Likhet inför lagen

Justitiekanslern (JK) har beslutat att inleda en förundersökning med anledning av en av Skånepartiets valaffischer. På affischen finns en teckning föreställande en naken profet Muhammed hållande en nioårig naken flicka i handen. Underrubriken lyder ”Muhammed med hustru. Han 53 hon 9”.
Personligen tycker jag den här typen av kränkande bilder är fullständigt onödiga. Att kränka för kränkningens egen skull är enligt min mening moraliskt fel. Jyllandspostens karikatyrer av Muhammed var något helt annat. Där handlade det om att göra en markering för yttrandefriheten i Danmark (en närmare förklaring ges här - sök på ”Jyllandsposten” med hittafunktionen i webbläsaren). Jag har svårt att se att Skånepartiets affisch skulle bidra till yttrandefriheten i vårt land. Det enda den åstadkommer är att såra en grupp människor.

Samtidigt står jag på yttrandefrihetens sida (till skillnad från de flesta intellektuella i Sverige) och anser att yttrandefrihet även måste innebära friheten och rätten att publicera sådant som jag personligen (och andra) tycker illa om. Därför tycker jag det vore juridiskt fel om Skånepartiets affisch fälldes. Nu tror jag i och för sig att brottsrubriceringen inte handlar om yttrandefrihet utan om hets mot folkgrupp, men yttrandefriheten måste prioriteras annat än i extrema fall (t ex uppmaning till våld mot folkgrupp, eller klart förnedrande omdömen om en folkgrupp).

Dessutom måste ovanstående jämföras med vad som är tillåtet att säga om kristna i vårt land. Jag tänker t ex på när Svenska Dagbladets recensent (se tidigare blogg) kallar en kristen församling i vårt land för ”halvgalen sekt” och karakteriserar bibeltroende kristnas gudstjänster som ”psykotiska stollerier”.

Jag tänker också på det som hände i Linköping för ett par år sedan. En affisch som gjorde reklam för ett musikarrangemang ”Punx against Christ” och som ägde rum i kommunens musikhus, visade Djävulen, eller möjligen en demon, bajsande i huvudet på Jesus. En av dessa affischer sattes upp på en av kommunens anslagstavlor. Många människor protesterade, eftersom de kände sig kränkta, och en tjänsteman tog ned affischen med motiveringen att den satt på kommunens anslagstavla och att kommunen inte tillåter affischer med kränkande innehåll. Detta anmäldes av ”vän av yttrandefrihet” och JO kritiserade kommunen för att de tagit ned affischen.

JO valde således här att prioritera yttrandefriheten framför hetslagen. I det här fallet tycker jag emellertid JO hade fel, eftersom kommunen rimligen måste kunna besluta om vad som får sättas upp på deras egna anslagstavlor. En kommun måste ha rätt att ha en etisk policy. Hade däremot affischen satts upp någon annanstans (där man fått tillstånd att sätta upp den, t ex i skyltfönstret på en musikaffär), anser jag att det varit fel att ta ned den. Yttrandefriheten måste gå före det mesta, eftersom den är så viktig i en demokrati. Sedan är det en helt annan sak att allt som är tillåtet inte är lämpligt. Jag anser det vara moraliskt förkastligt att kränka människor, när avsikten enbart är att kränka och inte har något annat syfte.

En oundviklig konsekvens av yttrandefriheten är att vissa saker kan kränka människor oavsiktligt. En del människor är oerhört känsliga. Det kanske räcker med att jag säger ”elefant” så känner sig någon, som har komplex för sina stora öron, kränkt. En ateist kan bli kränkt bara han ser en kyrkobyggnad eller hör kyrkklockor. I en demokrati får människor acceptera att de tvingas höra och se saker de inte gillar. Fick vi bara säga och skriva sådant som inte upplevs negativt av en enda människa, blev det väldigt tyst.

Rätten att säga och skriva står tydligen i konflikt med rätten att slippa höra. Det förstnämnda måste dock normalt prioriteras. Att på ett meningsfullt sätt definiera begreppet kränkning är inte lätt och jag lämnar den diskussionen åt läsaren. En sak är i alla fall säker, man är inte kränkt bara för att någon inte håller med en eller säger emot en eller kritiserar en. Därför måste det vara tillåtet att kritisera religioner. Ja det måste även vara tillåtet att hävda att man anser en religion vara osann, och att den Gud dess anhängare tror på inte existerar.

Ett ytterligare exempel på vad som är tillåtet att "säga" (här handlade det ju i första hand om bilder), när det gäller den kristna tron, är ”Ecce Homo”, den kanske värsta kränkningen någonsin av den kristna tron, där man under en gudstjänst i Uppsala Domkyrka visade förnedrande bilder på Jesus Kristus. Bilder som dessutom är rena historieförfalskningen. Detta till skillnad från Skånepartiets affisch, vilket jag alldeles strax återkommer till.

Med tanke på att JO således anser att yttrandefriheten går före kristnas rätt att slippa bli kränkta (vilket visas av JO:s agerande i Linköping), skall det bli intressant att se vad JK kommer fram till när det gäller Skånepartiets affisch. Om det blir en fällande dom, finns stor anledning till pessimism. I så fall betyder det att aggressiva grupper i vårt land, som hotar med våld, slipper bli kränkta, medan fredliga grupper får finna sig i bli kränkta. Därmed har Sverige upphört att existera som rättsstat. Eller i varje fall har vi tagit första steget mot avvecklandet av rättsstaten, vars grund är just likhet inför lagen.

Dessutom kan man undra på vad sätt Skånepartiets affisch är kränkande i juridisk mening. Enligt vad islam själv säger så gifte sig Muhammed med den 6-åriga Aisha (dotter till Abu Bekr, en av Muhammeds ivrigaste supporters) och äktenskapet fullbordades när hon fyllt nio (muslimerna menar att Aisha då redan kommit in i puberteten – och visst, det finns flickor som utvecklas tidigt – men att ha sex med en nioårig flicka anses knappast lovvärt oavsett hennes kroppsliga utveckling).

Såå, du tror mig inte?! Det jag säger är bara ett utslag av min islamofobi? Låt oss då gå till de s k haditherna (”hadith” är det arabiska ordet för ”berättelse”). Dessa är berättelser om vad Muhammed sagt och gjort och är lika bindande för en rättrogen muslim som Koranen. Det finns olika samlingar av hadither och en av de mest berömda är Hadith enligt Sahih Bukhari. Vi läser där följande i Bok 62, Hadith 64 (det finns f ö flera hadither i samma samling vilka säger precis samma sak):

Berättade Aisha; att Profeten gifte sig med henne när hon var sex år gammal och sedan fullbordade äktenskapet när hon var nio år gammal. Hisham sade; Jag har fått mig berättat att Aisha stannade hos Profeten i nio år (dvs till hans död)

Det finns något som heter Sanning, käre läsare. Ovanstående är vad alla rättrogna muslimer tror. Muhammed var 62 år när han dog, och om han levde tillsammans med Aisha i nio år, måste han således varit 53 när äktenskapet fullbordades. Skånepartiets affisch är således historiskt korrekt, enligt islams egen historieskrivning. Ovanstående hadith säger otvetydigt att Muhammed hade samlag med Aisha när hon var nio år gammal (detta är innebörden av ”fullbordade äktenskapet”). Det är således inte jag eller Skånepartiet som påstår att Muhammed hade en nioårig hustru, utan haditherna.

Ok, du tror mig i alla fall inte. Då borde du fundera över varför du inte tror på mig. Är det för att det jag säger är politiskt inkorrekt? Det som är politiskt inkorrekt kan ju inte vara sant, även om det skulle vara sant. Politisk korrekthet står över alla fakta och observationer och är definitionsmässigt sant, eftersom det säger det som alla tycker är självklart och det självklara behöver inte granskas eller analyseras. Det måste helt enkelt vara sant. Det vet ju alla anständiga människor, eller hur? Och de andra behöver vi inte lyssna på. De är ju sjuka i huvudet.

Jag skall i alla fall ge dig en sista chans att inse vad som är sant. Läs själv i haditherna! ”Jamen” säger du, ”jag har inte dem i bokhyllan”. Internet, min käre vän! Internet! Gå hit (en muslimsk hemsida där man kan söka i olika koranöversättningar och olika samlingar av hadither)! Alla texter är dessvärre på engelska. Gå till ”Hadith Search” och skriv in ”nine years old” och välj ”Sahih Bukhari” i droppdownmenyn. Klicka sedan på ”Search”. Du får då upp ett antal svar (du får träff oberoende av ordens ordning). På den sida du nu fått upp kan du välja ”Exact Word” (då får du bara träff på det exakta sökuttrycket ”nine years old”) och sedan klicka på ”Search” igen. Och här ser du nu de hadither som säger det jag påstår ovan. Således har jag rätt. Eller hur?!

Du tror mig ändå inte? Jo, jag vet ju hur svårt det är att bryta den politiska korrektheten. Du kanske tror att den sida jag skickat dig till är konstruerad av mig bara för att baktala islam. Då ber jag dig, surfa runt lite på den så ser du hur omfattande den är. Det skulle ta mig åratal av arbete att skapa en sådan sida. Dessutom är det uppenbart att den företräder islam och inte är kritisk mot islam. Det vore ju fantastiskt om jag lagt ned så mycket arbete för att lura folk. Men det är ju klart, i konspirationsteoriernas värld är allt möjligt. Månfärderna är inspelade i Hollywood, USA flög planen in i World Trade Center, Förintelsen har aldrig ägt rum, etc, etc. Är du inne på den linjen, kan jag tyvärr inte hjälpa dig.

