Mer om x- och y-kromosomer

Apropå mitt inlägg om X- och Y-kromosomer så fick jag en mailkommentar från en professor emeritus vid Lunds Universitet, som bl a forskat i hormonell kontroll av könsdifferentiering. Vederbörande är väl insatt i Annika Dahlströms forskning och det han skriver är således i högsta grad intressant att läsa.

Har just med stort nöje läst Din artikel om genusidioti och Annika Dahlström. Damen ifråga beundrar jag mycket på grund av hennes oräddhet. Jag minns henne väl från 60-talet när hon var en ofta sedd gästforskare på histologiska institutionen i Lund. (Fantastiska år!! Här startade tekniken för att demonstrera katekolaminer i enskilda neuron och nervbanor; upptäckten har fått en enorm genomslagskraft i dagens neurobiologi och endokrinologi, både direkt och indirekt). Annika Dahlström var en synnerligen ambitiös forskare och producerade "massor" av mycket högkvalitativ science. När jag så upptäckte att hon börjat intressera sig för manligt – kvinnligt kunde jag intet annat göra än att skriva till henne och tacka för inlägget, med varma gratulationer. Hon har så fortsatt att modigt stå fast vid sina åsikter, trots spott och hån från de rättrogna.

Själv har jag under drygt 40 år varit intresserad av hormonell kontroll av könsdifferentieringen och blir många gånger djupt deprimerad när jag läser olika inlägg. Sedan jag slutade har självfallet kunskapsmängden inom detta område ökat avsevärt men grunddragen är fortfarande desamma. Fortfarande existerar X och Y kromosomer. Oerhört irriterande! Och ännu värre: hos däggdjuren, inklusive människan, driver naturen könsdifferentieringen spontant i kvinnlig riktning; för att bli man krävs en Y kromosom som resulterar i en testikel som i sin tur måste producera manligt könshormon för att allt skall bli riktigt. Detta manliga hormon bestämmer inte bara manliga genitalias utveckling utan påverkar även hjärnans differentiering. En sådan effekt är att den hormonella kontrollen senare i livet blir acyklisk hos mannen men cyklisk hos kvinnan, en annan effekt är skillnader i vissa hjärnstrukturer mellan man och kvinna. Hjärnan har således redan under fosterlivet programmerats för en viss väg i livet: manligt eller kvinnligt.

Självfallet kommer miljön under uppväxtåren att spela på detta grundtema så att vi kan tala om en "psykosocial" könsdifferentiering. För att denna skall bli OK krävs det enligt min mening en fungerande föräldrarelation (funktion) där barnet kan känna sig hemma och relatera till moder och senare till moder eller fader. För att bli en man krävs alltså en Y kromosom och en fungerande testikel som producerar manligt hormon. Finns inte en eller båda av dessa komponenter drivs utvecklingen i kvinnlig riktning. Beroende lite på när en viss rubbning i utvecklingen sätter in kan vi få lite olika "intersex" tillstånd. Finns bara en X kromosom (XO, ett X eller Y kan saknas), får vi ingen utveckling av könskörtlar (Turners syndrom) och yttre genitalia blir av kvinnlig typ. Ett annat exempel: det finns individer med XY uppsättning men där cellerna saknar förmåga att svara på det producerade manliga hormonet; resultatet blir en kvinnlig fenotyp. Vi kan också ha rubbningar i binjurebarkens androgenproduktion under fosterlivet vilket kan påverka yttre genitalias utveckling.

Min tro är att Gud skapat människan till man och kvinna för att vi skall komplettera varandra. För mig kan det aldrig vara "fult" att vara kvinna. Skillnader mellan man och kvinna ligger djupt biologiskt sett. Att det mot bakgrund av samhällets historiska utveckling fortfarande finns skillnader i kvinnors och mäns förutsättningar som bör rättas till är klart men denna ständiga kamp mellan kvinnligt och manligt är absurd. Kvinnliga brandmän saknas. Vad göra? Sänk de fysiska kraven vid rekrytering så att kvinnor kan komma till! Flera exempel finns. Det viktigaste är naturligtvis att samhället ser till att skapa en så bra familjemiljö som möjligt där barnen kan växa upp i harmoniska förhållanden. På denna punkt har politikerna totalt misslyckats i alla avseenden under flera årtionden: familjen i upplösning, skolan under all kritik, "dagis" verksamheter rent skadliga på sikt etc. etc. Som alltid: politikernas insatser är att försöka rätta till symptom men aldrig gå till problemets rot. Ungdomlig sexuell frihet är liberalernas mål. Att det resulterar i ökad frekvens av könssjukdomar, psykiska problem, tonårsaborter etc är sekundärt. Alla ungdomar har rätt till eget sexliv efter eget gottfinnande, vad resultatet än blir. Istället för att gå till roten och rekommendera avhållsamhet ger man ökade anslag för clamydiabekämpning, ökad propaganda för kondomer mm utan att se effekt.

Att, som alltför många av våra politiker och andra människor som arbetar på att forma vårt samhälle, helt bortse från biologiska och andra fakta, när sådana inte stöder det som är politiskt korrekt, är inget annat än rent vansinne. Plus att det är en ofattbar feghet. Ideologer försöker tvinga in verkligheten i deras egen förkrympta värld, fulla av förutfattade meningar och önsketänkande och prestige. Inget gott kan komma av detta. Som brevskrivaren säger så går man inte till roten med problemen, utan skriver ut magnecyl mot cancer. Alla försök att minska antalet aborter och fall av olika könsjukdomar går ut på att skydda sig mot smitta etc genom kondomer och liknande. Tanken att man kan avstå från att ha samlag till höger och vänster med vem som helst, när som helst man har lust (ungefär som kaniner), finns inte i den allmänna debatten. Därmed tycks det mig som att man reducerar människan till att vara ett djur. Och det är väl kanske det som är tanken och meningen.

Om nu den kristna moralen är så skadlig och familjen så förtryckande, varför blir inte Sverige ett allt bättre land att leva i nu när kristendomen tappat så mycket av sitt inflytande och familjerna alltmer upplöses och människor okontrollerat kan bejaka sina drifter? Om kristendomens och moralens fiender har rätt, varför blir inte Sverige ett alltmer paradisiskt land att leva i? Vetenskap innebär ju att man varierar sina försöksbetingelser och ser vilka parametrar som ger de mest optimala resultaten. Om vissa värden på parametrarna ger degraderade system, inser varje forskare att han/hon valt fel väg och ändrar då parametrarna åt andra hållet, eller håller de konstanta och varierar andra parametrar i stället. Men det som är politiskt korrekt är ju sant oberoende av observationer och mätningar. Även om unga kvinnors förbrukning av psykofarmaka ökat med 400 procent under de senaste 10 åren och köerna till de ungdomspsykiatriska mottagningarna växer sig allt längre, är vi i alla fall på väg mot paradiset. Visserligen är de förbättringar som vi skull förvänta oss, om den politiskt korrekta vägen vore den optimala, osynliga. Men vi vet att de finns, eller hur? Att det spår vi växlat in på är politiskt korrekt är ju en garanti för att allt blir bra till slut, oavsett hur verkligheten ser ur.

