Kravallerna i Husby – en kommentar (del 1 av 3)

När kravallerna i Husby och en del andra invandrartäta områden i vårt land var aktuella orkade jag inte kommentera detta. Dels mådde jag inte bra, dels kändes det meningslöst att överhuvudtaget ta upp detta. Men så här i efterhand tänkte jag i alla fall diskutera några aspekter kring det som hänt (det är ju inte precis första gången och fenomenet är inte heller begränsat till Sverige – och det är definitivt inte sista gången).

[När jag i den följande texten diskuterar invandrare så avser jag inte invandrare från länder i Sydostasien som Japan, Kina, Korea, Filippinerna etc, eller invandrare från Västeuropa eller Nord- respektive Sydamerika. Dessa försörjer sig i allmänhet själva, betalar skatt, har i snitt lägre brottslighet än genomsnittet i vårt land och är i allmänhet en tillgång. De problematiska invandrargrupperna (som är groteskt överrepresenterade när det gäller rån och våldtäkter och våldsbrott och som till stora delar måste försörjas genom samhället) är framför allt de som kommer från MENA, vilket står för Mellanöstern, Nordafrika plus Somalia samt vissa grupper från Balkan, t ex romer från Rumänien. Självklart säger då godhetens självutnämnda företrädare i vårt land, att så kan man inte generalisera människor. Mitt svar är, ”Det kan man visst! Det är både meningsfullt och nödvändigt, när vi skall ta ställning till vilka grupper av människor vi skall släppa in i vårt land! Det är vi (svenska folket – inte våra politiker eller journalister) som bestämmer vilka vi skall släppa in, och vi skall inte släppa in grupper som på sikt riskerar att förstöra Sverige!” Ett land kan klara av en liten minoritet av problematiska, etniska grupper, men när dessa blir dominerande närmar sig undergången.]

Under en av de många revolutionerna i Frankrike i början av 1800-talet grävde pöbeln upp filosofen Voltaires lik och skändade hans kropp och släpade omkring den på gatorna (tänk vad kul de måste haft!). Detta verkar inte speciellt logiskt med tanke på att Voltaire knappast kunde förknippas med den rojalistiska makt som folket gjorde uppror mot. Nåja, pöbelhopar är ju sällan logiska.

Nils Ferlin har skrivit en insiktsfull dikt som handlar om just denna händelse. I dikten, som heter "Uppriktigt", låter Ferlin en ur pöbeln tala:

Jag var en av dem
som - en natt i maj 1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Från vänsterhåll har upploppen i Husby etc, precis som upploppen i London och andra brittiska städer för ett par år sedan, förklarats med att människor i dessa områden är förtrycka och fattiga och arbetslösa och inte har några andra möjligheter att uttrycka sin frustration än genom att tända eld på ”stan” och misshandla människor. Ja vissa politiskt korrekta vänsterpersoner har visat så stor förståelse för det våld som använts att de framställt upprorsmakarna som modiga revolutionärer, vilka försöker skapa ett bättre samhälle. Och att vi egentligen borde vara tacksamma mot dessa moderna Robin Hoods.

Personligen är jag nog mer inne på Ferlins tolkning. ”Jag gjorde det inte för mänsklighetens/godhetens/samhällets/barnens/kärlekens/… skull, utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt (ursäkta uttrycket, men det är ju så Ferlin skriver och jag kan ju inte ändra i hans dikter – att i stället skriva ”h-vetes roligt” känns som ganska falskt, eftersom alla ändå vet vad som menas). En del krönikörer har faktiskt gjort en Ferlinsk tolkning av kravallerna i London och Husby (läs t ex följande krönika av Johan Hakelius – mannen som inte vet vad politisk korrekthet är – i tidningen Affärsvärlden den 13/9 2012 med rubriken ”Historien som försvann)".

När det gäller kravallerna i London har flera skribenter (inklusive talesmän för brittisk polis) påpekat att det fanns ett tydligt system i skadegörelsen. Butiker som sålde eftertraktad elektronik (iPhones och andra smart phones, datorer, musikmaskiner etc), dyra träningsskor och liknande, råkade betydligt oftare ut för skadegörelse och plundring (i Hakelius krönika kallas detta för ”shopping med våld”). Intervjuer har också visat att många av de inblandade i själva verket tyckte att det var jätteskoj med lite kravaller. ”Äntligen händer det något”.

Det finns stora likheter mellan kravallerna i London och i Husby. För det första spreds i båda fallen oroligheterna till andra områden. För det andra utlöstes de av påstådd polisbrutalitet. I London sköts en person ihjäl av polisen och samma sak i Stockholm. Och detta uppgavs vara motivet till kravallerna (både av de som deltog och de välvilliga medlemmarna av Godhetskören). Man ville hämnas på polisen och samhället. Ryktet förtäljde att båda de skjutna personerna var helt oskyldiga, medan senare uppgifter har visat att det inte riktigt var så enkelt. Den person som sköts ihjäl i Husby angrep polisen med kniv och befann sig bara på någon meters avstånd när polisen i nödvärn sköt honom. Avsikten var inte att döda, men i ett sådant läge hinner man inte sikta så noga. Det handlar om att rädda sitt liv. Och i ett sådant läge skjuter man inte i benet utan i kroppen, för att få omedelbart stopp på attacken (man skjuter mot den kroppsdel som är lättast att träffa och där man får störst effekt). Visst, det är alltid tragiskt när en person dör, men hade inte polismannen i fråga skjutit, hade kanske i stället polismannen dött. Och får jag välja föredrar jag att skurken dör, om nu någon nödvändigtvis måste dö. Beträffande den skjutne mannen i London, så framställdes han till en början som en vanlig skötsam flerbarnsfar och inget mer. Senare har det dock framkommit att han visserligen hade barn, men att han var en känd gängmedlem och en riktig skurk. Och som dessutom var beväpnad med en pistol.

Det tycks som att dessa två händelser kom som en skänk från ovan (eller kanske från Underjorden), eftersom de gav ligisterna ett skäl till att börja ”stjäla, slakta och förgöra” (som Jesus uttrycker det). Ungefär som att en berusad person med dåligt ölsinne, som är ute efter att slåss, hela tiden söker skäl till att få slå ner någon. Och förr eller senare hittar han ett skäl. Tro mig, jag har råkat ut för sådana när jag jobbade till sjöss. Det är absolut omöjligt att med lämpor och undfallenhet blidka en sådan person. Därför är det är lika bra att slå ner dem direkt, så är det gjort, för det slutar ändå med slagsmål hur diplomatisk man än försöker vara.

Det finns tre aspekter av Husbykravallerna som jag tänker ta upp. Den första diskuterar jag i föreliggande artikel och de två andra i kommande artiklar.

1. Den första aspekten handlar om hur man från vänsterhåll försöker bortförklara och rättfärdiga pöbelns brottsliga handlingar.

Vänstern säger sig strida för de fattiga och utelämnade. De som ingenting har. Den säger sig stå för jämlikhet och påstår sig vilja skapa en bättre värld full av empati och omsorg om alla människor. Men varför måste detta innebära att man hatar så mycket? Man hatar kristna, hatar Israel, hatar familjen, hatar sitt eget land och vill riva ner sin egen kultur? Och varför vill man påtvinga människor sina åsikter, samtidigt som man säger sig stå för frihet och broderskap? Jag är ingen vän av den vulgärkapitalism vi ser idag, med vidriga rövardirektörer som skor sig genom att plundra företag och berikar sig själva genom oskäliga (och oftast oförtjänta) bonusar och optioner, utan att ta ansvar för någonting (vilket jag diskuterar i flera olika artiklar på min blogg och hemsida).

Borde man inte kunna arbeta för ett rättvist samhälle utan att hata så mycket och utan att ljuga så mycket och utan att förtrycka det fria ordet (lögnen tycks gå hand i hand med vänstern – man ljuger om kristna, man ljuger om Israel och mängder av andra saker – inte heller verkar man gilla yttrandefrihet, dvs denna innebär i vänsterns version rätten att yttra och publicera vänsteråsikter medan alla andra åsikter skall beläggas med munkavle, exemplen på detta är legio)?

Samma sak gäller feminismen. Jag anser också att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män för samma arbete. Jag anser att alla människor skall behandlas lika inför lagen och skall ges samma möjligheter när det gäller utbildning, yrkesval etc (vilket inte betyder att alla skall ha det lika bra – den som väljer att strunta i utbildning och struntar i att söka jobb eller missköter sitt arbete, och super upp sina pengar, skall inte ha samma levnadsstandard som den som utbildar sig, arbetar hårt och ansvarsfullt och sparar – inte heller betyder det att alla skall kunna bli allting, t ex att blinda skall kunna bli piloter eller förståndshandikappade bli professorer i algebraisk topologi). Men varför måste kampen för kvinnors rättigheter (som jag alltså i princip stöder) leda till att man hatar män och överhuvudtaget hatar så mycket (precis som vänstern)? Och varför måste detta leda till att man försöker skapa en totalt absurd världsbild, där man bl a påstår att inga kön existerar och att mannen per definition är en kvinnomisshandlare (en åsikt som Eva Lundgren, tidigare professor i genus”vetenskap” vid Uppsala Universitet, framfört).