Läste förresten om att Pakistan befriat hundratals pojkar som talibanerna fått i sitt våld, och som de i åratal hjärntvättat för att bli soldater och självmordsbombare. Man försöker nu avprogrammera dessa pojkar, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Till och med efter ett år av avprogrammering så kunde man inte lita på dem. Den tanke som dök upp i min hjärna, när jag läste detta, var ”Hur lång tid skulle det ta att avprogrammera en normal svensk?” Det skulle säkert ta flera år. Medias (vilka kan betraktas som en slags intellektuella talibaner) vinklade verklighetsbeskrivning är förmodligen minst lika effektiv som talibanernas hjärntvätt. Och minst lika förödande ur demokratisk synpunkt.

Ett förlag för mycket

Idag skall vi tala om ett bokförlag — Leopard förlag

Jag blev lite nyfiken på detta förlag efter att jag noterat att Per Kornhalls båda böcker (Skapelsekonspirationen och Livets Ord — den första granskad av mig på min hemsida) är utgivna på detta förlag. Eftersom jag hade svårt att förstå varför ett seriöst förlag skulle vilja ge ut den här typen av böcker, har jag botaniserat lite på förlagets hemsida (http://www.leopardforlag.se/).

Leopard förlag ägs tydligen, i varje fall delvis, av den mycket framgångsrike och välbärgade deckarförfattaren Henning Mankell. Denne är inte bara deckarförfattare utan engagerad i en massa andra saker, bl a SOS Barnbyar i Moçambique, dit han skänkt stora summor pengar. Detta skall han ha all heder av och det är lite svårt för mig att helt avfärda en person som visat en sådant hjärta för lidande och utsatta barn.

Mankell tycks också vara starkt engagerad för det palestinska folkets sak, och här är det lite mer dunkelt vad som motiverar honom. Är han i första hand för det palestinska folket eller är han i första hand mot Israel? En nog så viktig distinktion, där svaret avslöjar mycket. Jag vet inte hur det ligger till när det gäller Mankell, men han var i alla fall en av initiativtagarna till Ships to Gaza, som definitivt inte primärt prioriterade det palestinska folkets väl, utan som helt enkelt var ett led i det planerade utplånandet av staten Israel. Kanske agerade Mankell helt enkelt nyttig idiot här? Å andra sidan verkar det osannolikt att en författare som Mankell, med sin förmåga att observera och granska fakta, skulle vara så okunnig om situationen i Mellanöstern att han tror att Hamas och Hizbollah primärt verkar för det palestinska folkets bästa och för fred i Mellanöstern. Hamas verkar visserligen för sin version av ”fred”, men denna fred innebär utplånandet av landet Israel och förmodligen också massmord på alla judar i området.

Israel och Israels existens tycks ha en märklig förmåga att förblinda även de mest sansade människor och väcka ett outsägligt hat. Hatet mot Israel är för mig ett av de avgörande bevisen för Bibelns sanning. Det är precis så det skall vara om Bibeln är sann. Om det inte vore så, kunde man omedelbart avfärda den kristna tron som sagor och myter. Som kristen är jag givetvis djupt tacksam för att så många icke troende förser mig med ovedersägliga bevis för min tro. Men rent logiskt, förnuftsmässigt är den kollektiva blindheten när det gäller Israels situation, och de hot den judiska staten står inför, omöjlig att förstå.

Enligt den egna hemsidan har Leopard förlag följande målsättning:

Vår utgångspunkt är denna: Sverige är ett land som befinner sig i dramatisk förändring. Vi vill spegla den utvecklingen genom vår bokutgivning. Därför kommer vi att ge ut historia, samhällsdebatt och populärvetenskap. Skönlitteratur är också ett oöverträffat sätt att förstå andra människor, både här och ute i världen. Utgivning av skönlitteratur, inte minst från tredje världen, kommer därför att bli en viktig del av förlagets verksamhet.

Vackra ord, och varför inte. Jag tycker programförklaringen låter väldigt intressant. De olika titlar som förlaget hittills gett ut antyder emellertid en sinister agenda, som inte framgår av programförklaringen ovan. Efter att surfat runt lite på deras hemsida, har jag visserligen funnit en hel del böcker som inryms i beskrivningen ovan. Men, jag har också upptäckt en klar linje i utgivningen, där man tycks driva en pro-muslimsk, anti-israelisk, ateistisk vänsteragenda. Med andra ord det som den svenska kultureliten via våra media bestämt såsom varande politiskt korrekt och där dissidenter straffas med den moderna motsvarigheten till kättarbålet — utfrysning och negligering.

I Leopard förlags utgivning finner jag följande:

3 böcker av islamkännaren Jan Hjärpe (en man som enligt min mening ger en överdrivet positiv bild av islam och undanhåller för läsaren islams sanna natur).

3 böcker av Pierre Schori (som hyllar allt som jag tycker illa om, och hatar allt som jag älskar — det kommunistiska Kuba är i Schoris ögon paradiset på jorden och Sovjetstaten låg antagligen inte långt efter i Schoris tio i topplista).

2 böcker av Mattias Gardell (som är religionshistoriker och som tycks vara djupt insyltad i antiisraelrörelsen, samtidigt som han gillar islam och var en av initiativtagarna till Ships to Gaza — jag beskriver honom närmare i en tidigare blogg.

2 böcker av Jan Myrdal (behöver knappast någon närmare presentation — han är dock lite mer komplicerad än de övriga i det här sammanhanget, ibland säger han riktigt bra saker, samtidigt som han försvarat de Röda Khmerernas folkmord i Kampuchea).

2 böcker av Per Kornhall (vår tids Peter Öhlén – denne, också avhoppare från Livet Ord, fanns för 15 år sedan med i varje livetsordskritiskt tv-program och i varje nedsättande artikel om Livets Ord — under de senaste åren har Kornhall tydligen övertagit Öhléns roll).

2 böcker av Richard Dawkins (som knappast heller behöver någon närmare presentation — han är mannen som predikar ateism och evolution med samma glöd som en gammaltestamentlig profet predikade Herren Jehova – man skulle kunna säga om honom ”Det finns ingen Gud och Richard Dawkins är hans profet”).

Jag tycker mig således ana en klar linje i Leopard förlags utgivning. Man vill genom sina böcker påverka samhället i ateistisk, islamsk, anti-israelisk och marxistisk riktning. En motsägelsefull soppa, och det är svårt att förstå hur man t ex både kan plädera för ateismen, samtidigt som man försvarar islam.

Kornhalls första bok Skapelsekonspirationen har jag som sagt recenserat på min hemsida och hänvisar dit (se länk ovan). Kornhalls andra bok handlar om församlingen Livets Ord. Jag har själv inte läst den, men såvitt jag har förstått utifrån recensioner etc utgör den ett hätskt angrepp på denna församling. Kornhall var själv med i Livets Ord i drygt 15 år och lämnade sedan församlingen under dramatiska omständigheter. Han har sedan ägnat en stor del av sin tid åt att bekämpa Livets Ord och dess skolor och även vissa av dess medlemmar. Han tycks besatt av ett intensivt hat mot Livets Ord. Jag har givetvis all respekt för att han slåss mot sina personliga demoner, det gör vi kanske alla, fast på olika sätt. Likaså respekterar jag att han bytt ståndpunkt och lämnat sin kristna tro. Det jag vänder mig mot är att hans böcker fått lysande kritik i både DN och Svenska Dagbladet. Speciellt med tanke på att de innehåller flagranta felaktigheter och överdrifter. Ja de har inte ens kritiserats i dessa två tidningar, utan snarare hyllats där. Inte en enda kritisk invändning eller något ifrågasättande i någon av recensionerna i DN och SvD (vilket jag diskuterat i tidigare bloggar). Detta framstår som helt absurt.

Man har således tagit emot hans två böcker, inte som berättelser om en sargad människas personliga upplevelser, utan som om det rör sig om vetenskapliga, objektiva avhandlingar om Livets Ord (och i den första boken, tron på en Skapare). Vem skulle, efter en uppslitande skilsmässa, betrakta den ena partens beskrivning av den andra parten som objektiv sanning? Ja möjligen den ena partens bästa vän eller nya fru eller man (det kanske säger en hel del om recensenterna). Nåja, jag skall inte uppehålla mig längre vid dessa böcker, jag kan bara säga att ett förlag som ger ut den här typen av böcker, knappast kan betraktas som ett högklassigt förlag.

