Nils Ferlin skrev en gång det som kanske är världens kortaste dikt:
Stenen, elden, metmasken – tre trappsteg till Rockefeller.
Vad han menade var kanske följande; först lärde sig människan att använda döda föremål (stenar etc) för sina egoistiska syften. Sedan lärde hon sig att tämja naturens krafter (t ex elden) för samma ändamål. Slutligen kom hon på att hon kunde utnyttja andra levande varelser (t ex metmasken, som levande träs på kroken för att tjäna som bete när man fiskar). Detta ledde så småningom fram till Rockefeller, som kommit att bli symbol för kapitalismens värsta avarter, där man skor sig på andra människor bekostnad och där ens rikedom bygger på andra människors utarmning och lidande (det finns de som menar att Rockefeller inte var sådan, men oavsett detta så förstår vi vad Ferlin vill säga med sin dikt).
Idag har jag skrivit en egen liten dikt, inspirerad av Ferlin:
Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet
söndag 27 mars 2011
måndag 21 mars 2011
Intellektuell segregation
Jag brukar ju då och då ta upp en vår tids värsta epidemier, den politiska korrekthetens sjuka. Sverige torde vara ett av de länder, där denna sjukdom grasserar som värst, ja kanske ligger vi nummer ett när det gäller åsiktslikriktning. Jag är inte ensam om att ha försökt beskriva bakgrunden och symptomen på politisk korrekthet. I Svenska Dagbladet den 17/8 2009 hittade jag följande krönika av Jenny Nordberg:
Man pratar ofta om hur vårt enorma tv-utbud och Internet gynnar åsikts- och yttrandefriheten. Och det kanske stämmer i viss mening. Möjligheten att uttrycka och sprida sina tankar har utan tvekan ökat i och med Internet. Frågan är bara om Internet och vårt stora utbud av tv-kanaler gör människor mindre inskränkta och fördomsfulla. Jag har en känsla av att det på sätt och vis var bättre förr när vi bara hade en enda tv-kanal och inget Internet. Då kanske man ibland råkade se program som inte riktigt stämde med ens egna förutfattade meningar. Idag kan man välja hårt nichade tv-kanaler och hemsidor, vilka driver vissa ideologiska linjer, och riskerar då att aldrig någonsin komma i kontakt med andra åsikter än de man själv omfattar. Och om annorlunda åsikter någon gång diskuteras på de bloggar etc man besöker eller i Publicservicekanaler, sker det vanligen med en negativ utgångspunkt, och alltför ofta handlar det dessutom om grova missuppfattningar (jag kan inte minnas att jag en enda gång sett en korrekt beskrivning av intelligent design på någon ”vetenskaplig” eller ateistisk hemsida – ofta har det handlat om så grova förvanskningar att det varit bättre att inte skriva något alls, då hade åtminstone läsaren vetat att han/hon inte vet vad intelligent design är).
Genom att människor väljer att klia sina öron med det de vill höra, blir samhället alltmer intellektuellt och ideologiskt segregerat, där var och en lever i sitt eget ideologiska ghetto och betraktar alla andra som hjärnskadade idioter. Detta är knappast något som gynnar demokratin eller mångkulturen. Speciellt farligt är det när media blivit en del av denna segregation och bara företräder den officiellt godkända doktrinen. Ännu mer farligt blir det när våra s k Publicservicekanaler (SR och SVT) mer fungerar som monolitiska propagandacentraler för det intellektuella etablissemangets åsikter (ateism är en absolut sanning och endast en obildad idiot kan tro att det finns en övernaturlig verklighet, familjen är den största faran för mänskligheten, abort handlar enbart om att skrapa ut en cellklump, fri och ansvarslös sexualitet är vägen till den stora lyckan, Israel är den lilla Satan och USA är den stora Satan, islam är fridens och kärlekens religion medan kristendomen åstadkommit allt ont på jorden, vita européer är onda medan alla andra folk på jorden är goda etc, etc) än de ger den public service som är deras uppgift att ge.
Nyligen fann jag att en Harvardprofessor hade studerat gruppdynamik och kommit fram till att den som umgås med likasinnade inte bara blir mer självsäker, utan också långsamt mer isolerad och extrem i sina åsikter. Så förklarar han framväxten av både historiska och moderna extremiströrelser.
Jag vill genast applicera tesen på människor i gemen. I vår tid, där det mesta går att välja bort, har de flesta nämligen den högst mänskliga tendensen att prioritera kanaler som de redan vet passar deras egna åsikter. De blir sedan styrkta och uppmuntrade i sin argumentation och andra idéer kommer aldrig i närheten.
Konsekvensen är att alla polariseras mer och samtidigt enas om att den andra sidan, som de aldrig stöter på, är idioter. Vi blir en samling extremister som springer omkring och yrar om vårt eget. Nästan alla jag känner designar numera sin egen verklighet med hjälp av tidningar, bloggar och tv-program som direkt återspeglar deras politiska åsikt. De delar sedan denna information med ett umgänge av liktänkande. De blir alltmer övertygade. Och alltmer tjatiga.
Man pratar ofta om hur vårt enorma tv-utbud och Internet gynnar åsikts- och yttrandefriheten. Och det kanske stämmer i viss mening. Möjligheten att uttrycka och sprida sina tankar har utan tvekan ökat i och med Internet. Frågan är bara om Internet och vårt stora utbud av tv-kanaler gör människor mindre inskränkta och fördomsfulla. Jag har en känsla av att det på sätt och vis var bättre förr när vi bara hade en enda tv-kanal och inget Internet. Då kanske man ibland råkade se program som inte riktigt stämde med ens egna förutfattade meningar. Idag kan man välja hårt nichade tv-kanaler och hemsidor, vilka driver vissa ideologiska linjer, och riskerar då att aldrig någonsin komma i kontakt med andra åsikter än de man själv omfattar. Och om annorlunda åsikter någon gång diskuteras på de bloggar etc man besöker eller i Publicservicekanaler, sker det vanligen med en negativ utgångspunkt, och alltför ofta handlar det dessutom om grova missuppfattningar (jag kan inte minnas att jag en enda gång sett en korrekt beskrivning av intelligent design på någon ”vetenskaplig” eller ateistisk hemsida – ofta har det handlat om så grova förvanskningar att det varit bättre att inte skriva något alls, då hade åtminstone läsaren vetat att han/hon inte vet vad intelligent design är).
Genom att människor väljer att klia sina öron med det de vill höra, blir samhället alltmer intellektuellt och ideologiskt segregerat, där var och en lever i sitt eget ideologiska ghetto och betraktar alla andra som hjärnskadade idioter. Detta är knappast något som gynnar demokratin eller mångkulturen. Speciellt farligt är det när media blivit en del av denna segregation och bara företräder den officiellt godkända doktrinen. Ännu mer farligt blir det när våra s k Publicservicekanaler (SR och SVT) mer fungerar som monolitiska propagandacentraler för det intellektuella etablissemangets åsikter (ateism är en absolut sanning och endast en obildad idiot kan tro att det finns en övernaturlig verklighet, familjen är den största faran för mänskligheten, abort handlar enbart om att skrapa ut en cellklump, fri och ansvarslös sexualitet är vägen till den stora lyckan, Israel är den lilla Satan och USA är den stora Satan, islam är fridens och kärlekens religion medan kristendomen åstadkommit allt ont på jorden, vita européer är onda medan alla andra folk på jorden är goda etc, etc) än de ger den public service som är deras uppgift att ge.
Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.
De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. (2 Tim 4:3-4)
fredag 18 mars 2011
Vågar man tro?
Jag får då och då mail från personer som blivit oroade efter att ha läst någon av de olika böcker som försöker bevisa att kristendomen är ett falsarium. Någon skrev "Jag har tills nu haft en hyfsat stark tilltro till bibelns verklighetsbeskrivning som helhet. Nu känner jag viss oro." efter att i DN ha läst en recension av Hasse Furuhagens bok Bibeln och arkeologerna. Recencenten tycks i vanlig ordning tillhöra den skara av mer eller mindre militanta ateister som alltid får recensera böcker som är kristendomskritiska och som alltid tar tillfället att komma med lite nålstick mot den kristna tron (när man ändå har chansen vore det ju dumt att missa den). Recensenten har inte en enda invändning eller ett enda ifrågasättande av Furuhagens bok. Normalt brukar det alltid finnas med någon liten anmärkning, men så fort det gäller böcker som anses motbevisa den kristna tron lägger sig recensenten (om han själv är en viss typ av ateist) sig platt och har bara lovord att komma med.
I recensionen finns ett antal vanliga påståenden som anses motbevisa Bibeln etc. Låt mig ge ett kort citat ur recensionen:
Nu vet jag inte om Furuhagen verkligen driver dessa argument eller om det är recensenten som kommer med sina egna tankar. Men man anar här trons fiender. Judarna på Gamla Testamentets tid var "en hop primitiva fåraherdar" (undrar om recensenten Jonas Thente skulle våga, eller ens vilja, formulera sig på liknande sätt om muslimerna på 600-talet). Observera ordvalet som givetvis är ägnat att nedvärdera det judiska folket. Recensenten ifrågasätter uppenbarligen också det judiska folkets rätt till staten Israel, något som i mina ögon ger honom noll poäng i trovärdighet. Som sagt frågan är om Furuhagen, som är en erkänd auktoritet, verkligen formulerar sig på detta sätt i sin bok (jag skulle bli förvånad om så vore fallet) eller om det är recensenten som här ger utlopp för sin egen ateistiska och Israelfientliga världsbild (här finner läsaren en artikel på min hemsida som handlar om judarna i Egypten).
Recensenten menar också att fynden på Massada (en klippa i Israel där år 72 e Kr judarna till sista man kämpade mot en romersk armé) är (avsiktligt) påhittade eller manipulerade för att skapa en israelisk identitet. Påståendena framställs såsom varande absoluta fakta och underförstått är att ingen vettig forskare har någon annan syn. Jag har svårt att tro att Furuhagen skulle vara så kategorisk. På Wikipeida läser vi om Massada "I nyare forskning har dock andra teorier framförts beträffande orsaken till försvararnas död". Det finns således olika teorier när det gäller vad som hände på Massada, vilket är det normala i historieforskningen. Men i ateisternas svart-vita värld finns bara en enda teori, den som motbevisar Bibeln. Att Massada år 72 började belägras av romarnas tionde legion på 15 000 man under ledning av prokuratorn Flavius Silva torde under alla förhållanden vara klarlagt. Exakt vad som hände kanske vi aldrig kommer att få veta, men detaljerna spelar inte så stor roll, vare sig för den kristna tron som för judarnas rätt till sitt land.
I en tidigare blogg har jag skrivit om precis denna typ av recensenter, vilka är så tröttsamt förutsägbara. Det som förvånar mig är inte att de agerar som de gör. Det som förvånar mig är att stora tidningar som DN och SvD anlitar sådana skribenter, som drar ner tidningens intellektuella standard när de i ideologiskt nit utnyttjar tidningens kultursidor för att driva sin egen fanatiska ateism. Det utgör knappast någon merit för dessa tidningars kulturredaktörer.
Jag känner att jag vill delge läsaren det svar jag skrev. Helt enkelt för att det finns många som känner oro av liknande skäl som den som skrev till mig. Jag har ju många artiklar om just detta ämne, både på min blogg och på min hemsida. Mitt svar är mer allmänt hållet och handlar inte specifikt om Furuhagens bok, som jag inte läst och förmodligen inte heller kommer att läsa.
------------------------------
Det kommer regelbundet den här typen av böcker (nu kanske inte Furuhagens bok direkt hör till denna typ, den handlar mer allmänt om arkeologi, jag talar generellt). De låter alltid så seriösa och vetenskapliga och gör anspråk på att komma med nya rön. Oftast handlar det om gammal 1800-tals liberalteologi som knappast någon seriös teolog ansluter sig till idag. De teologer som man hänvisar till är sällan main-stream teologer utan udda, icke-troende teologer med det "rätta åsikterna". I och för sig kan givetvis en udda teolog ha rätt, men man framställer ofta det hela som att de påståenden man kommer med är etablerade fakta. Ja ofta framställs det som att det inte finns någon annan seriös tolkning, medan det i själva verket så gott som alltid finns olika teorier när det gäller historiska händelser. Tidigare brukade jag läsa den här typen av böcker för att kunna bemöta dem. Efter att ha läst ett antal och insett hur spekulativa och ofta rent felaktiga de är har jag slutat läsa sådana här böcker. Livet är för kort för att man skall kasta bort sin tid. Man kan ju inte läsa alla böcker som skrivs, alltså måste man välja.
Utan tvekan har det funnits kristna företrädare som "ljugit" eller bättrat på sanningen för att ge argument för sin tro. Ett inte ovanligt påstående i kristna kretsar är att Darwin blev kristen innan han dog och då tog tillbaka sin evolutionsteori. Alltså är evolutionsteorin falsk och därmed är Bibeln sann. För det första finns inget som talar för att Darwin blev kristen (detta diskuteras på flera ställen på min hemsida). För det andra, även om han tog tillbaka sin teori, kommer ändå ingen ateist att börja tro på skapelsealternativet. Vederbörande skulle bara säga (om han nu blev övertygad om att påståendet stämmer), "Ja det var ju tråkigt att Darwin blev senildement på sin ålders höst". När det gäller skapelsefrågor finns överhuvudtaget mycket tvivelaktig argumentering och forskning från kristet håll (vilket inte betyder att skapelsealternativet är falskt, det betyder bara att man argumenterar fel).
Att det finns kristna som ger dåliga eller falska argument för sin tro, bevisar inte att kristendomen är falsk, lika lite som falsariet med Piltdownmänniskan bevisar att evolutionsteorin är falsk. Det finns mängder av argument för den kristna tron och för Bibelns trovärdighet (jag har många sådana artiklar på min hemsida). Det starkaste argumentet är emellertid inte arkeologiska argument utan den kristna trons förmåga att förvandla människor till det bättre, ja att förvandla hela samhällen till det bättre.
