Med ögon, mörka och outgrundliga som den orientaliska natten

I Sverige bor en känd muslimsk poet, Muhammed Omar. Denne har under senare år varit något av en massmedial kelgris och fått stort utrymme i olika sammanhang. Bl a har han varit flitigt förekommande i P1:s andaktsstund ”Tankar för dagen”. Allmänt har Muhammed Omar framstått som en moderat muslim, som tagit avstånd från islamistisk terror och sagt sig vara en sann demokrat.

För ett antal år sedan påstod han i en radiointervju att han inte var troende muslim, bara intresserad av livsfrågor och därmed även av religioner, i viss mån. Kanske har hans milda framtoning varit en av orsakerna till att han fått så stort massmedialt utrymme. Man har velat visa upp en person med muslimsk bakgrund, som inte bekräftar den gängse, negativa bilden av islam. Nu har detta slagit tillbaka mot media själva. Muhammed Omar har nämligen ”vaknat upp”, som han själv uttrycker det. Och nu finner media att de närt en orm vid sin barm och tycks inte riktigt veta hur de skall förhålla sig.

Det verkar som att det sista Gazakriget bidragit till Omars omvändelse (eller också har det fått honom att öppet gå ut med vad han innerst inne tyckt hela tiden). Man kan undra, men inte veta, om Omar avsiktligt legat lågt med sin tro för att få tillgång till media, för att sedan vid lämpligt tillfälle kunna utnyttja detta. Tyvärr, för Omars skull, var just nu nog inte det rätta tillfället att ”komma ut”. Han borde antagligen ha väntat några år till, för att maximalt kunnat utnyttja den goodwill han byggt upp. Nu finns risken att han gradvis förvisas in i skuggornas värld.

Gratistidningen Uppsalatidningen hade den 8/5 en intervju med herr Omar (alla vi som läst Ture Sventon, tänker givetvis på Ture Sventons arabiske vän och medhjälpare, herr Omar, med ögon ”mörka och outgrundliga som den orientaliska natten”). Låt mig citera några valda delar ur intervjun:

─ Vad ledde fram till din förändring från en så kallad moderat muslim till en radikal islamist?

─ Det var ett långsamt uppvaknande. Jag läste väldigt mycket och följde nyheterna. Jag insåg att det här med att skilja på islam och islamism är något som gynnar västmakterna.

─ Hade du väntat dig den här uppståndelsen?

─ Jag är förvånad att det har tagit så lång tid för vänsternissarna att ta avstånd från mig. Redan i januari skrev jag att jag gillade Ayatolla Khomeini, då borde de ha reagerat. Eftersom de inte vill framstå som islamofober försöker de få det till att jag har en egen variant av islam. En egen fascistisk version. Men sanningen är att mina åsikter hör till majoriteten inom islam.

─ Stämmer det att du har skickat en inbjudan till en föreläsning i Uppsala med förintelserevisionisten Lars Adelskogh?

─ Ja, men det är bara för en begränsad krets med pålitliga personer.

Sedan säger Omar lite undvikande att han är hundra procent säker på att judar blev dödade och att nazisterna var rasister. ”Och det fördömer jag självklart”. Däremot är han inte så säker på att det skett en förintelse i industriell skala med miljoner offer. Och så kommer frågan:

─ Du hyllar Iran och kallar deras president Mahmoud Ahmadinejad för en hjälte. Hur ser du på avrättningar av homosexuella i Iran?

─ Jag vet inte om homosexualitet, läggningen alltså, är förbjuden i Iran, bara att homosexuella handlingar är det. Men det som sker inom hemmets fyra väggar bör ingen lägga sig i.

─ Anser du att det är rätt att bestraffa homosexualitet?

─ Ja.

─ Även med döden?

─ Jag kan inte uttala mig om exakt vilket straff som ska utmätas. Jag är inte kompetent till det. Jag vet bara att det är straffbart. Jag har inga personliga åsikter i frågan utan håller mig bara till islams lära.

Islams mer eller mindre officielle talesman i Sverige, Abd al Haqq Kielan, har tagit avstånd från Omar och säger till Uppsalatidningen, ”Han [dvs Omar] har ingen egentlig utbildning i islam. Den tolkning han gör av vår religion har ingenting med islams huvudfåra att göra.”

Vem har då rätt, Muhammed Omar eller Abd al Haqq Kielan? Ja om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen, av Hadith (samlingar av saker som Muhammed sagt), Siras (berättelser om Muhammeds liv) och Sharíalagen (det muslimska prästerskapets tolkning av islam utifrån Koranen etc) råder det knappast någon tvekan om att Muhammed Omars tolkning är den mest korrekta. Abd al Haqq Kielans tolkning av islam tycks vara ungefär lika korangrundad som f d ärkebiskop K G Hammars bibeltolkning. Det handlar i båda fallen om tolkningar som har sin utgångspunkt i politisk korrekthet. Kanske Kielans och Hammars tolkningar av sina respektive heliga urkunder också är baserade på någon slags god vilja. Det kan jag inte uttala mig om. När det gäller Kielans islamtolkning kan det tyvärr mycket väl handla om ren lögn – ett försök att göra islam rumsren i Sverige. Problemet är nämligen att vi aldrig kan veta om en muslim talar sanning. Enligt islam (jag talar alltså inte här om islamismen utan om islam som religion) är det nämligen fullt tillåtet, ja till och med i vissa fall påbjudet, att ljuga om detta gagnar islam.

I Sharíalagen r8.2 (Reliance of the Traveller — A Classic Manual of Islamic Sacred Law, sammanställd av Ahmad ibn Naqib al-Misri, sid 745) läser vi:

Att tala är ett sätt att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av detta. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen är det tillåtet att ljuga, om att uppnå målet är tillåtet och obligatoriskt att ljuga om målet är nödvändigt.

