenskarna i den riktning som för närvarande är den politiskt korrekta (se ovan: familjen är roten till allt ont, etc…).

För någon tid sedan såg jag en deckare på TV. En präst fanns med i persongalleriet. Jag slog vad med mig själv om att prästen var mördaren. Och mycket riktigt var det så. Återigen, ingen kan anklaga författaren till deckaren att vara antikristen. Även präster kan ju begå mord (och övergrepp på barn). Och visst, det stämmer. Men detta är ändå så typiskt. Jag kan inte minnas att jag sett en enda pjäs eller film, som gjorts under senare tid, som skildrat en präst, eller överhuvudtaget en övertygad kristen, på ett positivt sätt. Kristna utmålas alltid, utan undantag, utan undantag, utan undantag som giriga, falska, intoleranta, hatiska, inskränkta, korkade, hycklande etc. Vilket är så fel det bara kan bli. Visst, det finns människor som kallar sig kristna, som är intoleranta etc. Men det finns också mängder av kristna som är fulla av kärlek och som är givmilda och toleranta. Jag känner många kristna som vigt sina liv åt det goda. Som startat barnhem i Indien, som tar hand om alkoholister och utslagna etc. Min tandläkare, som är kristen, åker t ex flera gånger om året till Indien (och betalar allt med egna pengar) för att ge gratis tandvård åt Santalfolket. Varför får vi i stort sett aldrig se sådana kristna på TV eller höra talas om dem i radion etc (visst, det finns undantag, men dessa är så få att de inte spelar någon roll)? Det är dessa kristna, som är de sanna kristna. Jesus säger att hans verkliga lärjungar är de som gör hans vilja. De namnkristna, som är fulla av hat och missunnsamhet, är inte Jesu sanna lärjungar. De är överhuvudtaget inte Hans lärjungar. Man är inte kristen för att man är med i en församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve, eller ståuppkomiker som skriver böcker om Gud och Jesus. Man är kristen för att man är en Jesu lärjunge, för att man böjt knä inför Jesus och lyder sin Herre och Mästare, och gör det som Jesus kallar oss att göra, nämligen att strida mot lidandet i världen. Inte genom vapen, utan genom kärlek och goda gärningar.

Jag är inte speciellt förtjust i deckare (bortsett från Sherlock Holmes som jag gillar). Men när jag tillbringade några månader i södra Spanien i vintras, fanns två deckare av Håkan Nesser i bokhyllan i huset jag bodde i. Denne superkändis, som alla tycks ha läst. Först läste jag Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Den utspelar sig i Kumla och Hallsberg (Nessers födelsebygd) och den var intressant för mig, eftersom jag gått i realskolan i Kumla och tog studenten i Hallsberg (sex år före Håkan Nesser). Boken var ganska bra tyckte jag. Den skildrade, på ett sätt som kändes äkta, hur det är att vara tonåring. Sedan var det dags för bok nummer två, som jag inte kommer ihåg vad den heter (och inte heller vill komma ihåg vad den heter). Boken började med en kort dikt. Jag minns hur orden i denna dikt blev som ett knivhugg i mitt hjärta. Jag minns inte (och vill inte ens minnas) orden, men andemeningen var ett ytterligare nålstick mot kristna, ett mycket grovt sådant. Jag slängde omedelbart boken ifrån mig och kommer garanterat aldrig mer att läsa någonting av Håkan Nesser eller se någon film baserad på hans böcker. Den saken är klar.

Överallt, överallt förekommer dessa små nålstick. Dessa droppar som urholkar stenen, där kristna sakta, sakta, men obevekligt, börjar betraktas om farliga och onda och ett hot mot allt som är sant och rätt och riktigt. Ja ett hot mot hela den västerländska civilisationen. Vad ateisterna då glömmer bort är att hela den västerländska civilisationen har sina rötter i den kristna tron och människosynen. Men i ideologins förvrängda värld spelar sanning och fakta föga roll. Ideologiska påståenden är nämligen sannare än sanningen själv. De utgör helt enkelt en högre form av sanning, där fakta är underordnad. I Sovjetstaten skiljde man mycket noga mellan dessa två typer av ”sanning”; istina och pravda. Pravda var den högre sanningen, som gagnade partiet, och som var överordnad fakta (dvs istina).