Låt mig till sist nämna några ord om Richard Dawkins, som framför allt är känd för sitt aggressiva försvar av evolutionsteorin och sina aggressiva och närmast hatiska attacker på den kristna tron. På min hemsida nämns han i många olika sammanhang (och även i min artikel om Kornhalls bok Skapelsekonspirationen — se länk ovan). Läsaren kan lätt hitta dessa ställen på min hemsida genom min lokala sökmotor. Dawkins må vara en duktig skribent, men jag ger inte mycket för hans försvar för evolutionen och ännu mindre ger jag för hans kritik mot den kristna tron. På min hemsida argumenterar jag mot hans resonemang när det gäller evolutionen. En av hans senaste böcker, utgiven på Leopard förlag, är Illusionen om Gud (The God Delusion på engelska), där han menar sig krossa den kristna tron. I sin presentation av boken skriver Leopard förlag på sin hemsida:

Krossa den skändliga!

Tänk dig en värld där förmenta häxor och kätterska vetenskapsmän aldrig bränts på bål. En värld utan självmordsbombare och där vare sig korstågen, inbördeskriget på Irland eller 11 september har inträffat. En värld där kvinnor inte tvingas till äktenskap eller könsstympning. Tänk dig en värld utan religion!

Richard Dawkins, den framstående vetenskapsmannen och förmodligen världens mest kände ateist, tar sig an den allvarliga skada som religionen och tron på Gud har åsamkat. Med humor och allvar undersöker han Gud i alla hans existenser, från Gamla Testamentets sexbesatta tyrann till den mer välvillige — men lika ologiske — Himmelske Urmakaren som upplysningsfilosoferna trodde på. Dawkins smular sönder argumenten för religion och visar hur ofantligt osannolikt ett högre väsen är. Han bevisar med historiska och samtida exempel hur religionen föder krig och våld, uppammar trångsynthet och leder till övergrepp på barn och kvinnor.

Jag skall inte här diskutera de löjliga påståenden som förs fram i citatet ovan, det gör jag i andra sammanhang (t ex på min hemsida). Den som skrivit detta måste antingen vara totalt okunnig när det gäller både historia och kristen tro, eller också så uppfylld av kristendomshat att vederbörande inte har kunnat tänka klart. ”Tänkt dig en värld utan religion!” Tänk dig, käre läsare, en värld utan Jesus Kristus, utan Moder Therésa, utan Frälsningsarmén och utan alla hem för gatubarn som drivs av kristna organisationer. Det vore något det!

Apropå att inte tänka, så skulle man lika gärna kunna tänka sig en värld utan ateism. I den senare ideologins namn (t ex i marxismens tappning) mördades hundratals miljoner människor under 1900-talet. Problemet är inte religioner eller ideologier utan onda religioner och onda ideologier. Och bakom allt ligger förstås människans kapacitet att göra onda saker. När det gäller den kristna tron så har den under 2000 år inspirerat miljontals människor till att göra goda saker och gett svaga människor styrka att bryta med drogmissbruk och andra nedbrytande krafter (läs t ex här). Men som sagt, jag skall inte gå in djupare på detta här.

Beträffande Dawkins förmenta ”humor” så tycker jag den lyser med sin frånvaro i alla hans böcker och artiklar. Snarare uppvisar Dawkins hat och förakt i det mesta han skriver gentemot alla som har en annan världsbild än vad han själv har.

Dawkins beskrivs i förlagets presentation som "den framstående vetenskapsmannen..." Det stämmer inte alls. Dawkins är demagog i första hand och knappast vetenskapsman alls. Han har visserligen en grundexamen i biologi (såvitt jag vet), möjligen har han doktorerat också. Han är inte professor i evolutionsbiologi utan i public understanding of science, dvs populärvetenskap, och hans huvudsakliga verksamhet är att populärt försvara evolutionsteorin. Man skulle nog kunna säga att Dawkins är professor i ateism och inget annat. Han har, till skillnad från framstående biologer som Stephen Jay Gould, Ernst Meyr m fl, aldrig gjort några viktiga vetenskapliga bidrag till evolutionsteorin eller biologin. Dawkins resonemang om memer, som är en slags tankemässig motsvarighet till gener, handlar inte om vetenskap utan snarare om poesi och metafysik. Dessutom är hans professur privat finansierad av den amerikanske IT-miljardären Charles Simonyi (som bl a varit ansvarig på Microsoft för Excel). Den senare är ateist och använder Dawkins som sitt verktyg (Simonyi lär vid ett tillfälle ha kallat Dawkins för "Darwins rottweiler"). Exakt vad Dawkins gör idag vet jag inte, men det spelar inte så stor roll för mitt resonemang, under alla förhållanden så är han ingen framstående evolutionsbiolog eller vetenskapsman.

Illusionen om gud har i flera svenska tidningar fått lysande recensioner (precis som Kornhalls böcker), även om den också kritiserats för sin ensidighet och sina felaktiga teologiska argument. Utomlands har den genomgående sågats. Den kände evolutionsfilosofen (och ateisten) Michael Ruse skrev på sin hemsida, efter att ha läst Illusionen om Gud, ”När jag läser Dawkins bok skäms jag över att vara ateist…” Det torde säga ganska mycket.

I London Review of Books skriver Terry Eagleton (professor i kulturteori vid National University of Ireland) bl a följande (såvitt jag kan förstå är Eagleton inte själv kristen och håller i viss utsträckning med Dawkins i sak):

Tänk dig någon som uttalar sig om biologi och vars enda kunskaper i ämnet är boken Brittiska fåglar och du har en ungefärlig bild av vad det känns att läsa Richard Dawkins teologiska resonemang. Hårda rationalister som Dawkins, som är det närmaste man kan komma en professionell ateist sedan Bertrand Russel, är i ett avseende de minst lämpade att förstå vad de angriper, eftersom de inte tror att det finns något där att förstå, eller i varje fall inte något som är värt att förstå. Det är därför de undantagslöst kommer med vulgära karikatyrer av religiös tro, som skulle få en förstaårsstudent i teologi att rygga tillbaka. Ju mer de avskyr religion desto mer okunnig tycks deras kritik bli. Om de bads att avge ett omdöme om geopolitiken i Sydasien, skulle de utan tvekan sätta sig in i frågan så väl de bara kunde. När det handlar om teologi, accepterar de emellertid vilken dålig vrångbild som helst (hela recensionen kan läsas här).

Eagleton ger en träffande bild av hur Dawkins resonerar, när han skriver följande:

Dawkins talar hånfullt om en personlig Gud, som om det vore helt klart exakt vad detta innebär. Han verkar föreställa sig Gud, om inte exakt med ett vitt skägg [många ateister tycks ha ungefär denna gudsbild — Kristers kommentar], så åtminstone som en slags människa, låt vara i superklassen. Han frågar sig hur denna person kan tala till miljarder människor samtidigt, vilket är ungefär som att undra varför, om Tony Blair är en bläckfisk, han bara har två armar. I den judisk-kristna religionen är Gud inte en person på samma sätt som Al Gore bevisligen är.

Jag tycker Eagleton här ger en mycket bra bild av många ateisters kritik mot religioner i allmänhet och den kristna tron i synnerhet. Om Tony Blair är en bläckfisk, varför har han då inte åtta armar? Ja, men han är ju inte en bläckfisk, blir det uppenbara svaret. Om Gud är si eller så, varför är han då inte på det här sättet.? Svaret även här är kanske att han inte är si eller så. Man tilldelar Gud egenskaper som Gud inte har och sedan kritiserar man Gud för detta. Någon sade en gång till en ateist, som anklagade Gud för något som ateisten hade missuppfattat, ”Jag tror inte heller på den Gud du inte tror på”.

Ett av mina favoritordspråk är ”The proof of the pudding is in the eating” (beviset för puddingen är när man äter den). Dvs, det spelar ingen roll om det står i kokboken att puddingen är världens godaste om alla spottar ut den. Om något är bra eller dåligt bedöms av verkligheten och inte av påståenden om verkligheten. Ett förlag som ger ut böcker om religion, som ligger på en rent infantil nivå när det gäller argumentering och fakta (som Dawkins och Kornhalls böcker), dömer sig självt. Det som gör att recensenter höjer den här typen av böcker till skyarna, är att recensenternas egen världsbild totalt sammanfaller med innehållet i dessa böcker (att två av Sveriges största tidningar väljer sådana recensenter visar tyvärr hur illa ställt det är på dessa tidningars redaktioner, även på chefsnivån — i det här fallet så ligger största skulden hos kulturcheferna). Hade recensenterna varit kunniga i teologi och historia, hade de, i likhet med Michael Ruse, skarpt kritiserat både Kornhalls och Dawkins böcker, även om de hållit med i sak. Men utifrån sin egen okunnighet i kombination med fanatism och med politiskt korrekthet som ram, sväljer de aningslöst hela budskapet — både krok, sänke, flöte och metrev, ja till och med hela metspöt. Att recensenter har sådana svagheter må vara hänt, även om det inte är smickrande för dem, eller för den tidning som släpper fram dem. Att ett förlag konsekvent ger ut undermåliga böcker, bara för att dessa böcker har den rätta ideologin är inte bara svagt, det är skamligt och innebär att man inte tar sitt kulturella ansvar. Precis som att tidningarna i alltför stor utsträckning blivit sanningens förrädare, tycks även Leopard förlag spela i samma division.

Pressfrihet — frihet från sanning?