Att praktiserande homosexuella skall avrättas enligt islamsk lag är knappast något som gagnar islam, i varje fall inte just nu, och definitivt inte i Sverige. Att påstå något sådant skulle kunna skada islams ställning i vårt land, och då är det, enligt Sharíalagen, varje muslims skyldighet att ljuga. Så tyvärr kan vi inte lita på att Abd al Haqq Kielan talar sanning. I varje fall inte om han är en rättrogen muslim.

Dödsstraff för utlevd homosexualitet är givetvis något en normal, välmenande svensk har svårt att ta till sig. Den politiskt korrekta uppfattningen är ju att islam är en god, kärleksfull och fredsälskande religion. Varje påstående som tyder på motsatsen förnekas med ryggmärgen. Inte för att man vet, utan för att det är politiskt korrekt att hysa en djup sympati för islam. Varje antydan till kritik mot islam avfärdas i vårt land som islamofobi (intressant att även Omar noterat detta) och är därför tabu.

För att ta reda på islams inställning till homosexualitet, skall vi givetvis inte fråga en politiskt korrekt svensk, utan titta på vad Sharíalagen har att säga. I p17.1 (sid 664) står följande:

På mer än ett ställe i den heliga Koranen berättar Allah historien om Lots folk för oss, och hur Han [Allah] utplånade dem för deras ondskefulla sed. Det finns en enighet bland både muslimer och efterföljare av alla andra religioner att homosexualitet är en avskyvärd handling. Det är till och med mer avskyvärt och mer vidrigt än otrogenhet.

Vi läser vidare i P17.3 (sid 665):

Profeten (Allah välsigne honom och give honom frid) sade:

1. ”Döda dem som begår sodomi och den som låter detta göras med sig.”

2. ”Må Allah förbanna den som gör vad Lots folk gjorde.”

(Den bibliska gestalten Lot levde i staden Sodom där homosexualitet var normen. Därav termen sodomi, som ibland syftar på anala samlag mellan män, men lika ofta på homosexualitet mer allmänt.)

Det är uppenbart att Muhammed Omar har rätt och Abd al Haqq Kielan fel. I varje fall om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen och profeten Muhammed. Här ser vi också problemet med att vara politiskt korrekt. Det leder till motsägelser som är svåra att försvara intellektuellt (kanske en av orsakerna till varför debatten ofta blir så hätsk – när argumenten tryter ersätts de av aggression). T ex Mona Sahlin, har ju både gått först i Prideparaden, samtidigt som hon iförd slöja besökt moskén i Stockholm för att visa sin sympati med islam. Vad kommer hon att göra den dag när/om islam får makten i Sverige? På vems sida kommer hon då att stå? Det är svårt att se hur hon skulle kunna tillmötesgå både rättrogna muslimer och de homosexuella. Som sagt, det är inte lätt att vara politiskt korrekt med hedern i behåll.

Det är intressant att Omar talar med förakt om ”vänsternissarna”, som av rädsla för att bli kallade islamofober, försöker göra islam till något som islam inte är och t ex skiljer mellan islam och islamism (enligt Muhammed Omar finns tydligen ingen skillnad mellan dessa två). Muslimer har bara förakt till övers för de som av missriktad välvilja stöder och försvarar terrorister och islamiseringen av Europa. Samtidigt är de givetvis glada för detta och utnyttjar det till fullo.

Man undrar varför vänstern ingått en ohelig allians med islamisterna (i alla demonstrationer mot Israel återfinner man både extremvänster och muslimer). Det är totalt motsägelsefullt, eftersom islamismen (dvs islam) och marxismen utgör varandras motpoler. De har helt olika, och oförenliga, slutmål. Men det finns uppenbarligen flera saker som förenar dessa två ideologier. Det första man kommer att tänka på är ett intensivt hat mot Israel och USA. Vänsterns och islamisternas agenda är givetvis totalt olika om man ser långsiktigt. Vänsterns mål är ju att inrätta ett nytt kommunistiskt ”paradis” på jorden (vilket givetvis inte skulle bli något annat än en kopia av Sovjetsystemet, fast antagligen ännu mer djävulskt). Islamisternas (som enligt Omar är de rätta uttolkarna av islam) slutgiltiga mål är att upprätta ett kalifat över hela jorden och tvinga alla människor utom ”Bokens folk” (kristna, judar och zoroaster) att bli muslimer (eller dö). Bokens folk har, enligt Koranen, rätt att behålla sin tro (under förutsättning att de är villiga att leva i ett aphartheidliknande tillstånd av underkastelse), medan alla andra måste konvertera till islam. Men även om slutmålen är helt olika, har de två ideologierna samma inledande strategi, vilken är att skapa kaos på jorden, att riva ner samhällsstrukturerna och i detta kaos, med hjälp av terror, ta makten. Om och när man lyckas med detta, eventuellt med gemensamma krafter, kommer givetvis islam och ”vänsternissarna” att vända sig mot varandra, eftersom dessa två system omöjligen kan samexistera.

Muhammed Omar står åtminstone för sin tro och jag respekterar honom för detta, även om jag tycker att han har fel i det mesta. Men han deklarerar i alla fall ärligt vad ortodox islam säger (och bryter därmed mot Sharíalagen, enligt ovan). De politiskt korrekta nollor i vårt land, som utan att veta någonting, reflexmässigt försvarar islam mot all kritik och anklagar kritikerna för att vara islamofober, har jag bara förakt till övers för. De står inte för någonting annat än ynklighet och feghet. Och dessutom har de inte respekt för sanningen. I så fall skulle de ta reda på vad islam är. Inte genom politiskt korrekta svenska media, utan genom att gå till källan.

Ovanstående ledde fram till några tankegångar hos mig. Vem skulle vilja byta till en bil som är sämre än den man har (om man inte får någonting annat i gengäld)? Vem skulle vilja flytta till ett sämre land (ekonomiskt eller när det gäller frihet, trygghet, utbildningsmöjligheter etc) utan mycket speciella skäl (som t ex att man är missionär eller volontär och vill hjälpa folket i detta land)? Tvärtom så flyter en strid flyktingström från länder (bl a sådana där islam har politisk makt), där man har det sämre på i stort sett alla sätt, till rikare, mer välmående länder i väst med större frihet och trygghet. Förmodligen skulle ingen frivilligt vilja byta ner sig till någonting sämre, oavsett vad, än det man har.