Om nu kristendomen vore falsk, och det finns så tydliga bevis på detta som vad vissa företrädare för Isterna hävdar (de kallar sig själva för Humanisterna, men jag kan inte se vad militant ateism har med humanism att göra, därför tycker jag epitetet Isterna är mer relevant – jag ogillar starkt att Isterna försöker lägga beslag på ordet "humanism", speciellt med tanke på att deras engagemang när det gäller lidande människor tycks vara i stort sett noll), borde det finnas få kunniga människor som skulle ha kvar sin tro. Jag är ganska säker på att de flesta intelligenta och utbildade kristna har läst en eller flera böcker som försöker motbevisa kristendomen (precis som jag gjort). Om nu bevisen var så tydliga och kraftfulla borde i stort sett alla normalbegåvade kristna för länge sedan ha övergett kristendomen. Det är förvisso sant att en och annan kristen gör det, men i de fall jag personligen känner till, så har det varit personer där man kan ifrågasätta om de verkligen haft en äkta tro, dvs om de verkligen haft en egen personlig relation med sin Herre och Frälsare (de kanske snarare trott på sina föräldrars tro eller liknande). Speciellt människor som vuxit upp i kristna sammanhang (och ofta då i frikyrkliga, glädjelösa lite inskränkta miljöer – jag menar inte att alla frikyrkliga miljöer är sådana men det förekommer) och kanske hela sin ungdom längtat ut till den sekulariserade världen (där man verkar ha så kul), letar ibland efter argument för att med hedern i behåll kunna lämna den kristna församlingen. Och sådana argument finner de i ovan nämnda typ av böcker. Att förklara att man lämnar tron eftersom man vill ut och synda blir kanske inget ärofyllt uttåg, men om man säger att man ärligt undersökt tron och funnit att den inte håller, ja då lämnar man med flaggan i topp. Jag får då och då mail från sådana personer så jag har studerat fenomenet på nära håll.
En av mänsklighetens skarpaste hjärnor någonsin var Kurt Gödel (dog 1978). Denne sysslade med matematisk logik (och kom med avgörande bevis när det gäller frågan om matematikens motsägelsefrihet, vilket kom att förändra vår syn på matematiken för all framtid) och var en bekännande kristen. En annan av mänsklighetens skarpaste hjärnor var John von Neumann (dog 1957), ibland kallad Einsteins jämlike. Han var teoretisk fysiker och matematiker och bl a den som ligger bakom den moderna datorn (datorer har s k vonNeumannarkitektur). Han var också kristen (konverterade från judendomen till kristendomen). Jag hade (hade, eftersom han är död nu) en amerikansk god vän, Don Miller, som var professor i matematik i USA. Han var samtidigt anglikansk präst (inom katolska och anglikanska kyrkorna är det inte ovanligt att kombinera prästyrket med en framgångsrik akademisk karriär). Han kände von Neumann lite grand. Han brukade säga till mig ungefär så här, "Om jag någon gång tvivlar på Guds existens så brukar jag tänka på att von Neumann och Gödel var troende. Om de kunde tro, kan det inte finnas några intellektuella skäl till att inte tro". Visst kan dessa båda herrar ha haft fel. I trons domän hade de föga nytta av sina vetenskapliga och intellektuella kvalifikationer. Men de var utan tvekan giganter när det gäller logiskt tänkande. Och det är ju just detta tänkande som Lena Andersson, Christer Sturmark, Dan Larhammar, Richard Dawkins etc menar sig använda när de bevisar trons falsarium (som de ibland säger). Om slutsatsen "Gud existerar inte" (och dess olika implikationer) vore logiskt bindande, och dessutom utgick från oantastliga postulat, är det uteslutet att Kurt Gödel och John von Neumann skulle tillhört de troendes skara. Q.E.D. – Vilket Skulle Bevisas!
(Läs gärna om Kurt Gödel och John von Neumann på Wikipedia)
I recensionen finns ett antal vanliga påståenden som anses motbevisa Bibeln etc. Låt mig ge ett kort citat ur recensionen:
De kristna intressenterna är ute efter att bekräfta Bibelns sanningshalt. Det har inte gått något vidare. Inga spår efter Moses och Exodus har hittats. Det tidiga Israel var snarare en hop förhållandevis primitiva fåraherdar som levde i den politiska och kulturella periferin. Inte heller har man funnit spår av det enorma, glansfulla kungarike som David instiftade och Salomo övertog.
Detta senare är ett problem främst för judarna, som förgäves letar efter sina nationella rötter och historiska belägg för rätten till staten Israel. Men självklart är det också besvärande för de kristna om David visar sig vara en blott mytisk gestalt. Hela Messiastanken bygger ju på en ny David.
Nu vet jag inte om Furuhagen verkligen driver dessa argument eller om det är recensenten som kommer med sina egna tankar. Men man anar här trons fiender. Judarna på Gamla Testamentets tid var "en hop primitiva fåraherdar" (undrar om recensenten Jonas Thente skulle våga, eller ens vilja, formulera sig på liknande sätt om muslimerna på 600-talet). Observera ordvalet som givetvis är ägnat att nedvärdera det judiska folket. Recensenten ifrågasätter uppenbarligen också det judiska folkets rätt till staten Israel, något som i mina ögon ger honom noll poäng i trovärdighet. Som sagt frågan är om Furuhagen, som är en erkänd auktoritet, verkligen formulerar sig på detta sätt i sin bok (jag skulle bli förvånad om så vore fallet) eller om det är recensenten som här ger utlopp för sin egen ateistiska och Israelfientliga världsbild (här finner läsaren en artikel på min hemsida som handlar om judarna i Egypten).
Recensenten menar också att fynden på Massada (en klippa i Israel där år 72 e Kr judarna till sista man kämpade mot en romersk armé) är (avsiktligt) påhittade eller manipulerade för att skapa en israelisk identitet. Påståendena framställs såsom varande absoluta fakta och underförstått är att ingen vettig forskare har någon annan syn. Jag har svårt att tro att Furuhagen skulle vara så kategorisk. På Wikipeida läser vi om Massada "I nyare forskning har dock andra teorier framförts beträffande orsaken till försvararnas död". Det finns således olika teorier när det gäller vad som hände på Massada, vilket är det normala i historieforskningen. Men i ateisternas svart-vita värld finns bara en enda teori, den som motbevisar Bibeln. Att Massada år 72 började belägras av romarnas tionde legion på 15 000 man under ledning av prokuratorn Flavius Silva torde under alla förhållanden vara klarlagt. Exakt vad som hände kanske vi aldrig kommer att få veta, men detaljerna spelar inte så stor roll, vare sig för den kristna tron som för judarnas rätt till sitt land.
I en tidigare blogg har jag skrivit om precis denna typ av recensenter, vilka är så tröttsamt förutsägbara. Det som förvånar mig är inte att de agerar som de gör. Det som förvånar mig är att stora tidningar som DN och SvD anlitar sådana skribenter, som drar ner tidningens intellektuella standard när de i ideologiskt nit utnyttjar tidningens kultursidor för att driva sin egen fanatiska ateism. Det utgör knappast någon merit för dessa tidningars kulturredaktörer.
Jag känner att jag vill delge läsaren det svar jag skrev. Helt enkelt för att det finns många som känner oro av liknande skäl som den som skrev till mig. Jag har ju många artiklar om just detta ämne, både på min blogg och på min hemsida. Mitt svar är mer allmänt hållet och handlar inte specifikt om Furuhagens bok, som jag inte läst och förmodligen inte heller kommer att läsa.
---------------
Det kommer regelbundet den här typen av böcker (nu kanske inte Furuhagens bok direkt hör till denna typ, den handlar mer allmänt om arkeologi, jag talar generellt). De låter alltid så seriösa och vetenskapliga och gör anspråk på att komma med nya rön. Oftast handlar det om gammal 1800-tals liberalteologi som knappast någon seriös teolog ansluter sig till idag. De teologer som man hänvisar till är sällan main-stream teologer utan udda, icke-troende teologer med det "rätta åsikterna". I och för sig kan givetvis en udda teolog ha rätt, men man framställer ofta det hela som att de påståenden man kommer med är etablerade fakta. Ja ofta framställs det som att det inte finns någon annan seriös tolkning, medan det i själva verket så gott som alltid finns olika teorier när det gäller historiska händelser. Tidigare brukade jag läsa den här typen av böcker för att kunna bemöta dem. Efter att ha läst ett antal och insett hur spekulativa och ofta rent felaktiga de är har jag slutat läsa sådana här böcker. Livet är för kort för att man skall kasta bort sin tid. Man kan ju inte läsa alla böcker som skrivs, alltså måste man välja.
Utan tvekan har det funnits kristna företrädare som "ljugit" eller bättrat på sanningen för att ge argument för sin tro. Ett inte ovanligt påstående i kristna kretsar är att Darwin blev kristen innan han dog och då tog tillbaka sin evolutionsteori. Alltså är evolutionsteorin falsk och därmed är Bibeln sann. För det första finns inget som talar för att Darwin blev kristen (detta diskuteras på flera ställen på min hemsida). För det andra, även om han tog tillbaka sin teori, kommer ändå ingen ateist att börja tro på skapelsealternativet. Vederbörande skulle bara säga (om han nu blev övertygad om att påståendet stämmer), "Ja det var ju tråkigt att Darwin blev senildement på sin ålders höst". När det gäller skapelsefrågor finns överhuvudtaget mycket tvivelaktig argumentering och forskning från kristet håll (vilket inte betyder att skapelsealternativet är falskt, det betyder bara att man argumenterar fel).
Att det finns kristna som ger dåliga eller falska argument för sin tro, bevisar inte att kristendomen är falsk, lika lite som falsariet med Piltdownmänniskan bevisar att evolutionsteorin är falsk. Det finns mängder av argument för den kristna tron och för Bibelns trovärdighet (jag har många sådana artiklar på min hemsida). Det starkaste argumentet är emellertid inte arkeologiska argument utan den kristna trons förmåga att förvandla människor till det bättre, ja att förvandla hela samhällen till det bättre.
Om nu kristendomen vore falsk, och det finns så tydliga bevis på detta som vad vissa företrädare för Isterna hävdar (de kallar sig själva för Humanisterna, men jag kan inte se vad militant ateism har med humanism att göra, därför tycker jag epitetet Isterna är mer relevant – jag ogillar starkt att Isterna försöker lägga beslag på ordet "humanism", speciellt med tanke på att deras engagemang när det gäller lidande människor tycks vara i stort sett noll), borde det finnas få kunniga människor som skulle ha kvar sin tro. Jag är ganska säker på att de flesta intelligenta och utbildade kristna har läst en eller flera böcker som försöker motbevisa kristendomen (precis som jag gjort). Om nu bevisen var så tydliga och kraftfulla borde i stort sett alla normalbegåvade kristna för länge sedan ha övergett kristendomen. Det är förvisso sant att en och annan kristen gör det, men i de fall jag personligen känner till, så har det varit personer där man kan ifrågasätta om de verkligen haft en äkta tro, dvs om de verkligen haft en egen personlig relation med sin Herre och Frälsare (de kanske snarare trott på sina föräldrars tro eller liknande). Speciellt människor som vuxit upp i kristna sammanhang (och ofta då i frikyrkliga, glädjelösa lite inskränkta miljöer – jag menar inte att alla frikyrkliga miljöer är sådana men det förekommer) och kanske hela sin ungdom längtat ut till den sekulariserade världen (där man verkar ha så kul), letar ibland efter argument för att med hedern i behåll kunna lämna den kristna församlingen. Och sådana argument finner de i ovan nämnda typ av böcker. Att förklara att man lämnar tron eftersom man vill ut och synda blir kanske inget ärofyllt uttåg, men om man säger att man ärligt undersökt tron och funnit att den inte håller, ja då lämnar man med flaggan i topp. Jag får då och då mail från sådana personer så jag har studerat fenomenet på nära håll.
En av mänsklighetens skarpaste hjärnor någonsin var Kurt Gödel (dog 1978). Denne sysslade med matematisk logik (och kom med avgörande bevis när det gäller frågan om matematikens motsägelsefrihet, vilket kom att förändra vår syn på matematiken för all framtid) och var en bekännande kristen. En annan av mänsklighetens skarpaste hjärnor var John von Neumann (dog 1957), ibland kallad Einsteins jämlike. Han var teoretisk fysiker och matematiker och bl a den som ligger bakom den moderna datorn (datorer har s k vonNeumannarkitektur). Han var också kristen (konverterade från judendomen till kristendomen). Jag hade (hade, eftersom han är död nu) en amerikansk god vän, Don Miller, som var professor i matematik i USA. Han var samtidigt anglikansk präst (inom katolska och anglikanska kyrkorna är det inte ovanligt att kombinera prästyrket med en framgångsrik akademisk karriär). Han kände von Neumann lite grand. Han brukade säga till mig ungefär så här, "Om jag någon gång tvivlar på Guds existens så brukar jag tänka på att von Neumann och Gödel var troende. Om de kunde tro, kan det inte finnas några intellektuella skäl till att inte tro". Visst kan dessa båda herrar ha haft fel. I trons domän hade de föga nytta av sina vetenskapliga och intellektuella kvalifikationer. Men de var utan tvekan giganter när det gäller logiskt tänkande. Och det är ju just detta tänkande som Lena Andersson, Christer Sturmark, Dan Larhammar, Richard Dawkins etc menar sig använda när de bevisar trons falsarium (som de ibland säger). Om slutsatsen "Gud existerar inte" (och dess olika implikationer) vore logiskt bindande, och dessutom utgick från oantastliga postulat, är det uteslutet att Kurt Gödel och John von Neumann skulle tillhört de troendes skara. Q.E.D. – Vilket Skulle Bevisas!
(Läs gärna om Kurt Gödel och John von Neumann på Wikipedia)
lördag 5 mars 2011
Eftertankens kranka blekhet...
Redan när jag tryckte på knappen för att skicka upp min föregående blogg på servern drabbades jag av ”eftertankens kranka blekhet” för att citera Hamlet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. ”Men så kan du inte skriva, om du är kristen”, ”Vad skall folk tänka...?” och mycket, mycket annat. Jag var nära att radera bloggen flera gånger. Men till slut så bestämde jag mig för att låta den ligga kvar. Jag tycker ju faktiskt så och sanningen är viktigare än att vara politiskt korrekt. Men det är lätt att känna tyngden av den politiska korrekhetens blytäcke även om man själv försöker prioritera sanning framför politisk korrekthet.