Jag skulle kunna ge många, många flera exempel på det jag talar om ovan. Hela tiden möter man detta. Oavlåtligt och oavbrutet. De flesta exempel glömmer människor snabbt bort (det är därför det är så försåtligt). Men dessa ”droppar” finns där i hjärnan och påverkar omärkligt hela tiden, utan att man märker det. I diktaturer säger man rakt ut vad människor skall tycka och ve den som inte böjer sig. I en totalitär demokrati som Sverige, påverkar man i stället befolkningen i det fördolda. Enda skillnaden mellan SVT och SR å ena sidan och propagandakanaler i diktaturer å andra sidan, är metoden, inte avsikten eller slutresultatet. Diktaturer är egentligen mer ärliga, eftersom de agerar öppet. Att hävda att SVT och SR är publicservicekanaler är ingenting annat än hyckleri.

Jag vill uppmana läsaren att vara observant på ovanstående. Försök att notera alla dessa nålstick mot bl a den kristna tron och ring till Klagomuren. Kanske kan man på sikt påverka. Man har ju svårt att tro att en borgerlig regering innerst inne vill att SR och SVT skall vara propagandacentraler för vänsterideologier. Men tyvärr tycks det som att skillnaden mellan S och M idag är marginell, åtminstone när det gäller ideologi.

Sara Mohammad om islamismen

Idag vill jag rekommendera bloggen Occident för mina läsare. Där finns en mycket intressant artikel om Sara Mohammad och islamismen: Klicka här för att komma dit!

A feeding frenzy...

Media gottar sig just nu åt de s k pedofilskandalerna i katolska kyrkan. I sak har givetvis media helt rätt. Det som skett är förskräckligt och oacceptabelt, och att det är präster som begått övergreppen gör inte precis saken bättre. Dessa, som skulle vara Jesu representanter här på jorden, har förrått sin Herre och Mästare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att reagera över medias sätt att hantera det hela. Media ger intrycket av hela katolska kyrkan är en pedofilorganisation och att det inte finns någon annan verksamhet i kyrkan än sexuellt utnyttjande av småpojkar. Detta ger givetvis en helt felaktig bild. I alla sammanhang, där det finns mycket ungdomar inblandade (skolor, scouting etc), begås sexuella övergrepp av vuxna eller äldre kamrater. Dvs, problemet är inte något som speciellt kännetecknar kristendomen eller katolska kyrkan. Det handlar om allmänna mänskliga svagheter och brister, som finns överallt (även bland journalister).

Jag kommer ihåg när förre påven, Johannes Paulus II, dog. Nu minns jag inte exakta siffror, men jag tror att det var runt en miljon ungdomar som kom till Rom för att närvara vid hans begravning. Jag minns hur ställda svenska media var. De ville ju så gärna smutskasta honom för hans politiskt inkorrekta åsikter (abort är inte till för barnets bästa, homosexualitet är inte en normal yttring av sexualitet, skilsmässa är en synd etc, etc), men kunde inte. När tv-kamerorna visade alla dessa ungdomar, varav många grät öppet, hade det inte framstått som trovärdigt att berätta för tv-tittarna om vilken hemsk och kärlekslös människa Johannes Paulus hade varit. Därför förhöll man sig sammanbitet respektfull. Men man kunde se på reportrarna hur frustrerade de var, samtidigt som de fascinerades över alla dessa ungdomar som kom till begravningen. Kanske anade de någonstans djupt inne, att det kanske inte var så enkelt att avfärda Johannes Paulus som de hade trott. Så därför höll man tillbaka sitt hat, och lät bli att säga det man antagligen hade velat säga. Men nu, när katolska kyrkan har målet öppet, har man fått chansen och tar revansch ordentligt.