Vem skulle vilja tillbe en gud som är lägre än vad man själv är? Vem skulle vilja lägga sitt liv i händerna på en ond, kärlekslös mördargud? Vem skulle vilja böja knä för en gud, som inte bara tillåter, utan till och med befaller oss att ljuga? Som befaller oss att förneka att Förintelsen ägt rum. Som tvingar oss att förneka det turkiska folkmordet på över en miljon armenier. Som kräver av oss att vi förnekar den människoslakt som just nu pågår i Darfur (Muhammed Omar tycks förneka både det armeniska folkmordet och massakrerna i Darfur). En gud som vill förvandla oss till hjärndöda kreatur, som till och med förnekar det mest uppenbara. Och en gud som uppmanar oss att hata alla som inte är som vi. Jag har svårt att förstå att någon av fri vilja skulle vilja lägga sitt liv i en sådan guds händer.

En av orsakerna till att jag blev kristen, var att jag såg min egen ondska. Och ondskan runt omkring mig. Jag längtade efter någonting bättre, någonting eller någon som var högre, godare och mer moralisk än vad jag själv var. När jag läste Evangelierna, och på så sätt lärde känna Jesus från Nasaret, fann jag, för första gången i mitt liv, en sådan person. En person värd att efterlikna, som hade allt det jag och alla människor jag kände saknade och mycket mer därtill. Genom att ha en vän som Jesus, som har en moraliska standard långt över min egen, kan jag kanske lyftas lite grand och bli lite bättre än vad jag är i det naturliga. Jag har något positivt att sträva efter. Jag kan inte se en större tragik än människor som tillber en gud som inte är värd att tillbe. En gud som inte lyfter upp utan som drar ner.

De människor som hävdar att islam är en god kraft i världen glömmer bort en viktig sak. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god för att man är god! För att man verkar i kärlek, lindrar lidandet i världen, sträcker sig ut till de behövande. Jag väntar fortfarande på att få se islamister, i likhet med kristna, arbeta på att skapa en bättre värld. Där man i stället för att hugga huvudet av biståndsarbetare, stena våldtagna kvinnor och spränga kvinnor och barn i luften, bygger sjukhus, hittar nya metoder att bota sjukdomar och sänder läkarteam till katastrofdrabbade områden (och då inte bara till muslimska områden). Den dagen skall jag börja räkna islam som en av de goda krafterna i världen. Inte förr!

Det var inte mitt fel!

Apropå ett tidigare inlägg i min blogg. Läste nyss på Text-TV (27/4 2009 10.40) att Sverige, enligt en nyligen genomförd omfattande undersökning, har flest anmälda våldtäkter per år av alla länder i Europa – 5 000 – vilket är dubbelt så många som t ex England och fyra gånger fler än övriga nordiska länder (i förhållande till folkmängden). De flesta andra europeiska länder av samma storlek som Sverige ligger på ett par hundra våldtäkter per år. Undersökningen är gjord vid London Metropolitan University av forskare från 11 olika EU-länder. Enligt forskarna kan inte resultatet förklaras av att man i Sverige har större benägenhet att anmäla våldtäkt eller att man anmäler lindrigare övergrepp än i andra länder (en vanlig bortförklaring – svenska kriminologer brukar tala i mun på varandra i sin iver att bortförklara brottsligheten i Sverige på bl a detta sätt).

Ovanstående kommenterades också i P1:s nyheter kl 11.00. Där nämndes att forskarna bakom undersökningen menar att stor alkoholkonsumtion bland ungdomar och en tidig sexualdebut i Sverige är en del av förklaringen till varför våldtäkt är ett så anmärkningsvärt vanligt brott i vårt land.

Samma morgon hade man ett inslag i P1, som diskuterade alkoholens roll vid grova våldsbrott. Man visade att i stort sett alla grova våldsbrott (Stureplansmorden, Mattias Flinck som sköt ihjäl sju unga kvinnor i Falun, morden på två unga kvinnor på Hallandsåsen etc) hade utförts av förövare med alkoholproblem och som ofta varit starkt påverkade av alkohol när brotten begicks. Detta stämmer säkert. Men vad som inte stämmer är själva slutsatsen, nämligen att alkoholen är det som orsakar dessa våldsdåd, ja i princip alla onda handlingar.

För det första sker mängder av överlagda, planerade mord, utan att gärningsmannen är påverkad av alkohol (tvärtom – planerat mord kräver iskall planering). Folkmord, kanske den värsta formen av ondska, har aldrig alkohol som orsak (även om givetvis alkohol kan bedöva bödlarna så att de klarar sitt ohyggliga arbete lättare än om de var nyktra). Förintelsen var iskallt planerad av jurister, läkare och ingenjörer, vilka använde alla till buds stående vetenskapliga och tekniska kunskaper och tekniker för att optimera mordmaskineriets effektivitet. T o m krematorieugnarna var designade för optimal kapacitet, där flera nya patent låg till grund för ugnarnas funktion.

Att säga att alkohol är orsaken till grova brott är lika fel som det allmänt vedertagna uttrycket, ”tillfället gör tjuven”. Tillfället gör inte alls tjuven. Tillfället visar vem som är tjuv! En person som hittar 10 000 kr på en gata en mörk kväll kanske lämnar in pengarna till polisen, trots att risken att åka fast, om han hade stoppat pengarna i egen ficka, var i stort sett noll. En annan person i samma situation tar pengarna och går sin väg. Tillfället gjorde inte den senare personen till tjuv, han var redan tjuv och tillfället gjorde det möjligt för honom att visa sin sanna natur.