Apropå det så avvisade Riksdagen häromdagen, till min stora förvåning, förslaget att tillåta insemination av ensamstående kvinnor. Kristdemokraterna fällde det och det skall utredas vidare.

Något annat som i dagarna diskuterats (dock inte i svenska media) är Goldstonerapporten, som starkt kritiserade Israel för att bl a ha attackerat civila mål under Gazakriget för några år sedan. Richard Goldstone, domare till professionen, som författade denna rapport, har nu gjort en kovändning och säger att hade han vetat vad han vet idag, hade han inte kritiserat Israel så ensidigt som nu skedde i rapporten. När rapporten kom, uppmärksammades den i alla media. Nu har det varit märkligt tyst. En rapport som upprättar Israels heder är fullständigt ointressant även om den är sann. En rapport som framställer Israel som en ond stat är däremot högintressant även om den inte är sann. Sanningen spelar ingen roll i den politiskt korrekta världsbilden. Det påminner om att navigera ett fartyg med hjälp av en kompass, där man tagit bort magneten. Kompassen pekar alltid framåt, oavsett hur fartyget girar. På så sätt är man alltid på väg mot målet, vilket säkert känns skönt. Åtminstone tills proviant och vatten börjar ta slut. Problemet är nämligen att man så småningom kommer att upptäcka att målet inte alltid ligger rakt förut. Det finns en verklighet man inte kan bortse från. Och gör man det, får det ödesdigra konsekvenser.

X- och Y-kromosomer – finns sånt?

Det finns många områden över vilka den politiska korrekthetens blytäcke vilar tungt. Samkönade äktenskap, abort, homoadoptioner, Israel, intelligent design etc, etc. En av den politiska korrekthetens paradgrenar är manligt-kvinnligt. Enligt den politiskt korrekta synen finns ingen principiell skillnad mellan män och kvinnor. Män kanske har lite mindre bröst än kvinnor och några andra fysiska obetydligheter (som testiklar respektive äggstockar), men en sak är säker, det finns inga som helst fundamentala psykiska olikheter. Den som bestrider detta anses vara en otäck och ond människa. Det intressanta är att Godhetskörens medlemmar (ett adekvat namn, eftersom de politiskt korrekta anser sig vara godheten själv) samtidigt insisterar på att vi måste lagstifta för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. I och för sig har jag inget emot fler kvinnor i dessa styrelser (det kan ju knappast bli värre än vad det är idag – nyheten i skrivande stund är att en av Vattenfalls chefer i Tyskland fått 22 miljoner i bonus när han blev uppsagd efter 5 månaders arbete) även om jag samtidigt är tveksam till att genom lagstiftning ingripa i företagens inre angelägenheter (när det gäller statliga företag som Vattenfall är det en annan sak). Men oavsett vad man tycker – om det nu inte finns någon verklig psykisk skillnad mellan män och kvinnor, vad skulle då kvinnorna ha att tillföra? Det är ju bara om det finns verkliga skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att tänka som kvinnor eventuellt skulle kunna göra någon skillnad. Det tycks som att Godhetskörens medlemmar inte riktigt tänkt igenom det hela. Men så är det ju generellt när det gäller det som är politiskt korrekt. Det som är politiskt korrekt bygger inte på verkliga argument eller fakta utan är helt enkelt sant, eftersom det är sant. Alla goda människor vet ju att det är så, eller hur?!

Normalt, när man är politiskt inkorrekt, blir man bannlyst i alla inflytelserika media, och speciellt inom Publicservicesektorn, som nästan är allra värst när det gäller åsiktsförtryck. Detta är märkligt, eftersom Publicservice skall avspegla hela folket och inte bara den intellektuella politiskt korrekta kultur”eliten” (eller snarare kulturdräggen, som jag brukar kalla de delar av kultureliten som har fri tillgång till tv-soffan). Det finns dock vissa undantag. Har man en tillräckligt framstående akademisk (eller liknande) position, kan man ibland få komma till tals även om man har avvikande åsikter. Åtminstone i de större tidningarna. SVT och SR släpper i stort sett aldrig fram någon med fel åsikter hur framstående man än är och hur goda argument man än har.

Idag tänkte jag berätta lite om Annika Dahlström, som i många år arbetat med frågor om manligt-kvinnligt och olika konsekvenser av detta, och som definitivt inte tillhör den politiskt korrekta Godhetskören. För att ge en bakgrund börjar jag med att saxa lite grand från en artikel på min hemsida.

Annika Dahlström var tidigare professor i histologi med neurobiologi vid Göteborgs Universitet och verksam vid Institutionen för anatomi och cellbiologi (hon är numera professor emeritus som det heter). Hennes forskningsinriktning är (jag skriver i presens eftersom hon fortfarande är aktiv) nervsystemet, framför allt nervcellernas "inre liv". Hon är även intresserad av morfologiska och fysiologiska skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor, som bas för olikheter i tänkesätt och beteenden. "Det finns tydliga skillnader mellan könen", säger hon i en artikel i Världen idag (14/11 2003). Låt mig ge läsaren ett smakprov på vad professor Dahlström kommit fram till:

Mäns hjärnor lär sig hur de ska reagera på hormonstormar i livmodern och efter födseln, medan kvinnors hjärnor feminiseras genom basal insöndring av kvinnliga hormoner under hela utvecklingen. I de fall då hjärnan inte alls påverkas av könshormoner, t ex vid kromosomrubbningen X0, uppstår Turner´s Syndrom, vilket kan betecknas som "neutralhjärnor". Redan under fosterstadiet påverkas således hjärnan åt maskulint eller feminint håll. Testosteron tillskjuts speciellt under fosterstadiets tredje månad respektive 2-5 veckor efter födseln. Kvinnor som utsätts för långvarig stress, exempelvis under en krigssituation, maskuliniseras genom att binjurarna ändras och ett foster blir då mer maskulint präglat, oavsett kön. Hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna är tjockare hos kvinnor. Denna skillnad finns hos foster före födseln. Det innebär fler förbindelser mellan logiska och emotionella hjärnfunktioner, större simultankapacitet, bättre förmåga till översikt över problem — troligen har vi här förklaringen till att kvinnor har färre språkrelaterade bekymmer; dyslexi, afasi. Utifrån detta beskriver Annika hur män och kvinnor har olika begåvningsprofiler — kvinnor är ofta bättre på långsiktig planering och socialt kompetenta, medan män är mer fokuserade och avgränsade (sammandrag av ett föredrag som Annika Dahlström höll när Svensk Förening för Psykosomatisk Medicin firade sitt 10-årsjubileum den 25-26/9 2003).

Professor Dahlström anser sig i sin forskning ha kommit fram till hur katastrofalt det är för samhället när mödrarna inte kan vara hemma och ta hand om sina barn. Enligt henne är den verkliga kvinnofällan att ha ett krävande heltidsjobb och ständigt dåligt samvete för barnen som tillbringar hela dagarna på dagis (enligt feministerna är det att vara hemma med sina barn som är kvinnofällan). Att ta hand om barnen själv är ju i det närmaste omöjligt, då den som vill stanna hemma hos barnen straffas ekonomiskt av samhället. Professor Dahlström menar att både feminister och politiker vet att deras politik strider mot vetenskapliga slutsatser. Frågan är dock så infekterad att det är närmast omöjligt att diskutera den på ett meningsfullt sätt.