I september år 2000 kunde man i mängder av tidningar över hela världen se följande bild tagen av franska fotografer:


Enligt vad tidningarna påstod visar bilden en blodig ung palestinier med en israelisk polisman i bakgrunden. Bildtexten löd ungefär, "En israelisk polisman och en palestinier på Tempelberget" (det var lite olika i olika tidningar). Läsaren ges här uppfattningen att bilden föreställer en stackars (givetvis oskyldig) palestinier som blivit brutalt misshandlad av en sadistisk, israelisk polis. Bilden publicerade bl a i den ansedda tidningen The New York Times. Några dagar senare fick tidningen följande brev från Dr Aaron Grossman i Chicago. Denne skriver:

Angående er bild på sidan A5 (30/9) med den israeliske soldaten och palestiniern på Tempelberget — så är palestiniern i själva verket min son, Tuvia Grossman, en judisk student från Chicago. Han och två av hans vänner, drogs ut ur den taxi de färdades i genom Jerusalem av en palestinsk-arabisk pöbelhop och blev svårt misshandlade och knivskurna. Bilden kan omöjligen ha tagits på Tempelberget, eftersom det inte finns några bensinmackar på Tempelberget, och speciellt inte sådana med skyltar skrivna med hebreiska bokstäver, som den som tydligt skymtar i bilden bakom den israeliske soldaten, som i själva verket försöker skydda min son mot pöbeln.

Enligt ett flertal vittnesmål hade Tuvia Grossman med all sannolikhet mördats av pöbelhopen om soldaterna (det fanns fler soldater inblandade än den på bilden) inte räddat honom. De israeliska soldaterna misshandlade således inte Grossman utan räddade hans liv.

Efter att ha fått brevet publicerade The New York Times en rättelse där man identifierade Tuva Grossman som en "amerikansk student i Israel".

Samma bild publicerades i ett antal svenska tidningar. I en av de stora kvällstidningarna löd t ex bildtexten, "En ung palestinier har träffats av en gummikula i Jerusalem". Så vitt jag vet kom ingen svensk tidning med någon rättelse. Jag har svårt att tro att något intresse finns hos svenska tidningar för dylika tillrättalägganden. Det som är negativt för Israel är sant även om det inte är sant. Så fungerar den till ytterlighet fördummande politiska korrektheten.

Tio år efter händelsen fick Tuvia Grossman, som numera bor i Israel, träffa soldaten på bilden, som således var en av de soldater som räddade hans liv. Händelsen filmades och filmen finns utlagd på Honestreportings hemsida (klicka här!)

Apropå Honestreporting borde svenska media starta en intressegrupp — Unhonestreporting — som tillvaratar deras intressen och utvecklar nya metoder, genom vilka man kan ljuga utan att man direkt kan anklagas för att ljuga. Nu har man ju redan hunnit långt i detta avseende, men säg vad som inte kan förbättras.

Idag är jag på mitt elaka humör så jag låter följande bilder illustrera den svenska pressen på jakt efter Sanningen (vilket i deras version är ekvivalent med politisk korrekthet).

Expressens journalister förbereder en intervju med Livets Ords pastor Ulf Ekman.

Aftonbladets reportrar förbereder en intervju med Israels ambassadör.

Chefen för SVT:s vinklingsavdelning för Mellanöstern (en hemlig avdelning där de nyheter som TT glömt att förvinkla, vinklas färdigt för att bli så negativa som möjligt för Israel) på väg till jobbet. Den bistra minen beror på att han blixtinkallats under sin helgledighet, på grund av att en oerfaren vikarie råkat släppa fram ett nyhetsinslag som ger en positiv bild av Israel.

Ha en bra dag!

Krossa skallar för Guds skull...!

Idag tänkte jag glädja läsaren med ett litet klipp från den egyptiska tv-kanalen Al-Rahma (19/7 2010). Den som talar är den saudiske prästen Muhammad Al-Arifi.

Grabben hela dan; Muhammad Al-Arifi i egen hög person.

Han talar i programmet om Jihad och säger grundläggande allt det jag själv skrivit på olika ställen på min hemsida och på min blogg, nämligen att Jihad innebär islams erövring av hela världen och att människor sedan får välja mellan att underkasta sig islam eller dö. Han säger bl a:

Hängivenhet för Allahs sak och önskan att utgjuta blod, att krossa skallar och att hugga av extremiteter för Allahs skull, och i försvar av Hans religion, är utan tvekan en ära för den troende.

Visst kommer man att tänka på Jesu undervisning och Moder Théresas arbete i Calcutta när man hör Muhammad Al-Arifis kärleksfulla fridsbudskap!? Jag tänker då på alla politiskt korrekta (men ack så okunniga) intellektuella i vårt land, som talar i munnen på varandra i sin iver att visa hur stor respekt de har för islam och hur fredlig och kärleksfull de anser islam vara (jämfört med den "onda kristendomen").
Hela klippet kan ses här: http://www.memritv.org/clip/en/0/0/0/0/0/0/2577.htm.

Den politiskt korrekta standardinvändningen mot ovanstående är i vanlig ordning att Al-Arifi inte representerar islam utan en extrem avart av islam. Men att något är politiskt korrekt bevisar inte att det är sant. Det Muhammad Al-Arifi säger i programmet är exakt vad som står i Sharíalagen, vilken är bindande för varje muslim. Sharíalagen är helt enkelt en sammanfattning och förklaring av Koranen och Haditherna och visar hur islam skall tillämpas i det dagliga livet. Det är säkert sant att det finns muslimer som inte håller med Al-Arifi, och det är ju i och för sig bra. Frågan är dock hur stort inflytande dessa har. Den absoluta majoriteten av världens muslimer har självklart samma inställning som Al-Arifi. Hur kan jag veta det? Jo, därför att deras egna heliga skrifter säger så.

Vi kanske skulle klona K G Hammar och sedan konvertera dessa kloner till islam och släppa ned dem i fallskärm över islamvärlden. Sedan vore det bara att luta sig tillbaka i soffan och vänta på att Jihads stridande kämpar skall förvandlas till moskékaffedrickande pratkvarnar. Sedan vore alla problem ur världen. Är jag ironisk? You bet! Är jag elak? Möjligen, men jag är i alla fall sann!

Politisk korrekthet på en högre nivå

I våras skrev jag en artikel på min hemsida om programserien ”Rasismens Historia”, vilken sändes i SVT november 2009. Programmet var ett typexempel på den oikofobi (förakt för sin egen kultur och sitt eget land) som jag diskuterar i en tidigare blogg. I programmet, som har producerats av Utbildningsradion, och som vänder sig till elever i årskurs 3-6, försöker man förklara och beskriva rasismen och dess olika konsekvenser, bl a slaveriet.

Man hävdar där bl a att slaveriet motiverades utifrån Bibeln. Man sade visserligen ”det skulle visst stå i Bibeln att svarta var drabbade av Guds förbannelse” – dvs man hade en liten brasklapp, men hur kommer ungar 9-12 år att uppfatta detta? Det de kommer att minnas är att "det står i Bibeln att de svarta skulle vara de vitas slavar". Detta är så fel som det bara kan bli! Bibelns människosyn är absolut solklar när det gäller alla människors lika värde och rättigheter. Det finns ingen annan religiös urkund som så konsekvent och kategoriskt står upp för absolut människovärde och absolut jämlikhet. Till och med det ofödda barnet har här fullt människovärde. Jesu och Nya Testamentets undervisning om människovärde är en av orsakerna till att jag är kristen.

Man påstod vidare att slaveriet utgör hela förklaringen till Europas och USA:s välstånd (som om inte människor i Sverige slet som djur på 1800-talet och 1900-talets början för att skapa det välstånd vi har idag, och som om inte vi har de stora vetenskapsmännen och uppfinnarna att tacka för den industrialisering som gett oss vårt välstånd).

Man glömde i vanlig ordning att berätta att arabiska slavhandlare transporterade betydligt fler svarta slavar österut än vad som transporterades västerut av vita, europeiska slavhandlare. Man glömde också att nämna att alla folk haft slavar (i Korea var nästan halva befolkningen slavar ända in på 1900-talet) och att det än idag finns slavar (FN uppskattade antalet slavar november 2009 till ca 29,2 miljoner och många av dem finns i muslimvärlden). Inte heller fick barnen reda på, att de som fångade in slavarna och transporterade dem ned till kusten och sålde dem till slavskeppen, var afrikaner eller att alla afrikanska stammar själva hade slavar. Dessutom glömde man att berätta att över en miljon vita européer, mellan 1530 och 1780, fångades in av arabiska slavhandlare från Barbareskstaterna (Marocko, Algeriet och Tunisien) och blev slavar där. Till USA transporterades totalt 645 000 slavar, dvs betydligt färre än antalet vita slavar i Nordafrika. Ändå är det i stort sett bara slavarna i USA man talar om. Varför nämner man t ex inte att Brasilien tog emot ca 3 miljoner slavar? Kort sagt, man framställde slaveriet som enbart en kristen, europeisk angelägenhet, medan det i själva verket handlar om ett globalt fenomen, där alla folk varit lika goda (eller snarare onda) kålsupare. Alla folk och kulturer har mycket att skämmas för när det gäller slaveri, och detta gäller även de svarta afrikanerna. Ondskan är inte bara ett europeiskt problem. Den finns överallt, och denna elementära kunskap är viktig att förmedla till våra ungdomar inte minst för att den är sann. Men sanningen har ju föga betydelse i den politiskt korrekta historieskrivningen.