På samma sätt visar, enligt min inte så ringa mening, alkoholen hurdan man egentligen är innerst inne. Den gör att vi vågar göra det där som vi innerst inne drömmer om att göra, men som vi kanske inte skulle våga att göra normalt. Därför är det inte alkoholen som får oss att göra onda saker. Det är vår egen ondska, vår egen onda natur, som får oss att göra onda saker. Vi väljer helt enkelt att göra onda saker, därför att vi är onda. De flesta människor som dricker alkohol går inte ut och slår ihjäl någon. Så alkohol är defintivit inte huvudförklaringen till våldsbrott och liknande. Alkoholen gör oss vare sig onda eller goda, den avslöjar helt enkelt vem vi verkligen är (och det kan ju vara illa nog).

Ibland har domstolar dömt till mildare straff på grund av att en förövare varit berusad när han begått ett våldsbrott. Logiken har varit, att eftersom personen som begick brottet var berusad, förstod han inte vad han gjorde. Detta är helt fel, menar jag. Snarare skall den som är berusad, när han begår ett grovt brott, dömas till ett hårdare straff än om han varit nykter (om man hårddrar det hela). Varför då? Jo därför att vederbörande medvetet försett sig med ett livsfarligt vapen genom att dricka sig full. Om man vet att man har en våldsam natur, är det allmänfarlig vårdslöshet att överhuvudtaget dricka alkohol. För en sådan person borde det därför vara straffbart att överhuvudtaget konsumera alkohol, eftersom detta är jämställt med resande av livsfarligt vapen (tror jag den juridiska termen är).

Tidigare var den politiskt korrekta åsikten att den som mördar är mentalsjuk. Nu håller det tydligen på att svänga över till att den som mördar gör det, eftersom han är berusad. I ingetdera fallet är det således människans fel att hon gör det hon gör. Hon är bara offer för omständigheter och har ingen egen skuld. Det är ju precis så vi vill ha det. Gör jag fel är det samhällets, skolans, föräldrarnas etc fel. Det är allas fel utom mitt eget. Så tänker och säger den infantila människan. Den typ av människa som inte är beredd att ta ansvar för sina handlingar. Så säger emellertid inte Bibeln. Den säger att människan har en fri vilja och att hon kan välja mellan det onda och det goda, mellan liv och död.

Jag tar idag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet, för att du och dina efterkommande må leva genom att du älskar Herren din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom (5 Mos 30 19).

Valet står hos oss själva. Sedan kan alkohol kanske göra att våra onda tankar lättare går över i onda handlingar. Alltså är det bra att minska alkoholkonsumtionen. Ännu bättre är att människor får möta Jesus och förvandlas i sitt inre. Finns inget ont i en människa, kan varken droger eller alkohol ta fram onda handlingar. Dessutom, för den som fått möta Jesus, behövs vare sig alkohol eller droger.

Annika Östberg – igen.

Annika Östberg framställs som oskyldig i tidningar, radio och tv.
Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Rapporteringen om kvinnan som dömts för två mord och ett dråp är inget av de snyggare kapitlen i svensk journalistisk historia.

Så inleder Oisín Cantwell en krönika i Aftonbladet den 9/4. Han fortsätter:

Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet.
Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra.
Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt.
Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco.
Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom.
När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok.
Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering.
Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen.
Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut.
I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.
…..Leif GW Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

Hela krönikan kan läsas här.

Egentligen har ovanstående inte så stor betydelse för det jag skrev i föregående blogg. Den handlade inte om detaljer eller om hennes person, utan om principer. Är det rimligt att Svenska Staten lägger ned så mycket pengar och så mycket arbete på en brottsling (som i stort sett inte har någon anknytning till Sverige – hon utvandrade härifrån när hon var 10 år och är dessutom amerikansk medborgare – men Sverige har ju den märkliga bestämmelsen att man kan vara medborgare i flera länder), när så många hederliga svenskar lever fattigt? Jag tycker det är direkt stötande, eftersom det sänder mycket märkliga signaler. Vilken typ av människor är det som våra politiker uppskattar. Vanliga hederliga skattebetalare tycks man nästan förakta (annat än när det är valtider).

Beträffande Annika Östbergs hemresa så kostade, enligt vad jag funnit på nätet, hennes överföring till Sverige 650 000 kr. Man undrar hur många hederliga svenskar som skulle fått resa hem i specialchartrat plan (nu vet jag i och för sig inte om det var Sverige eller USA som betalade – jag hoppas det var USA, eftersom jag inte vill att mina skattepengar skall gå till sådana här saker).

Orsaken till att USA lät henne flytta över till Sverige anses allmänt vara ekonomisk. En fånge kostar en massa pengar varje dag och de amerikanska fångvårdsmyndigheterna har dålig ekonomi. Alltså vill man bli av med så många fångar som möjligt (det blir ju billigare om andra länder står för notan). Att man i USA vill spara pengar har jag full förståelse för. Men det jag inte förstår är varför Sveriges regering lagt ned så mycket arbete och pengar på att få henne överförd till Sverige. Min respekt för regeringen Reinfeldt är tyvärr på väg att urholkas på grund av detta. Men undrar vad regeringen Reinfeldt tror sig vinna genom sitt engagemang för Östberg. Vilka grupper försöker man blidka eller köpa? Bovarna? Vänstern? Undrar vem man skall rösta på nästa val. Kanske Eskimåpartiet eller Mittenextremisterna?

En hjältinna återvänder till svensk mark

Så har då Annika Östberg överförts från amerikanskt fängelse till svenskt fängelse. Och fått en hjältinnas mottagande. Hon flögs med specialchartrat plan till Örebro via mellanlandning på Island och befinner sig nu på Hinsebergsanstalten.