Könen är i det feministiska perspektivet bara en social konstruktion – men då måste man fråga sig om drottningen, drönarna och arbetarna i bikupan också är en social konstruktion, och vem som i så fall ligger bakom denna (mig veterligt finns inga högerkristna bin, och vem skulle annars kunna hitta på något så idiotiskt som kön). Vissa feminister har till och med uttryckt åsikten att männen borde utrotas (förhoppningsvis är den senare kategorin inte i majoritet bland feministerna). Feminismen framstår dessutom som direkt kvinnofientlig med tanke på att man endast tycks acceptera kvinnor som inte går att skilja från män (kvinnor som t ex vill vara hemma med sina barn föraktas och hånas). Kunde man inte stå upp för jämlikhet mellan könen utan allt detta hatande och utan alla dessa sjuka ideologiska idiotier (som det faktiskt är). När vi om 100 år sitter inne med historiens facit, är jag övertygad om att man kommer att hånskratta åt dagens vulgärfeminism.

Det intressanta är hur nära lierade feminismen och marxismen är. Båda är ateistiska, gudshatande ideologier. Båda hatar Israel, kristna, USA, den västerländska kulturen, familjen och moral. Inte heller tycks de ha speciellt mycket till övers för de vanliga människor, som de säger sig representera, och deras intressen. Precis när jag skriver detta (9/7 2013) dök det upp en krönika av Maria Schottenius på DN:s mobila hemsida (konstigt nog har jag inte hittat den på den vanliga hemsidan) med rubrik "Hur kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare?” Schottenius skriver bl a:

Kan någon förklara för mig varför vänsterrörelserna, som förväntas stå på folkets sida, alltid bekämpat den populära kulturen? Den musik som folk har gillat, de melodier som gått hem i de breda lagren, har varit ett starkt hatobjekt för vänstern. På vilket sätt kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare? Och hur tänkte man få i gång massorna om man uttryckligen stod i konflikt med den folkliga smaken?

Både Agneta Fältskog och Benny Andersson hade en enkel arbetarbakgrund (beträffande de två övriga ABBA-medlemmarna Frida och Björn vet jag inte), men jag antar att vänstern betraktar dem som klassförrädare. Som sagt, vänstern tycks vara emot det mesta som vanliga människor gillar.

Lika intressant att notera är hur nära lierade feminismen och marxismen samtidigt är med islam, som ju egentligen är deras absoluta, ideologiska motsats. Jag har aldrig någonsin hört Gudrun Schyman eller någon annan av feminismens talespersoner, med en röst vibrerande av återhållen vrede och avsky, anklaga islam för kvinnoförtryck. Inte heller har jag hört någon företrädare för de olika vänstergrupperna med ett enda ord kritisera religionen islam (ja de kritiserar inte ens islamisterna), utan tvärtom så framställer man islam som det mest underbara som någonsin drabbat mänskligheten – frihetens, kärlekens och fredens och förnuftets religion (vilket ju också bevisas genom de länder där islam dominerar, eller hur?). Samtidigt har man bara hat till övers för den kristna världsbilden och ser inget, noll, nichts positivt med kristendomen. Vänsterns företrädare (och feministerna) går sida vid sida med hårdföra islamister under demonstrationer mot Israel och USA (och ju mer åt vänster man är desto närmare islam verkar man stå – trots att det borde vara tvärtom). Det tycks, för mig i alla fall, som att både marxismen och feminismen hårdflörtar med Ondskan.

Marxister och feminister har ivrigt försvarat pöbelhoparna i Husby och London. Trots att dessa pöbelhopar misshandlat (och i London även mördat) vanliga människor, som bor i deras eget bostadsområde, och plundrat och bränt bilar som tillhört deras egna grannar. Det låter inte speciellt RobinHoodlikt tycker jag. Och varför kastar man sten på brandmän och ambulanspersonal? Det låter inte heller speciellt RobinHoodlikt. Det låter snarare som ren och skär och djävulsk ondska!!! Det tycks som att man helt enkelt haft jättekul och fått utlopp för sin inneboende ondska.

Man kan sannerligen fråga sig varför vänstern och feminismen försvarar att man bränner sina grannars bilar och kastar sten på brandmän och ambulansmän? Fast egentligen är svaret ganska uppenbart. Vänsterns och feminismens dogmatik, som är identisk med pöbelhoparnas dogmatik, kan sammanfattas kortfattat i, ”Ned med allt! Riv ner! Förstör! Hata! Förtryck! Förakta! Plåga! Terrorisera! Skräm! Makt! Tvinga! Hindra det fria ordet!” Den sympati dessa två grupperingar uttrycker för bl a islam talar dessvärre inte gott för vare sig för dem själva eller för islam. Observera, islam var i Nazityskland en särskilt gynnad religion och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner (som begick grova krigsförbrytelser). Hitler uttryckte stor beundran för islam samtidigt som han enbart hyste förakt för den kristna tron. Jag kommer att tänka på talesättet; ”Säg mig vilka dina vänner är, så skall jag säga dig vem du är!” Jag ber att få återkomma till detta i en senare artikel.

(Obs! Innan du kritiserar det jag skriver – läs alla tre delarna i denna serie, annars blir din kritik meningslös.)

Islam – kärlekens och fridens religion

Det här blir en rekordkort blogg. Vänligen titta på följande videoklipp från den egyptiska TV-stationen Al-Hafez, vilket sändes den 7/6 2013. Här får vi se den egyptiske, muslimske prästen Mahmoud Shaaban live när han kärleksfullt utfärdar en fatwa över den egyptisk-tyske forskaren i politik, Hamed Abdel-Samad. Denne har dristat sig att kritisera islam (bl a så skall Abdel-Samad ha sagt att fascism, orättvisor och terrorism började med det muslimska erövrandet av Mecka). Översättningen är gjord av MEMRI (Middle East Media Research Institute).

Översättningen är till engelska och om du inte förstår engelska så tror jag ändå att du förstår ungefär vad som sägs.

Det är mycket möjligt att Abdel-Samad sagt det han anklagas för, men so what? I en demokrati värd namnet har man rätt att ha avvikande åsikter och man har rätt att kritisera allting, även religioner!!! Och även islam!!! Och dessutom så ligger det mycket i det han anklagas för att ha sagt. Jag instämmer helt och hållet.

Det intressanta är nu att ingenting kan övertyga Godhetskören om att islam inte är den mest kärleksfulla, den mest fridsamma och fredliga och underbaraste av alla religioner. Visserligen är inte alla muslimer som den här prästen (tack och lov), men det är inte det som är det intressanta. Jag talar om islam och vad islams heliga dokument säger. Det är dessa dokument som definierar islam, och inte Aftonbladet eller Fredriks Reinfeldt. Den här prästen uttrycker exakt vad islams heliga skrifter säger och vad som också klart sägs i den officiella tolkningen av dessa – sharíalagen. Den som hädar profeten och islam skall dödas! Och varje invändning mot islam och vad Muhammed har sagt räknas som hädelse – sharíalagen säger till och med att den som inte tror på ödet och den som tror att det finns naturlagar är en hädare. Och straffet för hädelse är alltid döden!!! Alltid!

Men sanningen spelar ju ingen roll i den verklighet som definieras av politisk korrekthet. Det som är politiskt korrekt är sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv. Det är därför som den politiska korrektheten leder till förnuftets och sanningens undergång. Och det är därför som sanningens ljus, som lyser i den vetande människans ögon idag har ersatts av ett dumdreglande flin och tomma ögon. Den vetande människan – homo sapiens – har utvecklats (eller invecklats snarare) till den korkade människan – homo stultus.

Fado

Min fadosida är nu uppdaterad med en del nytt stoff. Bl a så skriver jag om en nyutkommen, mycket intressant fadobok. Den heter Fado – En vägvisare till musiken och musikerna och författare är Ulf Bergqvist, förlagsredaktör och musikkännare. Boken torde vara den mest kompletta fadoboken på svenska språket. Min fadoartikel hittar du här

En konvalescents funderingar så här i midsommartid

Idag tänkte jag göra några nedslag i verkligheten. Vi börjar med en liten övning i logik.