När man sedan skulle förklara hur det gick till när slaveriet upphörde, glömde man bort att nämna alla kristna grupper och individer, som i decennier hade arbetat mot slaveriet utifrån sin kristna människosyn. Wilberforce, som kanske mer än någon annan enskild individ bidrog till slaveriets avskaffande i England, åtminstone om man får tro alla uppslagsverk och böcker jag har tillgång till (inkluderande Wikipedia), nämndes överhuvudtaget inte alls.

Tänk vad man kan vara glömsk när det passar. Att underlåta att nämna vissa saker kan vara ett mycket effektivt sätt att ljuga. Och det fina med denna metod är att man inte direkt kan anklagas för att ljuga. Fast nu tror jag inte man glömde någonting. Det handlar om ett medvetet försök att smutskasta den kristna, europeiska kulturen på rent ideologiska grunder. Public Service! Pyttsan! Bort med Public Service om jag får bestämma. Gör SVT och SR till betalkanaler eller reklamfinansierade, så kan den som vill betala för oikofobisk och antiisraelisk och antikristen propaganda göra detta. Och vi andra kan betala för de kanaler vi gillar. Eller varför inte ha en enda PublicServicekanal som enbart sänder samhällsinformation och inget annat.

Den intresserade läsaren kan läsa mer i min ursprungliga artikel.

Programmet var kriminellt vinklat och jag beslöt mig för att anmäla det till Granskningsnämnden, vilket jag också gjorde (genom att skicka in i stort sett hela artikeln – jag gjorde bara några smärre omskrivningar). Några månader senare fick jag svaret. Alla mina argument avvisades till 100 procent. Jag hade ju inte väntat mig något annat, men det var intressant att verkligen se hur illa ställt det är. Läsaren kan själv läsa svaret från Granskningsnämnden här.

Jag skulle gärna ha en offentlig diskussion med den eller de i Granskningsnämnden som fattat beslutet. Det skulle vara intressant att höra hur vederbörande resonerar för att försvara sitt beslut. För mig framstår ”Rasismens Historia” som ett solklart fall av brott mot PublicServiceåtagandet. Min slutsats blir att Granskningsnämndens ledamöter tycks vara handplockade för att alltid försvara det som är politiskt korrekt.

Regeringen har beslutat att lägga ned Granskningsnämnden och ersätta den med en annan myndighet. Vi får väl se om det blir någon skillnad. Förmodligen inte. Den politiska korrektheten är antagligen lika svår att bli av med som maffian eller som fotsvamp.

"Svenska Dagbladet" en tidning på dekis?

Sommaren är en tid för brevskrivande. Jag har precis sänt följande brev till Svenska Dagbladets chefredaktör, Lena K Samuelsson.

--------------------------

Hej!

Jag har alltid betraktat Svenska Dagbladet som den bästa svenska dagstidningen. Den har, till skillnad från DN, oftast varit mer intresserad av sanning än politisk korrekthet. Tyvärr ser jag med sorg hur Svenska Dagbladet tycks förändras till att bli en tidning bland alla andra som ylar med vargarna, och där politisk korrekthet betyder mer än sanning och rättfärdighet.

Som exempel på det jag säger tar jag två bokrecensioner, som jag menar är pinsamma lågvattenmärken för SvD. Jag diskuterar den senaste recensionen först, eftersom det är den som förtjänar mest kritik. Den var införd i SvD den 24/5 2010 och den bok som recenserades var Livets Ord av Per Kornhall (arg avhoppare från Livets Ord) och recensent var Joakim Molander (den kan läsas här: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/skrammande-inblick-i-sektlivet_4757489.svd).

Jag citerar:

”Livets Ord” ger en bra och personlig inblick i sektmentalitet, och i de problem som sektmedlemmar hamnar i. Den ger också en unik och lätt surrealistisk insyn i en värld av psykotiska stollerier med demoner och tungotalade, som existerar mitt i det sekulariserade Sverige. Det är beklagligt och sorgligt att förstå under vilka omständigheter medlemmarna i Livets Ord lever. Det är upprörande att få stifta bekantskap med organisationens politiska ambitioner som utvecklas inom ramen för Kristdemokraterna.

Och det är rent obehagligt att inse att denna halvgalna sekt får bedriva friskola, och på så sätt får fritt spelrum att hjärntvätta barn med sin förvirrade lära.

Jag är förvånad, för att inte säga chockad, över recensentens ordval. Det är inte ens seriöst och definitivt förväntar man sig inte något sådant i Svd. Det han skriver är djupt kränkande för många kristna och det är tydligt att Joakim Molander hör till gruppen militanta ateister. Ingen annan skulle använda ett sådant ordval, ”psykotiska stollerier”, ”denna halvgalna sekt” (sektbegreppet används ofta för att hos läsaren skapa de rätta rysningarna av förfäran). Skulle någon våga skriva något liknande om fundamentalistiska muslimer eller någon annan grupp bortsett från Livets Ord? Knappast! När det gäller Livets Ord är det fritt fram att påstå vad som helst så länge det är negativt. Ingen kommer då att kontrollera det som sägs. Det tycks som att Molander ser SvD:s kultursida som ett forum, där han tack vare Kornhalls bok får en chans att fritt ge utlopp för sitt hat mot biblisk kristendom.

Molander tycks vara monumentalt okunnig när det gäller kristen tro. Tungotal är för honom en form av galenskap. Det är bara det att tungotalet förekommer i Nya Testamentet. Alla Jesu lärjungar talade i tungor på Pingstdagen. Den kristendom som växer i världen är bibelförankrad (kan det finnas någon annan kristendom)? Man räknar med att det finns bortåt 500 miljoner tungomålstalande kristna (det handlar givetvis om grova uppskattningar) och de kyrkor som växer idag är i stort sett alla ”full gospel” (dvs tror på hela evangeliet). I Sverige tycks man bara accepteras och respekteras som kristen om man egentligen inte tror på det man säger sig tro på. Tror man att Jesus menade vad han sade, ja då är man psykotisk. En anklagelse som är synnerligen kränkande och uttrycker ett djupt förakt för andra åsikter och världsbilder! För en normal människa, som inte hatar den kristna tron, torde det stå klart att Per Kornhall bedriver en personlig vendetta mot Livets Ord (och bibeltrogen kristendom). Jag känner (kände) Kornhall väl (jag är själv med i Livets Ord och är därmed enligt Molander ”halvgalen”) och skulle kunna berätta många intressanta detaljer som visar detta. Men jag är inte ute efter att kritisera Kornhall när han slåss med sina personliga demoner. Däremot vill jag kritisera SvD som tar in en sådan recension och därmed sänker sin standard flera ljusår.

Jag har aldrig i mitt 67-åriga liv sett en recension liknande Molanders. Nästan alla recensioner, hur positiva de än är, har med någon liten invändning. Här finns inte ens ett enda litet men (”men, man skulle önskat att författaren hade fördjupat sig lite i….”). Att hundraprocentigt reservationslöst acceptera Kornhalls beskrivning av Livets Ord känns inte trovärdigt (Eskilstunakuriren ställde sig betydligt mer tvivlande till Kornhalls bok). Det är som att man vid en svår skilsmässa full av hat, enbart skulle acceptera den ena sidans syn på vad som hänt. Kornhalls bok är ett personligt inlägg och inget annat. Trots detta tillskriver Molander denna bok samma trovärdighet som en vetenskaplig avhandling.

Det finns avhoppare från många olika samfund och organisationer. Och utan tvekan finns det skadliga sekter. Men Livets Ord är inte någon sekt, det är en kristen församling. Livets Ord samarbetar med, och respekteras idag av många samfund både i Sverige och utomlands. Inklusive katoliker. Katolske ärkebiskopen i Sverige har t ex varit på Livets Ord och talat. Så Molanders ordval drabbar inte bara medlemmarna i Livets Ord, utan en stor del av kristenheten.

När Molander skriver, ”Det är beklagligt och sorgligt att förstå under vilka omständigheter medlemmarna i Livets Ord lever”, så skrattar jag gott. Jag har varit fysiklärare i många år på Livets Ords Gymnasium, men är nu pensionär. Ofta påstås när det gäller sekter att medlemmarna kontrolleras med järnhand. Under mina nästan 20 år som lärare på Livets Ord har rektorn en enda gång lyssnat på mina lektioner (rektorer skall gå runt och lyssna på sina lärare enligt Skolverket). Jag har känt frihet att undervisa som jag vill och aldrig upplevt någon kontroll. Inte heller har någon kontrollerat mitt privatliv eller hur mycket tionde jag ger. Jag känner ingen medlem i Livets Ord som lever i de omständigheter Molander antyder.

Molander, som uttalar sig så onyanserat om vår skola, borde träffa några av våra gamla elever. De är läkare, lärare, jurister, ekonomer, piloter, fotografer, elektriker, kyltekniker eller studenter (jag räknar upp vad jag just nu kommer på). En del av våra elever har doktorerat. Själv undervisade jag i matematik på KTH innan jag kom till Livets Ords Gymnasium. Jag har också skrivit en universitetslärobok i kvantmekanik och speciell relativitetsteori. Vår tidigare kemilärare i många år (numera egen företagare) var, samtidigt som han undervisade på gymnasiet, adjungerad professor i kemi vid Ångströmlaboratoriet här i Uppsala. Vår förre rektor på gymnasiet är dubbeldoktor (statskunskap och teologi). Jag vågar påstå att medlemmarna i Livets Ord är som folk är mest. Visst finns det säkert en och annan knäppskalle, men det gör det antagligen på Svenska Dagbladet också. Att generellt kalla medlemmarna i Livets Ord för halvgalna slår snarare tillbaka på författaren till recensionen.