Östberg dömdes till livstids fängelse för medverkan i ett dubbelmord, där bl a en polisman miste livet. Hittills har hon suttit 28 år i fängelse. Vissa hävdar att hon bara råkade vara närvarande vid morden och att hennes pojkvän begick morden och sedan skyllde på henne. Andra menar att hon spelade en mer aktiv roll. Hur det förhåller sig med detta spelar ingen roll, det är inte det jag nu tänker diskutera. Inte heller huruvida 28 år är en rimlig strafftid för att ha varit närvarande vid och inte försökt stoppa ett dubbelmord (om detta nu är det enda hon är skyldig till).

Nej, det som stör mig är att Östberg fått en hjältes mottagande. Ungefär som att hon suttit i Sovjetiskt Gulagläger och nu blivit fri. Eller som om hon med risk för eget liv räddat livet på en massa människor. Det mottagande och den uppmärksamhet hon fått hade man kanske förväntat att David Isaak (svensk journalist som sitter fängslad i Eritrea) skulle få vid sitt eventuella frigivande. Han är en hjälte, som strider för mänskliga rättigheter i sitt land. Han sitter inte i fängelse för mord, utan för mod, om man nu skall vara lite fyndig. Annika Östberg är inte någon hjälte. Inte på något sätt. Tvärtom, hon är en simpel brottsling och inget annat. I bästa fall kan man se det som att hon sonat sitt brott genom de 28 år hon tillbringat i fängelse. Det betyder i så fall att hon är nollställd. Dvs hon ligger inte på plus. Hon har inte tillfört mänskligheten någonting. Tvärtom, så har hon berövat barn deras pappa och kvinnor deras man (jag vet inte om båda offren var gifta). Och det varar inte i 28 år, det varar för alltid! Östberg är inte symbol för någonting positivt alls (annat än möjligen i USA-hatande vänstersympatisörers ögon).

Hon har fått ett mottagande som knappast någon svensk skulle ha fått (annat än möjligen en framgångsrik idrottsman). Om vi säger att en svensk forskare verksam i USA ensam, utan hjälp av någon annan, skulle ha hittat ett absolut botemedel mot alla typer av cancer, så att ingen människa i fortsättningen skulle dö av cancer, och nu skulle åka hem till Sverige, är jag inte säker han skulle fått det mottagande som Östberg fått. Jag tycker det är stötande. För mig är detta ett indicium bland många på att den västerländska kulturen är en perverterad och döende kultur.

Sveriges utrikesminister (jag har glömt bort vad han heter) bröstar sig och har i P1 i skrytsamma ordalag berättat hur Östberg frigivits efter skickliga förhandlingar med Californiens guvernör, Arnold Schwarzenegger. Det länder i alla fall statsminister Reinfeldt till heder att han inte sagt så mycket i saken.

Många människor pratar nu (som vanligt) om att vi måste förlåta, med anledning av kritiken mot uppmärksamheten kring Östberg. Problemet är att de enda som har rätt att uttala orden ”jag förlåter” är offren eller i någon mån offrens anhöriga. Ingen välmenande svensk har auktoritet att förlåta Annika Östberg för det hon varit inblandad i. Det är bara tomma ord, som ingenting betyder.

Journalisterna har överträffat sig själva den här gången (hur det nu kan vara möjligt). En kvinnlig reporter ställde i P1 strax efter 0900 (8/4) så korkade frågor till chefen för Hinseberg (där nu Östberg befinner sig) att jag höll på att ramla ur sängen.

Det hela påminner lite grand om medias bevakning när den s k Guantanamosvensken frigavs för några år sedan. Han fick också flyga hem med specialchartrat plan (jag vill minnas det var det s k regeringsplanet som användes) och togs emot som en nobelpristagare eller hög statsman. Jag misstänker att bakom sådana här sjuka, journalistiska reaktioner ligger ett illa dolt USA-hat.

En annan stor nyhet idag är att jag ätit frukost nyss. Ha en bra dag!

Till försvar av Västvärlden

Den ”kristne” palestiniern Edward Said (1935-2003) utkom 1978 med sin bok Orientalism. Där driver Said följande tes: Västvärldens uppfattning om Orienten (och då framför allt arabvärlden) är helt felaktig. Europas kolonialism, imperialism och politiska dominans över Orienten har gjort att även den mest kunnige och välmenande och sympatiskt inställde europeiske forskare, författare, konstnär etc gett en förvrängd bild av Orienten. Dessa ofta välvilliga men felinformerade personer kallar Said för ”orientalister”, och deras (enligt honom) ”snedvridna” syn på Orienten för ”orientalism”, vilket är avsett som en nedsättande omdöme. I förlängningen av Saids tankegångar ligger tanken att allt negativt i arabvärlden är Västvärldens fel. Genom kolonialismen, utsugningen, godtyckliga gränsdragningar mellan artificiellt konstruerade länder (som Jordanien, Irak etc) och tillsättandet av ”lydiga” regenter tagna ur den arabiska makteliten, har Västvärlden korrumperat arabvärlden. Därför ser det ut som det gör i dessa länder, menar Said.

I Defending the West (Prometheuss 2007) går den före detta muslimen Ibn Warraq tillrätta med begreppet orientalism och visar att Saids resonemang är fullt av motsägelser och bristande historieförståelse. Warraq skriver:

Det sistnämnda arbetet [Saids ”Orientalism”] lärde en hel generation av araber konsten av självömkan – ”om det inte vore för de onda imperialisterna, rasisterna och sionisterna, skulle vi än en gång vara en stor nation” – uppmuntrade de islamska fundamentalisterna på 1980-talet, tystade varje form av kritik mot islam och till och med stoppade framstående islamologers forskning, eftersom dessa kände att deras upptäckter kanske skulle förolämpa muslimerna…

I en längre artikel på min hemsida redogör jag för Warraqs argumentering mot Said.

Tankedynamikens andra lag

En av fysikens viktigaste lagar är termodynamikens andra lag. Den säger att entropin i ett isolerat system gå mot sitt maximum. I klartext innebär detta, att i ett isolerat system (där inte energi kan läcka ut eller tillföras) går oordningen mot sitt maximum (entropi är ett mått på oordningen i ett system). Ställer man ut en ny bil i skogen och väntar några år, så har bilen förvandlats till en rosthög. Motsatsen inträffar aldrig. System som lämnas åt sig själva faller alltså sönder och utmynnar i kaos och oordning. Ungefär som en tonårings rum, som långsamt övergår i kaos ända tills mamma städar nästa gång.