Man kan fundera över varför vi inte har lika många övergrepp mot barn i t ex den ortodoxa kyrkan eller den lutherska kyrkan eller frikyrkorna. En förklaring är säkert celibatet. Ortodoxa präster får gifta sig. Samma sak gäller lutherska präster och frikyrkopastorer. En ung man som blir präst, och försöker leva i celibat, har nog ganska små chanser att lyckas (om han inte är kallad av Gud att leva i celibat – jag menar att man måste ha övernaturlig hjälp för att klara av detta). Det sexuella är en alltför stark kraft. Att präster förgriper sig på just pojkar beror kanske på att det är pojkar som är tillgängliga (korgossar etc). Några korflickor finns inte, och flickor i katolska skolor har i allmänhet kvinnliga lärare (nunnor) och manliga präster har säkert inte tillträde till flickornas sovsalar (om det är internatskolor). Det är ju ungefär som i fängelser, där homosexuella relationer inte är ovanliga. Men när fångarna släpps fria, lever de ett heterosexuellt liv, vilket visar att de homosexuella relationerna i fängelset bara är en nödlösning.

Det kan inte heller uteslutas att män med sexuell dragning till unga pojkar söker sig till prästyrket, eftersom de då får möjlighet till nära relationer med pojkar. Men detta är knappast något som är begränsat till katolska präster. Det gäller säkert generellt att män som attraheras sexuellt av ungdomar söker sig till befattningar, där man lätt får kontakt med ungdomar. Jag tänker då på scoutledare, idrottsledare, lärare etc (vilket inte får tolkas som att jag generellt menar att alla scoutledare etc har pedofila dragningar).

Det tycks som att de övergrepp som tas upp i media har skett för ganska länge sedan. Alla jag har läst om är preskriberade och många av förövarna är döda. Det man kan anklaga kyrkan för är att man försökt mörka det hela. I många fall har man förflyttat förövarna, när de avslöjats, och placerat dem så att de inte får arbeta med ungdomar, men man har inte polisanmält dem, vilket man borde gjort. Å andra sidan är det fel att peka ut just katolska kyrkan i sammanhanget. Tiderna förändras och på 1950- och 1960-talet (när många av övergreppen begicks) tycks det normala ha varit att man inte polisanmälde ungdomsledare etc när det uppdagades att de haft sexuella relationer med barn och ungdomar. Däremot så fick de inte fortsätta att arbeta med unga människor. Jag känner till flera sådana fall. Två vänner till mig tillbringade på 1950-talet många somrar på koloni, eller kollo som man sade på den tiden. Jag tänker inte säga var. Båda har berättat om manlig personal, som plötsligt försvann och aldrig kom tillbaka, och där ryktet gick att de hade haft sex med pojkar på kolonin. Jag har också läst om många andra sådana fall. Så att katolska kyrkan inte anmälde berörda präster, var precis som alla andra organisationer agerade vid den här tiden. Det man skulle kunna uppröras över, vore om präster, när det uppdagats att de utnyttjat ungdomar, fått fortsätta att arbeta med ungdomar. Då kan man verkligen reagera, och i sådana fall bör den ansvarige biskopen få sparken (under förutsättning att han känt till vad som hänt). Och skulle högsta ledningen för katolska kyrkan känt till sådana här saker utan att ha agerat på ett rättfärdigt sätt, ja då måste de skämmas. Då har de svikit den Gud de säger sig tjäna.

Sedan kan man fundera över om alla som påstår sig blivit utnyttjade verkligen talar sanning. Speciellt i USA kan man få enorma skadestånd och många människor skulle nog vara beredda att hitta på vad som helst om de visste att de hade chansen att få stora summor pengar. Jag läste häromdagen att en man i USA nyligen tilldömts 18,5 miljoner dollar i skadestånd för att en scoutledare förgripit sig på honom på 1980-talet. Självklart påstår jag inte att alla, som säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade, ljuger. Absolut inte! Men med tanke på att 18,5 miljoner dollar är ca 133 miljoner kronor, måste man vara oerhört godtrogen för att helt bortse från möjligheten att någon skulle kunna vara beredd att ljuga för att få en sådan summa. Det är ju lite som när det gäller Michael Jackson. Jag vet givetvis inte, men tanken har slagit mig, att de familjer som anklagade honom för att ha utnyttjat deras barn sexuellt, kanske bara här sett en möjlighet att bli rika. Varför lät de överhuvudtaget sina småpojkar sova över i Jacksons stora hus? Det är synnerligen anmärkningsvärt. Vid minst två tillfällen betalade Jackson enorma summor till familjer för att slippa bli åtalad. En del människor är beredda att döda för några tusenlappar. Vad skulle man då inte vara beredd att göra för flera hundra miljoner kronor? Som sagt, detta är bara något som slagit mig. Man kanske inte skall ta allt för givet.