Som kristen är man inte kallad att vara politisk korrekt eller att vara menlös. Man är kallad att vara sann och stå för det goda och det rättfärdiga oavsett vad människor tycker. ”Men inte kan man väl vara god om man så aggressivt kritiserar islamisterna?” Jag tror man kan det. Det beror ju på vad man kristiserar Och utifrån vad. Det är en sak att sprida rykten utifrån rykten man själv hört. När det gäller min kritik av islam sprider jag inga rykten. Jag har i flera år studerat islam och mycket av min kritik är direkt hämtat från islams heliga skrifter utan några mellanled.
Jag har visserligen berättat detta flera gånger men gör det än en gång för nytillkomna läsare. Jag har läst Koranen mycket noggrant två gånger och fört detaljerade anteckningar. Jag har gjort ett stort antal ämnesstudier i Koranen, där jag använt sökbara dataversioner av Koranen. Jag har också jämfört vad som står i olika översättningar av Koranen. Jag har gjort en hel del studier av tillämpliga delar av hadítherna (sammanställningar av saker som Muhammed sagt – dessa är bindande för en muslim) och jag har införskaffat sharíalagen (som sammanfattar Koranen och hadítherna och anger hur dessa skall tolkas) och studerat stora delar av denna. Plus att jag genom Memri (som översätter arabiska media etc till engelska) regelbundet tar del av arabiska media och predikningar från olika viktiga moskéer i världen (sådant som garanterat aldrig visas i svensk TV eller diskuteras i svenska tidningar). Jag går således inte enbart på andrahandskällor som tidningar, TV, bloggar och hemsidor (även om jag givetvis också använder sådana källor). Jag försöker också, så gott det går, att kontrollera mina andrahandskällor, när jag använder sådana. Några gånger har jag t ex sett av Memri översatta program från arabisk TV och haft svårt att tro att de verkligen har översatt rätt (när t ex mullor sagt så ofattbart korkade saker att man inte kan tro att någon människa skulle kunna säga något så korkat oavsett hur dum och okunnig den människan än kan tänkas vara). Jag har då några gånger låtit bekanta, som kan arabiska, granska översättningen. Alla de gånger jag gjort så har Memris översättning visat sig vara korrekt. Så jag har faktiskt gjort mitt bästa för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till skillnad från mina kritiker.
Därför menar jag att min fruktan för Sveriges och Europas framtid är synnerligen befogad. Visst kan jag ha fel – Jag hoppas verkligen att jag har det. Och visst kan historien ta en annan och oförutsedd vändning. Endast en sann profet kan med säkerhet förutsäga framtiden och jag påstår inte att mina farhågor är profetiska.
Om det nu är okristligt att tro så illa om islam, som jag gör, skulle jag vilja komma med ett tankeexperiment. Antag att det hade varit 1929 idag och jag hade varnat för den framväxande nazismen med samma emfas som jag idag varnar för islams planer för Europa. Dvs antag att jag om nazisterna och Hitler sagt, ”De planerar att ta över hela världen och att utrota alla som står emot och göra stora delar av Europas folk till sina slavar. De planerar att mörda alla judar och andra som de anser vara undermänniskor. Och om vi inte stoppar dem nu kommer vi att få ett Europa i ruiner med tiotals miljoner döda.” Detta är ju ungefär vad jag säger om islamismen/islam. Hade jag då av andra kristna betraktats som en dålig kristen? Förmodligen ja. Dvs med den kunskap vi har idag, skulle folk givetvis förneka att de skulle kritiserat min dåtida kritik av nazismen. Men nu talar jag om utifrån vad man visste då. Det fanns starka nazizstiska strömningar i vårt land, även bland kristna (givetvis inte bland de sanna kristna, dvs de bibeltroende kristna – kan det för övrigt finnas några andra kristna?). Man hade antagligen beskyllt mig för att vara krigshetsare (vilket Churchill beskylldes för av en del svenska media till och med långt efter krigsutbrottet) och kärlekslös och intolerant. Det finns fler likheter i mitt tankeexperiment. Hitler betraktades av många som en samhällsbyggare. Han byggde motorvägar, uppfann Volkswagen (Bubblan – den var faktiskt hans idé, som sedan förverkligades av Ferdinand Porsche), införde semester för alla tyska arbetare, höjde pensionerna och gjorde en massa reformer för vanliga människor. Man kan därför säga att han försökte bygga en välfärdsstat, precis som Per-Albin Hansson. På samma sätt har Muslimska Brödraskapet bekostat skolor och sjukhus för vanliga människor och förmedlar socialhjälp till de fattiga (och har sedan, precis som Hitler kallats byggare av en välfärdsstat). Att sedan Brödraskapets skolor lär ut judehat och fanatisk islam är helt i paritet med att Hitlers skolor lärde ut judehat och fanatisk nazism. Så vi ser att min liknelse är slående.
Som sagt, hade jag varit en dålig kristen om jag 1929 hade varnat för Hitler i ungefär samma ordalag som jag idag varnar för islam? Få skulle nog, med facit i handen, anse detta idag. Men varför kan man då inte vara en god kristen och varna för en lika stor fara idag? I lika skarpa ordalag. Om det jag fruktar kommer att bli en verklighet, vilket jag inte hoppas, kommer man i framtiden att betrakta dagens europeiska politiker och intellektuella som Västvärldens förrädare, och de som sålde ut vårt land och vår kultur och sedan låtsades som att det regnade.
Låt mig ge några länkar. Den första går till en artikel med svensk text, som handlar om Muslimska Brödraskapet. Där får vi bl a veta att Brödraskapet är förbjudet i de flesta muslimska länder, medan det är tillåtet i Israel (Mellanösterns enda demokrati). Intressant, eller hur?
Den andra länken går till en TV-predikan av en av Brödskapets sheiker (jag återkommer strax till denne sheik), där denne hyllar Hitler för att han satte judarna på plats och dessutom säger att nästa gång är det muslimernas tur att straffa judarna.
Arabvärlden står just nu inför en ödespunkt. Skall dessa länder utvecklas till verkliga demokratier med fria människor och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet eller kommer länderna att bli medeltida islamistiska stater med sharíalagar, där den som lämnar islam halshuggs och den som är homosexuell stenas. Tyvärr ser det mörkt ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det första altenativet är det som kommer att bli verklighet, men tyvärr tror jag inte att utvecklingen kommer att gå åt detta håll.
Nyligen mördades den pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhatti, som var den ende kristne ministern i Pakistans regering. Att han mördades anses ha berott på att han riktat skarp kritik mot landets hädelselagar. Enligt dessa kan den som talar illa om islam och Profeten dömas till döden. Förutom att lagen i sig är vidrig och strider mot allt vad demokrati och yttrandefrihet heter, kan den uppenbarligen missbrukas. Vad är t ex att ”tala illa om”. Det kan ju räcka med att någon citerar något i Bibeln som säger emot Koranen, så riskerar vederbörande att mördas, eftersom detta kan tolkas som att man talar illa om islam (att antyda att det finns felaktigheter i Koranen innebär ju indirekt kritik av islam).
Risken är således mycket stor att de intellektuella i Egypten, som vill ha en sekulär demokrati, kan komma att mördas eller tvingas till tystnad, eftersom de ”talar illa om islam genom att kräva en sekulär stat”. Det var ju på samma sätt, dvs genom att hota, och om det inte räckte, mörda motståndarna, som krigshetsarna i Japan och nazisterna i Tyskland tog över sina länder, vilket blev upptakten till Andra Världskirget. Ondskan är sig tröttsamt lik.
Fler och fler av de som tillhör den sorgliga skara människor i Västvärlden, som brukar kallas ”de intellektuella”, har uttryckt att den typ av demokrati som vi har i Västvärlden inte är något eftersträvansvärt för muslimska länder. Varje land måste ha en typ av demokrati som passar just detta land säger man (ungefär som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea och Deutsche Demokratische Rebuplik – DDR). Visst kan det ligga något i detta, men en sak är säker, ett land som styrs av sharíalagar är inte på något sätt demokratiskt. ”Ja men om folket genom omröstning kommit fram till att man till ha sharíalagar!” Visst, Hitler kom till makten genom demokratiska val, men Nazityskland var ingen demokrati för det. Även om sharíalagar införs genom demokratiska val, upphör demokratin i samma ögonblick som dessa lagar träder i kraft. Dessutom innebär sharíalagarna ett totalt förtryck av minoriteterna (kristna och judar tvingas leva mer eller mindre som slavar och övriga får välja mellan islam eller att dö), vilket jag redogjort för i många olika artiklar. Minoritetsförtryck är oförenligt med demokrati i någon form (om man nu inte vill tömma ordet demokrati på innehåll, vilket de intellektuella uppenbarligen vill). Det är anmärkningsvärt att s k intellektuella människor kan tänka sig att acceptera något sådant. Men problemet för de intellektuella som sjunger i Godhetskören är att de aldrig någonsin själva tagit reda på något om islam. De nöjer sig med att läsa Jan Hjärpes och Matthias Gardells hyllningar till islam och Dagens Nyheter och andra garanterat politiskt korrekta media. Aldrig någonsin skaffar de Koranen och sharíalagen och börjar läsa vad som verkligen står där. De vet redan i förväg vad som står där, eftersom den politiska korrektheten aldrig behöver undersöka något. Man vet redan vad som är sant. Det som är politiskt korrekt är nämligen sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv.
De intellektuella i Västvärlden tycks hysa stort hopp till Sheik Yussuf Qaradawi, som nu i triumf återvänt till Kairo. Han är en av de mest inflyteserika muslimska ledarna i världen och anses av många i Väst vara en moderat muslim och betraktas som en möjlig framtida ledare i Egypten (läs gärna mer om Qaradawi på Wikipedia). Även om han ibland framstått som moderat och tolerant, han har t ex i en fredagspredikan tackat kopterna (den största kristna gruppen i Egypten) för att de skyddat muslimer, framstår han knappast som någon freds- eller fridsapostel. Han anser t ex att homosexuella skall dödas, han prisar Förintelsen och han har på sin agenda att utplåna staten Israel och straffa det judiska folket (vad det nu innebär). Qarawadi är för övrigt den sheik som predikar på länk nummer två ovan i denna artikel (bara det han säger där torde räcka för att avfärda honom som en positiv faktor i Mellanöstern – har du inte gått till denna länk gör det nu!). Personligen skulle jag nog inte satsa allt för mycket på att ett Egypten under Qaradawi kommer att bli en del av den mänskliga civilisationen. Snarare har vi nog i så fall fått en ny Ayatholla Khomeini på halsen.
Jag råkade nyligen ta del av en maildiskussion, där man bl a använt materal från min blogg som argument. Någon menade att alla farhågar när det gäller islam, är att jämföra med andra konspirationsteorier (USA har aldrig varit på månen, det var USA och Israel som låg bakom 9/11 etc). Vederbörande menade också att vi som varnar för islamiseringen av vårt land och av Europa är ”vilse” (var då kan man undra – kanske i pannkakan). Jag undrar hur mycket denna person själv försökt sätta sig in i dessa frågor. Jag bygger bl a min kritik på vad som står i Koranen, vad som står i haditherna och vad som står i sharíalagen, samt vad islams uttolkare säger i sina predikningar och i sina skrifter. Jag bygger inte på förutfattade meningar eller på vad som är politiskt korrekt. Att påstå att jag är vilse är inget argument, det är ett uttalande om mig som person och hör inte hemma i en seriös debatt. Detta sätt att argumentera utmärker den poltiska korrektheten. Endast en ond, depraverad hjärna skulle, i den politiska korrekthetens perspektiv, kunna hysa åsikter som inte delas av Sveriges journalistkår och av de tongivande politikerna etc. Alltså handlar det om en hjärna som gått vilse. Man kan dock med fog undra vem som är vilse. För mig utgör den politiska korrektheten den ultimata vilsenheten, eftersom politisk korrekthet inte bygger på fakta och argument utan på förutfattade meningar. För att motbevisa det jag skriver krävs mer än personliga förolämpningar eller hänvisningar till Jan Hjärpe. Då måste vederbörande bland annat bevisa att mina citat från Koranen etc är felaktiga eller missvisande. Och det har jag svårt att tro skulle vara möjligt, eftersom jag i alla fall, trots alla mina brister, lärt mig läsa innantill. Och hur skall vi handskas med det som Qaradawi säger i sin predikan? Är TV-inslaget kanske fejkat i Hollywood?
I veckan har det f ö kommit ut en intressant och avslöjande bok av den danske författaren Mikael Jalving, Absolut Sverige (Jyllandspostens forlag, 2011). Jalving menar att Sverige är ett land som redan 1945 bestämde sig för att aldrig tala om det som är konfliktfyllt eller komplicerat. Sverige – tystnadens rike.
Därför lyser den verkliga debatten med sin frånvaro i vårt land. Och därför är Sverige på väg mot sin undergång, ivrigt påhejad av Godhetskören, vars medlemmar är så imponerade av sin egen godhet att de gråter av rörelse. ”Tänk att någon kan vara så god som jag” och så går det varma vågor genom kroppen av vällust. Våg på våg. Och armarna knottrar sig när endorfinerna rusar genom blodkärlen, som belöning för att man är den ultimata godhetens företrädare när man uttalar ”de magiska orden” (mångkultur, tolerans, godhet och många andra vackra ord), som tyvärr missbrukats så till den grad att de totalt tömts på innehåll. Och Godhetskören reser sig upp och ger stående ovationer. Och allt är frid och fröjd. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.
Som kristen är man inte kallad att vara politisk korrekt eller att vara menlös. Man är kallad att vara sann och stå för det goda och det rättfärdiga oavsett vad människor tycker. ”Men inte kan man väl vara god om man så aggressivt kritiserar islamisterna?” Jag tror man kan det. Det beror ju på vad man kristiserar Och utifrån vad. Det är en sak att sprida rykten utifrån rykten man själv hört. När det gäller min kritik av islam sprider jag inga rykten. Jag har i flera år studerat islam och mycket av min kritik är direkt hämtat från islams heliga skrifter utan några mellanled.