Under mina undersökningar av verkligheten har jag upptäckt en ytterligare viktig naturlag, tankedynamikens andra lag. Den lyder:

Cogitropin i ett slutet/isolerat tankesystem går mot sitt maximum.

Cogitropi är ett mått på tankekaos, dvs maximal oordning och motsägelse i tankarna. Ett slutet tankesystem är ett system där inte nya tankar kan tillföras eller läcka ut.

Exempel: I nordkoreanska tidningar skriver man ibland om den store ledaren Kim Il Sung och dennes golfspelande. Man påstår då rutinmässigt att varje slag han slår blir "hole in one" (dvs bollen går direkt ner i hålet — något som de flesta spelare aldrig får uppleva under hela sitt liv). Jag har svårt att tänka mig något mer korkat och dumt påstående. Här kan vi tala om cogitropimaximum. Nordkorea är ju också ett av jordens mest tankeisolerade länder.

Tankedynamikens andra lag blir speciellt tydlig när man tillämpar den på politisk korrekthet. Politisk korrekthet är till ytterlighet fördummande, eftersom den inte är öppen för alternativa åsikter. Den politiska korrekthetens företrädare är överhuvudtaget inte villiga att ens lyssna till andra tankar och idéer. Ja man betraktar inte alternativa åsikter som åsikter, utan avfärdar dem som dumheter och sjuka tankar. Genom att isolera sig från alla motargument, går den politiska korrekthetens företrädare mot en slags tankens motsvarighet till entropimaximum, precis som att ett fysikaliskt system, som är isolerat från omgivningen, går mot sitt entropimaximum.

Exempel är inte svårt att hitta. Låt mig ta ett par (jag har i min blogg och på min hemsida många, många ytterligare exempel):

Fostret är en del av kvinnans kropp, alltså har kvinnan rätt att döda sitt foster (vilket i den politiskt korrekta terminologin kallas ”abort”). Samtidigt är det fel att abortera ett foster på grund av att det är en flicka, något som diskuterats under senare tid. Men hallå där, fostret var ju bara en del av kvinnans kropp. Antingen har fostret ett människovärde, dvs har ett värde i sig, och då är det alltid fel med abort. Eller också har fostret inget värde, och då kan man göra vad man vill med fostret.

Äktenskapet betraktades för några år sedan av de intellektuella som förlegat och en kvarleva från en mörk forntid. Kyrklig vigsel var om möjligt ännu värre, och det stockade sig nästan i halsen när intellektuella skulle tala om hur motbjudande denna vidskepliga ceremoni var. Nu plötsligt kämpar samma intellektuella med näbbar och klor för att ge homosexuella rätten att gifta sig i kyrkan. Plötsligt har kyrklig vigsel blivit viktigare än allt annat.

Man talar om hur viktigt det är att vi får fler kvinnliga ledmöter i företagens styrelser. Kvinnor har nämligen något viktigt att tillföra här. Samtidigt hävdar man att det inte finns några som helst skillnader mellan män och kvinnar (annat än möjligen fysiskt). Men hallå där, om det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor, då kan ju inte kvinnorna ha något speciellt att tillföra i styrelserna (som kvinnor)? Då har de ju inget speciellt som inte männen har. Tja, det är inte lätt att vara politiskt korrekt.

För några år sedan var jag hemma hos en god vän som är läkare (gynekolog). Han är helt emot abort och har därför haft privatpraktik för att inte tvingas göra aborter. Han ville vi skulle titta på ett tv-program han hade spelat in. Det handlade om aids och hur man skulle kunna minska spridningen av denna sjukdom. I programmet medverkade en reporter, en läkare och en präst. Reportern vände sig till läkaren och frågade om det fanns någon verkligt fungerande metod för att stoppa spridningen av aids. Svaret blev att det bara fanns ett enda sätt som verkligen fungerade och det var att alla människor endast hade sex med en enda person i en livslång relation alternativt helt avstod från sex. Punkt slut. Det var klartext. Nu vände sig reportern till prästen med samma fråga. Svaret blev, ”Jaa, vi i kyrkan har ju så dålig erfarenhet av att moralisera… mummel, mummel, hmmmm…”. Reportern ilsknade till och sade, ”Men det är väl för tusan kyrkans uppgift ett moralisera!!!. Om det är någon som skall moralisera så är det väl kyrkan!”

Det är ju rätt intressant när en förmodligen icke troende läkare säger det som står i Bibeln, medan samtidigt en präst, som utger sig för att vara Guds representant på jorden, inte vågar säga det som står i Guds ord!

I Sverige finns det något som heter UMO, Ungdomsmottagningen på Nätet, som är tillsatt av regeringen och statligt finansierad. Här är tanken att unga skall hitta ”relevant och kvalitetssäkrad information om sex, hälsa och relationer”. Motsvarigheten till UMO i USA är CDC, Center för Control Disease. Det är intressant att jämföra de råd som UMO respektive CDC ger när det gäller sexuellt överförbara sjukdomar. Låt mig bara ta ett exempel. När det gäller klamydia säger UMO:

Så här skyddar du dig: För att skydda sig mot klamydia ska man använda kondom när man har slidsamlag och analsamlag. Det är också bra att använda kondom om man har munsex med en kille, eftersom klamydia kan smitta då med, framför allt om man får sperma i munnen.

Enligt CDC gäller:

Så här skyddar du dig: Det säkraste sättet att förebygga klamydia är att undvika sex eller att ha sex med någon som inte är smittad och som har sex endast med dig. Kondom kan minska risken att få klamydia om den används på rätt sätt varje gång du har sex. Att tvätta könsorganen, kissa eller duscha efter sex förhindrar inte att man drabbas.