1. Läsaren känner givetvis till biljakten för någon månad sedan, där polisen lät öppna Hjulstabron (i närheten av Strängnäs) för att få stopp på en flyende bil. Föraren struntade i både varningsljus och fällda bommar vid bron (som är en s k svängbro) och bilen hamnade i vattnet, varvid två unga män tragiskt nog miste sina liv. Det de jagades för var dessutom något så trivialt som att de inte bländat ner för mötande trafik. Nu visade det sig att de kort före biljakten hade smitit från att betala när de tankade, men det kände inte de poliser till som var involverade i försöken att stoppa bilen.

Media har givetvis skarpt kritiserat polisen för att man beordrade broöppning för att få stopp på den flyende bilen. Rent formellt överskred polisen förmodligen sina befogenheter i det här fallet. En öppnad bro räknas nämligen som ett ”fast hinder” (enligt en polisbekant) och kan bara beordras av en polischef, och någon sådan var inte involverad i beslutsprocessen (såvitt jag vet – men jag kan ju ha fel här).

Men även om nu de inblandade poliserna möjligen brutit mot sitt eget regelverk, tycker jag många media överdrivit det hela. Visst, det var tragiskt att två unga män dog. Men varför stannade de inte när polisen signalerade att de skulle stanna (förmodligen trodde de att polisen försökte stoppa dem för smitningen från bensinnotan)? Då hade ju inget hänt. Då hade de levat idag.

Vissa media har kallat den beordrade broöppningen för ”framkallande av livsfara”. Och det är nu det börjar bli intressant, rent logiskt. I så fall måste rimligen varje broöppning innebära ”framkallande av livsfara”. Antag att polisen jagat de två männen (dvs exakt samma scenario inledningsvis), men inte beordrat öppning av Hjulstabron. Men nu råkar det komma ett handelsfartyg i precis rätt ögonblick som begär broöppning (det är ganska mycket fartygstrafik i Mälaren året om) och bron öppnas. De jagade männen kommer i full karriär och kör förbi ljussignaler och bommar och hamnar i vattnet och dör. Samma yttre skeende, enda skillnaden är varför bron öppnades. Om nu polisens beordrade öppnande av Hjulstabron i samband med biljakten var framkallande av livsfara så tycks det mig som att varje broöppning i så fall måste vara framkallande av livsfara.

Nu kan man förstås invända att den som flyr undan polisen i en bil är desperat och därför kör fortare än vederbörande kanske klarar av. Alltså borde man inte ha öppnat bron. Mot detta kan man invända att i så fall är i samma situation varje skarp kurva, varje gatukorsning, varje järnvägsövergång också livsfarlig. Logiken blir i så fall att polisen aldrig någonsin får jaga bovar som flyr i bil, eftersom dessa kanske i desperation kör ihjäl sig själva eller någon annan. Det betyder i så fall att alla bovar vet att bara de drar iväg i en bil så kommer de alltid garanterat undan (i varje fall så länge som polisen inte vet vilka de är), eftersom polisen inte får följa efter. Mina mer intelligenta läsare kanske kan räkna ut de långsiktiga konsekvenserna av detta.

I efterhand har det framkommit att Uppsalapolisen flera gånger tidigare beordrat öppning av Hjulstabron för att få stopp på flyende bilar. Men då har förarna stannat och polisens taktik har fått avsedd effekt. Med tanke på alla markeringar som utmärker en öppen bro blir slutsatsen att de unga männen i bilen måste ha varit fullständigt desperata eller höga på droger för att missa alla varningar och signaler. Antag att polisen inte hade fått stopp på dem vid bron, och att de några kilometer senare frontalkrockat med en annan bil och kanske flera oskyldiga personer dött. Då hade media attackerat polisen för inkompetens. Varför gjorde man inte allt för att stoppa bilen? Eller varför förföljde man bilen över huvud taget.

Och Hjulstabron kunde som sagt lika gärna ha varit öppen på grund av ett passerande fartyg (och då hade ingen klandrat polisen utan man hade kanske sagt ”Vilken otur för grabbarna”). Och då hade ingen talat om framkallande av livsfara.

Det finns mycket goda skäl till att polisen i princip jagar alla bilar som vägrar att stanna när man försöker stoppa dem. Även om skälet som triggade poliserna att stoppa bilen var något så trivialt som att föraren inte bländade ned för mötande trafik, så väcktes givetvis deras intresse när föraren flydde. Det tyder ju på att personerna i bilen inte har rent mjöl i påsen. Det är inte alls ovanligt att polisen gör stora kap vid den här typen av ingripanden. Kanske finns flera efterlysta grova brottslingar i bilen. Kanske är den full av stöldgods eller utrustning för att göra inbrott alternativt terrordåd. Dessutom tillämpar man numera, efter en lagändring, en metod som bovarna verkligen ogillar. Många av de notoriska skurkarna har stora skatteskulder eller andra skulder till samhället (skadestånd etc) och många av dem åker i flotta bilar (häftigaste BMW eller Mercedes eller ännu värre). När polisen stoppar en sådan bil så identifierar man ägaren och sedan kan bilen eventuellt beslagtas på plats av polisen och förverkas till Staten. Mycket bra! Jag njuter av vällust bara jag tänker på det. Så därför finns en logik i att verkligen försöka få stopp på varje bil som inte stannar vid en kontroll, även om det ursprungliga skälet till att stoppa den är tämligen trivialt.

Ofta anklagas polisen för att vara ineffektiv och inte klara upp brott. Skulle vi förbjuda alla biljakter så skulle vi frånta polisen ytterligare ett verktyg i brottsbekämpningen. Skulden till olyckor som framkallas av förare som flyr från polisen ligger helt och hållet hor föraren. Självklart finns det fall där det är nödvändigt att avbryta jakten och kanske följa efter på behörigt avstånd eller allra bäst, att ha en helikopter som skuggar den flyende bilen. Börjar farten bli farligt hög släpper man så gott som alltid jakten. Men detta är framför allt med omtanke om andra trafikanter. I fallet Hjulstabron var det ingen fara för andra trafikanter, endast för de som flydde. Men det hade kunna bli allvarlig fara för tredje part om man inte hade stoppat dem.

När Hjulstabron öppnas varnas trafikanterna först av intensivt blinkande rödljus cirka 600 meter före den öppningsbara delen. Minst 300 meter före ser man sedan flera uppsättningar rödljus och dessutom fällda bommar och i det aktuella fallet stod en polisbil med blåljusen på vid bron (det senare är ett krav när polisen använder fasta hinder). Dessutom är det oftast fartbegränsningar vid öppningsbara broar (jag vill minnas att det är 50 km/h på en ganska lång sträcka vid Hjulstabron) plus ett antal varningsskyltar som i god tid varnar för öppningsbar bro. Markeringarna och signalerna för öppningsbar bro är givetvis noggrant genomtänkta av Trafikverkets experter för att ingen av misstag skall köra ner i vattnet när bron är öppen. Så jag tycker nog att de två männen i bilen får skylla sig själva att det gick som det gick. Varför de körde mot rött vid bron och genom bommarna går inte att veta. Kanske var de höga på knark (men jag har inte läst att så skulle vara fallet).

Sammanfattningsvis: Om polisen beordrar att Hjulstabron skall öppnas för att få stopp på en flyende bil, så innebär broöppningen framkallande av livsfara (enligt media). Om bron däremot, vid exakt samma tillfälle, råkar öppnas på grund av ett passerande fartyg, då handlar det inte om framkallande av livsfara, utan tvärtom så uppfylls alla krav man kan ställa på trafiksäkerhet etc. Vad är skillnaden mellan de två fallen? Alla säkerhetsåtgärder (ljussignaler, ljudsignaler, bommar) är ju samma i båda fallen. I det förra fallet står dessutom en polisbil med blåljus vid bron för att varna. Varför är det ena livsfara och inte det andra? Kanske något för en filosof att fundera över.

Utan att överdriva kan man tala om ett utbrett polishat i vårt samhälle. Godhetskören hatar poliser den saken är klar. Detta framgår gång på gång. Visst finns det dåliga poliser, som borde rensas ut från kåren. Men det finns dåliga yrkesmän inom alla områden. De flesta normala människor inser nog vad som skulle ske om man tog bort alla poliser i samhället. Polisens och hela rättsapparatens uppgift är att skydda de skötsamma medborgarna mot buset. De skötsamma medborgarnas väl och ve måste prioriteras framför busets väl och ve. Därför händer ibland sådana här saker. Det är alltid tragiskt när människor dör, men varje människa kan välja hur de vill förhålla sig till lagar och förordningar och till sina medmänniskor. Och sedan får man ta konsekvenserna av de val man gör.

Nästa punkt handlar också om logik, eller kanske snarare brist på logik (och konsekvens).

