Givmilda indianer och godhetsmani

För många år sedan läste jag om en indianstam i Nordamerika, som mycket högt värderade dygden givmildhet. Att ge fina gåvor till andra familjer gav hög status inom stammen. Problemet var att det hela, sakta men säkert, urartade och eskalerade bortom all kontroll. Om man fick en fin gåva var man tvungen att ge en ännu finare gåva tillbaka, annars förlorade man ansiktet. Att mottaga en fin gåva blev till en tung belastning, eftersom man var tvungen att överträffa gåvan. Det hela slutade med att människor hamnade i ekonomisk misär, blev ovänner och även begick våldsdåd på grund av den onda cirkel man hamnat i.

Och så kan det gå. Även de finaste dygder kan bli en belastning och något negativt som håller människor fångna i ett tvångsmässigt beteende.

Vart vill jag då komma med denna sedelärande berättelse? Jaa, mina trognaste läsare har säkert redan anat vartåt det barkar.

Givmildhet är som sagt en positiv egenskap. En dygd. På samma sätt är godhet någonting positivt och fint. Att vara god är eftersträvansvärt och världen skulle sannerligen behöva fler goda människor. Men allt är inte godhet som glimmar. Precis som att givmildhet kan bli mekanisk och manisk och tvångsmässig så kan också godhet bli det. Och det är precis där vi idag har hamnat i Sverige och i många andra Västländer.

Människor, och speciellt svenskar, överbjuder just nu varandra i godhet. Men inte i verklig godhet utan i verbal godhet, som inte förpliktigar till någon personlig uppoffring. Varje politikertal och debattinlägg tycks vara en deltävling i Världsmästerskapen i godhet. Man tävlar om vem som är godast. Vem som säger de finaste sakerna. Politiker och proffstyckare och andra konkurrerar om att stapla vackra honnörsord och floskler på varandra i långa godhetstirader. Just nu leder nog Centerpartiets Annie Lööf tävlingen, men Miljöpartiets olika talesmän spurtar på upploppet och har segervittring. Att uttala alla dessa vackra ord ger tydligen en stor fysisk njutning och när en del av Godhetens företrädare staccatomässigt sprutar fram alla de vackra orden tror man nästan att de skall få orgasm (en nyupptäckt form av sexuell njutning – gorgasm kallad).

Godheten eskalerar och man försöker hitta nya sätt att uttrycka sin oändliga godhet på. Sätt som ingen annan kommit på (ännu). Illegala invandrare döps till papperslösa invandrare eller papperslösa nysvenskar, medan de i själva verket, enligt alla objektiva definitioner, är lagbrytare, som inte accepterar svensk lag, vilket bara det visar att de inte bör få stanna här. Poliserna som försöker hitta de illegala invandrarna och förpassa dem ut ur vårt land, vilket är polisernas jobb, framställs av Godhetskören som onda, rasistiska monster. Och Godhetskören vet inte hur väl de vill de illegala invandrarna. Numera har de även rätt att gå på gymnasiet. De får tillgång till alltmer sjukvård och då inte bara akutsjukvård, som det handlade om i början. Och det blir bara värre och värre. Det senaste jag läste var någon som föreslog att de ”papperslösa invandrarna” (dvs de illegala invandrarna) även skulle få rösträtt i Sverige, för att känna sig mer delaktiga. Varför inte låta turister som befinner sig i Sverige under ett val också få rösta i vårt land?!

Man undrar vad nästa steg i godhetsmästerskapen kommer att innebära. Att illegala invandrare får rätt till studielån och gratis högskolestudier? Att de får bli poliser och höga militärer? Att man måste vara illegal invandrare för att vara valbar i Riksdagsvalet eller för att kunna bli Statsminister i Sverige? Problemet med tvångsmässiga beteenden är att det är mycket svårt att bryta eskaleringen. Maniska beteenden fortsätter ofta att eskalera tills katastrofen kommer.

Missförstå mig inte. Jag är medveten om att det finns invandrare som har ett starkt och verkligt skyddsbehov, och där migrationsverk och -domstol har fattat felaktiga beslut, som äventyrar deras liv. Det tycks som att man gärna utvisar kristna, f d muslimer, till sina hemländer där de löper risk att dödas (enligt islams heliga skrifter skall den som lämnar islam dödas – det finns inget undantag från detta och den absoluta majoriteten av alla muslimer i världen, och speciellt då i de aktuella muslimländerna, är överens om detta). ”Jaa, vad skulle han byta religion för. Han får ju faktiskt skylla sig själv”, säger Godhetskören, som ju anser sig vara de enda rätta uttolkarna av fri- och rättigheter, inklusive religionsfrihet.