De råd som UMO respektive CDC ger när det gäller gonorré och andra könssjukdomar går i samma anda. UMO vågar i sin ynkedom överhuvudtaget inte nämna att avhållsamhet eller trohet är de mest effektiva sätten att undgå smitta och berättar bara om tekniska lösningar. Ungefär som att människor är djur som inte kan styra sina egna liv utan som helt och hållet är slav under sina drifter.

Beträffande kondomer skriver UMO:

Kondom är förutom sterilisering, det enda graviditetsskyddet för killar. Kondomer skyddar dessutom mot könssjukdomar. Kondom är ett säkert skydd mot graviditet om den används på rätt sätt, och under hela samlaget och vid varje samlag.

CDC skriver:

Ett konsekvent och korrekt användande av kondom minskar risken för att drabbas av sexuellt överförbara infektioner och att drabbas av viruset HPV, Men kondom kan inte ge ett absolut skydd mot någon sexuellt överförbar sjukdom. Det säkraste sättet att undvika att drabbas av en sexuellt överförd infektion är att avstå från sexuella aktiviteter eller att förbli i en långvarig monogamisk relation tillsammans med en partner som inte är smittad.

I den politiska korrekthetens namn vågar således inte UMO informera ungdomar om sanningen. Nämligen att man kan få könssjukdomar trots att man använder kondom och att det säkraste skyddet är att undvika sex eller vara monogam med en enda person. Hade man talat ut detta på UMO:s hemsida hade man gett stöd till de ungdomar som vill vänta med sex. Då hade en ung flicka, som inte känner sig mogen, kunnat hänvisa sin kille till UMO:s hemsida. Nu får hon inget som helst stöd för sin önskan att vänta med sex. Och säger hon nej lämnar killen henne. Tiotusentals ungdomar får varje år könssjukdomar. Under 2007 smittades t ex ca 4000 ungdomar varje månad med klamydia. En del av dem som smittas blir sterila för livet. Andra får leva med ett livslångt lidande. Och när det gäller sjukdomar som aids riskerar man dessutom att dö, efter långvarigt lidande. UMO sviker således de ungdomar man har fått i uppdrag att hjälpa och stödja.

Som sagt, den politiska korrektheten är bedövande. Den vilar som ett blytäcke över vårt land och förkväver den fria tanken och den fria debatten. Förutom att vara fördummande är den politiska korrektheten också ett hot mot demokratin. Och mot unga människors liv och hälsa.

En ny definition av yttrande-, åsikts- och tryckfrihet

Samtidigt som kristendomsfientligheten bland intellektuella breder ut sig, ser vi också en tilltagande antisemitism och en gradvis omdefiniering av demokratibegreppet.

Jag har en god vän, som kommer från en helt annan del av världen. Han är mycket politiskt intresserad, och beslöt sig därför att på 1980-talet flytta till Sverige. Som han sade, ”Sverige är ett föregångsland på många sätt och det är här vi ser hur det kommer att bli i resten av Europa och även i Nordamerika”. Han tänkte då på den svenska folkhemsmodellen, på den sexuella frigörelsen och en del andra saker. Sverige var således, enligt honom, en slags profetisk förutsägelse om hur världen skulle bli om några decennier. Idag står det klart att min gode vän hade rätt i sin bedömning. Många lagar när det t ex gäller homosexuellas rättigheter omfattas idag av allt fler länder, ja även i länder där man för några år sedan trodde sådant var i stort sett uteslutet. Spanien t ex, är idag långt mer avancerat när det gäller pornografi och även genustänkande än Sverige. På spanska födelsecertifikat står numera, enligt vad någon berättade för mig, inte ”Mamma” och ”Pappa”, utan ”Upphovsperson 1” och ”Upphovsperson 2”, helt i enligt med det politiskt korrekta genustänkandet.

Idag skulle jag tro att Sverige är frånåkt av många länder. Spanien ligger som sagt långt ”före” i vissa avseenden. Vill vi veta hur Europa kommer att se ut, politiskt och ideologiskt om några år, är det antagligen dagens England man skall studera. Att islam håller på att ta över Rosengård i Malmö, och där skapa ett eget territorium med egna lagar, torde de flesta känna till. England ligger emellertid långt fram i detta avseende. Det finns städer och samhällen i England som är i stort sett helt islamiserade. Få av de stora medierna (dagstidningar, BBC etc) vågar/vill idag ifrågasätta eller kritisera islam. Samtidigt är det mycket tydligt att kristendomen förföljs i samma media.

Nyligen blev en erkänt duktig fostermamma i England, som hade hjälpt många, många barn till ett bättre liv, avstängd från att få ta emot fler fosterbarn. Varför? Jo en muslimsk flicka, som bodde hos henne, hade på eget bevåg beslutat sig för att lämna islam och bli kristen. Något som de sociala myndigheterna inte kunde tolerera.

Ett ytterligare exempel är skolreceptionisten Jenny Cain som nu riskerar att få sparken. Hennes femåriga dotter hade nämligen talat om Jesus i klassrummet. Lärare och skolledningen förmanade mycket skarpt flickan att aldrig göra så mer och rektorn överväger nu att ge Jenny Cain sparken.

För några veckor sedan skulle den holländske parlamentsledamoten Geert Wilder besöka England, men nekades inresetillstånd. Varför? Jo han har kritiserat islam och bl a gjort en kortfilm, Fitna, som belyser sambandet mellan islam och terror. Den innehåller bilder på terrorister och demonstrerande muslimer kopplat till citat från Koranen. Inget mer. Korantexterna talar för sig själva. Det intressanta är att terroristerna själva citerar just dessa koranverser för att rättfärdiga sina illdåd. Och nu får Wilder inte resa in i England, det land som kanske mer än något annat land i världen förknippas med yttrande- och åsiktsfrihet. Lord Ahmed (pakistanskt ursprung), som sitter i Överhuset hotade med svåra demonstrationer om man släppte in Wilder i England.