2. I en tidigare blogg har jag berättat om när Leif G W Persson, som under många år medverkade i programmet Efterlyst, öppet anklagade programmet (och generellt alla svenska media) för att ange namn på brottslingar som är etniska svenskar men inte ange namn om de är invandrare (och speciellt då från muslimska länder). Man ser verkligen hur störd Hasse Aro blir över det Persson säger. Nu fick jag tips om ett ytterligare inslag, den här gången från Efterlyst Special med Hasse Aro. Jag har själv aldrig hört detta program, som sänds på Radio 1 (r1), kallad Sveriges nya pratradio (jag har aldrig hört talas om denna kanal). I programmet svarar Aro direkt på lyssnarfrågor. En ung kvinna ringer in och frågar varför man inte uppger varifrån våldtäktsmännen kommer. Hon argumenterar att Sverige är ett av de värsta länderna när det gäller våldtäkter men alla våldtäktsmän ”är ju inte svenskar”. Återigen märker man hur störd Aro blir. Den här gången har han en kvinnlig bisittare, vars namn jag inte känner till. Jag antar att hon är jurist. Man märker att hon är ganska skarp. Hon säger, ”Det vet vi inte, eftersom det inte förs någon sådan statistik. Det får inte föras sådan statistik i Sverige, eftersom det anses inte schysst”. På slutet säger den kvinnliga juristen, ”Det vore ju väldigt bra om vi förde sådan statistik så att vi faktiskt kunde få reda på hur det ligger till”, varvid Aro lite surt kommenterar, ”Det är en annan diskussion”. Men lyssna själv på inslaget, som är på ca 2 minuter.

Det jag tänkte kommentera är det sista den kvinnliga bisittaren säger. Om vi förde den typ av statistik som hon talar om, så kunde vi få reda på hur det ligger till när det gäller våldtäkter och vissa invandrargrupper. Grundläggande så finns två möjligheter:

a. Vissa invandrargrupper är våldsamt överrepresenterade när det gäller våldtäkter (allt talar för att så är fallet när det gäller muslimska invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika – plus Somalia). Statistik över våldtäktsmännens etnicitet skulle i så fall visa detta, och denna viktiga information skulle komma till hela svenska folkets kännedom, vilket förmodligen skulle avspeglas i valresultatet nästa år.

b. Inga invandrargrupper är överrepresenterade när det gäller våldtäkter utan våldtäkter begås i lika hög grad av etniska svenskar som av invandrare (i proportion till sina respektive andelar av befolkningen). Om detta är sant, och om man skulle tillåta statistik över våldtäktsmännens ursprung, så skulle alla rykten och felaktiga påståenden om invandrarnas överrepresentation när det gäller våldtäkter motbevisas en gång för alla. Och SD och andra kritiker av Sveriges nuvarande invandringspolitik skulle tappa ett av sina tunga argument. Och detta skulle förmodligen också påverka resultatet i det kommande valet 2014.

Min fråga är nu: Om man nu i djupet av sitt hjärta är hundraprocentigt övertygad om att (muslimska) invandrare inte är överrepresenterade när det gäller våldtäkter (vilket Godhetskören i alla fall låter påskina), varför tillåter man då inte statistik som kan bevisa detta? Så skulle vi slippa alla spekulationer. Punkt slut! På så sätt skulle man kraftigt minska SD:s inflytande i vårt land. Med tanke på hur mycket Reinfeldt m fl avskyr SD är det därför märkligt att man inte tillåter sådan typ av statistik. Förbudet mot den typen av statistik i vårt land utgör, enligt min mening, ett starkt indicium för att man (dvs politikerna) trots allt, innerst inne, vet, eller i alla fall misstänker, att den politiskt korrekta versionen inte stämmer med verkligheten. Alltså vågar man inte tillåta någon sådan statistik! Detta innebär således att man mer eller mindre medvetet bedrar svenska folket! Att journalister gör detta är illa nog, men de är ju som de är. Men att majoriteten av våra förtroendevalda politiker bedrar det folk de är satta att skydda och värna om, innebär att man förråder sitt eget folk och sitt eget land.

I vårt grannland Norge är man inte lika fin i kanten. Där är det tillåtet att öppet tala om sådana här saker (vilket fått många svenska debattörer att skarpt kritisera grannlandet i väst). Som jag skrivit i tidigare bloggar så har under de senaste åren, enligt norska polisen, samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo med känd gärningsman begåtts av utomeuropeiska invandrare. Titta gärna på följande korta utdrag från norsk TV!

Ibland erkänner media själva att man har en agenda. Jag saxar från en artikel i Expressen den 4/6 2013. I artikeln kritiserar Jens Liljestrand DN för att man dagen innan publicerade en artikel där den danske antropologen Dennis Nørmark framför kritik mot den svenska extremfeminismen. Liljestrand skriver:

Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter. Gudarna ska veta att inboxarna på våra redaktioner är fulla med Flashback- och Avpixlatskribenters små funderingar, men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem stanna där - plats i mejlkorgen!
Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som vill leda i bevis att… (gå till länken för att läsa fortsättningen).

Här erkänner således Liljestrand att ”Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter” och ”…men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem [de kätterska texterna – Kristers kommentar] stanna där [dvs mejlkorgen]”. Jag inser att alla redaktioner regelbundet tar emot texter som man varken vill eller bör publicera på grund av texternas undermåliga kvalitet eller för att de innehåller hets och hat mot olika grupperingar i samhället (fast när det gäller hat mot kristna och mot Israel tycks man inte ha några större hämningar därvidlag). Den artikel Liljestrand tycker att DN borde låtit stanna i mejlkorgen är emellertid inte en sådan text. Det handlar om en seriös text som argumenterar (låt vara ganska skarpt) mot den svenska vulgärfeminismen (som talar om ”gubbslem” och som kränker och föraktar alla oliktänkande – även oliktänkande kvinnor – men som samtidigt ropar ”hatbrott” så snart någon kommer med minsta motargument mot extremfeminismens alla absurditeter). Läs gärna DN-artikeln också!

Det här belyser ju något som jag ingående diskuterade i föregående blogg, nämligen vad debatt och diskussion innebär. I en riktig debatt, värd namnet, bemöter man argument med motargument och försöker på så sätt närma sig någon form av sanning. Liljestrand anser att DN inte borde ha publicerat Nørmarks inlägg. Här skall således argument bemötas, inte med argument, utan med munkavle! Eller som jag skrev i förra bloggen, ”…skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Liljestrands åsikter om vad som får vara sant, gör att han enbart vill släppa fram texter med de rätta, av Godhetskören certifierade, åsikterna. Allt annat är ondska som skall kväsas genom auktoritet och makt och tystnad. Det är förvånande att en journalist, vars själva livsluft är (eller borde vara) yttrande- och tryckfrihet, kan uttrycka sådana åsikter. Utan att skämmas. Den typen av yttrandefrihet hittade man för 75 år sedan i länder med hakkors eller hammare och skära i flaggan. Att man i en stor kvällstidning år 2013 pläderar för den typen av yttrandefrihet är förvånande. Och oroväckande.

Jag tror inte att Liljestrand är någon ond person (i varje fall inte ondare än de flesta). Men förmodligen är han så övertygad om det rättfärdiga i den egna saken att varje avvikande åsikt ses som farlig, negativ och ondskefull.

Det värsta är att Liljestrand inte är ensam. Det är det som gör situationen så obehaglig och rent av farlig för vårt land. När intellektuella människor, uppfyllda av ideologiskt baserade åsikter, som de omhuldar med närmast religiöst nit, vill ha monopol på vad som får sägas och tänkas i vårt land, ja då vacklar demokratin. Då har demokrati ersatts av elitokrati, där en styrande elit talar om för medborgarna vad de skall tycka och tänka och göra.

3. Givetvis kan jag inte låta bli att kort kommentera datorteknikern Edward Snowden, tidigare anställd vid NSA (National Security Agency), den senaste i raden av whistleblowers, som till journalister läckt en massa hemlig information om att USA m fl länder avlyssnar Internet, telekommunikationer mm.

I svenska media har han framställts om ett mellanting mellan Robin Hood och Moder Théresa. Till en början var jag beredd att hålla med om att hans avslöjanden möjligen var befogade. Och kanske var de det i viss mån. När stater begår olagliga handlingar är det rätt att avslöja detta. I varje fall i princip. Men, sedan dess har han läckte alltmer information, som inte handlar om övervakning av vanliga människors kommunikation. T ex att USA spionerar på andra länders diplomatiska teletrafik. Då känns det plötsligt som att robinhoodglorian börjar halka lite på sned och Snowden framträder i mina ögon alltmer som en landsförrädare.

Alla länder spionerar på varandra. Endast en idiot skulle tro något annat. I Sverige har vi FRA, som självklart under kalla kriget avlyssnade och försökte forcera krypterad trafik från bl a ryska ambassaden i Stockholm. På samma sätt avlyssnade ryssarna svensk teletrafik. Detta är fullständigt trivialt och självklart. Att NSA avlyssnar allt möjligt utgör knappast några sensationella nyheter. Det är ett sätt för varje land att skydda sig mot oväntade angrepp och komplotter.