Sedan hon börjat föreläsa om, och skriva artiklar om, skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor, har hon upptäckt vad det innebär att inte vara politiskt korrekt. Hon har fått elaka brev, innehållande bl a avföring från råttor. Kvinnliga kollegor från andra fakulteter har ringt upp henne och sagt att det absolut inte finns några skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (min personliga gissning är att det handlar om fakulteter där man sysslar med ämnen som genus"vetenskap", socialpsykologi, psykologi och liknande — dvs ämnen som ligger i vetenskapens utmarker, eller till och med utanför det man normalt kallar vetenskap). Professor Dahlström brukar då kontra med att fråga om de själva studerat ämnet. I artikeln berättar hon om hur man då kan svara "Nej det har jag inte, och även om det funnits sådan forskning skulle jag aldrig någonsin tala om den." Vid ett tillfälle inbjöd hon en amerikansk forskare att komma till Göteborgs Universitet och föreläsa i ämnet. Besöket stoppades dock efter protester från feminister vid universitetet (Göteborgs Universitet tycks ha en vacklande inställning till begreppet yttrandefrihet – när jag vid ett tillfälle skulle tala där om intelligent design stoppades det hela med motiveringen att jag på min hemsida var kritisk mot islam och mot homoadoptioner – jag diskuterar detta här).

Och här ser vi än en gång hur mycket som feminister, marxister, nazister och islamister har gemensamt. Man gör allt för att stoppa alla åsikter och all forskning som på något sätt kan visa att den egna ideologin är felaktig. Om kartan inte stämmer med verkligheten ja då gäller, i ideologiernas värld, kartan. Sanningen spelar ingen roll. Den offras på ideologins och den förmenta godhetens altare.

I februari 2005 ansökte Norrbottensteatern om bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten för att publicera en bok om jämställdhet. När Länsstyrelsen fick veta att boken innehöll en intervju med Annika Dahlström, krävde man att denna intervju skulle tas bort. Annars blev det inga pengar. Jämställdhetsdirektör Britt-Marie Lugnet-Häggberg motiverade beslutet med att Annika Dahlströms åsikter om könen inte är i enlighet med regeringsdirektivet om jämställdhet. Genusforskningen har tydligen uppnått nya oanade nivåer av idioti och fördumning och ovetenskap. Verkligheten tycks inte spela någon roll. Har regeringen deklarerat att planeten Mars inte existerar, ja då existerar den inte, även om de elaka astronomerna insisterar på att den existerar. Här ser vi socialdemokratins mörka sida och att den aldrig lyckats frigöra sig från sina rötter i den odemokratiska marxismen.

Jämställdhetsdirektörens sätt att argumentera är i princip identiskt med hur alla andra förtryckare av det fria ordet och den fria tanken i alla tider resonerat (jag tänker då på Hitler, Stalin, Pol Pot och andra onda ledare).

KD:s förste vice ordförande, Maria Larsson, skrev med anledning av Länsstyrelsens beslut ett öppet brev till Britt-Marie Lugnet-Häggberg. Där skrev hon bl a "Om vi tillåter att myndighetschefer censurerar åsikter som går emot socialdemokraternas tankar kommer Sverige att bli ett tyst land där åsiktsförtryck gäller". Även media reagerade. Och då till och med Aftonbladet, som ju har klar partifärg åt det röda hållet, dvs (s). Carl Hamilton skrev där i sin krönika den 12/2:

Förutom att ta ställning i denna vetenskapliga fråga, har regeringen valt att ställa sig på samma sida som de mest extrema forskarna: Genusteoretiker som på ideologiska grunder slår fast att biologin inte kan ha någon betydelse för att förklara varför manligt och kvinnligt beteende skiljer sig åt.
Det får mig att tänka på den sovjetiske biologen Trofim Lysenko. Lysenko utropades av Stalin till vetenskapligt geni och hans "kreativa darwinism" hyllades som ett stort steg framåt för den genetiska forskningen. Lysenko menade att inlärda egenskaper kunde ärvas och att man genom att manipulera miljön på ett enkelt sätt kunde åstadkomma grundläggande förändringar hos växter och djur. Karriärsugna politiker älskade honom. Ideologin betydde allt, experiment och vetenskaplighet inget.
De riktiga vetenskapsmännen, som protesterade, rensades ut (och avrättades).

Efter all kritik beslöt sig Länsstyrelsen för att tillåta intervjun med Annika Dahlström. Jag uttrycker på många ställen skarp kritik mot media och hur journalister sviker sitt höga kall att vara sanningens riddare och i stället blir dess förrädare. Här tog dock flera journalister sitt ansvar (nu är knappast Carl Hamilton någon normal journalist och det länder Aftonbladet till heder att de faktiskt (i alla fall ibland) låter olika åsikter komma fram).

För att återvända till nutid, så kunde man den 27/3 2011 läsa en artikel i Göteborgsposten) med rubriken ”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka” med underrubrik:

För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

Några citat ur artikeln:

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!

Gråter hopplöst

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytningsprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

Som jag skriver på många andra ställen har barn idag blivit leksaker för vuxna. Vi talar i skrytsamma ordalag om hur goda vi är nu för tiden (till skillnad från förr). Hur vi inte slår våra barn och hur mycket vi älskar våra barn och hur vi skjutsar dem till fotbollsträningen och balettskolan. Det är kanske sant att de flesta inte slår sina barn, och visst finns många föräldrar som ställer upp för sina barn, men alltför mycket talar för att barnen alltmer blivit offer för en egocentrerad kultur, där allt går ut på att tillfredsställa de vuxnas behov. Jag tänker på homoadoptioner och lesbiska inseminationer, vilka helt bortser från barnperspektivet (vilket även remissinstanserna ansåg i fallet homoadoptioner).

För övrigt kommer Sveriges Riksdag snart att rösta om ett förslag att insemination inte bara skall tillåtas för samkönade par utan också för ensamstående kvinnor. Jag tvivlar inte en sekund på att detta förslag kommer att antas. Redan nu kan ensamma kvinnor åka till exempelvis Danmark och genomgå en insemination. I Svenska Dagbladet kunde man den 5 april 2011 läsa om en kvinna som gjort precis en sådan insemination:

Att ta steget att försöka bli förälder med hjälp av donerad sperma, var dock inget lätt beslut. Under flera år vände och vred Jessica på frågorna: Får man bli förälder på det här sättet? Vad betyder det för barnet att växa upp utan en pappa? Skulle hon klara att dra hela det praktiska lasset ensam?

– Jag är själv uppvuxen i en traditionell kärnfamilj med villa, vovve … ja, till och med Volvo. Det var en jättebra uppväxt och en sådan familj kändes som det självklara även för mig. Jag hade absolut ingen önskan att skapa en alternativ familjeform.

– Samtidigt var längtan efter barn väldigt stark. Mest funderade jag över om jag är tillräckligt stark för att ensam kunna coacha den här lilla individen, så att han eller hon kommer rätt i livet – trots eventuella fördomar om den här speciella familjeformen och eventuella svårigheter med att vara donatorbarn.