Jag har visserligen berättat detta flera gånger men gör det än en gång för nytillkomna läsare. Jag har läst Koranen mycket noggrant två gånger och fört detaljerade anteckningar. Jag har gjort ett stort antal ämnesstudier i Koranen, där jag använt sökbara dataversioner av Koranen. Jag har också jämfört vad som står i olika översättningar av Koranen. Jag har gjort en hel del studier av tillämpliga delar av hadítherna (sammanställningar av saker som Muhammed sagt – dessa är bindande för en muslim) och jag har införskaffat sharíalagen (som sammanfattar Koranen och hadítherna och anger hur dessa skall tolkas) och studerat stora delar av denna. Plus att jag genom Memri (som översätter arabiska media etc till engelska) regelbundet tar del av arabiska media och predikningar från olika viktiga moskéer i världen (sådant som garanterat aldrig visas i svensk TV eller diskuteras i svenska tidningar). Jag går således inte enbart på andrahandskällor som tidningar, TV, bloggar och hemsidor (även om jag givetvis också använder sådana källor). Jag försöker också, så gott det går, att kontrollera mina andrahandskällor, när jag använder sådana. Några gånger har jag t ex sett av Memri översatta program från arabisk TV och haft svårt att tro att de verkligen har översatt rätt (när t ex mullor sagt så ofattbart korkade saker att man inte kan tro att någon människa skulle kunna säga något så korkat oavsett hur dum och okunnig den människan än kan tänkas vara). Jag har då några gånger låtit bekanta, som kan arabiska, granska översättningen. Alla de gånger jag gjort så har Memris översättning visat sig vara korrekt. Så jag har faktiskt gjort mitt bästa för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till skillnad från mina kritiker.
Därför menar jag att min fruktan för Sveriges och Europas framtid är synnerligen befogad. Visst kan jag ha fel – Jag hoppas verkligen att jag har det. Och visst kan historien ta en annan och oförutsedd vändning. Endast en sann profet kan med säkerhet förutsäga framtiden och jag påstår inte att mina farhågor är profetiska.
Om det nu är okristligt att tro så illa om islam, som jag gör, skulle jag vilja komma med ett tankeexperiment. Antag att det hade varit 1929 idag och jag hade varnat för den framväxande nazismen med samma emfas som jag idag varnar för islams planer för Europa. Dvs antag att jag om nazisterna och Hitler sagt, ”De planerar att ta över hela världen och att utrota alla som står emot och göra stora delar av Europas folk till sina slavar. De planerar att mörda alla judar och andra som de anser vara undermänniskor. Och om vi inte stoppar dem nu kommer vi att få ett Europa i ruiner med tiotals miljoner döda.” Detta är ju ungefär vad jag säger om islamismen/islam. Hade jag då av andra kristna betraktats som en dålig kristen? Förmodligen ja. Dvs med den kunskap vi har idag, skulle folk givetvis förneka att de skulle kritiserat min dåtida kritik av nazismen. Men nu talar jag om utifrån vad man visste då. Det fanns starka nazizstiska strömningar i vårt land, även bland kristna (givetvis inte bland de sanna kristna, dvs de bibeltroende kristna – kan det för övrigt finnas några andra kristna?). Man hade antagligen beskyllt mig för att vara krigshetsare (vilket Churchill beskylldes för av en del svenska media till och med långt efter krigsutbrottet) och kärlekslös och intolerant. Det finns fler likheter i mitt tankeexperiment. Hitler betraktades av många som en samhällsbyggare. Han byggde motorvägar, uppfann Volkswagen (Bubblan – den var faktiskt hans idé, som sedan förverkligades av Ferdinand Porsche), införde semester för alla tyska arbetare, höjde pensionerna och gjorde en massa reformer för vanliga människor. Man kan därför säga att han försökte bygga en välfärdsstat, precis som Per-Albin Hansson. På samma sätt har Muslimska Brödraskapet bekostat skolor och sjukhus för vanliga människor och förmedlar socialhjälp till de fattiga (och har sedan, precis som Hitler kallats byggare av en välfärdsstat). Att sedan Brödraskapets skolor lär ut judehat och fanatisk islam är helt i paritet med att Hitlers skolor lärde ut judehat och fanatisk nazism. Så vi ser att min liknelse är slående.
Som sagt, hade jag varit en dålig kristen om jag 1929 hade varnat för Hitler i ungefär samma ordalag som jag idag varnar för islam? Få skulle nog, med facit i handen, anse detta idag. Men varför kan man då inte vara en god kristen och varna för en lika stor fara idag? I lika skarpa ordalag. Om det jag fruktar kommer att bli en verklighet, vilket jag inte hoppas, kommer man i framtiden att betrakta dagens europeiska politiker och intellektuella som Västvärldens förrädare, och de som sålde ut vårt land och vår kultur och sedan låtsades som att det regnade.
Låt mig ge några länkar. Den första går till en artikel med svensk text, som handlar om Muslimska Brödraskapet. Där får vi bl a veta att Brödraskapet är förbjudet i de flesta muslimska länder, medan det är tillåtet i Israel (Mellanösterns enda demokrati). Intressant, eller hur?
Den andra länken går till en TV-predikan av en av Brödskapets sheiker (jag återkommer strax till denne sheik), där denne hyllar Hitler för att han satte judarna på plats och dessutom säger att nästa gång är det muslimernas tur att straffa judarna.
Arabvärlden står just nu inför en ödespunkt. Skall dessa länder utvecklas till verkliga demokratier med fria människor och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet eller kommer länderna att bli medeltida islamistiska stater med sharíalagar, där den som lämnar islam halshuggs och den som är homosexuell stenas. Tyvärr ser det mörkt ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det första altenativet är det som kommer att bli verklighet, men tyvärr tror jag inte att utvecklingen kommer att gå åt detta håll.
Nyligen mördades den pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhatti, som var den ende kristne ministern i Pakistans regering. Att han mördades anses ha berott på att han riktat skarp kritik mot landets hädelselagar. Enligt dessa kan den som talar illa om islam och Profeten dömas till döden. Förutom att lagen i sig är vidrig och strider mot allt vad demokrati och yttrandefrihet heter, kan den uppenbarligen missbrukas. Vad är t ex att ”tala illa om”. Det kan ju räcka med att någon citerar något i Bibeln som säger emot Koranen, så riskerar vederbörande att mördas, eftersom detta kan tolkas som att man talar illa om islam (att antyda att det finns felaktigheter i Koranen innebär ju indirekt kritik av islam).
Risken är således mycket stor att de intellektuella i Egypten, som vill ha en sekulär demokrati, kan komma att mördas eller tvingas till tystnad, eftersom de ”talar illa om islam genom att kräva en sekulär stat”. Det var ju på samma sätt, dvs genom att hota, och om det inte räckte, mörda motståndarna, som krigshetsarna i Japan och nazisterna i Tyskland tog över sina länder, vilket blev upptakten till Andra Världskirget. Ondskan är sig tröttsamt lik.
Fler och fler av de som tillhör den sorgliga skara människor i Västvärlden, som brukar kallas ”de intellektuella”, har uttryckt att den typ av demokrati som vi har i Västvärlden inte är något eftersträvansvärt för muslimska länder. Varje land måste ha en typ av demokrati som passar just detta land säger man (ungefär som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea och Deutsche Demokratische Rebuplik – DDR). Visst kan det ligga något i detta, men en sak är säker, ett land som styrs av sharíalagar är inte på något sätt demokratiskt. ”Ja men om folket genom omröstning kommit fram till att man till ha sharíalagar!” Visst, Hitler kom till makten genom demokratiska val, men Nazityskland var ingen demokrati för det. Även om sharíalagar införs genom demokratiska val, upphör demokratin i samma ögonblick som dessa lagar träder i kraft. Dessutom innebär sharíalagarna ett totalt förtryck av minoriteterna (kristna och judar tvingas leva mer eller mindre som slavar och övriga får välja mellan islam eller att dö), vilket jag redogjort för i många olika artiklar. Minoritetsförtryck är oförenligt med demokrati i någon form (om man nu inte vill tömma ordet demokrati på innehåll, vilket de intellektuella uppenbarligen vill). Det är anmärkningsvärt att s k intellektuella människor kan tänka sig att acceptera något sådant. Men problemet för de intellektuella som sjunger i Godhetskören är att de aldrig någonsin själva tagit reda på något om islam. De nöjer sig med att läsa Jan Hjärpes och Matthias Gardells hyllningar till islam och Dagens Nyheter och andra garanterat politiskt korrekta media. Aldrig någonsin skaffar de Koranen och sharíalagen och börjar läsa vad som verkligen står där. De vet redan i förväg vad som står där, eftersom den politiska korrektheten aldrig behöver undersöka något. Man vet redan vad som är sant. Det som är politiskt korrekt är nämligen sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv.
De intellektuella i Västvärlden tycks hysa stort hopp till Sheik Yussuf Qaradawi, som nu i triumf återvänt till Kairo. Han är en av de mest inflyteserika muslimska ledarna i världen och anses av många i Väst vara en moderat muslim och betraktas som en möjlig framtida ledare i Egypten (läs gärna mer om Qaradawi på Wikipedia). Även om han ibland framstått som moderat och tolerant, han har t ex i en fredagspredikan tackat kopterna (den största kristna gruppen i Egypten) för att de skyddat muslimer, framstår han knappast som någon freds- eller fridsapostel. Han anser t ex att homosexuella skall dödas, han prisar Förintelsen och han har på sin agenda att utplåna staten Israel och straffa det judiska folket (vad det nu innebär). Qarawadi är för övrigt den sheik som predikar på länk nummer två ovan i denna artikel (bara det han säger där torde räcka för att avfärda honom som en positiv faktor i Mellanöstern – har du inte gått till denna länk gör det nu!). Personligen skulle jag nog inte satsa allt för mycket på att ett Egypten under Qaradawi kommer att bli en del av den mänskliga civilisationen. Snarare har vi nog i så fall fått en ny Ayatholla Khomeini på halsen.
Jag råkade nyligen ta del av en maildiskussion, där man bl a använt materal från min blogg som argument. Någon menade att alla farhågar när det gäller islam, är att jämföra med andra konspirationsteorier (USA har aldrig varit på månen, det var USA och Israel som låg bakom 9/11 etc). Vederbörande menade också att vi som varnar för islamiseringen av vårt land och av Europa är ”vilse” (var då kan man undra – kanske i pannkakan). Jag undrar hur mycket denna person själv försökt sätta sig in i dessa frågor. Jag bygger bl a min kritik på vad som står i Koranen, vad som står i haditherna och vad som står i sharíalagen, samt vad islams uttolkare säger i sina predikningar och i sina skrifter. Jag bygger inte på förutfattade meningar eller på vad som är politiskt korrekt. Att påstå att jag är vilse är inget argument, det är ett uttalande om mig som person och hör inte hemma i en seriös debatt. Detta sätt att argumentera utmärker den poltiska korrektheten. Endast en ond, depraverad hjärna skulle, i den politiska korrekthetens perspektiv, kunna hysa åsikter som inte delas av Sveriges journalistkår och av de tongivande politikerna etc. Alltså handlar det om en hjärna som gått vilse. Man kan dock med fog undra vem som är vilse. För mig utgör den politiska korrektheten den ultimata vilsenheten, eftersom politisk korrekthet inte bygger på fakta och argument utan på förutfattade meningar. För att motbevisa det jag skriver krävs mer än personliga förolämpningar eller hänvisningar till Jan Hjärpe. Då måste vederbörande bland annat bevisa att mina citat från Koranen etc är felaktiga eller missvisande. Och det har jag svårt att tro skulle vara möjligt, eftersom jag i alla fall, trots alla mina brister, lärt mig läsa innantill. Och hur skall vi handskas med det som Qaradawi säger i sin predikan? Är TV-inslaget kanske fejkat i Hollywood?
I veckan har det f ö kommit ut en intressant och avslöjande bok av den danske författaren Mikael Jalving, Absolut Sverige (Jyllandspostens forlag, 2011). Jalving menar att Sverige är ett land som redan 1945 bestämde sig för att aldrig tala om det som är konfliktfyllt eller komplicerat. Sverige – tystnadens rike.
Därför lyser den verkliga debatten med sin frånvaro i vårt land. Och därför är Sverige på väg mot sin undergång, ivrigt påhejad av Godhetskören, vars medlemmar är så imponerade av sin egen godhet att de gråter av rörelse. ”Tänk att någon kan vara så god som jag” och så går det varma vågor genom kroppen av vällust. Våg på våg. Och armarna knottrar sig när endorfinerna rusar genom blodkärlen, som belöning för att man är den ultimata godhetens företrädare när man uttalar ”de magiska orden” (mångkultur, tolerans, godhet och många andra vackra ord), som tyvärr missbrukats så till den grad att de totalt tömts på innehåll. Och Godhetskören reser sig upp och ger stående ovationer. Och allt är frid och fröjd. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.
onsdag 23 februari 2011
Allt står väl till... eller...
Tänkte ge lite mer information om Muslimska Brödraskapet (Per-Albin Hanssons ideologiska bröder om man får tro Matthias Gardell), vilka omnämndes i en av mina senaste bloggar. I norsk TV sändes i november 2010 en dokumentär om Brödraskapet. Programmet var gjort av en irakisk invandrare, som flydde från Irak till Norge för att han ville leva i fred och i religiös och politisk frihet. Han vill definitivt inte leva i ett Norge med sharíalagar, vilket Muslimska Brödraskapet vill införa. Programmet är mycket ambitiöst gjort och innehåller bl a intervjuer gjorda i Egypten med ledare för Brödraskapet. Även många andra intervjuas; både avhoppare och folk med förstahandskunskaper om Muslimska Brödraskapet. Speciellt du som tror att jag överdriver när jag skriver om faran med islam bör se detta program (det kan ses här). När du sett detta program kan du svara på följande två frågor:
Simon Wiesenthalcentret har precis i dagarna publicerat ett dokument där man ingående granskar Muslimska Brödraskapet.Titeln är “'Hitler Put Them in Their Place': Egypt’s Muslim Brotherhood’s Jihad Against Jews, Judaism, and Israel [Hitler satte dem på plats: Egyptens muslimska Brödraskaps Jihad mot judar, judendom och Israel]” (dokumentet kan läsas här i sin helhet). Visst får rubriken oss att tänka på Per-Albin Hansson och den svenska folkhemstanken, eller hur? Det är ju varje fall så Matthias Gardell tycks se på saken. Du som tycker att jag överdriver när det gäller Brödraskapet, läs detta dokument!!!