Som jag ser det så är Snowden en landsförrädare helt enkelt. Han har brutit mot sin tystandsplikt. Detta kan i speciella fall vara befogat. Men här tycks det mer handla om att skada USA än att stå upp för det goda. Och svenska (och andra) media utnyttjar givetvis tillfället för att få utlopp för sitt USA-hat. För mig är det en storm i ett vattenglas.

Bland militära experter funderar man idag mycket över den nya typ av krigföring som Västvärlden nu ställs inför, och som brukar kallas asymmetrisk krigföring. När det gäller ett konventionellt krig (symmetrisk) mellan arméer och flottor och flygvapen så finns inget land idag som har skuggan av en chans mot USA. På samma sätt är Israels grannländer chanslösa mot Israel i den typen av krig. Vilket de vet. Trots att Irak, vid det första Gulfkriget, hade en enorm militär slagkraft (Sverige hade varit helt chanslöst mot Irak) besegrades landet utan några större amerikanska förluster. Men det asymmetriska kriget är något annat. Hightech, avancerade stridsvagnar och stealthplan ger inte samma fördelar när motståndaren gömmer sig bland civila, har sina ammunitionsdepåer i källare till dagis eller skolor och omger sina raketramper med lekande barn. Och där soldaterna inte bär uniform och där man smäller bomber mitt bland civila, t o m bland sitt eget folk. Och där fienden bor mitt ibland oss. Bland militärer har man därför tvingats ompröva sin taktik och strategi. Här måste striden vinnas på helt andra sätt och med delvis helt andra medel och vapen. Genèvekonventionen, som anger vissa regler för krigföring, kan inte längre tillämpas fullt ut. Skulle vi försöka möta hotet från islamska terrorgrupper med konventionella metoder, så är slaget förlorat redan från början. Mängder av anklagelser har riktats mot USA, UK och Ryssland och även Israel för att man t ex använder tortyr vid förhör. Och det gör man säkert (även om det inte handlar om att flå folk levande eller sticka ut ögonen på dem eller lägga dem i sträckbänken). Men kanske finns det ingen annan möjlighet?

Den teleövervakning vi ser idag och som Snowden ”avslöjat” är en del av det asymmetriska kriget. Ibland brukar man säga att det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i Europa och USA, där terrorgrupper hela tiden försöker utföra terrordåd och där olika underrättelseorgan och säkerhetspolisiära organisationer försöker möta hoten, genom att man bl a på olika sätt (infiltration, avlyssning, kameraövervakning, kontroll av inköp av större kvantiteter av vissa kemikalier etc) övervakar potentiellt farliga grupperingar. Som tur är stoppas de flesta planerade terrordåd redan på ett tidigt stadium (vilket gör det problematiskt att få de inblandade fällda i domstol, eftersom det är svårt att bevisa att de verkligen hade för avsikt att genomföra det dåd de förberedde).

NSA har, med anledning av kritiken, berättat att ett 50-tal terrordåd har kunnat förhindras tack vare den teleövervakning man har haft. Och det kan inte uteslutas att detta är korrekt.

Det är en komplicerad värld vi lever i och det är alltid lätt för den som slipper ta ansvar för vår säkerhet att tala om hur säkerheten skall garanteras. Övervakar man inte samhället, och det sker ett terrordåd, ja då ropar media, ”Inkompetens! Oduglingar!” Och övervakar man samhället för att upptäcka konspirationer på ett tidigt stadium ja då talar media om Storebror ser dig och diktatur. Men kanske är det nödvändigt att använda medel som i viss mån inkräktar på enskilda människor integritet. Det är ju t ex mängder av brott som klaras upp tack vare den kameraövervakning som numera finns på T-banestationer och andra offentliga platser. Personligen skulle jag vilja se mångdubbelt fler övervakningskameror. Det utgör inget hot för mig, men försvårar livet för bovar och banditer.

Det är som sagt en sak att läcka information när statliga organ begår direkta brott som hotar de egna medborgarna. Men att läcka uppgifter som skadar det egna landet och som kan hjälpa en potentiell fiende är en annan sak. Då förråder man sitt eget land och skadar sina egna medborgare. Därför är jag inte så säker på att Snowden verkligen tillhör de goda krafterna på vår planet.


Bilden ovan visar fynden från den stenåldersgrav som omnämns i texten nedan.

4. Och så till sist – helt kort. I tidigare bloggar har jag tagit upp hur kultureliten (…dräggen) ivrigt förnekar att det finns ett svenskt folk, att det finns en svensk kultur och hävdar att det är meningslöst att tala om svensk mat. Beträffande det sistnämnda så menar man att kåldolmar kommer från Grekland, sillen från Holland etc etc. Och jag förnekar inte att vi fått många maträtter via andra länder. Men sedan har vi vidareutvecklat smaker och upplägget så att man ändå kan tala om en svensk matkultur. Och om vi nu har fått sillen från Holland så kan vi förmoda att holländarna i sin tur fått sillen någon annanstans ifrån. Dessutom smakar sillen i Holland inte alls som sillen i Sverige. Idag, när jag såg något historiskt program på TV, så berättades att man under utgrävningar av stenåldersgravar i Sverige funnit fragment av sill och slutsatsen blev att man i Sverige åt sill redan på stenåldern (detta är seriöst till skillnad från bilden ovan). Så det tycks som att sill som maträtt i alla fall funnits ett bra slag i vårt avlånga land – definitivt så länge att man kan tala om sill som en svensk rätt (vilket inte utesluter att man äter sill även i andra länder – men inte på exakt samma sätt som i Sverige).

Det var allt för idag. Apropå sill så får jag önska mina läsare en glad midsommar!

Funderingar kring det där med debatt, diskussion och dialog och hur det går till i Sverige.

Ibland kan det vara givande att klargöra grundläggande begrepp. Låt mig inledningsvis försöka reda ut skillnaden mellan debatt, diskussion och dialog.

Wikipedia: En debatt är ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga. Ordet debatt kommer från franskans de- 'av, från' och battre 'kämpa', och betyder slå sönder (motståndarens argument).

I en debatt har respektive parter en agenda (politisk, ideologisk, religiös eller filosofisk) som de försöker ”bevisa”.

Wikipedia: Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen 'undersöka, pröva'.

Vid en diskussion kan i och för sig parterna ha olika agendor men målet är i första hand inte att vinna debatten utan att söka kunskap och sanning. Dvs genom att låta olika åsikter mötas så hoppas man kunna närma sig sanningen alltmer.

Wikipedia: Dialog kommer från grekiskan och betyder 'genom samtal'.

Dialog framstår utifrån dessa definitioner som den minst ambitiösa varianten. Där handlar det om ett (förhoppningsvis) avspänt samtal. Både dialog och diskussion tycks i alla fall huvudsakligen handla om att söka sanning och kunskap medan debatt går ut på att med argument vinna argumentationen. I mina elaka stunder brukar jag kalla retorik för ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. I den postmodernistiska världsbilden existerar ingen absolut sanning (vilket är föga förenligt med att moderna människor samtidigt tror på ett naturlagsstyrt universum och ofta framställer t ex evolutionsteorin som en absolut sanning – men ideologier och världsbilder är sällan logiskt konsekventa). Det är kanske därför vi har så få verkliga diskussioner och samtal i våra media (ett undantag är TV-kanalen Axess). I och med att det inte anses existera några absoluta sanningar behöver man inte lyssna på motståndarens argument. Det enda som gäller är att ”vinna” debatten till varje pris.

När motståndaren talar lyssnar man inte på allvar, utan använder tiden för att förbereda sitt nästa inlägg. Det låga debattklimatet visas av att de flesta argumenten inte utgår från ett försök att förstå vad motståndaren verkligen vill säga, utan mest handlar om att påpeka petitesser – t ex att utnyttja betydelselösa felaktigheter i angivna fakta (typ ”Haha, det är helt fel, en dagisplats kostar inte 50 000 kr per månad utan 48 000 kr per månad") eller rena felsägningar hos motståndaren (typ:”Haha det heter inte ’lika kunnig som mig’ utan ’lika kunnig som jag’").

I min förra bloggartikel nämnde jag en ”lag” som säger att diskussionstrådar på Internet (dvs raden av inlägg i ett visst ämne på ett diskussionsforum) normalt urartar till ren pajkastning och orgier i hatfulla inlägg. När jag skrev artikeln kom jag inte ihåg namnet på lagen i fråga, men råkade häromdagen av en slump se ett TV-program som diskuterade just denna lag. Den brukar kallas, ”Godwin’s rule of Nazi analogies”, dvs ”Godwins regel om nazistanalogier” och säger grundläggande att argumenten i en diskussionstråd urartar mot nazistanalogier. Eller mer detaljerat, ”Alla diskussionstrådar slutar med att någons argument eller någon som person jämförs med och liknas vid Hitler och nazisterna och deras argument. Och därmed tar diskussionstråden slut”.