Apropå Fitna kan jag nämna att den snabbt lades upp på Youtube och sågs av många människor. Efter kritik och hot från muslimer togs den bort mycket snart. Då gick det minsann fort. Men när Youtube fick klagomål över att bilder på de mördade Arbogabarnens lik (läsaren vet säkert vad jag menar) finns på Youtube, vägrade man ta bort dem, under motivering att det handlade om yttrandefrihet. Då plötsligt var denna frihet helig. Ynkligt Youtube!!!!! Ynkligt i båda fallen!!!! Men tack och lov så fungerar Internet så att man ändå kan få tag på Fitna. Om nu inte Google valt att spärra det sökordet. Google tenderar nämligen också att spela med i den politiska korrektheten.

Ett ytterligare exempel från England är Robert Kilroy-Silk, programledare sedan många år för en populär TV-show på BBC. Kilroy-Silk var tidigare parlamentsledamot för Labour. I början av 2004 fick han en arabkritisk artikel publicerad i tidningen Sunday Express, där han bl a skrev följande:

Bortsett från oljan, som upptäcktes, som produceras och som betalas för av Väst – vad bidrar de [araberna] med? Kan du komma på något. Något verkligen användbart. Någonting som vi verkligen behöver, inte klarar oss utan? Nej, det kan du inte. Vad tror de att vi tycker om dem [araberna]? Att vi avgudar dem för det sätt på vilket de mördade 3000 civila den elfte september och sedan dansade på sina varma, dammiga gator för att fira morden? Att vi beundrar dem för att de är självmordsbombare, amputerare av lemmar, kvinnoförtryckare (Sunday Express, 4/1 2004)?

Inte helt snällt skrivet kanske, och definitivt inte politiskt korrekt. Är det sant då? Tja käre läsare, det överlåter jag åt dig att bedöma. Du kanske kan komma på någon viktig uppfinning som gjorts i islamvärlden under de senaste 500 åren, något nytt medicinskt genombrott eller upptäckten av en ersättare för antibiotika. Skriv till mig och berätta i så fall, så lovar jag att publicera detta på min hemsida.

Men nu är det inte sanningshalten i Kilroy-Silks artikel vi diskuterar, utan huruvida man har rätt att kritisera araber och islam. Hur gick det nu med Kilroy-Silks engagemang vid BBC? Ja, det gick inte så bra. Efter att i sjutton år ha arbetat med television, upphörde Kilroy-Silks karriär som programledare, en vecka efter artikeln i Sunday Express. Enligt BBC handlade det inte om att Kilroy-Silks yttrandefrihet hade hindrats. Chefen för BBC Television, Jana Bennett, menade att ”Personer som medverkar i den här typen av program har ett ansvar att upprätthålla BBC:s standard av opartiskhet (som enligt min mening är lika obefintlig som SR:s och SVT:s opartiskhet). Det innebär inte att personer som uttrycker mycket kontroversiella åsikter inte är välkomna hos BBC, men de kan inte presentera nyhetsprogram, aktuella händelser eller diskussionsprogram”.

Till saken hör att Kilroy-Silk inte uttryckte kritik mot arabvärlden i något av sina BBC-program, utan i en tidning, som inte har någon koppling till BBC, där han skrev som freelancejournalist. I praktiken innebär det således att man inte kan vara programledare på BBC om man på något sätt uttrycker åsikter som inte är politiskt korrekta, oavsett var man uttrycker dessa åsikter. Jag misstänker att det är likadant på Sveriges Radio etc. Kanske inte så konstigt att diskussioner, nyheter etc i t ex P1 är så vinklade som de är (exemplet med Kilroy-Silk är hämtat från boken Can We Trust the BBC?, sid 61, continuum 2007).

En sak är säker, hade Kilroy-Silk uttryckt ungefär samma sak om kristna och kristendomen, som han nu gjorde om arabvärlden, hade han fortfarande varit programledare hos BBC. I oräkneliga program på BBC så häcklas, hånas och smädas påven, kristna församlingar och även den kristna tron i största allmänhet utan att de som gör detta vare sig kritiseras eller stoppas. Att kritisera islam och araber är tydligen i BBC tabu. Precis som i SR och SVT.

Om läsare fortfarande inte förstått vad jag försöker säga om läget i England, ger jag ytterligare två exempel, hämtade från en äldre blogg:

1. Ashar Mall, kristen och värd för ett program på satellitkanalen Venus TV, har nyligen uppmanats att be om ursäkt efter att evangelisten Daniel Scott i programmet talat om muslimska missförstånd av vissa bibliska begrepp (försoning, förlossning och frälsning).

2. Mahboob Masih får inte längre leda ett kristet radioprogram som sänds på stationen Awaz FM. Denne berättade i sitt program om de anspråk som Jesus gör om sig själv i Bibeln (t ex att han är Guds son), vilket muslimer klagat över (eftersom Koranen säger att Jesus inte är Guds son). Trots att Masih bett om ursäkt (för vad, kan man undra) får han inte fortsätta som värd för programmet.

Såsom det ser ut i England idag, kanske det kommer att se ut i Sverige i morgon. Man kan undra vad för slags tankegångar som motiverar intellektuella engelsmän att helt omdefiniera demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen och anpassa dem till vad som tjänar islams syften. Kanske har detta att göra med den israeliske terrorexperten Bernhard Lewis’ karakteristik av västvärldens kultur som ”självförnedringens kultur”. Genomgående i Västeuropa ser vi hur de intellektuella skäms för sin egen kultur och uttrycker stor beundran för alla andra kulturer, och speciellt då den arabiska. Kanske är orsaken att man i t ex England har dåligt samvete för sin tidigare behandling av kolonierna och invånarna där. Oavsett orsak, så är det oerhört farligt när de inflytelserika medlemmarna i ett samhälle föraktar och skäms över sin egen kultur. Ett sådant samhälle måste gå under. Det är bara en fråga om när.