Tv5 har börjat visa en programserie med titeln ”Den hemliga miljonären”. Idén har man fått från bl a USA och England, där man sänt en sådan serie i flera år. Tanken är att en miljonär bosätter sig incognito i en fattig stadsdel. Han/hon låtsats sedan vara en vanlig människa och arbetar t ex som jobbare på någon arbetsplats (ibland på det företag han/hon själv äger). Där lär han känna olika personer och deras öden. Så småningom hittar mijonären en person (eller flera) som är i akut behov av hjälp eller förtjänar uppmuntran och avslöjar då vem han/hon är. Och så får personen i fråga kanske sin utbildning till läkare betald eller får pengar till handpenningen på huset eller vad det nu kan vara. Ibland är upplösningen väldigt rörande.
Nu skulle man göra ett avsnitt med den rika hotellägaren Salka Börjesson Eynon, som lämnar sin vardag för att bo i en invandrartät stadsdel i Malmö (i programbeskrivningen sägs Rosengård, men det är tydligen fel, det skall vara Södra Sofielund). Jag saxar från Aftonbladet den 22/2 2011 (artikeln kan läsas här).
På länken kan man också se ett filmavsnitt från inspelningen.
Det är uppenbart att muslimska ungdomar anser att de äger vissa delar av Malmö. Man kunde tycka att de skulle uppvisa någon form av tacksamhet för att de fått komma hit, att de fått ta hit sina anhöriga, att de får gratis skolgång, sjukvård etc, trots att de många gånger inte betalt in ett enda öre till svenska samhället, dvs de försörjs av svenska skattebetalare. Invandrare från Sydamerika, Polen etc uttrycker ofta tacksamhet gentemot sitt nya land. Och vill inget hellre än integreras. Och försöker dessutom göra rätt för sig. Dessvärre tycks tacksamhet inte ligga för muslimer (självklart finns det muslimska invandrare som är tacksamma, men dessa märks knappast). Islam gör ju anspråk på världsherravälde och kräver att alla skall underkasta sig denna religion, antingen genom att bli muslimer eller genom att leva i ett apartheidliknande tillstånd gentemot muslimerna. Varför skulle man då vara tacksam för att man fått komma till Sverige? Sverige kommer ju snart att vara en del av Kalifatet och man tar ju bara för sig av det som i princip redan tillhör islam.
Vi kommer att få se alltmer av detta. Malmö är bara början. Till slut kommer situationen att bli helt outhärdlig och då kommer vi att få våldsamma konflikter mellan muslimer och andra grupper i Sverige (och Europa). Och förmodligen slutar det med ett blodigt inbördeskrig (det är min absoluta övertygelse). Islam är nämligen omättlig och går inte att förhandla med. Det är ju så ondskan alltid fungerar. Islams absoluta och icke förhandlingsbara mål är att erövra Europa och införa sharíalagar (och sedan erövra hela världen). Problemet är inte att islamisterna har detta som sin agenda. Problemet är att islams heliga dokument (Koranen och hadítherna) befaller muslimerna att tvångsislamisera hela världen. Förhandlingar och diskussioner kan inte hindra detta, enbart fördröja det oundvikliga slutet. Samma sak gäller situationen i Mellanöstern. Inga förhandlingar kan skapa verklig fred mellan araber och judar, så länge som islam har något som helst politiskt inflytande. De fredsavtal som just nu finns mellan Israel och Egypten respektive Jordanien är bara tillfälliga, i väntan på att islam skall bli tillräckligt starkt för att krossa Israel en gång för alla och sedan utrota det judiska folket från jorden yta. Ur islamisternas (och dessvärre också ur islams) synpunkt finns inget annat slutmål. Den enda fråga som återstår är hur stor del av muslimerna som stöder islamisterna (dessa tolkar Koranen och hadítherna helt korrekt, därför är det endast avfälliga muslimer som vill ha en permanent fred med Israel och den kristna världen). Tyvärr tror jag det är en förkrossande stor del som stöder islamisterna.
Hur stor del av tyska folket stödde Hitler? Det finns inga exakta siffror, men man vet i alla fall att det var en mycket, mycket stor andel. Därför anser jag att det är fel att säga att nazisterna genomförde Förintelsen. Det var de tyska och österrikiska folken som genomförde Förintelsen (plus en del andra folk; ukrainare, ester, letter, litauer, vitryssar, ungrare, rumäner för att nu nämna de allra värsta förbrytarländerna).
Det hade gått att stoppa Hitler innan Andra Världskriget bröt ut. Hade man lyssnat på Churchill, som ville detta, hade tiotals miljoner människoliv sparats. Nu gjorde man inte det. I stället försökte man förhandla med Hitler för att visa hur god och snäll man var. Detta ledde till minst 50 miljoner döda. Var Chamberlain verkligen så god och snäll? Churchill kallades för övrigt ”krigshetsare” i svenska media före krigsutbrottet. Det är ju så den politiska korrektheten fungerar.
Än är det möjligt att stoppa islamisterna i Europa. Eller skall vi göra samma misstag den här gången som när det gällde nazisterna? Både islamister och nazister är samma andas barn och har samma slutmål på sin agenda. Väntar vi för länge med att sätta ner foten blir priset fruktansvärt högt (om vi nu inte böjer oss under islam och blir antingen muslimer eller dhimmis). Vi måste visa muslimerna i Europa att vi inte accepterar det som pågår. Jag anser t ex att de muslimer i Malmö, som hotade tv-teamet där och som hävdade att de har sin egna lagar, skall fråntas sitt svenska medborgarskap och utvisas till de länder de kommer från. Punkt slut! Endast sådana signaler kan hindra en utveckling mot det inbördeskrig, som jag tyvärr tror kommer att drabba oss.
Jag såg f ö att Polishögskolan skulle besöka Moskén vid Medborgarplatsen för att ragga elever där. Man vill ha en mångkulturell poliskår. Och det låter ju bra. Och det är bra. Problemet är bara att Moskén vid Medborgarplatsen är en tummelplats för islamister. I flera reportage med dolda mikrofoner har man bandat predikningar där som talar om judarnas utrotande och som förhärligar terror på olika sätt. Är det sådana poliser vi vill ha i vårt land? Som vid ett större terrordåd, när det kanske blir eldstrider mellan polis och islamistgrupper, börjar skjuta sina egna kollegor i ryggen. För det är precis vad som kommer att hända. Det är därför som muslimer inte får göra lumpen i Israel. Israelerna har lärt sig detta ”the hard way”. En muslims högsta prioritet ligger inte mot sitt land utan mot islam. Druserna, som bor i Israel får däremot göra lumpen, eftersom de alltid är lojala mot det land de bor i. Det är en del av den drusiska religionen, precis som att Bibeln uppmanar de kristna att vara lojala medeborgare i sina respektive länder.
Det tycks som att svenska folket (och hela Europas folk) är ett folk som med fri vilja arbetar på sin egen undergång. Det är fascinerande och samtidigt äckligt att se. Jag förstår inte riktigt hur det blivit så. Framtiden ser sannerligen mörk ut för vårt land och hela Europa (speciellt Västeuropa). Det enda som skulle kunna rädda oss vore ett direkt ingripande av Gud.
Svenskarnas längtan efter sin egen undergång framgår allt tydligare. I höstas ankom drygt 200 asylsökande till Frösö Park, gamla F4, på Frösön. En av de asylsökande, som kom från Somalia, angav som skäl varför han borde få stanna i Sverige:
– Jag är duktig på fotboll. Finns det någon fotbollsklubb här i Östersund som behöver en bra spelare. Jag är bra, förklarade Drogba Dini.
Endast två av de 200 har fått asyl i Sverige (fotbollsdrömmar är inte något giltigt asylskäl). Några av de som fick avslag tog då ut sin ilska – på boendet. Man slog helt enkelt sönder rummen och klottrade på väggarna. Nu pågår en totalrenovering av boendet.
Med anledning av vandaliseringen av flyktingförläggningen frågade Östersundsposten ett antal boende i Frösön om man ska ta emot fler flyktingar. Man tycker att invånarna i Frösön skulle vara upprörda eller arga på grund av det som hänt. Alla intervjuade svarade dock ja på frågan (nu vet man ju inte om tidningen tog bort de svar som var kritiska till invandring). Det är till att vara med i Godhetskören (här kan läsaren ta del av några av svaren). Man riktigt ser (det finns bilder på de som svarar) hur snälla de goda Frösöborna är, när de avger sina politiskt korrekta svar, vilka applåderas av alla rekordeliga människor. Och visst, jag tycker att vi skall ta emot invandrare. Men jag tycker att vi i första hand skall koncentrera oss på att hjälpa människor i sina respektive länder eller i närområdet (där så är möjligt). Då kan vi hjälpa 100 gånger fler än vi gör idag (det kostar inte 2000 kr per dag att hjälpa någon i Somalia eller i något av Somalias grannländer). Men även om vi skall ta emot invandrare i rimliga mängder, tycker jag inte att vi skall acceptera att invandrare tar över delar av våra städer, att de hotar svenskar som demonstrerar för Israel eller hotar yttrandefriheten i vårt land. Sådana invandrare skall omedelbart fråntas sitt svenska medborgarskap (om de lyckats få ett sådant) och skickas tillbaka till sina hemländer.
Fortsätter vi på den farliga och självdestruktiva väg vi anträtt, kommer vi snart att ha verkligt invandrarfientliga och rasistiska partier i vår riksdag. Och dessa kommer att få allt större makt. Det skulle förvåna mig om SD får mindre än 12 procent i nästa val. Och då kommer också de invandrare som vill integreras och som vill vara lojala svenska medborgare och som vill försörja sig, och som är värdefulla för vårt land, att drabbas. De invandrare som kastar sten på demonstrationer som stöder Israel, som hotar vår yttrandefrihet etc är inte en tillgång för vårt land. De är en belastning och har inget här att göra. Vi har ingen skyldighet att hjälpa sådana människor.
Jag kommer säkert att vara död innan det blir verkligt otäckt i vårt land. Det kommer förmodlgen att dröja minst 25 år eller kanske mer (men det kan också gå fortare — enligt vad som framkommer i den norska filmen tror Brödraskapet att de kommer att härska i Europa redan 2021, vilket jag har svårt att tro, men å andra sidan vem kunde 1935 tro att Tyskland skulle vara en rykande ruinhög tio år senare). Även utan våld så kommer islam att härska i Europa om ca 50 år, på grund av att den muslismka befolkningen växer mycket snabbare än den inhemska. Representanter för Brödraskapet reser just nu runt i hela Europa och uppmuntrar muslimerna att skaffa så många barn som möjligt.
Ärligt talat struntar jag i hur det går för Sverige och Europa. På sätt och vis tycker jag det vore rätt åt svenskarna och européerna om de blev tvångsislamiserade och tvingades gå omkring i niqab och att all icke-islamsk kultur förbjöds. Det vore ett lagom straff för svenskarnas israelhat. Och inte minst vore det ett lämpligt straff för svenskarnas förakt för sitt eget land och sin egen kultur. Ett folk som föraktar sin egen kultur förtjänar att vara ett annat folks slavar. Men det som gör mig ledsen och också mycket förvånad, är svenska folkets likgiltighet inför sina egna barns framtid. Vill man verkligen lämna efter sig ett Sverige till sin barn, där inbördeskrig rasar och där bussar och tunnebanor självmordsbombas dagligen? Jag har svårt att tro det. Men varför accepterar man då islamiseringen av Sverige? Och hur tänker man när det gäller de homosexuella, som man ju säger sig värna om. Enligt hadítherna och sharíalagen skall en ogift man som begår en homosexuell handling straffas med 100 piskrapp medan en gift man skall stenas till döds. Tänker svenskarna böja sig under detta? Då kan det ju inte ha varit så mycket bevänt med toleransen och omsorgen om de homosexuella.
Min fråga är: ”Är definitionen på att vara god att man vill överlämna sitt eget land till en främmande inkräktare som vill förslava oss?” Om det är defintionen på att vara god, vilket det tycks vara, ja i så fall får jag väl stoltsera med min ondska. Jag tänker i alla fall inte lägga mig ner och dö när en aggressiv angripare vill stjäla mitt land och min kultur!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Personligen anser jag att de politiker, som just nu är på väg att överlämna vårt land till en främmande inkräktare, är landsförrädare. I feghetens och den politiska korrekthetens namn leder de vårt land in i undergången och kommer på sikt att skapa ett ofattbart lidande för de medborgare de fått i uppdrag att värna om. Det tycks som att våra politiker har oändligt mycket mer välvilja gentemot de som försöker ta över vårt land än de har mot sitt eget folk. Att man är på god väg att lägga ned hela det svenska försvaret, vilket givetvis kommer att underlätta för den som planerar att ta över vårt land, utgör ett ytterligare indicium på att våra politiker är landsförrädare. Jag påstår inte att våra politiker medvetet och avsiktligt förråder vårt land. Förräderiet är med all sannolikhet oavsiktligt och har sin grund i att den politiska korrektheten hindrar politikerna att tänka logiskt. Men även om det är oavsiktligt är det landsförräderi, eftersom det bottnar i feghet och ansvarslöshet.
Har jag fel i det jag säger om islam och min fruktan för islamiseringen av Europa? Ja ingen vore gladare än jag om så vore fallet. Överbevisa mig då! Så skall jag med glädje ändra mina åsikter. Men då får du komma med mer än personangrepp riktat mot mig. Och du kan bespara mig dina politiskt korrekta, innehållslösa floskler. Det jag kräver är hårda fakta och inte åsikter. Då måste du bevisa för mig att islam inte är vad jag säger att islam är. Och det tror jag inte att du kan. Men visst, du kan ju alltid försöka. Jag väntar med spänning.
1.Tror du att programmet ger en helt felaktig bild av Brödraskapet?
2.Vill du leva i ett Sverige och ett Europa där Brödraskapet har den absoluta makten?
3.Om Du svarat nej på fråga 1 och 2, vad tänker du göra åt saken? Om du inte gör något, kommer du (om du är ung) eller dina barn att vara medborgare i det nya Kalifatet, där prästerna bestämmer och där unga våldtagna kvinnor (som våldtagits av t ex sin egen farbror och inte vågat ropa på hjälp, eftersom de fruktar att släkten kommer att tro att de förfört farbrorn) stenas.