Att sedan medlemmarna tror att Jesus menade vad han sade och att det finns en allsmäktig Gud som skapat Universum och livet (när detta skedde, exakt hur det gick till, hur mycket av detta som skett genom naturlagar etc är oväsentligt – det kan vi diskutera över en kopp kaffe), är knappast konstigt om man kallar sig kristen. Det är en tro som bortåt två miljarder människor har (och då har jag inte räknat in ca en miljard muslimer). Att inte tro på en Skapare, om man är kristen, är synnerligen motsägelsefullt. Att vara ”kristen ateist” tycks idag vara det som ses som normalt. Men innerst inne vet människor att detta är en skvader. Filosofiprofessorn och ateisten Torbjörn Tännsjö säger om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”. Att så är fallet torde vara helt uppenbart för var och en som inte är förblindad av den politiska korrekthetens skygglappar.

Apropå ärkebiskopar, kommer man lätt att tänka på vad Hjalmar Söderberg så träffande skriver i Martin Bircks Ungdom:

Ni ser vart jag vill hän mina herrar: att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödigt besvär: att vara utan är alldeles för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att i gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.

Till och med en konsekvent ateist som Tännsjö inser att man inte både kan vara kristen och sedan förkasta i stort sett hela den kristna läran. Professor Tännsjö och bibeltroende kristna har samma sanningssyn, men har dragit olika slutsatser utifrån sina observationer av verkligheten. Båda förtjänar att respekteras. Huruvida Gud existerar, vem som är Gud om det nu finns en Gud etc, är frågor på vilka vetenskap och logik saknar svar. Tron står inte i motsats till vetenskapen och förnuftet, den kompletterar i stället förnuftet. Vetenskap kan inte ge oss moral och etik, eftersom vetenskap handlar om är medan moral handlar om bör, och ”är” aldrig kan bli ”bör” genom logiska manipulationer. Inget av detta tycks Molander vara medveten om i sin naiva ateism.

Att likt Molander idiotförklara alla som talar i tungor och att uttala sådana kränkande invektiv som han gör, är inte mindre än skamligt. Det talas så mycket idag om kränkning och hur lättkränkta människor är. Konstigt nog tycks det vara tillåtet att kränka kristna obegränsat, t o m i Svenska Dagbladet.

Självklart kan man kritisera och diskutera den kristna tron, precis som man måste kunna kritisera allt annat (homoadoptioner, islam, media i Sverige etc). Men att kränka, som Molander gör, är något helt annat. Jag vänder mig inte mot att han är negativ till Livets Ord. Det har han all rätt att vara. Det jag vänder mig mot är hans språkbruk. Det hör inte hemma i en anständig tidning.

Nästa recension handlade om Per Kornhalls (ständigt denne Vessla, jag menar Kornhall) bok Skapelsekonspirationen och kunde läsas den 26/5 2008. Recensent den här gången var Fredrik Sjöberg och rubriken löd "Intelligent kritik av kreationismen” (recensionen kan läsas här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/intelligent-kritik-av-kreationismen_1290495.svd).

Recensionen inleds på följande sätt:

Det sista jag hörde av Per Kornhall var ett vykort från Goa, Indien, avstämplat i januari 1981. Han kallade sig epikuré, var på väg bort, på jakt efter något, meningen kanske. Sedan var han försvunnen, åtminstone såvitt jag kunde se.

Recensenten och den författare som recenseras är alltså bekanta. När jag skrev till dåvarande kulturchefen på SvD och frågade om det var normalt att vänner recenserade varandra, fick jag ett irriterat svar med frågan ”anklagar du oss för jäv?”. Huruvida det rent juridiskt är jäv vet jag inte, men jag tror aldrig jag sett något liknande i en seriös recension och det förefaller mig synnerligen olämpligt att låta någon recensera en bok skriven av en bekant. Låt mig ge några ytterligare citat ur recensionen:

Att fakta i målet – det man verkligen påstår – inte har mera fog för sig än teorin om att jorden är platt spelar ingen roll. Och i Sverige är det fritt fram, också i skolorna.

”Skapelsekonspirationen” är en initierad skildring av dumhet och dogmatism, skriven av en god pedagog. Med återhållen vrede och ett stänk av det vemod som kommer av dyrköpta erfarenheter förklarar och vederlägger Kornhall sina forna trosfränders dimridåer.

Detta framstår, precis som Molanders ”recension”, knappast som en recension utan mer som att Kornhalls bok har triggat Sjöbergs eget kristendomsförakt och att denne nu ser ett tillfälle att vräka ur sig kränkande påståenden om kristna i allmänhet och bibeltroende kristna i synnerhet (ärligt talat, kan det finnas några andra kristna än de som tror på Bibeln?).

Inte ett ord av kritik eller tveksamhet här heller. Sjöberg köper hela boken med hull och hår. Det föraktfulla, aggressiva språket i recensionen avslöjar att även Sjöberg tillhör gruppen av militanta, religionshatande ateister. Att tro på ID (intelligent design) jämställs t ex med att tro att jorden är platt, vilket visar att Sjöberg överhuvudtaget inte förstått vad ID innebär. Han tycks lyckligt omedveten om att det finns många framstående fysiker som tycker sig se en Designer bakom Universum (Einstein var en av dem, men det finns många, många fler t ex nobelpristagaren i fysik 2006, George Smoot – personligen känner jag flera professorer i matematik och fysik som är troende). Jag kan f ö nämna att mina egna fysikstudier starkt bidrog till att jag blev troende. När jag under min tid i en forskargrupp i partikelfysik förstod hur fantastiskt välordnad den atomära världen är, framstod det för mig som allt mer osannolikt att Universum enbart skulle vara resultatet av slumpprocesser.

Kornhalls bok Skapelsekonspirationen handlar, som titeln antyder, om den eviga debatten mellan skapelse och evolution, och kritiserar framför allt Intelligent Design. Men detta är bara på ytan. Man behöver inte läsa många sidor för att inse att det egentliga målet med boken är att angripa Livets Ord, som Kornhall tycks hata över allt på jorden. Dvs även den här boken är en del av Kornhalls personliga vendetta mot Livets Ord.

Det är uppenbart att Sjöberg inte läst boken speciellt noga (vilket jag har). Den är full av fel och inte minst, felaktiga citat. Kornhall citerar t ex min hemsida på flera ställen. På sidan 73 i sin bok citerar han ur en diskussion på min hemsida, som handlar om mirakler, och låter detta bli min vetenskapssyn. På nästa sida skriver han, ”Han [dvs Renard] skriver vidare…” och så citerar han något från en helt annan avdelning på min hemsida. Dessa två citat har ingenting med varandra att göra och är hämtade ur helt olika sammanhang. Detta är omöjligt för läsaren att se, eftersom båda källorna anges som ”Renard 2007”. Normalt skulle en recensent slå ned på sådant, eftersom en bok som missbrukar citat på detta sätt tappar all trovärdighet.

Nu kan du givetvis säga att du inte tror på det jag skriver. I så fall finner du mer detaljer i en artikel på min hemsida (http://www.gluefox.com/skap/iddebatt/skapkonsp.shtm), där jag ger många fler exempel på grava fel i boken. Det där med citat är mycket lätt att kontrollera, det är bara att jämföra min hemsida med det Kornhall skriver (min hemsida hittas här: http://gluefox.com). Jag misstänker att du inte kommer att gå till någon av dessa länkar, men jag vill i alla fall ge dig chansen att ta reda på sanningen.

Att två sådana recensioner, av två böcker av samme författare, recenserats på ett så märkligt sätt, framstår som mer än en slump. Ingen av recensionerna har ett enda litet ”men” i recensionen, vilket bara det är ovanligt. Båda recensenterna använder ett fruktansvärt språk, som är klart kränkande mot stora kristna grupper, och som inte är vanligt när det gäller recensioner. Speciellt förvånande är att detta skett i Svenska Dagbladet. Man brukar tala om litteraturkritik. De två aktuella recensionerna gör att det kanske är dags att mynta ett nytt uttryck i sammanhanget – litteraturbeundran. Det tycks som både Fredrik Sjöberg och Joakim Molander snarare är litteraturbeundrare än litteraturkritiker. Kritiken lyser ju totalt med sin frånvaro. Men det kanske är det som kultur innebär nu för tiden.