Jag dömer inte denna kvinna på något sätt. Jag kan förstå att hon längtar efter barn. Hon verkar ju dessutom, till skillnad från de flesta politiskt korrekta personer, ha brottats med problemet och inte lättvindigt fattat sitt beslut. Men ändå, frågan måste ställas, ”Är detta rätt mot barnet?” Jag är övertygad om att växa upp utan en pappa leder till psykiska trauman (jag har själv vuxit upp utan en pappa, så jag vet).

När det gäller abort har man till och med mage att påstå att man gör det för barnets bästa (det kan givetvis finnas sådana fall, men de torde vara unika). Argumentet ”alla har rätt att födas önskade” är inget annat än ren ondska, klädd i godhetens kläder, som tyvärr inte passar riktigt. Vem har rätt att bestämma om någon vill födas önskad eller ej. Själv föddes jag oönskad men är ändå glad att jag fick leva.

Det Annika Dahlström säger i sin artikel är inte tomma påståenden, utan väl underbyggda både av logiska och naturvetenskapliga argument (jag tänker då framför allt på det hon skriver om skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män – de mer konkreta slutsatserna om mammans betydelse för små barn etc utgår sedan från och bygger på detta). Men tyvärr, i den politiska korrekthetens perverterade värld spelar argument föga eller ingen roll. Det som är politiskt korrekt är sant, även om det inte är sant. Ja det är sannare än sanningen själv. Inga fakta eller argument kan motsäga det som är politiskt korrekt utan alla fakta måste böja sig för det politiskt korrekta.

Det är intressant att läsa kommentarerna till Dahlströms artikel. De allra flesta är positiva, ”Äntligen någon som vågar säga sanningen…” men det finns också negativa kommentarer. Argumenten i den senare kategorin känner man igen från alla sådana här känsliga diskussioner, ”Det finns flera forskargrupper som visar att Dahlström har fel…” Det finns det säkert, det finns alltid olika åsikter. Men när det gäller den politiska korrekthetens paradgrenar så finns oerhört mycket oseriös forskning inom t ex ämnet genusvetenskap (vad detta nu har med vetenskap att göra). Några av kritikerna menade också att Dahlströms artikel ger yrkesarbetande småbarnsmammor dåligt samvete. Det argumentet används också mot arbortkritikerna och utgör knappast något meningsfullt argument.

Självklart kan man ha olika åsikter om hur bra det är för små barn att vara hela dagarna på dagis (personligen tror jag det är oerhört skadligt) och huruvida pappan kan ge en liten bebis samma anknytning som mamman (vilket jag inte tror). Att vetenskapligt/logiskt bevisa vad som är rätt eller fel är nog inte helt lätt, om det ens går. Därför borde man åtminstone tillåta en viss valfrihet. Även om försök gjorts med vårdnadsbidrag under den borgerliga regeringens mandatperioder, har detta inte tillämpats med någon större konsekvens. Utan någon form av vårdnadsbidrag blir det mycket svårt ekonomiskt om den ena föräldern är hemma med barnen.

Det jag efterlyser är verklig valfrihet, dvs att den som vill vara hemma med sina barn ges verklig möjlighet att vara detta. Som det nu är tuggar s-kvinnorna fradga bara man nämner hemmamammor och vårdnadsbidrag och ryter om ”kvinnofälla”. Där handlar det inte om valfrihet eller tolerans, utan de politiskt korrekta s-kvinnorna (och liknande) vill skarpt förbjuda kvinnor att vara hemma (så långt detta nu är möjligt). Det är det jag framför allt vänder mig mot. Den politiska korrekthetens anspråk på tolkningsföreträde och absolut makt. Alla måste underkasta sig! Och därmed avslöjar man vilken strid man strider. Inte för att skapa ett bättre samhälle eller för barnens bästa (om de politiskt korrekta s-kvinnorna verkligen brydde sig om barnen skulle det finnas en debatt bland dem när det gäller hemmamammor) utan för att ”vi bestämmer och alla måste böja sig!” Och det är ju precis det språket ondskan alltid talar.

Dagens dikt förklarad

Någon undrade vad jag menade med min dikt i sista bloggen. Låt mig förklara:

1945, när Andra Världskriget var slut och friheten hade segrat över intoleransen och ondskan, dansade människor på gatorna i Sverige och många andra länder och pussades och kramades. ”Aldrig mer krig”, sade man. ”Nu ligger paradiset framför oss.” Men knappt hade freden kommit så började Kalla Kriget som hotade med ett Tredje Världskrig som kanske skulle bli ett atomkrig och utrota hela mänskligheten. Marxismen tog över ondskans stafettpinne från nazismen. Efter nästan 45 år kollapsade så Sovjetsystemet 1989 och människor dansade åter på gatorna och kramades och pussade. ”Nu har friheten och freden kommit!” Berlinmuren revs och demokratier återupprättades i Östblocket. Men redan låg nästa onda kraft och lurpassade i vassen. Islam och islamismen hade börjat röra på sig och tog nu över ondskans stafettpinne och blev nästa stora hot. Ja kanske det värsta hotet någonsin, eftersom fienden nu bor mitt ibland oss. Därför skrev jag ”Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet”. Min övertygelse är att tredje gången gillt kommer att bli värre än de två första gångerna. Men som sagt, den som lever får se. Tro inte på mig! Men det finns en verklighet och den kan varken du eller jag önska bort. Däremot kan vi ändra den. Men då måste vi göra något och inte bara låtsas som att det regnar.

Dagens Dikt

Nils Ferlin skrev en gång det som kanske är världens kortaste dikt:

Stenen, elden, metmasken – tre trappsteg till Rockefeller.

Vad han menade var kanske följande; först lärde sig människan att använda döda föremål (stenar etc) för sina egoistiska syften. Sedan lärde hon sig att tämja naturens krafter (t ex elden) för samma ändamål. Slutligen kom hon på att hon kunde utnyttja andra levande varelser (t ex metmasken, som levande träs på kroken för att tjäna som bete när man fiskar). Detta ledde så småningom fram till Rockefeller, som kommit att bli symbol för kapitalismens värsta avarter, där man skor sig på andra människor bekostnad och där ens rikedom bygger på andra människors utarmning och lidande (det finns de som menar att Rockefeller inte var sådan, men oavsett detta så förstår vi vad Ferlin vill säga med sin dikt).

Idag har jag skrivit en egen liten dikt, inspirerad av Ferlin:

Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet

Intellektuell segregation

Jag brukar ju då och då ta upp en vår tids värsta epidemier, den politiska korrekthetens sjuka. Sverige torde vara ett av de länder, där denna sjukdom grasserar som värst, ja kanske ligger vi nummer ett när det gäller åsiktslikriktning. Jag är inte ensam om att ha försökt beskriva bakgrunden och symptomen på politisk korrekthet. I Svenska Dagbladet den 17/8 2009 hittade jag följande krönika av Jenny Nordberg:

Nyligen fann jag att en Harvardprofessor hade studerat gruppdynamik och kommit fram till att den som umgås med likasinnade inte bara blir mer självsäker, utan också långsamt mer isolerad och extrem i sina åsikter. Så förklarar han framväxten av både historiska och moderna extremiströrelser.