Simon Wiesenthalcentret har precis i dagarna publicerat ett dokument där man ingående granskar Muslimska Brödraskapet.Titeln är “'Hitler Put Them in Their Place': Egypt’s Muslim Brotherhood’s Jihad Against Jews, Judaism, and Israel [Hitler satte dem på plats: Egyptens muslimska Brödraskaps Jihad mot judar, judendom och Israel]” (dokumentet kan läsas här i sin helhet). Visst får rubriken oss att tänka på Per-Albin Hansson och den svenska folkhemstanken, eller hur? Det är ju varje fall så Matthias Gardell tycks se på saken. Du som tycker att jag överdriver när det gäller Brödraskapet, läs detta dokument!!!
Tv5 har börjat visa en programserie med titeln ”Den hemliga miljonären”. Idén har man fått från bl a USA och England, där man sänt en sådan serie i flera år. Tanken är att en miljonär bosätter sig incognito i en fattig stadsdel. Han/hon låtsats sedan vara en vanlig människa och arbetar t ex som jobbare på någon arbetsplats (ibland på det företag han/hon själv äger). Där lär han känna olika personer och deras öden. Så småningom hittar mijonären en person (eller flera) som är i akut behov av hjälp eller förtjänar uppmuntran och avslöjar då vem han/hon är. Och så får personen i fråga kanske sin utbildning till läkare betald eller får pengar till handpenningen på huset eller vad det nu kan vara. Ibland är upplösningen väldigt rörande.
Nu skulle man göra ett avsnitt med den rika hotellägaren Salka Börjesson Eynon, som lämnar sin vardag för att bo i en invandrartät stadsdel i Malmö (i programbeskrivningen sägs Rosengård, men det är tydligen fel, det skall vara Södra Sofielund). Jag saxar från Aftonbladet den 22/2 2011 (artikeln kan läsas här).
I kvällens avsnitt av "Den hemliga miljonären" är det förmögna hotellägaren Salka Börjeson Eynon, 48, som lämnar lyxiga vardagen för att bo i ett av Malmös stökigaste områden: Rosengård. Redan vid ankomsten blev hon och produktionsteamet utsatta för gatulivet. Tittarna får se hur kameran sluttar neråt mot marken när stämningen blir allt mer hotfull.
– Stäng kameran nu för helvete, skriker en av männen som omringar dem.
– Sen kom det fram flera andra och då skrek de "Vi har våra egna lagar. Ni har inget här att göra". Det kändes väldigt osäkert, säger Salka.
– Det är inte frågan om de hade vapen eller inte. Det har de ju där, fortsätter hon.
På länken kan man också se ett filmavsnitt från inspelningen.
Det är uppenbart att muslimska ungdomar anser att de äger vissa delar av Malmö. Man kunde tycka att de skulle uppvisa någon form av tacksamhet för att de fått komma hit, att de fått ta hit sina anhöriga, att de får gratis skolgång, sjukvård etc, trots att de många gånger inte betalt in ett enda öre till svenska samhället, dvs de försörjs av svenska skattebetalare. Invandrare från Sydamerika, Polen etc uttrycker ofta tacksamhet gentemot sitt nya land. Och vill inget hellre än integreras. Och försöker dessutom göra rätt för sig. Dessvärre tycks tacksamhet inte ligga för muslimer (självklart finns det muslimska invandrare som är tacksamma, men dessa märks knappast). Islam gör ju anspråk på världsherravälde och kräver att alla skall underkasta sig denna religion, antingen genom att bli muslimer eller genom att leva i ett apartheidliknande tillstånd gentemot muslimerna. Varför skulle man då vara tacksam för att man fått komma till Sverige? Sverige kommer ju snart att vara en del av Kalifatet och man tar ju bara för sig av det som i princip redan tillhör islam.
Vi kommer att få se alltmer av detta. Malmö är bara början. Till slut kommer situationen att bli helt outhärdlig och då kommer vi att få våldsamma konflikter mellan muslimer och andra grupper i Sverige (och Europa). Och förmodligen slutar det med ett blodigt inbördeskrig (det är min absoluta övertygelse). Islam är nämligen omättlig och går inte att förhandla med. Det är ju så ondskan alltid fungerar. Islams absoluta och icke förhandlingsbara mål är att erövra Europa och införa sharíalagar (och sedan erövra hela världen). Problemet är inte att islamisterna har detta som sin agenda. Problemet är att islams heliga dokument (Koranen och hadítherna) befaller muslimerna att tvångsislamisera hela världen. Förhandlingar och diskussioner kan inte hindra detta, enbart fördröja det oundvikliga slutet. Samma sak gäller situationen i Mellanöstern. Inga förhandlingar kan skapa verklig fred mellan araber och judar, så länge som islam har något som helst politiskt inflytande. De fredsavtal som just nu finns mellan Israel och Egypten respektive Jordanien är bara tillfälliga, i väntan på att islam skall bli tillräckligt starkt för att krossa Israel en gång för alla och sedan utrota det judiska folket från jorden yta. Ur islamisternas (och dessvärre också ur islams) synpunkt finns inget annat slutmål. Den enda fråga som återstår är hur stor del av muslimerna som stöder islamisterna (dessa tolkar Koranen och hadítherna helt korrekt, därför är det endast avfälliga muslimer som vill ha en permanent fred med Israel och den kristna världen). Tyvärr tror jag det är en förkrossande stor del som stöder islamisterna.
Hur stor del av tyska folket stödde Hitler? Det finns inga exakta siffror, men man vet i alla fall att det var en mycket, mycket stor andel. Därför anser jag att det är fel att säga att nazisterna genomförde Förintelsen. Det var de tyska och österrikiska folken som genomförde Förintelsen (plus en del andra folk; ukrainare, ester, letter, litauer, vitryssar, ungrare, rumäner för att nu nämna de allra värsta förbrytarländerna).
Det hade gått att stoppa Hitler innan Andra Världskriget bröt ut. Hade man lyssnat på Churchill, som ville detta, hade tiotals miljoner människoliv sparats. Nu gjorde man inte det. I stället försökte man förhandla med Hitler för att visa hur god och snäll man var. Detta ledde till minst 50 miljoner döda. Var Chamberlain verkligen så god och snäll? Churchill kallades för övrigt ”krigshetsare” i svenska media före krigsutbrottet. Det är ju så den politiska korrektheten fungerar.
Än är det möjligt att stoppa islamisterna i Europa. Eller skall vi göra samma misstag den här gången som när det gällde nazisterna? Både islamister och nazister är samma andas barn och har samma slutmål på sin agenda. Väntar vi för länge med att sätta ner foten blir priset fruktansvärt högt (om vi nu inte böjer oss under islam och blir antingen muslimer eller dhimmis). Vi måste visa muslimerna i Europa att vi inte accepterar det som pågår. Jag anser t ex att de muslimer i Malmö, som hotade tv-teamet där och som hävdade att de har sin egna lagar, skall fråntas sitt svenska medborgarskap och utvisas till de länder de kommer från. Punkt slut! Endast sådana signaler kan hindra en utveckling mot det inbördeskrig, som jag tyvärr tror kommer att drabba oss.
Jag såg f ö att Polishögskolan skulle besöka Moskén vid Medborgarplatsen för att ragga elever där. Man vill ha en mångkulturell poliskår. Och det låter ju bra. Och det är bra. Problemet är bara att Moskén vid Medborgarplatsen är en tummelplats för islamister. I flera reportage med dolda mikrofoner har man bandat predikningar där som talar om judarnas utrotande och som förhärligar terror på olika sätt. Är det sådana poliser vi vill ha i vårt land? Som vid ett större terrordåd, när det kanske blir eldstrider mellan polis och islamistgrupper, börjar skjuta sina egna kollegor i ryggen. För det är precis vad som kommer att hända. Det är därför som muslimer inte får göra lumpen i Israel. Israelerna har lärt sig detta ”the hard way”. En muslims högsta prioritet ligger inte mot sitt land utan mot islam. Druserna, som bor i Israel får däremot göra lumpen, eftersom de alltid är lojala mot det land de bor i. Det är en del av den drusiska religionen, precis som att Bibeln uppmanar de kristna att vara lojala medeborgare i sina respektive länder.
Det tycks som att svenska folket (och hela Europas folk) är ett folk som med fri vilja arbetar på sin egen undergång. Det är fascinerande och samtidigt äckligt att se. Jag förstår inte riktigt hur det blivit så. Framtiden ser sannerligen mörk ut för vårt land och hela Europa (speciellt Västeuropa). Det enda som skulle kunna rädda oss vore ett direkt ingripande av Gud.
Svenskarnas längtan efter sin egen undergång framgår allt tydligare. I höstas ankom drygt 200 asylsökande till Frösö Park, gamla F4, på Frösön. En av de asylsökande, som kom från Somalia, angav som skäl varför han borde få stanna i Sverige:
– Jag är duktig på fotboll. Finns det någon fotbollsklubb här i Östersund som behöver en bra spelare. Jag är bra, förklarade Drogba Dini.
Endast två av de 200 har fått asyl i Sverige (fotbollsdrömmar är inte något giltigt asylskäl). Några av de som fick avslag tog då ut sin ilska – på boendet. Man slog helt enkelt sönder rummen och klottrade på väggarna. Nu pågår en totalrenovering av boendet.
Med anledning av vandaliseringen av flyktingförläggningen frågade Östersundsposten ett antal boende i Frösön om man ska ta emot fler flyktingar. Man tycker att invånarna i Frösön skulle vara upprörda eller arga på grund av det som hänt. Alla intervjuade svarade dock ja på frågan (nu vet man ju inte om tidningen tog bort de svar som var kritiska till invandring). Det är till att vara med i Godhetskören (här kan läsaren ta del av några av svaren). Man riktigt ser (det finns bilder på de som svarar) hur snälla de goda Frösöborna är, när de avger sina politiskt korrekta svar, vilka applåderas av alla rekordeliga människor. Och visst, jag tycker att vi skall ta emot invandrare. Men jag tycker att vi i första hand skall koncentrera oss på att hjälpa människor i sina respektive länder eller i närområdet (där så är möjligt). Då kan vi hjälpa 100 gånger fler än vi gör idag (det kostar inte 2000 kr per dag att hjälpa någon i Somalia eller i något av Somalias grannländer). Men även om vi skall ta emot invandrare i rimliga mängder, tycker jag inte att vi skall acceptera att invandrare tar över delar av våra städer, att de hotar svenskar som demonstrerar för Israel eller hotar yttrandefriheten i vårt land. Sådana invandrare skall omedelbart fråntas sitt svenska medborgarskap (om de lyckats få ett sådant) och skickas tillbaka till sina hemländer.
Fortsätter vi på den farliga och självdestruktiva väg vi anträtt, kommer vi snart att ha verkligt invandrarfientliga och rasistiska partier i vår riksdag. Och dessa kommer att få allt större makt. Det skulle förvåna mig om SD får mindre än 12 procent i nästa val. Och då kommer också de invandrare som vill integreras och som vill vara lojala svenska medborgare och som vill försörja sig, och som är värdefulla för vårt land, att drabbas. De invandrare som kastar sten på demonstrationer som stöder Israel, som hotar vår yttrandefrihet etc är inte en tillgång för vårt land. De är en belastning och har inget här att göra. Vi har ingen skyldighet att hjälpa sådana människor.
Jag kommer säkert att vara död innan det blir verkligt otäckt i vårt land. Det kommer förmodlgen att dröja minst 25 år eller kanske mer (men det kan också gå fortare — enligt vad som framkommer i den norska filmen tror Brödraskapet att de kommer att härska i Europa redan 2021, vilket jag har svårt att tro, men å andra sidan vem kunde 1935 tro att Tyskland skulle vara en rykande ruinhög tio år senare). Även utan våld så kommer islam att härska i Europa om ca 50 år, på grund av att den muslismka befolkningen växer mycket snabbare än den inhemska. Representanter för Brödraskapet reser just nu runt i hela Europa och uppmuntrar muslimerna att skaffa så många barn som möjligt.
Ärligt talat struntar jag i hur det går för Sverige och Europa. På sätt och vis tycker jag det vore rätt åt svenskarna och européerna om de blev tvångsislamiserade och tvingades gå omkring i niqab och att all icke-islamsk kultur förbjöds. Det vore ett lagom straff för svenskarnas israelhat. Och inte minst vore det ett lämpligt straff för svenskarnas förakt för sitt eget land och sin egen kultur. Ett folk som föraktar sin egen kultur förtjänar att vara ett annat folks slavar. Men det som gör mig ledsen och också mycket förvånad, är svenska folkets likgiltighet inför sina egna barns framtid. Vill man verkligen lämna efter sig ett Sverige till sin barn, där inbördeskrig rasar och där bussar och tunnebanor självmordsbombas dagligen? Jag har svårt att tro det. Men varför accepterar man då islamiseringen av Sverige? Och hur tänker man när det gäller de homosexuella, som man ju säger sig värna om. Enligt hadítherna och sharíalagen skall en ogift man som begår en homosexuell handling straffas med 100 piskrapp medan en gift man skall stenas till döds. Tänker svenskarna böja sig under detta? Då kan det ju inte ha varit så mycket bevänt med toleransen och omsorgen om de homosexuella.
Min fråga är: ”Är definitionen på att vara god att man vill överlämna sitt eget land till en främmande inkräktare som vill förslava oss?” Om det är defintionen på att vara god, vilket det tycks vara, ja i så fall får jag väl stoltsera med min ondska. Jag tänker i alla fall inte lägga mig ner och dö när en aggressiv angripare vill stjäla mitt land och min kultur!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Personligen anser jag att de politiker, som just nu är på väg att överlämna vårt land till en främmande inkräktare, är landsförrädare. I feghetens och den politiska korrekthetens namn leder de vårt land in i undergången och kommer på sikt att skapa ett ofattbart lidande för de medborgare de fått i uppdrag att värna om. Det tycks som att våra politiker har oändligt mycket mer välvilja gentemot de som försöker ta över vårt land än de har mot sitt eget folk. Att man är på god väg att lägga ned hela det svenska försvaret, vilket givetvis kommer att underlätta för den som planerar att ta över vårt land, utgör ett ytterligare indicium på att våra politiker är landsförrädare. Jag påstår inte att våra politiker medvetet och avsiktligt förråder vårt land. Förräderiet är med all sannolikhet oavsiktligt och har sin grund i att den politiska korrektheten hindrar politikerna att tänka logiskt. Men även om det är oavsiktligt är det landsförräderi, eftersom det bottnar i feghet och ansvarslöshet.