Jag har gång på gång förundrats över hur detta även gäller ämnen där man har svårt att tro att hat skulle kunna vara en faktor i diskussionen. Jag som är intresserad av flygsimulatorer läser en hel del på sådana forum (där man kan få värdefulla tips när man har problem) och blev till en början väldigt förvånad när jag såg hur många trådar som just urartade i hat och pajkastning. Och det kunde röra sig om så pass oskyldiga ämnen som vilket som är viktigast i en flygsimulering, högt antal bilder per sekund (fps=frames per second), eller lågt fps men att bilderna flyter utan att hacka (stuttering). Jag noterade att även trådar i ämnen, som inte framstår som speciellt kontroversiella, ofta slutade med inlägg där man kallade varandra för både det ena och det andra. Och själv förstod jag ingenting.

Nu är det givetvis så att anonymiteten på Internet kanske frestar oss att ge efter för våra aggressioner och frustrationer och tar fram våra absolut sämsta sidor. Ibland var det någon nybörjare som ställde en oskyldig fråga om någon grafikinställning i en simulator, varvid någon omedelbart svarade ”RTFM!!!”, vilket betyder ”Read the Fucking Manual! (Läs den förbaskade manualen!)”. Och visst, det kan ju vara irriterande med folk som inte orkar läsa en manual och sedan begär att någon annan skall skriva långa inlägg med förklaring av det som redan står i manualen. Det är ju lathet. Men många manualer är på hundratals sidor och det kan ta många, många timmar att hitta det man letar efter (man kanske inte ens vet vad man skall leta efter) och för den som kan så tar det kanske två minuter att skriva ett kort inlägg där man ger en relevant förklaring. Man skulle önska att det fanns lite mer tålamod och fördragsamhet på nätet. Ofta ser man numera hur folk, efter att ha blivit illa bemötta, börjar sitt inlägg med att förklara att de spenderat timmar på att läsa i manualen och leta i olika forum, men inte kunnat hittat svaret och ”kanske kunde någon förbarma sig över mig och sätta mig på rätt spår, så jag kan söka vidare själv. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag stör. Förlåt, förlåt, förlåt!”. Genom att göra en sådan förebyggande pudel undviker man kanske ett ”RTFM!!!”.

Godwins regel tycks också kunna tillämpas mer allmänt i Sverige. Debatter och diskussioner i svenska media tycks i hög grad lyda under denna regel.

Principen är således att man försöker få ett (moraliskt) övertag över motståndarna i diskussionen genom argument i stil med ”Ja, så tyckte ju även Hitler” eller ”Att vara kritisk mot vissa invandrargrupper är inget annat än rasism, dvs åter sticker den vidriga nazismen upp sitt fula tryne”. Och därmed tror man sig ha vunnit diskussionen. I och med att man anser sig ha avslöjat att motståndarna är nazister, mister deras argument sin giltighet menar man. Man flyttar därmed diskussionens fokus från själva sakfrågan till motståndarnas dubiösa moraliska standard, och i stället för att komma med logiska argument, som är relevanta för att föra oss närmare sanningen, använder man analogier för att kasta tvivel på motståndarens motiv och person. I förlängningen kan man säga att man på så sätt delar in världen i goda och onda. De goda är per definition de som tycker precis som jag medan de onda är de som inte håller med mig.

Låt mig då påminna om att även onda människor kan ha rätt i sak. Hitler ansåg säkert att två plus två är fyra och hade säkert rätt också i många andra avseenden. Idag ser vi en tendens i debatten att man är så rädd att förknippas med den onda sidan att man till och med säger emot sig själv för att inte på något sätt tycka samma som motståndaren (vilket blir ganska absurt när motståndaren uppenbarligen har rätt i sak). Vi har under senare år flera gånger sett hur SD, när det gäller abort och könsbyten, röstat för den klassiskt kristna linjen, medan KD vid samma tillfällen röstat med Socialdemokrater och Mp, trots att detta strider mot de åsikter KD ursprungligen stod för. Min tolkning är att man inom KD är så rädd att förknippas med SD, att man per automatik alltid röstar annorlunda än SD även i de fall där man egentligen har samma åsikter som SD. Det skulle vara kul om SD föreslog en omröstning om huruvida två plus två verkligen är fyra. SD skulle givetvis rösta för att så är fallet. Skulle då KD rösta mot? Tja, det skulle inte förvåna mig ett dugg om de skulle göra det. Och det är ju så det blir när dumhet och feghet (dvs politisk korrekthet) får ersätta sanning och mod.

Debatten/diskussionen/samtalet kommer således inte att handla om fakta och logiska argument rörande själva ämnet, utan om känslomässiga argument rörande motståndarsidans motiv och moral. Målet är inte längre att få mer kunskap och förståelse utan att vinna diskussionen och sedan implementera dessa tankar i Sveriges politik (oavsett hur skadligt detta än är för vårt land och vårt folk och oavsett vad vanligt folk tycker). Man brukar säga att skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Det är uppenbart att Sverige av idag är ett auktoritärt samhälle som styrs genom intellektuell manipulation. Hederlighet, sanning, ödmjukhet och vishet har ingen plats idag. Det är begrepp som Godhetskören och kultureliten hånskrattar åt.

Det inskränkta debattklimatet i vårt land har uppmärksammats av utländska debattörer. I Berlingske (en av Danmarks största tidningar) den 26/5 2013 har filosofen Eva Agnete Selsing en artikel med rubriken ”Ondskabens imperium” (Ondskans imperium). Rubriken syftar på Sverige. Artikeln inleds med:

Ondskans imperium ligger på andra sidan sundet. Där en explosiv cocktail av extrem politisk korrekthet, massiv invandring och effektivt undertryckande av annorlunda tänkande, skapar en katastrof som väntar på att ske.

Låt oss se på några exempel. Senast hade vi den kvinnliga chef som måste acceptera att en manlig muslimsk arbetssökande inte ville ta henne i hand, eftersom hon var kvinna. Mannen tilldömdes 30 000 kr i skadestånd som ersättning för den ”kränkning” han påstås ha blivit utsatt för.

Och så vidare. Läs gärna hela artikeln. Det klarar du av även om den är på danska.

Apropå debattklimatet så tog för några dagar sedan en moderat politiker i Borås, Olle Engström, bladet från munnen med anledning av upploppen i bl a invandrartäta Husby och skrev en artikel i Borås Tidning med rubrik ”Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig” (vilket är en av mina teser). Bl a skriver han:

Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera.

Givetvis väckte hans inlägg skarpa reaktioner. Han hade ju gjort det förbjudna – kritiserat den heliga invandringen. Dvs hädelse av värsta slag. Det dröjde bara någon dag så tvingades han lämna sina kommunala uppdrag med omedelbar verkan. Han sitter dock kvar i fullmäktige, eftersom sådana mandat är personliga. Engström säger i Borås Tidning med anledning av sitt beslut att sitta kvar i kommunfullmäktige:

– Det är väljarna som placerat mig där och jag har meddelat partiet att jag sitter kvar. Jag har under dagen också fått otroligt mycket positiv respons på min debattartikel.

Vidare säger han:

Jag tänker inte göra en pudel eller ångra någonting. Jag ville väcka den här debatten – alla goda krafter måste sättas till för att få ett stopp på det här, säger han och syftar på kravallerna i Husby som sedan spritt sig till andra städer i Sverige.

Han vägrar således att ta avstånd från sin artikel. Underbart med någon som vågar uttrycka sina åsikter och också vågar stå för dem! Det är vi svältfödda på i landet Sverige.

Vi ser här hur rätt Selsing har i den artikel från Berlingske, som jag citerar ovan, när hon talar om ”extrem politisk korrekthet. Vi ser här priset för att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i vårt land, som skryter över hur högt till tak det är och hur fantastisk vår åsikts-, yttrande, och tryckfrihet är. Det är ju möjligt att vi på pappret har fantastiska lagar när det gäller yttrandefrihet etc. Men den praktiska tillämpningen tycks inte vara lika glamorös. Man riskerar både att förlora sitt jobb och att bli socialt utfrusen om man inte böjer sig under Godhetskörens åsiktsmonopol.

Vi lever sannerligen i den uppochnedvända världen. Att ge bort sitt land till en främmande inkräktare anses idag vara höjden av godhet och ärofullhet, medan den som oroas över det som sker i Sverige just nu, när vårt land översvämmas med analfabeter från en medeltida kultur, vilka inte har någon som helst lust att anpassa sig till vårt land, och som inte ens är förmögna att göra detta, och som dessutom är förbjudna av sin religion att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Och som, om inte detta vore nog, hotar svenskar som är kritiska mot islam och som stöder Israels rätt att existera. Att en sådan invandringspolitik måste vara i högsta grad skadlig för vårt land är för mig helt uppenbart.