En annan tanke som slagit mig är att synen på saker och ting förändras. När de flesta av övergreppen begicks, hade man en annan syn på hur man skulle agera i sådana här fall. Dessutom var samhället mer tolerant när det gäller pedofili (jag talar då inte om våldtäkt av bebisar och liknande). Vi får inte glömma bort att barnpornografi var tillåtet i Sverige på 1980-talet och tidskrifter med sådant material såldes öppet i de flesta porrbutiker i vårt land. Idag är toleransen när det gäller pedofili noll. Därför känns det hela lite grand som en kulturkollision. Man anklagar katolska kyrkan för att inte ha polisanmält pedofiler, när det normala agerandet vid den tid när brotten begicks, just var att man inte anmälde. Varför anklagar media inte i samma anda våra svenska politiker (Riksdag och Regering) för att ha tillåtit barnpornografi på 1980-talet? Det är ju brottsligt idag.

Dessutom kanske kyrkan i många fall tagit itu med pedofilerna på sitt eget sätt genom att ålägga dem botgöring och genom att stänga av dem från att arbeta med ungdomar. Det är ju sånt vi inte vet. I många fall handlar det kanske om själavårdsärenden och bikt, och där har präster och biskopar tystnadsplikt (en förutsättning för att bikten skall fylla sin funktion är just tystnadsplikten, vilken måste vara rigorös). Det kan inte uteslutas att man skulle få en mer nyanserad bild om man från kyrkans sida mer detaljerat kunde berätta hur man agerat mot präster som anklagats för pedofili. Men detta kanske skulle kräva att man bröt mot tystnadsplikten. Något som är helt uteslutet.

Så sammanfattningsvis: Sexuella övergrepp på barn och ungdomar har säkert förekommit i minst lika stor utsträckning i andra organisationer än katolska kyrkan (här vore det intressant med lite statistik). Inte heller i dessa sammanhang var det normalt att sådant anmäldes. Så att köra en sådan följetong om katolska kyrkan, som man kör just nu i media, känns inte helt seriöst. Det känns mer som en ”feeding frenzy” i hajarnas värld än som seriös journalistik. Vore man seriös borde man ta upp pedofili inom alla organisationer där det finns barn och ungdomar. Men det är klart, när präster gör fel, är det extra roligt. En drömrubrik är antagligen ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Om en rattfull journalist skulle göra samma sak, har jag svårt att tro att man skulle ange yrket på löpsedlarna.

Om katolska kyrkan och påven är någonting så fruktansvärt som Sveriges journalister nu antyder, skulle då verkligen över en miljon katolska ungdomar komma till en påves begravning? Och skulle dessa ungdomar då stå och gråta öppet? Jag tror inte det. Det finns nog mycket mer att säga om katolska kyrkan än vad media säger just nu. Och en sak är säker, kyrkan kommer att finnas kvar när vare sig SVT eller Dagens Nyheter längre finns.

Israel — en framgångssaga

Israel är ett av jordens minsta länder (ungefär som Småland) och har omkring 1/1000 av jordens befolkning. Landet har bara existerat i 62 år.

Några fakta om Israel:

– I förhållande till sin befolkning är Israel det land som tar emot flest immigranter.

– Israel är det enda landet i historien som har återupplivat ett språk som inte talades.

– Sedan landet grundades har man fått fler nobelpris per invånare än något annat land. Man har vunnit fler nobelpris i absoluta tal än Kina, Mexiko och Spanien (Israel har ca 7,2 miljoner invånare, varav 5,5 miljoner är judar, Kina har drygt en miljard). Judarna utgör 12 miljoner av världens befolkning, men har vunnit ca 160 nobelpris. 30 procent av nobelprisen i fysik har gått till judar trots att dessa bara utgör 0,18 procent av jordens befolkning.

– Israel är nummer åtta i världen när det gäller livslängd (80,7 år), vilket är högre än i t ex USA, England och Tyskland.