Jag skulle förvänta mig en offentlig ursäkt till kristenheten i Sverige från tidningen, och från recensenterna (speciellt Molander). Men det förväntar jag mig egentligen inte. Det jag förväntar mig är i stället ett benhårt försvarande av dessa två recensioner (jag skulle givetvis bli glad om jag hade fel här). Och det är precis det jag menar med att SvD har förändrats. En ursäkt skulle visa att det handlade om ett olycksfall i arbetet. Ett benhårt försvarande bevisar att SvD faktiskt har förändrats, till det sämre. Vi har helt enkelt fått ytterligare en tidning som rättat in sig i det politiskt korrekta ledet. Något som tyvärr kommer att vara till skada för vårt land. Om alla tidningar bara säger det som är politiskt korrekt, och aldrig ger utrymme för verkligt annorlunda åsikter, upphör demokratin att fungera. Den blir en skendemokrati, där media i princip bestämmer vad Sveriges medborgare skall tycka. Även om SvD pläderar för en borgerlig regering och Aftonbladet för en rödgrön röra, står de två blocken så nära varandra att det är precis som jag säger. Skillnaderna mellan de åsikter, som olika svenska media idag företräder, är rent kosmetiska. I en verklig demokrati respekterar man människor med diametralt andra åsikter. De två recensioner jag talar om ovan uttrycker i stället ett djupt förakt för människor, vars åsikter man inte själv delar.

Det ser mörkt ut för Sverige som demokrati.

Med sorgesamma hälsningar

Krister Renard
Uppsala

Lite Nyheter från Mellanöstern

1. Medan media har haft det ena reportaget efter det andra om hur de stackars gazaborna lider och svälter under Israels förödande blockad, har Gaza fått sitt första shoppingcenter. Det öppnades i mitten av juli 2010. Här några bilder.



Visst påminner bilderna om bilder vi sett från Auschwitz (media liknar då och då Gaza med ett koncentrationsläger)?

Samtidigt låter Hamas ett antal gazabor bo i tält för att ha något att visa upp för lättlurade västerländska, israelhatande journalister.

När jag ser bilderna ovan gråter jag nästan. Jag ser framför mig hur det skulle kunna vara i Gaza. Om palestinierna och araberna kunde acceptera Israels existens, skulle detta gagna hela arabvärlden. Palestinierna kunde vara ett av Mellanösterns mest välmående folk. Palestinier är ett mycket duktigt folk, vilket visas av många palestinska invandrare i Europa och USA. Om de kunde övervinna sitt hat mot Israel, skulle hela situationen kunna förändras. Tyvärr gör det muslimska prästerskapet detta nästan omöjligt, eftersom de fungerar som hatets och ondskans apostlar. Antagligen måste islam först tappa sitt inflytande innan vi kan få en verklig fred mellan judar och araber, som egentligen är brödrafolk. Islam har, enligt min mening, en mycket stor skuld till konflikten. Islam är en krigsreligion och inte en fredsreligion. Det är bara att titta på hur islam har utbretts. I stort sett enbart genom krig och våld och tvång.

(läs mer om detta shoppingcenter här: http://www.tomgrossmedia.com/mideastdispatches/archives/001127.html)

2. Stora delar av arabvärlden uttrycker sympati för Hitler och hans antisemitism (samtidigt som de förnekar Förintelsen – var det någon som sade att ondskan är korkad?). Hitlers Mein Kampf är fortfarande en bestseller i muslimska länder. Fast innebörden av bestseller är inte riktigt samma som i Sverige – majoriteten av befolkningen i arabvärlden är analfabeter. Detta är desto mer skrämmande. Man brukar säga att intolerans och rasism frodas bland lågutbildade människor. I de muslimska världen är det endast de högutbildade som kan läsa. Det måste alltså vara högutbildade som läser Mein Kamp och nickar instämmande.

Nu finns det, vilket är hoppingivande, också debatt i arabvärlden (även om den hör till undantagen). I den saudiska tidningen Al-Watan (8/7 2010) kritiserade kolumnisten Iman Al Quwaifli den sympati för Hitler som förekommer i arabvärlden. Bl a kritiserar hon det i arabvärlden så vanliga påståendet att det är segrarna som skriver historien och att det är segrarmakterna i Andra Världskriget som ”hittade på myten om Förintelsen” (ivrigt påhejade av sionisterna).

Men om det nu var segrarmakterna som hittade på Förintelsen hade det funnits miljoner tyskar som vetat att så var fallet. Varför finns det inte en enda framstående tysk eller österriskisk författare, kulturpersonlighet, politiker etc som förnekat Förintelsen? Tvärtom så har Tyskland betalat hundratals miljarder mark i skadestånd till överlevande från Förintelsen. Det är uppenbart att tyska folket är medvetna om sin skuld och har velat gottgöra den. Om Förintelsen inte ägt rum hade det funnits hundratals organisationer i Tyskland som hade arbetat på att rentvå landet från den falska anklagelsen om Förintelsen. Dessutom hade inte alla Förintelseförnekare varit antisemiter (som är fallet nu). Då hade man inte förnekat Förintelsen på grund av att man hatar judar, utan på grund av kärlek till sanningen.

Iman Al Quwaifli skriver bl a:

De som använder ”Historien skrivs av segrarna” som slogan, bryr sig inte om att finna ut sanningen om Hitler.

Glorifieringen av nazismen och förkastandet av ”segrarnas historieskrivning” leder till att man förkastar verkligheten och till en ideologi av fientlighet mot Väst.

3. För några dagar sedan avsköts några raketer mot Israel. Svenska Dagbladet hade följande artikel på sin hemsida:

Israelisk attack mot Gaza
Publicerad: 1 augusti 2010, 08.11. Senast ändrad: 1 augusti 2010, 11.32
Israeliskt flyg bombade på söndagen södra Gaza och området med tunnlar där smuggeltrafiken från Egypten genomförs. Det israeliska anfallet följde på den granatattack som utfördes på lördagen, då en granat avlossades från Gaza mot israeliskt territorium. Den slog ned nära staden Sderot.

För det första ser vi här det typiska med nästan alla svenska media. Till och med Världen idag hade ungefär samma artikel, till min förvåning. Orsaken är att nyheterna från Mellanöstern numera är vinklade redan när de kommer från TT eller Reuters (båda dessa ”nyhetsbyråer” är extremt israelfientliga). Undrar om tidningar för betala extra för denna tjänst? Och vad står det på fakturorna? ”Politiskt korrekta, redan förvinklade nyheter från Mellanöstern: 125 000 kr.” Att den israelvänliga Världen idag missat, beror antagligen på tidsbrist. Man tar helt enkelt nyhetstelegrammen och lägger in i tidningen, precis som de är.

Var är då felet med artikeln? Jo först skjuter palestinierna granater och raketer mot Israel. Sedan svarar Israel med vedergällning. Nyheten blir då ”Israel angriper Gaza”. Sedan nämner man i texten att palestinierna, innan den israeliska attacken, hade avlossat en granat mot Sderot (i det här fallet) och att Israel sedan besvarade denna attack. Problemet är att många människor bara läser rubrikerna och det enda de minns är ”Israelisk attack mot Gaza”, dvs att än en gång har de onda judarna attackerat de oskyldiga palestinierna. Och det är antagligen precis detta som media vill. Manipulation kan ske genom att man lägger upp rapporteringen på ett visst sätt, genom vilka ord man använder och vad man utelämnar. Dvs, man kan inte direkt anklagas för att ljuga, men ändå får man igenom sin antiisraeliska propaganda. Det är rätt fascinerande. Ungefär som att man skulle ha en rubrik ”Polis attackerar 55-åring” och sedan i texten kan man i liten stil läsa att 55-åringen hade mördat tio barn och höll på att mörda ytterligare ett barn, när en polis stoppade honom med ett batongslag. Det blir omvända världen. Bovarna blir offren och offren blir de onda, som vi måste skydda oss från.

Man skriver också att granaten slog ned i närheten av Sderot. Ofta påpekar journalisterna att det är sällan någon skadas av de palestinska raketerna/granaterna (dvs Israel borde strunta i dem). Och man undviker så långt det går att nämna israeliska offer. Speciellt undviker man att ge de israliska offren ett ansikte. De blir bara anonyma siffror, medan när det gäller palestinska offer så berättar man om deras ålder, bakgrund, framtidsplaner, vilka drömmar de hade etc (Cecilia Uddén i P1 är expert på detta).

Även om de palestinska raketerna inte skördat så många offer (vilket inte beror på bristande vilja från palestinsk sida) lever invånarna i Sderot och en del andra städer i ständig skräck (speciellt innan Gazakriget när raketerna haglade över Israel). Många israeliska barn har blivit traumatiserade av detta.

Jag vet inte riktigt vilken attack nyheterna ovan avser. På IDF:s (Israel Defence Forces) hemsida rapporteras bara en enda palestinsk attack (det handlade alltså inte om en israelisk attack utan en palestinsk attack) den 1/8. Det borde rimligen vara den händelse man talar om ovan, eftersom IDF skriver att som svar på den palestinska attacken angrep israeliskt flyg några Hamaskontrollerade tunnlar i södra Gaza. Enligt IDF handlade det inte om en granat utan om en Qassamraket. Den träffade kommunalhuset i Sha’ar HaNegev och åstadkom stor materiell förstörelse (något som alltså TT eller Reuters inte nämner — och jag tror betydligt mer på IDF än på de notoriskt vinklade TT och Reuters). IDF skriver också att 110 raketer och granater har avfyrats mot israeliskt territorium sedan början av 2010 och över 400 sedan Gazakriget avslutades för ett och ett halvt år sedan. Undrar hur Sverige och omvärlden skulle reagera om Norge hade avskjutit 110 raketer mot Sverige under 2010. Hade hela världen då ställt sig på Norges sida?