Jesus säger i Johannesevangeliet:

Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma [fetstil tillagt av mig]. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
Den som är lejd bryr sig inte om fåren (Joh 10:10-13).

När jag läser dessa Jesusord så kommer jag att tänka på våra politiker (merparten av dem). De är precis som den lejde herden. De känner inget ansvar för eller lojalitet mot det land och det folk de är satta att värna om. De ser bara till sitt eget bästa, sin egen jättepension och arbetar på sin egen framtid, inte Sveriges. Fåren struntar de fullständigt i. ”Om vargen kommer, ja låt vargen ta fåren – jag bryr mig inte.” Förr i världen fanns politiker som förtjänade epitetet landsfader. Både Hjalmar Branting och Tage Erlander kände ansvar för sitt folk och ville svenska folkets absolut bästa och förtjänade att kallas landsfader. Någon gång på 1970-talet kom en omsvängning. Kanske var det i och med Olof Palme, som jag ser som en total katastrof för vårt land. De flesta av dagens politiker förtjänar snarare att kallas landsförrädare än landsfäder!

Idag, och det gäller inom alla blocken med undantag för SD, så struntar man fullständigt i de människor man är satt att skydda och värna om. Att låta illegala invandrare få full tillgång till svensk sjukvård för 50 kr (dvs billigare än för de människor som betalar kalaset) är bara ett exempel bland många hur man prioriterar andra framför de människor man är satt att prioritera. I andra artiklar anger jag andra liknande orättvisor, där etniska svenskar behandlas mycket sämre än invandrare. Ingen som begriper det allra minsta kan tvivla på att detta kommer att sluta med katastrof. För vårt land och för vårt folk, och även för de invandrare som våra politiker och vår kulturelit (kulturdrägg) säger sig vilja värna om.

Yttrandefrihet á la 2013

Ja, så var operationen i höger njure klar. Precis som i andra njuren så handlade det om en jättestor njursten (nästan som ett ägg). Operationen genomfördes med titthålsteknik och man fick ut nästan allt. Jag har nu en så kallad nefropyelostomikateter genom ryggen in i njuren. Den skall användas om några veckor för att pumpa ett lösningsmedel genom njuren (Renasidin), som löser upp de resterande stenfragmenten. Så det finns hopp om livet.

Nåja, låt oss inte orda mer om detta. Man blir ju ganska sänkt efter operationer men den här gången mår jag mycket bättre redan efter en dryg vecka. Den förra operationen var en gammaldags, hederlig operation med ett drygt 3 dm långt snitt och därmed lite längre konvalescens.

När man är sjuk blir man så snäll, antagligen beroende på låga halter av testosteron och adrenalin. Men nu känner jag hur dessa hormoner åter börjar flöda genom mina ådror och jag känner åter kraft och vilja att ge mig in i debatten.

Den här gången tänkte jag helt kort kommentera lite om dagens yttrandefrihetsklimat. Den 13 mars 2013 rapporterade NRK (Norsk RiksKringkasting, dvs Norges motsvarighet till Sveriges Radio) att en internordisk, feministisk expertgrupp nu vill göra ”antifeministisk trakassering” straffbar. Vad menar man då med trakassering? Ja det tycks som att även skarp kritik av feminismen räknas dit. I en artikel på NRK:s hemsida skriver man att antifeminism inkluderar motstånd mot feminism och jämlikhet, önskan att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är privilegierade samt slutligen motstånd gentemot arbetet mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och ras. Får expertgruppen igenom sin vilja kommer således vissa åsikter inte att tillåtas i det offentliga rummet. Frågan är om detta gynnar misshandlade och förtryckta kvinnor (och grupper)?! Eller kvinnors jämställdhet. Jag tror inte det. Snarare tvärtom. Och dessutom, utan en fri debatt – ingen demokrati!

I norska tidningen Dagbladet kommenterar man expertgruppens slutsatser i en ledare med rubrik ”Censur av feministkritik – Är du kritisk till feminismen? Då hatar du kvinnor, hotar vår demokrati och måste tvingas till tystnad. 25 nordiska experter har talat.”

Jag har ju i tidigare bloggar och artiklar diskuterat den moderna Västvärldens skakiga och synnerligen oroväckande syn på demokrati och yttrandefrihet. Expertgruppens förslag ligger helt i linje med Sveriges Radios, SVT:s, Aftonbladets, kulturelitens etc definition av yttrande- och åsiktsfrihet. Just talas det väldigt mycket om s k hatbrott. Varje form av kritik mot rådande konsensus (det som Godhetskören bestämt varande politiskt korrekt just nu) räknas idag som hatbrott. Både Reinfeldt (Sveriges motsvarighet till statsminister) och Stoltenberg (Norges motsvarighet till statsminister) har aviserat kommande lagstiftning när det gäller hatbrott och speciellt då sådana på Internet.

Och visst finns många dumma och hatiska uttalanden på nätet. Det tycks som att alltför många diskussionstrådar urartar till ren pajkastning. Det finns till och med en ”lag” som postulerar detta (har glömt bort vad den heter). Till och med diskussionstrådar i flygsimulatorsammanhang degenererar inte så sällan till rena orgier i invektiv och hatiska uttalanden. Huvudorsaken till detta är antagligen Internets anonymitet. På samma sätt kan anonymiteten hos en pöbelhop få ”normala” människor att begå de mest ofattbara grymheter mot en grupp som avhumaniserats.

Jag får då och då riktiga, saftiga hatmail från människor som retat upp sig till vansinne på vad jag skriver i vissa artiklar. Det positiva är att de uppenbarligen förstått vad jag skriver och bryr sig. Mailen består ibland av långa kedjor med svordomar och förklenande omdömen om mig som person. Jag brukar även svara på den typen av mail. Jag kanske svarar skarpt och rekommenderar vederbörande att kanske utöka sitt ordförråd lite grand, men ändå. Jag svarar. Oftast får jag då ett nytt mail, med en helt annan och betydligt ödmjukare ton. ”Ojdå, jag trodde inte du skulle svara! Ja, jag tog kanske i lite väl mycket i mitt förra mail…”. Ibland leder detta till en riktigt konstruktiv diskussion. Men det är ju så när man sitter där ensam och läser något man inte gillar. Anonymiteten gör att man vågar skriva ner tankar man normalt inte skulle uttrycka ens för sina närmaste. När man så får ett svar, upptäcker man att det finns en människa i andra ändan och då handlar det plötsligt om en individ som man måste förhålla sig till. Och att denna individ ens brydde sig om att svara är ju trots allt positivt.

Det vore utan tvekan ett steg framåt om man kunde få en mer meningsfull debatt utan hat och okvädingsord, där argument möter varandra utan att man nedvärderar den andre som person. Å andra sidan, när varje invändning mot de etablerade åsikterna kallas hat, ja då hotas yttrandefriheten av eventuell lagstiftning mot hatbrott. Då använder man lagstiftning för att tysta all kritik, all meningsfull debatt och det spektrum av fria åsikter som trots allt för samhället framåt. Och då har lagen inte längre till primärt syfte att skydda människor mot hat, utan att hindra "fel" åsikter att komma till tals.

En av medlemmarna i den mordiska, förlåt jag menar nordiska, expertgruppen som nämns ovan var den svenska feministen och författaren Maria Sveland. Samma person som under en tv-debatt för inte så länge sedan skrek okvädingsord åt Janne Josefsson (programledare för Uppdrag Granskning). När man själv är skarp i debatten är detta berättigad ilska medan motståndaren som framför motsvarande skarpa argument beskylls för att vara full av hat.

Ett annat bra exempel på asymmetrin är Katarina Mazetti som januari 2013 i ICA-Kuriren skrev en artikel, där hon menade att det är svårt att hitta ”en riktig svensk” i Sverige. Där förde hon fram de gamla vanliga politiskt korrekta påståendena att det inte finns några etniska svenskar och ingen svensk kultur etc. Och visst, hon har all rätt att föra fram sådana åsikter, även om de är tröttsamt tjatiga (och dessutom felaktiga). Detta ledde givetvis till en debatt. I artikeln skriver Mazetti, ”Om sådant här [dvs kritik mot Godhetskörens syn på Sverige och svenskhet] läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan.” Och visst, självklart har hon rätt att tycka som hon tycker och skriva som hon skriver när det gäller Avpixlat. Men det att likna Avpixlat (och därmed de hundratusentals personer som läser på Avpixlat) vid ”vinterkräksjuka” kan nog räknas som ganska kränkande.