Jag vill genast applicera tesen på människor i gemen. I vår tid, där det mesta går att välja bort, har de flesta nämligen den högst mänskliga tendensen att prioritera kanaler som de redan vet passar deras egna åsikter. De blir sedan styrkta och uppmuntrade i sin argumentation och andra idéer kommer aldrig i närheten.

Konsekvensen är att alla polariseras mer och samtidigt enas om att den andra sidan, som de aldrig stöter på, är idioter. Vi blir en samling extremister som springer omkring och yrar om vårt eget. Nästan alla jag känner designar numera sin egen verklighet med hjälp av tidningar, bloggar och tv-program som direkt återspeglar deras politiska åsikt. De delar sedan denna information med ett umgänge av liktänkande. De blir alltmer övertygade. Och alltmer tjatiga.

Man pratar ofta om hur vårt enorma tv-utbud och Internet gynnar åsikts- och yttrandefriheten. Och det kanske stämmer i viss mening. Möjligheten att uttrycka och sprida sina tankar har utan tvekan ökat i och med Internet. Frågan är bara om Internet och vårt stora utbud av tv-kanaler gör människor mindre inskränkta och fördomsfulla. Jag har en känsla av att det på sätt och vis var bättre förr när vi bara hade en enda tv-kanal och inget Internet. Då kanske man ibland råkade se program som inte riktigt stämde med ens egna förutfattade meningar. Idag kan man välja hårt nichade tv-kanaler och hemsidor, vilka driver vissa ideologiska linjer, och riskerar då att aldrig någonsin komma i kontakt med andra åsikter än de man själv omfattar. Och om annorlunda åsikter någon gång diskuteras på de bloggar etc man besöker eller i Publicservicekanaler, sker det vanligen med en negativ utgångspunkt, och alltför ofta handlar det dessutom om grova missuppfattningar (jag kan inte minnas att jag en enda gång sett en korrekt beskrivning av intelligent design på någon ”vetenskaplig” eller ateistisk hemsida – ofta har det handlat om så grova förvanskningar att det varit bättre att inte skriva något alls, då hade åtminstone läsaren vetat att han/hon inte vet vad intelligent design är).

Genom att människor väljer att klia sina öron med det de vill höra, blir samhället alltmer intellektuellt och ideologiskt segregerat, där var och en lever i sitt eget ideologiska ghetto och betraktar alla andra som hjärnskadade idioter. Detta är knappast något som gynnar demokratin eller mångkulturen. Speciellt farligt är det när media blivit en del av denna segregation och bara företräder den officiellt godkända doktrinen. Ännu mer farligt blir det när våra s k Publicservicekanaler (SR och SVT) mer fungerar som monolitiska propagandacentraler för det intellektuella etablissemangets åsikter (ateism är en absolut sanning och endast en obildad idiot kan tro att det finns en övernaturlig verklighet, familjen är den största faran för mänskligheten, abort handlar enbart om att skrapa ut en cellklump, fri och ansvarslös sexualitet är vägen till den stora lyckan, Israel är den lilla Satan och USA är den stora Satan, islam är fridens och kärlekens religion medan kristendomen åstadkommit allt ont på jorden, vita européer är onda medan alla andra folk på jorden är goda etc, etc) än de ger den public service som är deras uppgift att ge.

Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.
De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. (2 Tim 4:3-4)

Vågar man tro?

Jag får då och då mail från personer som blivit oroade efter att ha läst någon av de olika böcker som försöker bevisa att kristendomen är ett falsarium. Någon skrev "Jag har tills nu haft en hyfsat stark tilltro till bibelns verklighetsbeskrivning som helhet. Nu känner jag viss oro." efter att i DN ha läst en recension av Hasse Furuhagens bok Bibeln och arkeologerna. Recencenten tycks i vanlig ordning tillhöra den skara av mer eller mindre militanta ateister som alltid får recensera böcker som är kristendomskritiska och som alltid tar tillfället att komma med lite nålstick mot den kristna tron (när man ändå har chansen vore det ju dumt att missa den). Recensenten har inte en enda invändning eller ett enda ifrågasättande av Furuhagens bok. Normalt brukar det alltid finnas med någon liten anmärkning, men så fort det gäller böcker som anses motbevisa den kristna tron lägger sig recensenten (om han själv är en viss typ av ateist) sig platt och har bara lovord att komma med.

I recensionen finns ett antal vanliga påståenden som anses motbevisa Bibeln etc. Låt mig ge ett kort citat ur recensionen:

De kristna intressenterna är ute efter att bekräfta Bibelns sanningshalt. Det har inte gått något vidare. Inga spår efter Moses och Exodus har hittats. Det tidiga Israel var snarare en hop förhållandevis primitiva fåraherdar som levde i den politiska och kulturella periferin. Inte heller har man funnit spår av det enorma, glansfulla kungarike som David instiftade och Salomo övertog.

Detta senare är ett problem främst för judarna, som förgäves letar efter sina nationella rötter och hi­storiska belägg för rätten till staten Israel. Men självklart är det också besvärande för de kristna om David visar sig vara en blott mytisk gestalt. Hela Messiastanken bygger ju på en ny David.

Nu vet jag inte om Furuhagen verkligen driver dessa argument eller om det är recensenten som kommer med sina egna tankar. Men man anar här trons fiender. Judarna på Gamla Testamentets tid var "en hop primitiva fåraherdar" (undrar om recensenten Jonas Thente skulle våga, eller ens vilja, formulera sig på liknande sätt om muslimerna på 600-talet). Observera ordvalet som givetvis är ägnat att nedvärdera det judiska folket. Recensenten ifrågasätter uppenbarligen också det judiska folkets rätt till staten Israel, något som i mina ögon ger honom noll poäng i trovärdighet. Som sagt frågan är om Furuhagen, som är en erkänd auktoritet, verkligen formulerar sig på detta sätt i sin bok (jag skulle bli förvånad om så vore fallet) eller om det är recensenten som här ger utlopp för sin egen ateistiska och Israelfientliga världsbild (här finner läsaren en artikel på min hemsida som handlar om judarna i Egypten).

Recensenten menar också att fynden på Massada (en klippa i Israel där år 72 e Kr judarna till sista man kämpade mot en romersk armé) är (avsiktligt) påhittade eller manipulerade för att skapa en israelisk identitet. Påståendena framställs såsom varande absoluta fakta och underförstått är att ingen vettig forskare har någon annan syn. Jag har svårt att tro att Furuhagen skulle vara så kategorisk. På Wikipeida läser vi om Massada "I nyare forskning har dock andra teorier framförts beträffande orsaken till försvararnas död". Det finns således olika teorier när det gäller vad som hände på Massada, vilket är det normala i historieforskningen. Men i ateisternas svart-vita värld finns bara en enda teori, den som motbevisar Bibeln. Att Massada år 72 började belägras av romarnas tionde legion på 15 000 man under ledning av prokuratorn Flavius Silva torde under alla förhållanden vara klarlagt. Exakt vad som hände kanske vi aldrig kommer att få veta, men detaljerna spelar inte så stor roll, vare sig för den kristna tron som för judarnas rätt till sitt land.