– Israeliska filmer har Oskarsnominerats tre år i rad för ”Bästa utländska film”.

– Israel är det enda land i världen som gick in i 21:a århundradet med en ökning av antalet träd, vilket är ännu mer anmärkningsvärt om man tänker på att landet består av mest öken.

– Mer än 90 procent av israeliska hem använder solenergi för varmvatten, den högsta procenten i världen.

– Israel kommer att bli det första landet med ett nätverk för elbilar.

– Israel rankas bland de fem länder som har den miljörenaste teknologin och har värdens största avsaltningsanläggning för havsvatten.

– Israeliska företag är i färd med att konstruera världens största anläggning för att omvandla solljus till energi (el, värme etc).

– Andelen yrkesverksamma i Israel, som arbetar med vetenskap och teknik är högst i världen, 63 procent högre än i t ex USA. Israel har världens högsta antal läkare och ingenjörer i förhållande till folkmängden.

– Israels vetenskapliga forskningsinstitutioner rankas som nummer 3 i världen.

– Israel rankas som nummer 2 när det gäller rymdteknologi.

– Israel har skjutit upp flera egna satelliter med hjälp av egna raketer.

– Israel är nummer tre i världen i förhållande till folkmängden när det gäller att producera vetenskapliga artiklar och nummer ett när det gäller artiklar om stamcellsforskning.

– Det registreras fler (i absoluta tal) israeliska patent i USA än ryska, indiska och kinesiska patent tillsammans (dessa länder har sammanlagt 2,5 miljarder invånare). Israel leder när det gäller patent på medicinsk utrustning.

– Israeliska företag utvecklade ”droppbevattningssystemet”, uppfann den mest använda medicinen mot multipel skleros, designade Pentium-NMX-teknologin och Pentium 4 och Centrium mikroprocessorer och skapade Instant Messenger (ICQ). Israel är ett av de mest innovativa länderna när det gäller datorteknologi.

– Israeliska kor producerar mer mjölk per ko än i något annat land i världen.

– Israelisk vapenindustri ligger långt fram (vilket tyvärr är nödvändigt för Israels överlevnad). Man är störst i världen när det gäller att modernisera andra länders äldre stridslygplan till modern standard (man uppgraderar t ex Mig-21 med moderna vapensystem och modern elektronik). En av kunderna har varit Turkiet.

– Israel bygger en av världens främsta stridsvagnar, Merkava. En del menar att Merkavan är den absolut främsta.

– Israel är nummer tre i världen när det gäller kvinnligt entreprenörskap.

– Israeliska kvinnor gör värnplikten och överhuvudtaget är Israel ett av de länder som är mest jämställda när det gäller kön.

– Israel har attraherat mer riskkapital i förhållande till invånarantalet än något annat land i världen, 30 gånger mer än Europa.

– Israel har fler NASDAQ-listade företag än något annat land, förutom USA, fler än Europa, Indien, Kina och Japan tillsammans.

– I förhållande till folkmängden har Israel största antalet nystartade företag i världen. I absoluta tal har Israel fler nystartade företag än något annat land med undantag av USA.

– Israel är det enda land vars ursprungsbefolkning återvänt till sitt hemland efter 2000 år av påtvungen exil.

– Israel är den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. I Israel råder religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet etc. I vissa muslimska länder (t ex Iran) straffas homosexuella med döden. I Israel kan homosexuella leva utan att förföljas eller hotas (däremot kanske de inte har tolkningsföreträde som i Sverige, där hela landet dansar efter RFSL:s pipa).

– Det finns 26 länder i världen som officiellt är muslimska och 18 länder som officiellt är kristna, men det finns bara en enda judisk stat.