Har jag fel i det jag säger om islam och min fruktan för islamiseringen av Europa? Ja ingen vore gladare än jag om så vore fallet. Överbevisa mig då! Så skall jag med glädje ändra mina åsikter. Men då får du komma med mer än personangrepp riktat mot mig. Och du kan bespara mig dina politiskt korrekta, innehållslösa floskler. Det jag kräver är hårda fakta och inte åsikter. Då måste du bevisa för mig att islam inte är vad jag säger att islam är. Och det tror jag inte att du kan. Men visst, du kan ju alltid försöka. Jag väntar med spänning.
lördag 19 februari 2011
Några korn av sanning
För en gångs skulle skall jag fatta mig kort och ge några enkla sanningar, som säger mycket om vad den kristna tron innebär.
Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.
(Seppo, Good Foundation)
En kyrka som bara vill nå de höga i samhället når varken de höga eller de låga. Men den kyrka som vill nå de låga, når både de låga och de höga.
(Carl-Erik Sahlberg, St Clara Kyrka)
Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.
(Seppo, Good Foundation)
En kyrka som bara vill nå de höga i samhället når varken de höga eller de låga. Men den kyrka som vill nå de låga, når både de låga och de höga.
(Carl-Erik Sahlberg, St Clara Kyrka)
fredag 18 februari 2011
Egyptens ödesval
Det som sker just nu i Tunisien och Egypten, och som kanske också verkar vara på väg att ske i en del andra muslimska länder (Libyen, Yemen m fl) hälsas med glädje av de flesta intellektuella i Västvärlden. Man tycker sig här se en motsvarighet till franska revolutionen eller Berlinmurens fall. Förtryckta folk reser sig mot sina förtryckare och blir fria. Demokrati införs och lyckan är fullständig.
På samma sätt hälsades revolutionen i Iran av Västvärldens journalister och kulturelit. Nu skulle folket befrias från den USA-stödde Shahens förtryck. Och visst var Shahen en förtryckare och visst var han stödd av USA, men han var bara en ynklig amatör jämfört med den som sedan tog över, dvs Ayatollah Khomeini. Skillnaden var att Shahen förtryckte för att behålla sin makt och sin rikedom medan Khomeini förtryckte i Allahs namn. Den senare typen av förtryck, dvs förtryck i en religions eller en ideologis namn, är ofta mångdubbelt värre, eftersom den religiöse ledaren eller ideologen förtrycker med gott samvete. Han gör det ju för folkets bästa. Rövarhövdningen eller despoten tröttnar kanske så småningom på att förtrycka och stjäla och våldta när han blivit mätt på rikedomar och vackra kvinnor (eller vad han nu strävar efter), eller också kanske så småningom samvetet hinner ifatt honom. Ideologen/den religiöse ledaren å sin sida sover gott om natten, oavsett hur många han mördat under dagen. Hans mördande är ju ett led i den Stora Lyckans Projekt, där Paradiset är slutmålet. Och då är inga offer för stora (speciellt inte när det gäller de offer andra människor måste göra – diktatorn själv står ju över allt sådant).
Risken finns att samma sak som skedde i Iran nu kommer att ske i Egypten. När det gäller Tunisien, där vågen av folkligt uppror startade, finns större hopp. Enligt en undersökning som publicerades 1/2 2010 av IMPACT-SE (Institutionen för övervakning av fred och kulturell tolerans i utbildningen) är Israel och Tunisien (före den senaste tidens händelser) de mest toleranta länderna i Mellanöstern. Undersökningen konstaterar att Tunisien visar Israel på kartan, till skillnad från de flesta andra länderna i regionen, inkluderande Egypten. De flesta islamländer nämner överhuvudtaget inte Israel i sin skolutbildning. Israel utmärks i skolböckernas kartor med ett vitt område, betecknat ”Entiteten”. Dock skall man inte vara alltför optimistisk när det gäller Tunisien. För några dagar sedan samlades radikala muslimer utanför synagogan i Tunis och skanderade "Allahu Akbar" (Gud är stor) och "Khaybar, Khaybar...” (Å judar, Mohammeds arme kommer åter..).
De senaste dagarna har mycket hänt i Egypten. Mubarak har avgått och landet har en interimsregering. Demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo har till största delen varit förvånansvärt fredliga, även om en svensk journalist blev allvarligt knivskuren och svävade mellan liv och död under några dagar och CBS kvinnliga reporter blev överfallen av en folkmassa på 200 personer och svårt misshandlad och våldtagen (och sedan räddad av bl a egyptiska kvinnor). Militären har visat en anmärkningsvärd återhållsamhet när det gäller våldsanvändning, vilket är ett gott tecken. Mubarak har uppenbart förberett sin flykt ( i skrivande stund har han ännu inte lämnat landet utan befinner sig på sitt residens i Sharm-el-Sheik i Sinai). Enligt uppgifter har Mubarak under sin tid vid makten lyckats skrapa ihop en privat förmögenhet på någonstans mellan 20 och 400 miljarder kronor. Det säger en hel del om hur det går till i sådana här länder – när Arafat dog var han för övrigt en av jordens rikaste regenter. EU kräver nu att de banker där Mubaraks pengar finns skall frysa tillgångarna så att de kan återlämnas till Egypten.
Frågan är nu vad som skall hända. Skall hela den nuvarande makteliten petas direkt (flera av dem har redan försvunnit ur rampljuset) eller kommer de att tillsammans med militären fortsätta att styra landet efter att man (antagligen) genomfört en del kosmetiska (eller kanske till och med verkliga) reformer? Och vad kommer att hända så småningom? Kommer Muslimska Brödraskapet, som hittills legat lågt och sagt att man inte har några politiska aspirationer, att få politiskt inflytande?
Muslimska Brödraskapet har under de senaste decennierna arbetat på att bli politiskt och socialt etablerade. Man arbetar med hjälp för fattiga, med skolor etc och säger sig ha övergett terrorn som verktyg. Detta har fått många av Europas intellektuella att se Brödraskapet som en viktig del av Egyptens framtid.
Det finns dock all anledning att se med oro på ett Egypten där Brödraskapet utgör en maktfaktor. Under Andra Världskriget samarbetade Muslimska Brödraskapet med Adolf Hitler (som, om han lyckats erövra Palestina, omedelbart skulle ha satt igång med utrotning av judarna där). Brödraskapet hade vid den här tiden, precis som nazisterna, ett utrotningsprogram för det judiska folket på sin agenda. Någon har sagt att Brödraskapet har och har haft samma betydelse för islamismen som det sovjetiska bolsjevikpartiet hade för världskommunismen och att de idag utgör en mall, både ideologiskt och organisatoriskt, för alla senare islamistgrupper (som al-Qaeda och Hamas).
Det är intressant att många svenska debattörer, som så tydligt fördömde Sverigedemokraterna, vilka har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, nu tycks välkomna Muslimska Brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute på grund av sina ideologiska rötter och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler och Förintelsen, ska inlemmas.
Mattias Gardell skrev den 18/2 2011 ett inlägg i Aftonbladet med rubriken ”Per Albins bröder” (kan läsas här), där han bl a påstår att ”Muslimska Brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran”. Gardell representerar den typ av intellektuella som alltid tycks stödja de onda krafterna (så länge som dessa hatar USA och Israel). I och för sig skulle jag önska att Gardell hade rätt och jag fel, men chansen att så skulle vara fallet är nog mycket liten. På andra ställen på min blogg och min hemsida har jag nämnt den kvinnliga psykiatrikern Wafa Sultan. Hon växte upp i Syrien med starkt troende muslimska föräldrar men har lämnat islam och är idag en mycket skarp kritiker av islam. Hon har relativt nyligen utkommit med boken Den Gud som hatar, där hon driver tesen att det inte är islamisterna som är problemet, utan islam själv, och framför allt Allah, som hon kallar ”Hatets Gud”. Tyvärr tyder mycket på att hon har rätt. (här kan läsaren se ett utdrag av en debatt hon har med en muslimsk teolog, och här får läsaren en bakgrund till vem Wafa Sultan är). Det som fick Sultan att ta avstånd från islam var när en av hennes professorer på den medicinska högskolan i Aleppo (i Syrien) mördades inför hela klassen. Vilka var då mördarna (som under mordet ropade ”Allahu Akbar” i vanlig ordning)? Jo medlemmar i Muslimska Brödraskapet (som enligt Gardell vill bygga ett folkhem).
Men tänk om utvecklingen i Egypten nu går mot sann demokrati? Och tänk om Brödraskapet har ändrat sig och nu nöjer sig med att arbeta politiskt. Problemet är att detta antagligen inte har någon betydelse. Målet är i alla fall detsamma; att införa sharíalagar fullt ut i Egypten, dvs Egypten som en rent muslimsk stat. Det spelar inte så stor roll om detta sker som i Iran, över en natt, eller om det sker stegvis under flera år. Hade kommunisterna fått makten i Sverige, hade utvecklingen antagligen inte blivit som i Sovjet, dvs en snabb, blodig revolution. I stället hade man gradvis gått längre och längre åt vänster. Slutresultatet skulle dock blivit detsamma som i Sovjet. Därför tror jag att det vore en katastrof av stora mått om Brödraskapet fick verklig makt i Egypten.
Det finns emellertid ett ytterligare alternativ, nämligen att egyptierna inte släpper in Brödraskapet i maktens korridorer. Medborgarna i Egypten kanske vill ha en sekulär demokrati. Ja det är en vacker tanke, frågan är bara om den är sann. Opinionsinstitutet PEW intervjuade i juni 2010, dvs innan revolten började, människor (såvitt jag kan förstå intervjuade man endast muslimer och inte kristna eller andra grupper) på Kairos gator (finns redovisad här: http://pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/). Det visade sig att 95% av de intervjuade skulle välkomna att islam fick ett stort inflytande över politiken. 82% anser att man skall avrätta äktenskapsbrytare, 77% vill att man skall hugga händerna av tjuvar och 84% anser att man skall avrätta den som lämnar islam och blir ateist eller byter till en annan religion.
Man kan således inte avfärda möjligheten att Muslimska Brödraskapet blir en stark maktfaktor i det kommande Egypten, ja de kanske till och med får den absoluta makten där. Detta vore synnerligen obehagligt och farligt och Israel oroas mycket över denna möjlighet. Det fredsavtal som Israel har med Egypten skulle då antagligen rivas upp. Kanske inte omedelbart men på sikt. Antagligen skulle Egypten i så fall ganska snart börja rusta för krig med Israel och sedan överfalla Israel (i samarbete med Syrien och Jordanien och andra muslimländer) utan vare sig varning eller krigsförklaring (som man redan gjort flera gånger). Precis som när det gäller Hamas och Hizbollah har företrädare för Muslimska Brödraskapet vid några tillfällen deklarerat att målet är att förinta alla världens judar. Anarki eller att Mubarak kommer tillbaka till makten eller att militären styr Egypten är inte det mest skrämmande eller farliga scenariot (de två senare scenariorna ger ju åtminstone en viss stabilitet). Det verkligt otäcka vore om Muslimska Brödraskapet skulle få ett avgörande inflytande på Egyptens framtid.
Ett ännu obehagligare och inte alls omöjligt scenario är att revolten i islamvärlden sprider sig och att det hela slutar med att Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Syrien och Jordanien inom några år styrs av islamister och att dessa sedan med förenade krafter, kanske med militärt stöd från Iran och Turkiet, kastar sig över Israel. Ett sådant angrepp skull Israel antagligen inte kunna stå emot utan hjälp från USA. Och Barak Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel. En sådan utveckling, om den skulle ske, vore antagligen inledningen till den Vedermöda som Uppenbarelseboken talar om. Det stora slutscenariot när ondskans och godhetens krafter kommer att mötas.
När det gäller Turkiet är utvecklingen mycket oroväckande. Landet kontrolleras sedan några år tillbaka av en regim som till grunden är islamistisk, även om de utåt sett försöker framstå som demokratiska och en del av den mänskliga civilisationen. Det finns dock många tecken på att landet långsamt är på väg mot att bli en islamistisk stat. Vår eminente utrikesminister Carl Blindt, förlåt jag menar Carl Bildt, tycks ha som sitt yttersta mål i livet att få med Turkiet i EU. Personligen tror jag detta vore en total katastrof både för EU och hela världen. Under den nuvarande regeringen har Turkiet förändrats från att vara en israelvänlig stat, som till och med samarbetade militärt med Israel, till att bli en svuren fiende till Israel. Turkiet är mycket starkt militärt och i kombination med ett kärnvapenbestyckat Iran (det är bara en tidsfråga innan detta är en realitet) utrustat med raketer som kan nå långt in i Europa, har vi en livsfarlig kombination, som mycket väl kan förlösa ett nytt världskrig (men som sagt då är vi antagligen inne i Uppenbarelsebokens scenarion).
För att vi skall få verklig demokrati i Egypten etc och verklig fred i Mellanöstern, måste islam förlora sitt politiska inflytande helt och hållet och nöja sig med att möta människors andliga och moraliska behov. Problemet är att islam som politisk maktfaktor är en grundläggande beståndsdel i islam. För att islam skall bli kompatibel med och kunna acceptera en sekulär stat, måste man bryta mot islams grundläggande doktriner. Detta förutsätter att islam utvecklas på ungefär samma sätt som många kristna samfund gjort under de senaste 50 åren, dvs att det muslimska prästerskapet avfaller från den ”rätta läran”. Detta är mycket osannolikt, eftersom hädelse inom islam straffas med döden (till skillnad från Svenska Kyrkan där hädelse belönas genom att man blir ärkebiskop). Den uppskattade livslängden för K G Hammar-liknande mullor torde vara synnerligen begränsad. Några minuter i bästa fall (längre kommer knappast en mulla, som uttrycker tvivel på någon av islam doktriner, att leva) är definitivt för lite tid för att åstadkomma några meningsfulla förändringar av islam.
Apropå islam så visade brittiska TV4 nyligen ett reportage, taget med dolda kameror, från några muslimska friskolor i England. Där visas hur lärarna talar om för eleverna att muslimer är överlägsna alla andra människor, att judar, hinduer etc är lågt stående varelser etc, etc. Representanter för skolorna har försökt bortförklara det som visades i programmet med att det var en ung, omogen lärare som nu fått sparken, som stod för övertrampen. Hade detta varit sant, hade det funnits hopp. Men tyvärr är inte dessa bortförklaringar sanna. Koranen, hadítherna och sharíalagen säger klart och tydligt att muslimer är överlägsna alla andra människor och att kristna och judar skall leva i ett slavliknande tillstånd i relation till muslimerna och att hinduer måste bli muslimer eller dö! Etc, etc. Läsaren rekommenderas att se detta program, som finns på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE). Programmet är uppdelat på flera filmer och länken leder till första avsnittet.