I en tidigare blogg har jag skrivit om precis denna typ av recensenter, vilka är så tröttsamt förutsägbara. Det som förvånar mig är inte att de agerar som de gör. Det som förvånar mig är att stora tidningar som DN och SvD anlitar sådana skribenter, som drar ner tidningens intellektuella standard när de i ideologiskt nit utnyttjar tidningens kultursidor för att driva sin egen fanatiska ateism. Det utgör knappast någon merit för dessa tidningars kulturredaktörer.

Jag känner att jag vill delge läsaren det svar jag skrev. Helt enkelt för att det finns många som känner oro av liknande skäl som den som skrev till mig. Jag har ju många artiklar om just detta ämne, både på min blogg och på min hemsida. Mitt svar är mer allmänt hållet och handlar inte specifikt om Furuhagens bok, som jag inte läst och förmodligen inte heller kommer att läsa.

------------------------------

Det kommer regelbundet den här typen av böcker (nu kanske inte Furuhagens bok direkt hör till denna typ, den handlar mer allmänt om arkeologi, jag talar generellt). De låter alltid så seriösa och vetenskapliga och gör anspråk på att komma med nya rön. Oftast handlar det om gammal 1800-tals liberalteologi som knappast någon seriös teolog ansluter sig till idag. De teologer som man hänvisar till är sällan main-stream teologer utan udda, icke-troende teologer med det "rätta åsikterna". I och för sig kan givetvis en udda teolog ha rätt, men man framställer ofta det hela som att de påståenden man kommer med är etablerade fakta. Ja ofta framställs det som att det inte finns någon annan seriös tolkning, medan det i själva verket så gott som alltid finns olika teorier när det gäller historiska händelser. Tidigare brukade jag läsa den här typen av böcker för att kunna bemöta dem. Efter att ha läst ett antal och insett hur spekulativa och ofta rent felaktiga de är har jag slutat läsa sådana här böcker. Livet är för kort för att man skall kasta bort sin tid. Man kan ju inte läsa alla böcker som skrivs, alltså måste man välja.

Utan tvekan har det funnits kristna företrädare som "ljugit" eller bättrat på sanningen för att ge argument för sin tro. Ett inte ovanligt påstående i kristna kretsar är att Darwin blev kristen innan han dog och då tog tillbaka sin evolutionsteori. Alltså är evolutionsteorin falsk och därmed är Bibeln sann. För det första finns inget som talar för att Darwin blev kristen (detta diskuteras på flera ställen på min hemsida). För det andra, även om han tog tillbaka sin teori, kommer ändå ingen ateist att börja tro på skapelsealternativet. Vederbörande skulle bara säga (om han nu blev övertygad om att påståendet stämmer), "Ja det var ju tråkigt att Darwin blev senildement på sin ålders höst". När det gäller skapelsefrågor finns överhuvudtaget mycket tvivelaktig argumentering och forskning från kristet håll (vilket inte betyder att skapelsealternativet är falskt, det betyder bara att man argumenterar fel).

Att det finns kristna som ger dåliga eller falska argument för sin tro, bevisar inte att kristendomen är falsk, lika lite som falsariet med Piltdownmänniskan bevisar att evolutionsteorin är falsk. Det finns mängder av argument för den kristna tron och för Bibelns trovärdighet (jag har många sådana artiklar på min hemsida). Det starkaste argumentet är emellertid inte arkeologiska argument utan den kristna trons förmåga att förvandla människor till det bättre, ja att förvandla hela samhällen till det bättre.

Om nu kristendomen vore falsk, och det finns så tydliga bevis på detta som vad vissa företrädare för Isterna hävdar (de kallar sig själva för Humanisterna, men jag kan inte se vad militant ateism har med humanism att göra, därför tycker jag epitetet Isterna är mer relevant – jag ogillar starkt att Isterna försöker lägga beslag på ordet "humanism", speciellt med tanke på att deras engagemang när det gäller lidande människor tycks vara i stort sett noll), borde det finnas få kunniga människor som skulle ha kvar sin tro. Jag är ganska säker på att de flesta intelligenta och utbildade kristna har läst en eller flera böcker som försöker motbevisa kristendomen (precis som jag gjort). Om nu bevisen var så tydliga och kraftfulla borde i stort sett alla normalbegåvade kristna för länge sedan ha övergett kristendomen. Det är förvisso sant att en och annan kristen gör det, men i de fall jag personligen känner till, så har det varit personer där man kan ifrågasätta om de verkligen haft en äkta tro, dvs om de verkligen haft en egen personlig relation med sin Herre och Frälsare (de kanske snarare trott på sina föräldrars tro eller liknande). Speciellt människor som vuxit upp i kristna sammanhang (och ofta då i frikyrkliga, glädjelösa lite inskränkta miljöer – jag menar inte att alla frikyrkliga miljöer är sådana men det förekommer) och kanske hela sin ungdom längtat ut till den sekulariserade världen (där man verkar ha så kul), letar ibland efter argument för att med hedern i behåll kunna lämna den kristna församlingen. Och sådana argument finner de i ovan nämnda typ av böcker. Att förklara att man lämnar tron eftersom man vill ut och synda blir kanske inget ärofyllt uttåg, men om man säger att man ärligt undersökt tron och funnit att den inte håller, ja då lämnar man med flaggan i topp. Jag får då och då mail från sådana personer så jag har studerat fenomenet på nära håll.

En av mänsklighetens skarpaste hjärnor någonsin var Kurt Gödel (dog 1978). Denne sysslade med matematisk logik (och kom med avgörande bevis när det gäller frågan om matematikens motsägelsefrihet, vilket kom att förändra vår syn på matematiken för all framtid) och var en bekännande kristen. En annan av mänsklighetens skarpaste hjärnor var John von Neumann (dog 1957), ibland kallad Einsteins jämlike. Han var teoretisk fysiker och matematiker och bl a den som ligger bakom den moderna datorn (datorer har s k vonNeumannarkitektur). Han var också kristen (konverterade från judendomen till kristendomen). Jag hade (hade, eftersom han är död nu) en amerikansk god vän, Don Miller, som var professor i matematik i USA. Han var samtidigt anglikansk präst (inom katolska och anglikanska kyrkorna är det inte ovanligt att kombinera prästyrket med en framgångsrik akademisk karriär). Han kände von Neumann lite grand. Han brukade säga till mig ungefär så här, "Om jag någon gång tvivlar på Guds existens så brukar jag tänka på att von Neumann och Gödel var troende. Om de kunde tro, kan det inte finnas några intellektuella skäl till att inte tro". Visst kan dessa båda herrar ha haft fel. I trons domän hade de föga nytta av sina vetenskapliga och intellektuella kvalifikationer. Men de var utan tvekan giganter när det gäller logiskt tänkande. Och det är ju just detta tänkande som Lena Andersson, Christer Sturmark, Dan Larhammar, Richard Dawkins etc menar sig använda när de bevisar trons falsarium (som de ibland säger). Om slutsatsen "Gud existerar inte" (och dess olika implikationer) vore logiskt bindande, och dessutom utgick från oantastliga postulat, är det uteslutet att Kurt Gödel och John von Neumann skulle tillhört de troendes skara. Q.E.D. – Vilket Skulle Bevisas!