Mazetti antyder således att de människor som är djupt oroade över de framtida konsekvenserna av den muslimska massinströmningen in i Sverige är att likna vid spyor. Och återigen – självklart har hon rätt att formulera sig så skarpt om hon vill. Så långt har jag inga invändningar – bortsett som sagt från att jag inte håller med henne i sak. Men, och nu kommer vi till men; genom att likna sina åsiktsmotståndare vid vinterkräksjuka (även om det är Avpixlat hon liknar vid denna sjukdom, kommer detta indirekt också att gälla för läsarna på denna sajt), fick hon givetvis mängder av skarpa motargument. En del av dem gick kanske över gränsen, men den som ger sig in i leken får leken tåla, som man brukar säga. Man kan inte vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst och sedan, när man får svar på tal, börja klaga på alla hatmail och hatinlägg man får. Det var ju Mazetti själv som startade hatkedjan så att säga.

På min hemsida har jag en lång artikel, där jag försöker definiera begreppet ondska. En av de saker som kännetecknar ondskan är just att ondskans företrädare tar sig rätten att vräka ur sig precis vad som helst om sina motståndare, men själv inte tål den minsta kritik och invändning. Då trycker man på larmknappen och ropar ”hatbrott, kränkning, rasism etc”.

Att som ”expertgruppen” jag talar om i föreliggande artikel, kräva att i princip all skarp kritik av feminismen skall bli olaglig, visar på ondskans syn på demokrati och yttrandefrihet. Feminismen har uppenbarligen samma syn på demokrati och yttrandefrihet som vad Adolf Hitler och Josef Stalin hade (att feministerna sedan inte har samma världsbild som dessa två diktatorer är en annan historia, som inte har med yttrandefrihet att göra). Jämlikhet (mellan könen) är en sak (definierad som; lika lön för lika arbete, möjlighet att arbeta inom alla yrken man klarar av etc – oberoende av kön, ras etc, etc). Dagens extrema feminism, som inte tål mothugg eller kritik, är något helt annat. Genom sin nära koppling till den marxistiska världsbilden visar man att det handlar om ideologi och inte rättvisa. Feminismens nästan totala avsaknad av kritik mot islams kvinnosyn visar ytterligare på vad det handlar om. Ondska – och inget annat! Dvs extremfeminismen måste räknas in i skaran av onda ideologier och religiösa system – nazismen, marxismen, islamismen (som egentligen är en form av nazism), vulgärkapitalismen etc – vilka förpestat och förpestar livet för individer och samhällen och som enbart utgör destruktiva krafter. Samtliga av dessa ideologier avskyr verklig demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet, och menar att endast de som har de rätta åsikterna har rätt att delta i det politiska spelet och i den allmänna debatten (sedan är man kanske inte helt ense om vad som är de rätta åsikterna).

Elefantsjuka

En av mina läsare tipsade mig om en mycket välskriven och relevant artikel i tidskriften Affärsvärlden av den 23/4 2013. Erik Hörstadius gör här en skarpsynt analys av invandringsdebatten (eller snarare frånvaron av verklig debatt rörande detta viktiga, och för Sverige så ödesdigra, ämne) samt redovisar en del intressanta fakta i ämnet. Artikeln kan läsas här. Tänk att det finns en svensk tidskrift som vågar publicera en sådan här artikel!

I artikeln, som har rubriken "Elefantsjukan", nämns att enligt SSB (Statistisk Sentralbyrå), vilket är Norges motsvarighet till SCB (Statistiska Centralbyrån), så genererar varje utomeuropeisk invandrare (dvs varje individ), bl a på grund av lågt arbetskraftsdeltagande, under sin livstid en nettokostnad (livnettokostnad) av 4,1 miljoner norska kronor (NOK), dvs ca 4,6 miljoner svenska kronor (SEK). Det verkar rimligt att anta att motsvarande kostnader i Sverige ligger på samma nivå. Ja förmodligen betydligt högre med tanke på att Sverige har mer än dubbelt så stor relativ arbetslöshet som Norge. Läs mer om detta här.

Behöver jag påpeka att Statistiska Centralbyrån i Sverige givetvis är strängt förbjudna att syssla med den här typen av statistiska analyser? Nej, det behöver jag knappast!

Under de senaste 10 åren har ca 830 000 personer fått uppehållstillstånd i Sverige. Om vi antar att knappt hälften av dessa (400 000) kommer från utomeuropeiska länder och att livnettokostnaden i Sverige (med tanke på den relativt sett högre arbetslösheten i vårt land jämfört med Norge) är ca 5 miljoner kr (SEK), blir totalkostnaden för dessa nyanlända "kassakor" (enligt Godhetskören) 400 000 x 5 miljoner kr, vilket blir 2 000 000 000 000 kr, eller kortare skrivet 2 biljoner kr! Med andra ord utgör de utomeuropeiska invandrarna allt annat än kassakor, den saken är klar (i en artikel nyligen i Aftonbladet anges svenska folkets sammanlagda bolåneskulder till ca 2,2 biljoner kr, dvs samma storleksordning som vad de utomeuropeiska invandrarna kostar under en tioårsperiod).

Detta är således vad de utomeuropeiska invandrarna som kommit in i Sverige de senaste 10 åren kommer att kosta svenska folket under sin livstid. De som kommer hit är ju i olika åldrar och om vi slår ut livskostnaden på 50 år (ett rimligt medelvärde för deras livstid i vårt land) blir årskostnaden för de som kommit hit de senaste 10 åren lika med 2 biljoner delat med 50, dvs 40 miljarder kr (ungefär lika med Sveriges totala försvarskostnad). Och då talar jag som sagt bara om de som kommit hit de senaste 10 åren. Invandringen till Sverige ökar snabbt och de ekonomiska konsekvenserna av detta kommer knappast att bli mindre kännbara i framtiden.

Givetvis är de siffror jag anför uppskattningar, men förmodligen är de av rätt storleksordning. Jag utgår från att SSB gjort sina beräkningar enligt konstens alla regler och att därför siffran 5 miljoner kr är relevant. Det finns ingen anledning att tro något annat.

Invandrare från t ex Asien försörjer sig oftast själva och bidrar positivt till svensk ekonomi. De som har svårast att få jobb är invandrare från Afghanistan, Somalia, Irak och liknande länder. 4/5 av de somaliska invandrarna är t ex analfabeter. Dessutom är dessa grupper groteskt överrepresenterade när det gäller grova brott (våldtäkt, rån, misshandel och liknande), medan de astiatiska invandrarna är betydligt mer laglydiga än genomsnittssvensken. Somalier, afghaner etc kommer från en helt annan kultur och har mycket svårt att anpassa sig till, och fungera i, vår kultur när det gäller att passa tider, att kunna ta emot kritik och ledning (speciellt när det gäller kvinnliga chefer) etc, etc. Dessutom saknar de nästan till 100 procent yrkeskunskaper som en svensk arbetsgivare är intresserad av. Skulle vi bara titta på invandrarna från Somalia etc, så skulle antagligen livsnettokostnaden per individ vara avsevärt högre än 5 miljoner kr (min gissning är att det handlar om minst det dubbla).

Om vi nu skall ta emot skaror av invandrare från länder som Somalia, Afghanistan etc, skall åtminstone våra politiker spela med öppna kort, och inte påstå att alla invandrargrupper bidrar positivt till vårt lands ekonomi. Svenska folket har rätt att veta sanningen om kostnaderna (och även om vissa invandrargruppers överrepresentation när det gäller brottslighet) så att de utifrån sanningen kan besluta sig för vilket parti de skall rösta på i nästa val. Våra politiker och våra media har ingen som helst rätt att mörka den svenska invandringspolitikens negativa konsekvenser.

Om nu svenska folket, utifrån korrekt information om invandringens kostnad och andra konsekvenser, trots allt i kommande val beslutar att vi skall fortsätta den invandringspolitik vi påbörjat, ja kanske till och med öka inströmningen, så har jag inga invändningar. I så fall har svenska folket beslutat detta i demokratisk ordning. Då visar man att man är beredd att drastiskt sänka sin egen levnadsstandard och livsstil för att låta människor från hela världen komma hit och bosätta sig här. Men en så dramatisk omdaning av vårt land, måste ske öppet och inte i smyg genom manipulation från media och våra folkvalda s k ledare.

Personligen tror jag visserligen att ett sådant beslut vore en ren katastrof för vårt land, och att svenska folket djupt kommer att ångra detta när de väl har facit i handen, men jag har ingen rätt att påtvinga min vilja på andra, så vad jag tycker kan vi egentligen lämna därhän. Det jag framför allt kritiserar i den här och andra artiklar är bristen på demokrati när det gäller Sveriges invandringspolitik. Den är definitivt inte förankrad i svenska folkets kunskap om fakta rörande invandringen och dess konsekvenser.

Ha en bra dag!