Vi lever i skrämmande tider. Att som merparten av de intellektuella stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt står väl till kanske känns skönt för stunden. Och dessutom framstår man ju som god och tolerant. Tyvärr försvinner inte rovdjuren för att strutsen stoppar huvudet i sanden. Inte heller försvinner problemen med islam genom att man låtsas som att de inte existerar. I stället kommer detta på sikt att leda till en katastrof av oanade mått, både för Sverige, Europa och stora delar av världen.
På samma sätt hälsades revolutionen i Iran av Västvärldens journalister och kulturelit. Nu skulle folket befrias från den USA-stödde Shahens förtryck. Och visst var Shahen en förtryckare och visst var han stödd av USA, men han var bara en ynklig amatör jämfört med den som sedan tog över, dvs Ayatollah Khomeini. Skillnaden var att Shahen förtryckte för att behålla sin makt och sin rikedom medan Khomeini förtryckte i Allahs namn. Den senare typen av förtryck, dvs förtryck i en religions eller en ideologis namn, är ofta mångdubbelt värre, eftersom den religiöse ledaren eller ideologen förtrycker med gott samvete. Han gör det ju för folkets bästa. Rövarhövdningen eller despoten tröttnar kanske så småningom på att förtrycka och stjäla och våldta när han blivit mätt på rikedomar och vackra kvinnor (eller vad han nu strävar efter), eller också kanske så småningom samvetet hinner ifatt honom. Ideologen/den religiöse ledaren å sin sida sover gott om natten, oavsett hur många han mördat under dagen. Hans mördande är ju ett led i den Stora Lyckans Projekt, där Paradiset är slutmålet. Och då är inga offer för stora (speciellt inte när det gäller de offer andra människor måste göra – diktatorn själv står ju över allt sådant).
Risken finns att samma sak som skedde i Iran nu kommer att ske i Egypten. När det gäller Tunisien, där vågen av folkligt uppror startade, finns större hopp. Enligt en undersökning som publicerades 1/2 2010 av IMPACT-SE (Institutionen för övervakning av fred och kulturell tolerans i utbildningen) är Israel och Tunisien (före den senaste tidens händelser) de mest toleranta länderna i Mellanöstern. Undersökningen konstaterar att Tunisien visar Israel på kartan, till skillnad från de flesta andra länderna i regionen, inkluderande Egypten. De flesta islamländer nämner överhuvudtaget inte Israel i sin skolutbildning. Israel utmärks i skolböckernas kartor med ett vitt område, betecknat ”Entiteten”. Dock skall man inte vara alltför optimistisk när det gäller Tunisien. För några dagar sedan samlades radikala muslimer utanför synagogan i Tunis och skanderade "Allahu Akbar" (Gud är stor) och "Khaybar, Khaybar...” (Å judar, Mohammeds arme kommer åter..).
De senaste dagarna har mycket hänt i Egypten. Mubarak har avgått och landet har en interimsregering. Demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo har till största delen varit förvånansvärt fredliga, även om en svensk journalist blev allvarligt knivskuren och svävade mellan liv och död under några dagar och CBS kvinnliga reporter blev överfallen av en folkmassa på 200 personer och svårt misshandlad och våldtagen (och sedan räddad av bl a egyptiska kvinnor). Militären har visat en anmärkningsvärd återhållsamhet när det gäller våldsanvändning, vilket är ett gott tecken. Mubarak har uppenbart förberett sin flykt ( i skrivande stund har han ännu inte lämnat landet utan befinner sig på sitt residens i Sharm-el-Sheik i Sinai). Enligt uppgifter har Mubarak under sin tid vid makten lyckats skrapa ihop en privat förmögenhet på någonstans mellan 20 och 400 miljarder kronor. Det säger en hel del om hur det går till i sådana här länder – när Arafat dog var han för övrigt en av jordens rikaste regenter. EU kräver nu att de banker där Mubaraks pengar finns skall frysa tillgångarna så att de kan återlämnas till Egypten.
Frågan är nu vad som skall hända. Skall hela den nuvarande makteliten petas direkt (flera av dem har redan försvunnit ur rampljuset) eller kommer de att tillsammans med militären fortsätta att styra landet efter att man (antagligen) genomfört en del kosmetiska (eller kanske till och med verkliga) reformer? Och vad kommer att hända så småningom? Kommer Muslimska Brödraskapet, som hittills legat lågt och sagt att man inte har några politiska aspirationer, att få politiskt inflytande?
Muslimska Brödraskapet har under de senaste decennierna arbetat på att bli politiskt och socialt etablerade. Man arbetar med hjälp för fattiga, med skolor etc och säger sig ha övergett terrorn som verktyg. Detta har fått många av Europas intellektuella att se Brödraskapet som en viktig del av Egyptens framtid.
Det finns dock all anledning att se med oro på ett Egypten där Brödraskapet utgör en maktfaktor. Under Andra Världskriget samarbetade Muslimska Brödraskapet med Adolf Hitler (som, om han lyckats erövra Palestina, omedelbart skulle ha satt igång med utrotning av judarna där). Brödraskapet hade vid den här tiden, precis som nazisterna, ett utrotningsprogram för det judiska folket på sin agenda. Någon har sagt att Brödraskapet har och har haft samma betydelse för islamismen som det sovjetiska bolsjevikpartiet hade för världskommunismen och att de idag utgör en mall, både ideologiskt och organisatoriskt, för alla senare islamistgrupper (som al-Qaeda och Hamas).
Det är intressant att många svenska debattörer, som så tydligt fördömde Sverigedemokraterna, vilka har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, nu tycks välkomna Muslimska Brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute på grund av sina ideologiska rötter och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler och Förintelsen, ska inlemmas.
Mattias Gardell skrev den 18/2 2011 ett inlägg i Aftonbladet med rubriken ”Per Albins bröder” (kan läsas här), där han bl a påstår att ”Muslimska Brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran”. Gardell representerar den typ av intellektuella som alltid tycks stödja de onda krafterna (så länge som dessa hatar USA och Israel). I och för sig skulle jag önska att Gardell hade rätt och jag fel, men chansen att så skulle vara fallet är nog mycket liten. På andra ställen på min blogg och min hemsida har jag nämnt den kvinnliga psykiatrikern Wafa Sultan. Hon växte upp i Syrien med starkt troende muslimska föräldrar men har lämnat islam och är idag en mycket skarp kritiker av islam. Hon har relativt nyligen utkommit med boken Den Gud som hatar, där hon driver tesen att det inte är islamisterna som är problemet, utan islam själv, och framför allt Allah, som hon kallar ”Hatets Gud”. Tyvärr tyder mycket på att hon har rätt. (här kan läsaren se ett utdrag av en debatt hon har med en muslimsk teolog, och här får läsaren en bakgrund till vem Wafa Sultan är). Det som fick Sultan att ta avstånd från islam var när en av hennes professorer på den medicinska högskolan i Aleppo (i Syrien) mördades inför hela klassen. Vilka var då mördarna (som under mordet ropade ”Allahu Akbar” i vanlig ordning)? Jo medlemmar i Muslimska Brödraskapet (som enligt Gardell vill bygga ett folkhem).
Men tänk om utvecklingen i Egypten nu går mot sann demokrati? Och tänk om Brödraskapet har ändrat sig och nu nöjer sig med att arbeta politiskt. Problemet är att detta antagligen inte har någon betydelse. Målet är i alla fall detsamma; att införa sharíalagar fullt ut i Egypten, dvs Egypten som en rent muslimsk stat. Det spelar inte så stor roll om detta sker som i Iran, över en natt, eller om det sker stegvis under flera år. Hade kommunisterna fått makten i Sverige, hade utvecklingen antagligen inte blivit som i Sovjet, dvs en snabb, blodig revolution. I stället hade man gradvis gått längre och längre åt vänster. Slutresultatet skulle dock blivit detsamma som i Sovjet. Därför tror jag att det vore en katastrof av stora mått om Brödraskapet fick verklig makt i Egypten.
Det finns emellertid ett ytterligare alternativ, nämligen att egyptierna inte släpper in Brödraskapet i maktens korridorer. Medborgarna i Egypten kanske vill ha en sekulär demokrati. Ja det är en vacker tanke, frågan är bara om den är sann. Opinionsinstitutet PEW intervjuade i juni 2010, dvs innan revolten började, människor (såvitt jag kan förstå intervjuade man endast muslimer och inte kristna eller andra grupper) på Kairos gator (finns redovisad här: http://pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/). Det visade sig att 95% av de intervjuade skulle välkomna att islam fick ett stort inflytande över politiken. 82% anser att man skall avrätta äktenskapsbrytare, 77% vill att man skall hugga händerna av tjuvar och 84% anser att man skall avrätta den som lämnar islam och blir ateist eller byter till en annan religion.
Man kan således inte avfärda möjligheten att Muslimska Brödraskapet blir en stark maktfaktor i det kommande Egypten, ja de kanske till och med får den absoluta makten där. Detta vore synnerligen obehagligt och farligt och Israel oroas mycket över denna möjlighet. Det fredsavtal som Israel har med Egypten skulle då antagligen rivas upp. Kanske inte omedelbart men på sikt. Antagligen skulle Egypten i så fall ganska snart börja rusta för krig med Israel och sedan överfalla Israel (i samarbete med Syrien och Jordanien och andra muslimländer) utan vare sig varning eller krigsförklaring (som man redan gjort flera gånger). Precis som när det gäller Hamas och Hizbollah har företrädare för Muslimska Brödraskapet vid några tillfällen deklarerat att målet är att förinta alla världens judar. Anarki eller att Mubarak kommer tillbaka till makten eller att militären styr Egypten är inte det mest skrämmande eller farliga scenariot (de två senare scenariorna ger ju åtminstone en viss stabilitet). Det verkligt otäcka vore om Muslimska Brödraskapet skulle få ett avgörande inflytande på Egyptens framtid.
Ett ännu obehagligare och inte alls omöjligt scenario är att revolten i islamvärlden sprider sig och att det hela slutar med att Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Syrien och Jordanien inom några år styrs av islamister och att dessa sedan med förenade krafter, kanske med militärt stöd från Iran och Turkiet, kastar sig över Israel. Ett sådant angrepp skull Israel antagligen inte kunna stå emot utan hjälp från USA. Och Barak Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel. En sådan utveckling, om den skulle ske, vore antagligen inledningen till den Vedermöda som Uppenbarelseboken talar om. Det stora slutscenariot när ondskans och godhetens krafter kommer att mötas.
När det gäller Turkiet är utvecklingen mycket oroväckande. Landet kontrolleras sedan några år tillbaka av en regim som till grunden är islamistisk, även om de utåt sett försöker framstå som demokratiska och en del av den mänskliga civilisationen. Det finns dock många tecken på att landet långsamt är på väg mot att bli en islamistisk stat. Vår eminente utrikesminister Carl Blindt, förlåt jag menar Carl Bildt, tycks ha som sitt yttersta mål i livet att få med Turkiet i EU. Personligen tror jag detta vore en total katastrof både för EU och hela världen. Under den nuvarande regeringen har Turkiet förändrats från att vara en israelvänlig stat, som till och med samarbetade militärt med Israel, till att bli en svuren fiende till Israel. Turkiet är mycket starkt militärt och i kombination med ett kärnvapenbestyckat Iran (det är bara en tidsfråga innan detta är en realitet) utrustat med raketer som kan nå långt in i Europa, har vi en livsfarlig kombination, som mycket väl kan förlösa ett nytt världskrig (men som sagt då är vi antagligen inne i Uppenbarelsebokens scenarion).
För att vi skall få verklig demokrati i Egypten etc och verklig fred i Mellanöstern, måste islam förlora sitt politiska inflytande helt och hållet och nöja sig med att möta människors andliga och moraliska behov. Problemet är att islam som politisk maktfaktor är en grundläggande beståndsdel i islam. För att islam skall bli kompatibel med och kunna acceptera en sekulär stat, måste man bryta mot islams grundläggande doktriner. Detta förutsätter att islam utvecklas på ungefär samma sätt som många kristna samfund gjort under de senaste 50 åren, dvs att det muslimska prästerskapet avfaller från den ”rätta läran”. Detta är mycket osannolikt, eftersom hädelse inom islam straffas med döden (till skillnad från Svenska Kyrkan där hädelse belönas genom att man blir ärkebiskop). Den uppskattade livslängden för K G Hammar-liknande mullor torde vara synnerligen begränsad. Några minuter i bästa fall (längre kommer knappast en mulla, som uttrycker tvivel på någon av islam doktriner, att leva) är definitivt för lite tid för att åstadkomma några meningsfulla förändringar av islam.
Apropå islam så visade brittiska TV4 nyligen ett reportage, taget med dolda kameror, från några muslimska friskolor i England. Där visas hur lärarna talar om för eleverna att muslimer är överlägsna alla andra människor, att judar, hinduer etc är lågt stående varelser etc, etc. Representanter för skolorna har försökt bortförklara det som visades i programmet med att det var en ung, omogen lärare som nu fått sparken, som stod för övertrampen. Hade detta varit sant, hade det funnits hopp. Men tyvärr är inte dessa bortförklaringar sanna. Koranen, hadítherna och sharíalagen säger klart och tydligt att muslimer är överlägsna alla andra människor och att kristna och judar skall leva i ett slavliknande tillstånd i relation till muslimerna och att hinduer måste bli muslimer eller dö! Etc, etc. Läsaren rekommenderas att se detta program, som finns på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE). Programmet är uppdelat på flera filmer och länken leder till första avsnittet.
Vi lever i skrämmande tider. Att som merparten av de intellektuella stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt står väl till kanske känns skönt för stunden. Och dessutom framstår man ju som god och tolerant. Tyvärr försvinner inte rovdjuren för att strutsen stoppar huvudet i sanden. Inte heller försvinner problemen med islam genom att man låtsas som att de inte existerar. I stället kommer detta på sikt att leda till en katastrof av oanade mått, både för Sverige, Europa och stora delar av världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)