(Jag har källor till alla ovanstående uppgifter, men väljer att inte ta med dessa i artikeln, eftersom källor ändå inte kommer att betyda något för Israels fiender – allt som talar för Israel måste, enligt deras sätt att se, definitionsmässigt vara osant, även om det skulle vara sant. Dessutom blir källförteckningen ganska lång. Den som verkligen vill ta del av mina källor, kan maila mig, så skickar jag en källförteckning)

---

Medias, kulturelitens och många svenskars (och andra länders invånares) nästan besinningslösa hat mot Israel är anmärkningsvärt. Muslimvärlden som omfattar över en miljard människor har producerat en handfull nobelpristagare, varav en i naturvetenskap (Abdus Salam, vilket var välförtjänt) och en fredspristagare (Yasser Arafat – kan man tänka sig någon som mindre förtjänat detta pris, det skulle i så fall kanske vara Adolf Hitler, men bara kanske). Antalet medicinska upptäckter och patent är också försumbart (om det ens finns några – och i så fall är säkert merparten av dessa gjorda av västerländska forskare som arbetar i muslimländer). Muslimvärldens medicinska prestationer tycks inskränkas till att man inför tv-kameran skär halsen av tyska långtradarchaufförer (som transporterat hjälpsändningar till Irak). Ett kirurgiskt ingrepp så gott som något.

Media uttrycker ofta kritik av Israels status som judisk stat, medan man aldrig säger något om de muslimska länder som har officiell status som islamska stater. Undrar varför? Fast det gör jag egentligen inte. Hat är nämligen för det mesta helt ologiskt!

Den totala oförståelse för Israels situation, som uppvisas av svenska ”intellektuella” är för mig obegripligt och kan inte förklaras logiskt. Arabstaternas (de flesta) uttryckliga mål är inte att återställa kartan till 1967 års gränser. Israel befann sig bakom dessa gränser när landet anfölls av Egypten, Jordanien och Syrien 1967. Enligt vad Egyptens ledare Nasser deklarerade en vecka före kriget i egyptisk radio, var målet att utplåna Israel från Jordens yta. Arabstaterna accepterar således inte 1967 års gränser (möjligen med undantag av Jordanien). De accepterar inte ens Israels existens! Även om det ytligt sett just nu råder fred mellan Egypten och Israel, avspeglas detta inte i egyptiska tidningar, vilka varje dag innehåller fruktansvärda hatartiklar mot Israel och judar (allt som skrivs i egyptiska media är godkänt at staten). Iran har öppet deklarerat att Israel kommer att utplånas inom en snar framtid. Hizbollah och Hamas har mer eller mindre öppet sagt att alla judar kommer att dödas.

Att svenska media inte kan förstå Israels svåra situation, och mer eller mindre förnekar Israel rätten att försvara sig, kan inte klassificeras som annat än ren och djävulsk ondska. Dessutom är det farligt. Farligt för Sverige. Bibeln säger (t ex 1 Mos 12:3) att den som förbannar Israel skall själv bli förbannad. Man leker med farliga saker!

Vem är kristen?

Häromdagen berättade man i något nyhetsprogram i P1 om att ett tiotal personer, tillhörande en extremistgrupp i USA, hade åtalats för förberedelse till konspiration och mord. Gruppen väntade på Domedagen och hade förberett sig för att överleva under de svåra förhållanden som då kommer att råda. I planerna ingick olika typer av attentat och mord. Vad avsikten med detta var lyckades jag inte få klart för mig. Kanske ville man hjälpa Domedagen lite på traven. Eller också tyckte man kanske rent allmänt att det var kul att mörda lite folk här och där. Uppläsaren i P1 nämnde att gruppen hade sin ideologiska grund i den kristna tron.

Ytterligare några dagar tillbaka så talade man i P1 om den ugandiska terrorgruppen Herrens Armé (The Lord’s Resistance Army – LRA). Dessa hade överfallit en by i Uganda och mördat runt ca 300 personer, inkluderande kvinnor och barn. Offren var sönderhackade till slamsor. Märkligt nog nämnde man inte i P1 att gruppen har kristna förtecken. Enligt Wikipedia är nämligen gruppen ”kristen”, men också påverkad av ”mysticism, häxkraft och traditionell afrikansk religion”.

Ofta hör man i den politiskt korrekta debatten, när det gäller islamsk terrorism, att det minsann också finns kristna terrorister. Och lika lite som att terrorism är en del av kristendomen så är terrorism en del av islam, utan det handlar om människor som missbrukar en religion för sina egna syften. Och visst, detta påstående har ju en viss relevans, även om det är mer fel än rätt (terrorism kanske inte är en nödvändig konsekvens av islam, men kan man nog säga att våld och förtryck tycks vara en del av islam — vi får inte glömma bort att Muhammed snarare var en krigshövding än en fridsapostel). Det finns också kristendomshatare (som tur är inte så många), som hävdar att våld och terror hör intimt ihop med den kristna tron, medan islam är en fredsälskande och kärleksfull religion. Problemet med den senare inställningen är att den har föga stöd i objektiva observationer av verkligheten.