(Läs gärna om Kurt Gödel och John von Neumann på Wikipedia)

Eftertankens kranka blekhet...

Redan när jag tryckte på knappen för att skicka upp min föregående blogg på servern drabbades jag av ”eftertankens kranka blekhet” för att citera Hamlet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. ”Men så kan du inte skriva, om du är kristen”, ”Vad skall folk tänka...?” och mycket, mycket annat. Jag var nära att radera bloggen flera gånger. Men till slut så bestämde jag mig för att låta den ligga kvar. Jag tycker ju faktiskt så och sanningen är viktigare än att vara politiskt korrekt. Men det är lätt att känna tyngden av den politiska korrekhetens blytäcke även om man själv försöker prioritera sanning framför politisk korrekthet.

Som kristen är man inte kallad att vara politisk korrekt eller att vara menlös. Man är kallad att vara sann och stå för det goda och det rättfärdiga oavsett vad människor tycker. ”Men inte kan man väl vara god om man så aggressivt kritiserar islamisterna?” Jag tror man kan det. Det beror ju på vad man kristiserar Och utifrån vad. Det är en sak att sprida rykten utifrån rykten man själv hört. När det gäller min kritik av islam sprider jag inga rykten. Jag har i flera år studerat islam och mycket av min kritik är direkt hämtat från islams heliga skrifter utan några mellanled.

Jag har visserligen berättat detta flera gånger men gör det än en gång för nytillkomna läsare. Jag har läst Koranen mycket noggrant två gånger och fört detaljerade anteckningar. Jag har gjort ett stort antal ämnesstudier i Koranen, där jag använt sökbara dataversioner av Koranen. Jag har också jämfört vad som står i olika översättningar av Koranen. Jag har gjort en hel del studier av tillämpliga delar av hadítherna (sammanställningar av saker som Muhammed sagt – dessa är bindande för en muslim) och jag har införskaffat sharíalagen (som sammanfattar Koranen och hadítherna och anger hur dessa skall tolkas) och studerat stora delar av denna. Plus att jag genom Memri (som översätter arabiska media etc till engelska) regelbundet tar del av arabiska media och predikningar från olika viktiga moskéer i världen (sådant som garanterat aldrig visas i svensk TV eller diskuteras i svenska tidningar). Jag går således inte enbart på andrahandskällor som tidningar, TV, bloggar och hemsidor (även om jag givetvis också använder sådana källor). Jag försöker också, så gott det går, att kontrollera mina andrahandskällor, när jag använder sådana. Några gånger har jag t ex sett av Memri översatta program från arabisk TV och haft svårt att tro att de verkligen har översatt rätt (när t ex mullor sagt så ofattbart korkade saker att man inte kan tro att någon människa skulle kunna säga något så korkat oavsett hur dum och okunnig den människan än kan tänkas vara). Jag har då några gånger låtit bekanta, som kan arabiska, granska översättningen. Alla de gånger jag gjort så har Memris översättning visat sig vara korrekt. Så jag har faktiskt gjort mitt bästa för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till skillnad från mina kritiker.

Därför menar jag att min fruktan för Sveriges och Europas framtid är synnerligen befogad. Visst kan jag ha fel – Jag hoppas verkligen att jag har det. Och visst kan historien ta en annan och oförutsedd vändning. Endast en sann profet kan med säkerhet förutsäga framtiden och jag påstår inte att mina farhågor är profetiska.

Om det nu är okristligt att tro så illa om islam, som jag gör, skulle jag vilja komma med ett tankeexperiment. Antag att det hade varit 1929 idag och jag hade varnat för den framväxande nazismen med samma emfas som jag idag varnar för islams planer för Europa. Dvs antag att jag om nazisterna och Hitler sagt, ”De planerar att ta över hela världen och att utrota alla som står emot och göra stora delar av Europas folk till sina slavar. De planerar att mörda alla judar och andra som de anser vara undermänniskor. Och om vi inte stoppar dem nu kommer vi att få ett Europa i ruiner med tiotals miljoner döda.” Detta är ju ungefär vad jag säger om islamismen/islam. Hade jag då av andra kristna betraktats som en dålig kristen? Förmodligen ja. Dvs med den kunskap vi har idag, skulle folk givetvis förneka att de skulle kritiserat min dåtida kritik av nazismen. Men nu talar jag om utifrån vad man visste då. Det fanns starka nazizstiska strömningar i vårt land, även bland kristna (givetvis inte bland de sanna kristna, dvs de bibeltroende kristna – kan det för övrigt finnas några andra kristna?). Man hade antagligen beskyllt mig för att vara krigshetsare (vilket Churchill beskylldes för av en del svenska media till och med långt efter krigsutbrottet) och kärlekslös och intolerant. Det finns fler likheter i mitt tankeexperiment. Hitler betraktades av många som en samhällsbyggare. Han byggde motorvägar, uppfann Volkswagen (Bubblan – den var faktiskt hans idé, som sedan förverkligades av Ferdinand Porsche), införde semester för alla tyska arbetare, höjde pensionerna och gjorde en massa reformer för vanliga människor. Man kan därför säga att han försökte bygga en välfärdsstat, precis som Per-Albin Hansson. På samma sätt har Muslimska Brödraskapet bekostat skolor och sjukhus för vanliga människor och förmedlar socialhjälp till de fattiga (och har sedan, precis som Hitler kallats byggare av en välfärdsstat). Att sedan Brödraskapets skolor lär ut judehat och fanatisk islam är helt i paritet med att Hitlers skolor lärde ut judehat och fanatisk nazism. Så vi ser att min liknelse är slående.

Som sagt, hade jag varit en dålig kristen om jag 1929 hade varnat för Hitler i ungefär samma ordalag som jag idag varnar för islam? Få skulle nog, med facit i handen, anse detta idag. Men varför kan man då inte vara en god kristen och varna för en lika stor fara idag? I lika skarpa ordalag. Om det jag fruktar kommer att bli en verklighet, vilket jag inte hoppas, kommer man i framtiden att betrakta dagens europeiska politiker och intellektuella som Västvärldens förrädare, och de som sålde ut vårt land och vår kultur och sedan låtsades som att det regnade.

Låt mig ge några länkar. Den första går till en artikel med svensk text, som handlar om Muslimska Brödraskapet. Där får vi bl a veta att Brödraskapet är förbjudet i de flesta muslimska länder, medan det är tillåtet i Israel (Mellanösterns enda demokrati). Intressant, eller hur?

Den andra länken går till en TV-predikan av en av Brödskapets sheiker (jag återkommer strax till denne sheik), där denne hyllar Hitler för att han satte judarna på plats och dessutom säger att nästa gång är det muslimernas tur att straffa judarna.

Arabvärlden står just nu inför en ödespunkt. Skall dessa länder utvecklas till verkliga demokratier med fria människor och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet eller kommer länderna att bli medeltida islamistiska stater med sharíalagar, där den som lämnar islam halshuggs och den som är homosexuell stenas. Tyvärr ser det mörkt ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det första altenativet är det som kommer att bli verklighet, men tyvärr tror jag inte att utvecklingen kommer att gå åt detta håll.