För någon tid sedan utrymde Israel en olaglig beduinbosättning i Negevöknen. Beduinerna hade erbjudits att hyra området mycket billigt, men vägrade betala. Man vägrade också att betala skatt. Långsamt infiltrerades bosättningen av fler och fler beduiner och så småningom började man ockupera statligt ägd mark (vilket givetvis är olagligt – även i Sverige). Det är stora problem med beduinerna som blir fler och fler och kräver stora landområden. Israel har byggt 13 nya byar och städer för beduiner. Man har avsatt stora summor pengar för beduinerna och man erbjuder förmåner för de beduiner som flyttar till permanenta byar. Det är inte bara Israel som har den här typen av problem. Sverige har haft stora problem med att behandla samerna på ett rättvist sätt. Och då hör till saken att vi i Norrland har enorma arealer, där samerna kan leva som de vill. I Israel är det oerhört ont om utrymme (hela landet är ungefär lika stort som Småland). I den brittiska, israelfientliga tidningen The Guardian kallade man den 28/7 2010 utrymningen av beduinerna för ”etnisk rensning”. I så fall har nog många länder, inklusive Storbritannien, sysslat med etnisk rensning. Detta gäller också Sverige om vi tänker på samerna. Beträffande Storbrittanien så har engelsmännen direkt eller indirekt orsakat flera miljoner irländares död under de senaste 300 åren. Det är rätt intressant att när Israel försvarar sig, utrymmer olagliga bosättningar etc, då är detta brott mot mänskligheten, medan när andra länder gör exakt samma sak, ja då handlar det om helt legala handlingar. Detta käre läsare kan inte förklaras med antisionism. Det är antisemitism och inget annat.

Någon sade en gång: En stor författare säger sanningen genom att ljuga, medan en journalist ljuger genom att säga sanningen. En roman skriven av en framstående författare kan förmedla stora sanningar genom en påhittad story (dvs genom att ljuga). Samtidigt kan en journalist förmedla lögner genom att säga sanningar, men där man utelämnar vissa saker, använder ord som skapar de rätta känslorna hos läsaren, och kastar om ordningen på det som skett så att läsaren får en helt annan bild av orsak och verkan (en bild som inte stämmer med verkligheten men som stämmer med journalistens ideologiska världsbild). Alltför många journalister borde skämmas. Men förmodligen har de inte förmågan att göra det.

Jag kan rekommendera läsaren att jämföra det som skrivs i svenska media med de uppgifter som ges på IDF:s hemsida. Här redovisas varje israelisk aktion och varje attack mot Israel (länk finns på min hemsida i länksamlingen).

4. En hög företrädare för Hizbollah i Södra Libanon, Nabil Qaouq, har nyligen sagt i Al-alam TV (26/8 2010) att ”Motståndsrörelsen [dvs Hizbollah] använder denna period för att träna och stärka sin kapacitet och förbereder sig för den Stora Konfrontationen [när Israel skall utplånas]". Hizbollah borde nog inte kalla sig för ”motståndsrörelse” utan för ”angreppsrörelse” eller ”förintelserörelse”, eftersom deras mål är att angripa Israel och sedan utplåna det judiska folket. Israel utgör inget hot mot Hizbollah så länge som Hizbollah inte angriper Israel. Hiazbollah däremot kommer att angripa Israel så fort tillfälle ges, oavsett hur Israel agerar.

Det är märkligt hur Hizbollah och Hamas kan få ett så massivt stöd av Sveriges intellektuella (ibland kallad kultureliten – i mina mörka stunder brukar jag kalla denna sorgliga skara människor för ”kulturdräggen”). Men det kanske inte är så konstigt. Politisk korrekthet verkar till ytterlighet fördummande på människor.

5. En liten pikant detalj från den muslimska världen. Just nu pågår en upphettad diskussion i Saudiarabien över en fatwa som tillåter diandet av vuxna. Nej, du ser inte fel. Du läser helt rätt, ”diandet av vuxna”. Sheikh ’Abd Al-Muhsin Al-’Obikan, som är rådgivare till den saudiske justitieministern, utfärdade nyligen en fatwa som tillåter vuxna att dia. Motiveringen till fatwan är att tillåta en man och en kvinna, som inte är släkt, att vara ensamma tillsammans, vilket enligt islam är förbjudet. Genom diandet (men tänk om det inte finns någon mjölk!) skapas en slags släktskap och på så sätt kan man kringgå islams lag. På liknande sätt tillåts äktenskap för en dag. Det är sätt att kringgå islams förbud mot prostitution. Man är gift i några timmar och sedan blir det skilsmässa och man går hem till sin fru eller till sin ensamhet. Praktiskt eller hur?!

6. På Iqraa TV (Saudiarabien) kunde man den 20/5 2010 se en debatt som handlade om giftermål med unga flickor. Den saudiske familjeexperten Ghazi Al-Shimare sade där, ”En flicka på 6 och 7 år är för ung för att gifta sig, men vid 12 kan en flicka vara redo”. Han säger också, ”Profeten Muhammed gifte sig med Aisha när hon var sex år gammal, men han hade sex med henne först när hon var nio [Wov, tänk att han väntade så länge]”.

Ett utdrag ur programmet kan ses här (http://www.memritv.org/clip/en/0/0/0/0/0/0/2545.htm).


7. För att förstå svårigheten att hitta en fredlig lösning till konflikten i Mellanöstern kan vi ta del av ett utdrag ur Al-Nas TV (Egypten) den 11/7 2010 (hittas här: http://www.memritv.org/clip/en/2556). Programmet visar en predikan eller föreläsning av den egyptiske prästen Hussam Fawzi Jabar. Bl a säger denne ”Hitler hade rätt när han gjorde vad han gjorde mot judarna”. Jag ber dig som läser detta att verkligen titta på det här TV-klippet. Det är så ofattbart korkat att man inte kan tro det om man inte får se det med egna ögon. Idioten (ursäkta mig, men jag kan inte finna något annat sätt att karakterisera denne präst) säger också att i Indien så steriliseras alla muslimska män för att hindra islam att sprida sig. Det tycks som att islams prästerskap inte har så värst mycket respekt för sanningen. Förmågan till självkritik och självironi tycks dessutom vara noll i muslimvärlden. Där skyller man allt på andra och anser sig inte ha någon skuld själv till sin egen situation utan man är det ständiga offret. På så sätt kommer man aldrig att kunna förändras.

Fawzi Jabar säger om Hitler:

En av de mest fantastiska saker jag läst är att Hitler sade, ”Jag kunde ha utrotat alla judarna i världen, men jag lämnade några av dem, så att ni skulle förstå varför jag gjorde detta mot dem.” Hitler gjorde rätt att säga det han sade och att göra det han gjorde med judarna.

Jag har aldrig sett detta citat av Hitler och antagligen är det inte korrekt (vilket nog inte spelar någon roll för Fawzi Jabar). Dessutom kunde inte Hitler ha utrotat alla judarna i världen, även om han hade velat.

Här erkänner alltså denne representant för Djävulen (vem annars skulle han representera) Förintelsen och tycker att Hitler gjorde rätt. Nu kanske någon menar att denne präst är extrem och inte representativ. Men han har fått tala fritt i egyptisk TV utan att avbrytas. Detta visar att hans åsikter inte är speciellt extrema eller ovanliga i Egypten. Det ser mörkt ut för freden.

8. Apropå Ships to Gaza klagar nu en representant för Gazas hälsovårdsministerium, Mounir Al-Boursh, på att mycket av den medicinska utrustning som kom med fartygen är oanvändbar (läs mer på MEMRI: http://www.memri.org/report/en/0/0/0/0/0/0/4476.htm). Reportaget är hämtat från Al-Jazeera TV (20/7 2010). När det gäller mediciner så fanns det t ex med Tamiflu (mot svininfluensan) för flera miljoner dollar. Men svininfluensan är över och vissa länder gör sig av med sina lager (och skickar det till Gaza). Al-Boursh säger bl a ”Ett visst land sände flera lastbilslass med mediciner tillsammans med en officiell delegation, men alla dessa mediciner hade passerat sista användningsdatum.” Han nämner att vissa mediciner gick ut för flera år sedan. Reportern säger, ”Medan de väntar på mediciner som de verkligen behöver är arbetare sysselsatta med lasta dessa mediciner (från Ships to Gaza) för transport till soptippen, snarare än till sjukhus.”

Henning Mankell som tjänat oerhörda summor på sina böcker, kanske kunde använda sina pengar till att köpa användbara mediciner. Men det var ju inte det Ships to Gaza gick ut på. Målet var att skapa hat mot Israel. Och det lyckades man uppenbarligen med. En sak är säker, Ships to Gaza gick inte det godas ärenden, utan de ondas. Det var inte skepp lastade med mat, utan med hat!

Jag får åter rekommendera läsaren att själv följa med på MEMRI, Honest Report och IDF:s hemsida. Länkar finns i länksamlingen på min hemsida och i tidigare bloggar. Jag kommer fortsättningsvis endast i undantagsfall att skriva artiklar av den här typen, där jag ger en översikt av vad arabiska media säger.