Sanningen är den, att det inte finns någonting i den kristna trons källor och urkunder, som kan användas för att rättfärdiga våldsdåd eller skapa hat mellan människor. Ingenting i Jesu undervisning, som ju är det som normerar den kristna tron, kan tas till intäkt för att avsiktligt förtrycka, skada eller döda människor. Tvärtom, Jesus lärde oss att vi skall älska vår nästa som vi älskar oss själva. Vi skall till och med älska de människor som hatar oss. Vi är kallade att göra gott, att strida mot lidandet i världen, för att skapa en bättre värld. Jesus visar oss detta, inte bara genom det han säger, utan också genom sina gärningar. I den judiska kulturen finns uttrycket ”Tikkun Olam”, som betyder att ”reparera världen”. Detta begrepp ingår i den dagliga judiska bönen. Tikkun Olam tolkas som att världen inte är perfekt och att vi människor är kallade av Gud att hjälpa till att göra den bättre. Därför har oräkneliga människor, inspirerade av Jesus, gett sina liv åt att lindra lidandet på jorden, genom att bygga sjukhus, ta hand om gatubarn, bygga skolor för att genom ökad kunskap i ett land kunna höja levnadsstandarden där. etc.

Att mörda i Jesu namn är den ultimata hädelsen. Jesus själv säger i Matt 7:21:

Inte alla som säger "Herre, herre" till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: "Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort underverk i ditt namn?" Då skall jag säga dem som det är: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!

Medlemmarna i de två rörelser jag inledningsvis nämnde har ingenting med kristen tro eller Jesus Kristus att göra. Ingenting! Nothing! Ningun! Nichts! Hakuna! Man är inte kristen för att man kallar sig kristen eller läser Bibeln. Djävulen vet mycket mer om Gud och Jesus än någon människa och kan förmodligen hela Bibeln utantill, men detta gör honom knappast till en Jesu lärjunge. Man är inte automatiskt kristen ens om man är påve eller ärkebiskop. Att vara kristen handlar inte om medlemskap eller läpparnas bekännelse eller att vara politiskt korrekt (som den senaste tidens svenska ärkebiskopar tycks tro). Tron måste få konsekvenser i form av gärningar. Kärlek handlar inte om ljuva känslor utan om handling. Vad hjälper det om du hyser medlidande med och gråter över svältande och lidande barn, om du ingenting gör. Jakob skriver i sitt brev, ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18). Vår sympati är bortkastad om den inte får konsekvenser i form av gärningar, dvs att vi hjälper Gud att ”reparera världen” (tikkun olam).

Att tala om kristendom i samband med ovannämnda Herrens Armé är totalt missvisande. Det finns överhuvudtaget ingen beröringspunkt mellan Herrens Armé och den kristna tron. Att vara kristen är att vara en Jesu lärjunge och att ha Jesus som Herre i sitt liv. Sanna kristna är inte på något sätt perfekta eller felfria, men strävar ändå efter att leva ett liv i Jesu anda. En sann Jesu lärjunge strider tillsammans med Gud mot sin egen fallna, onda natur. Till Herrens Armé och de terrorgrupper i USA som säger sig stå på kristen grund säger Jesus, ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!”.

Ofta anför ateister onda handlingar, som begås av religiösa fanatiker, som ett skäl till att förbjuda alla religioner. Alla religioner är emellertid inte likvärda. Det finns, som sagt, ingenting i den kristna tron som kan tas som intäkt för att begå terrordåd. När det gäller konflikter mellan olika religiösa grupper är det så gott som alltid kristna som förföljs och mördas. Och de som förföljer och mördar är oftast muslimer eller i någon mån hinduer (eller marxister – men då talar vi inte om konflikt mellan religiösa grupper), vilket sällan media nämner. Tvärtom så undviker man detta så gott man kan, för att inte ge islam ytterligare dåligt rykte. Man kanske nämner att vi har en konflikt mellan kristna och muslimer, men talar aldrig om att det är muslimerna som förföljer de kristna, bränner ner deras kyrkor, mördar präster och församlingsmedlemmar och försöker tvinga de kristna att bli muslimer. Givetvis kan det ibland hända att kristna slår tillbaka, och att även muslimer skadas eller dödas, men då handlar det ofta om rent självförsvar från de kristnas sida. Detta får aldrig Sveriges Radios och SVT:s kunder veta.