Nyligen mördades den pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhatti, som var den ende kristne ministern i Pakistans regering. Att han mördades anses ha berott på att han riktat skarp kritik mot landets hädelselagar. Enligt dessa kan den som talar illa om islam och Profeten dömas till döden. Förutom att lagen i sig är vidrig och strider mot allt vad demokrati och yttrandefrihet heter, kan den uppenbarligen missbrukas. Vad är t ex att ”tala illa om”. Det kan ju räcka med att någon citerar något i Bibeln som säger emot Koranen, så riskerar vederbörande att mördas, eftersom detta kan tolkas som att man talar illa om islam (att antyda att det finns felaktigheter i Koranen innebär ju indirekt kritik av islam).

Risken är således mycket stor att de intellektuella i Egypten, som vill ha en sekulär demokrati, kan komma att mördas eller tvingas till tystnad, eftersom de ”talar illa om islam genom att kräva en sekulär stat”. Det var ju på samma sätt, dvs genom att hota, och om det inte räckte, mörda motståndarna, som krigshetsarna i Japan och nazisterna i Tyskland tog över sina länder, vilket blev upptakten till Andra Världskirget. Ondskan är sig tröttsamt lik.

Fler och fler av de som tillhör den sorgliga skara människor i Västvärlden, som brukar kallas ”de intellektuella”, har uttryckt att den typ av demokrati som vi har i Västvärlden inte är något eftersträvansvärt för muslimska länder. Varje land måste ha en typ av demokrati som passar just detta land säger man (ungefär som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea och Deutsche Demokratische Rebuplik – DDR). Visst kan det ligga något i detta, men en sak är säker, ett land som styrs av sharíalagar är inte på något sätt demokratiskt. ”Ja men om folket genom omröstning kommit fram till att man till ha sharíalagar!” Visst, Hitler kom till makten genom demokratiska val, men Nazityskland var ingen demokrati för det. Även om sharíalagar införs genom demokratiska val, upphör demokratin i samma ögonblick som dessa lagar träder i kraft. Dessutom innebär sharíalagarna ett totalt förtryck av minoriteterna (kristna och judar tvingas leva mer eller mindre som slavar och övriga får välja mellan islam eller att dö), vilket jag redogjort för i många olika artiklar. Minoritetsförtryck är oförenligt med demokrati i någon form (om man nu inte vill tömma ordet demokrati på innehåll, vilket de intellektuella uppenbarligen vill). Det är anmärkningsvärt att s k intellektuella människor kan tänka sig att acceptera något sådant. Men problemet för de intellektuella som sjunger i Godhetskören är att de aldrig någonsin själva tagit reda på något om islam. De nöjer sig med att läsa Jan Hjärpes och Matthias Gardells hyllningar till islam och Dagens Nyheter och andra garanterat politiskt korrekta media. Aldrig någonsin skaffar de Koranen och sharíalagen och börjar läsa vad som verkligen står där. De vet redan i förväg vad som står där, eftersom den politiska korrektheten aldrig behöver undersöka något. Man vet redan vad som är sant. Det som är politiskt korrekt är nämligen sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv.

De intellektuella i Västvärlden tycks hysa stort hopp till Sheik Yussuf Qaradawi, som nu i triumf återvänt till Kairo. Han är en av de mest inflyteserika muslimska ledarna i världen och anses av många i Väst vara en moderat muslim och betraktas som en möjlig framtida ledare i Egypten (läs gärna mer om Qaradawi på Wikipedia). Även om han ibland framstått som moderat och tolerant, han har t ex i en fredagspredikan tackat kopterna (den största kristna gruppen i Egypten) för att de skyddat muslimer, framstår han knappast som någon freds- eller fridsapostel. Han anser t ex att homosexuella skall dödas, han prisar Förintelsen och han har på sin agenda att utplåna staten Israel och straffa det judiska folket (vad det nu innebär). Qarawadi är för övrigt den sheik som predikar på länk nummer två ovan i denna artikel (bara det han säger där torde räcka för att avfärda honom som en positiv faktor i Mellanöstern – har du inte gått till denna länk gör det nu!). Personligen skulle jag nog inte satsa allt för mycket på att ett Egypten under Qaradawi kommer att bli en del av den mänskliga civilisationen. Snarare har vi nog i så fall fått en ny Ayatholla Khomeini på halsen.

Jag råkade nyligen ta del av en maildiskussion, där man bl a använt materal från min blogg som argument. Någon menade att alla farhågar när det gäller islam, är att jämföra med andra konspirationsteorier (USA har aldrig varit på månen, det var USA och Israel som låg bakom 9/11 etc). Vederbörande menade också att vi som varnar för islamiseringen av vårt land och av Europa är ”vilse” (var då kan man undra – kanske i pannkakan). Jag undrar hur mycket denna person själv försökt sätta sig in i dessa frågor. Jag bygger bl a min kritik på vad som står i Koranen, vad som står i haditherna och vad som står i sharíalagen, samt vad islams uttolkare säger i sina predikningar och i sina skrifter. Jag bygger inte på förutfattade meningar eller på vad som är politiskt korrekt. Att påstå att jag är vilse är inget argument, det är ett uttalande om mig som person och hör inte hemma i en seriös debatt. Detta sätt att argumentera utmärker den poltiska korrektheten. Endast en ond, depraverad hjärna skulle, i den politiska korrekthetens perspektiv, kunna hysa åsikter som inte delas av Sveriges journalistkår och av de tongivande politikerna etc. Alltså handlar det om en hjärna som gått vilse. Man kan dock med fog undra vem som är vilse. För mig utgör den politiska korrektheten den ultimata vilsenheten, eftersom politisk korrekthet inte bygger på fakta och argument utan på förutfattade meningar. För att motbevisa det jag skriver krävs mer än personliga förolämpningar eller hänvisningar till Jan Hjärpe. Då måste vederbörande bland annat bevisa att mina citat från Koranen etc är felaktiga eller missvisande. Och det har jag svårt att tro skulle vara möjligt, eftersom jag i alla fall, trots alla mina brister, lärt mig läsa innantill. Och hur skall vi handskas med det som Qaradawi säger i sin predikan? Är TV-inslaget kanske fejkat i Hollywood?

I veckan har det f ö kommit ut en intressant och avslöjande bok av den danske författaren Mikael Jalving, Absolut Sverige (Jyllandspostens forlag, 2011). Jalving menar att Sverige är ett land som redan 1945 bestämde sig för att aldrig tala om det som är konfliktfyllt eller komplicerat. Sverige – tystnadens rike.

Därför lyser den verkliga debatten med sin frånvaro i vårt land. Och därför är Sverige på väg mot sin undergång, ivrigt påhejad av Godhetskören, vars medlemmar är så imponerade av sin egen godhet att de gråter av rörelse. ”Tänk att någon kan vara så god som jag” och så går det varma vågor genom kroppen av vällust. Våg på våg. Och armarna knottrar sig när endorfinerna rusar genom blodkärlen, som belöning för att man är den ultimata godhetens företrädare när man uttalar ”de magiska orden” (mångkultur, tolerans, godhet och många andra vackra ord), som tyvärr missbrukats så till den grad att de totalt tömts på innehåll. Och Godhetskören reser sig upp och ger stående ovationer. Och allt är frid och fröjd. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.