Att förbjuda alla religioner på grund av att det finns företrädare för vissa religioner som begår onda handlingar, måste i så fall leda till att man också förbjuder alla ideologier (politiska och filosofiska), eftersom onda saker gjorts i nazismens, marxismens etc namn. Dessutom borde det leda till att också ateismen förbjuds – under 1900-talet har hundratals miljoner människor mördats av ateistiska ideologier (t ex marxismen som är klart uttalad ateistisk).

Till skillnad från den kristna tron finns i islam ett inbyggt våldsbudskap, vilket jag detaljerat diskuterar på min hemsida. Muhammed, som grundade islam, var en krigshövding och inte någon freds- eller fridsapostel. Islam har till absolut största delen utbretts genom våld och krig och hot, både av Muhammed och hans efterföljare. Icke muslimer har i muslimska länder i alla tider levt som ett slags parias med korta perioder av viss tolerans, innan det normala tillståndet av svåra förföljelser återkommit. I en av haditherna (vilka är bindande för alla rättrogna muslimer) läser vi:

...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat... (Hadith enligt Bukhari, Volume 1, Bok 2, Nummer 24)

Här kan man läsa närmare om islam och dess relation till våld och terror:

Islam och kärlek
Fundamentalister och fundamentalister

Det är sant att ”kristna” länder gjort onda saker i kristendomens namn. Sydamerika erövrades och indianer tvångskristnades. I Sverige var katoliker och judar förtrycka under vissa perioder. Det var t ex förbjudet för en svensk medborgare att bli katolik ända fram till 1800-talet. Men inget av detta var påbjudet av Jesus. Det finns inget stöd i Bibeln för att erövra länder och tvångskristna medborgarna där. Inte heller finns något stöd för att tvinga människor att bli kristna. När länder erövrats och människor där förtryckts i Jesu namn, har detta varit i total olydnad mot Jesus. När länder erövrats och människor där har förtryckts i Allahs namn, har detta var helt i enlighet med Koranen. Ja inte bara i enlighet med, utan Koranen befaller det!

Det känns väldigt orättvist när vi kristna anklagas för att stå på det ondas sida. Som jag berättar på min hemsida var jag ateist till 38 års ålder. Jag hade läst oräkneliga böcker skrivna av människor som gjorde anspråk på att kunna frälsa mänskligheten (Rousseau, Nietzsche, Marx, Freud etc). Problemet var att när deras lösningar prövades av verkligheten, visade de sig oförmögna att skapa det jordiska paradis som deras upphovsmän utlovade. Snarare gav de en försmak av helvetet redan här på jorden. Dessutom visade dessa filosofer/ideologer, genom sina personliga liv, att de var minst lika onda som alla andra människor.

När jag började läsa Bibeln och mötte personen Jesus såg jag något helt annat. En person utan fel och brister, enbart god och full av kärlek och medkänsla. En person värd att se upp till och efterlikna (till skillnad från de flesta av dagens idoler). Men samtidigt inte mesig och politiskt korrekt. Jesus kunde konfrontera ondskan och orättvisan öppet och rakt. Att jag blev kristen var för att jag sökte det goda. Själv var jag inte god, men jag längtade efter att bli en god människa. Tyvärr har jag inte blivit det än, men jag har åtminstone fått en kompass som pekar åt rätt håll.

Att anklaga kristendomen för att vara en ond faktor i världen, som många militanta ateister gör, känns orättfärdigt. Jag är övertygad om att den kristna tron har varit en oerhört positiv faktor i världen (jag talar då om Jesu lära och sanna efterföljare och inte om perverterade avarter av den kristna tron).