De tolkar i Afghanistan, som arbetat för den svenska truppen där, borde enligt min mening få asyl i vårt land (tillsammans med sina familjer). De har ju vågat sina liv för att hjälpa våra soldater. Om, eller snarare när (det är ju bara en tidsfråga efter att USA lämnat området – om de nu gör det), islamisterna får total kontroll över Afghanistan, så kommer dessa tolkar garanterat att dödas, eftersom de, på grund av sitt samarbete med främmande trupp, betraktas som förrädare mot islam.

Jag anser dock att den absoluta merparten av de illegala invandrarna skall utvisas. Berörda instanser har konstaterat att de inte uppfyller de krav som vi ställer på en verklig flykting. Och land skall med lag byggas, dvs vi måste acceptera vad migrationsdomstolen kommer fram till utifrån den lagstiftning vi har. Samtidigt finns det som sagt ömmande fall, där även jag skulle kunna tänka mig att gömma undan människor. Men de är undantag och inte regel. Och när det gäller de illegala invandrare, inkluderande s k ensamkommande flyktingbarn, som begår grova brott, som rån, våldtäkter etc, så skall dessa skoningslöst utvisas till 100 procent!!! Det är vi skyldiga de skötsamma invandrarna! För övrigt anser jag att även de invandrare som fått PUT, dvs permanent uppehållstillstånd, utan undantag skall förlora rätten att bosätta sig i Sverige om de begår grova brott.

Den maniska, tvångsmässiga ”godhet” som breder ut sig i det allmänna mediebruset är i själva verket ingen godhet alls i ordets verkliga bemärkelse. Precis som att givmildheten hos den indianstam jag inledningsvis talade om inte var någon verklig givmildhet. När drivkraften bakom dygder är vinna status och beundran, ja då handlar det inte längre om dygder, utan om egoism, eventuellt uppblandad med feghet och en vilja att behaga! Se på mig, se hur god jag är! Jesus säger att den verkliga godheten sker i det fördolda! Den söker inte sitt.

Sann godhet ser till helheten och inte till isolerade delar av denna. Sann godhet drivs inte av viljan att bli accepterad och beundrad och få status. Sann godhet drivs av kärlek till människor. Sann godhet handlar om att hjälpa rätt människor, på rätt sätt, så effektivt som möjligt. Och sann godhet innebär också att behandla den infödda svenska befolkningen på ett rättfärdigt sätt. Inte att förråda dem och bättre behandla främlingar än svenskar. Våra politikers uppgift är att prioritera svenska folket bästa framför alla andra folks bästa (vilket inte på något sätt utesluter att vi kan hjälpa andra). Och de politiker som inte prioriterar svenska folket (de etniska svenskarna) framför andra folk, inkluderande de flyktingar som kommer hit, är inget annat än usla landsförrädare som förråder sitt eget land och sitt eget folk.

Du som är kristen kanske tycker att jag är en dålig kristen som skriver det jag skriver ovan (jag är säkert en dålig kristen, jag skulle verkligen önska att jag vore en mycket bättre människa i många avseenden). Låt mig då citera Paulus:

Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott (1 Tim 5:8).

Paulus säger således att vi i första hand är kallade att ta hand om våra närmaste (och som framgår så formulerar han sig synnerligen skarpt). Detta utesluter inte på något sätt att vi också tar hand om andra. Det är vår kristna kallelse. Men kallelsen att hjälpa lidande människor innebär inte en kallelse att förstöra vårt eget land (då kan vi inte hjälpa någon). Inte heller innebär det att behandla främlingar bättre än etniska svenskar.

Att ta in hundratusentals människor i välfärdssystemet, vilka inte på något sätt bidragit ekonomiskt till detta system, kommer att på sikt menligt påverka sjukvård och pension etc för etniska svenskar. Vi har en begränsad summa pengar tillgänglig och ju fler som skall dela på denna summa, desto mindre blir det till var och en. Det är så självklart att endast en idiot skulle kunna tro något annat. Och det finns ju knappast någon (ens Miljöpartiet) som påstår att vi har obegränsat med pengar.

Den svensk, som har arbetat hela sitt liv och betalat in skatt till systemet, har ett avtal med Staten om att få en viss pension och en viss välfärd. Genom att ta in massor av människor i systemet, som inte bidragit ekonomiskt, och därmed sänka välfärden för de som betalat den, bryter Staten detta avtal. Och det har Staten inte rätt att göra med mindre än att man frågar svenska folket, ”Accepterar du att få din pension minskad med 30 % på grund av att flera personer vill vara med och dela på det du och din arbetsgivare betalat in (det senare är en del av lönen)? Accepterar du att få betydligt sämre sjukvård genom att vi låter människor som kommer utifrån, och som inte betalat något, få del av resurserna?” Detta måste politikerna uttryckligen fråga svenska folket i t ex en folkomröstning (och då också ärligt redovisa de ekonomiska konsekvenserna av att ta emot mängder av analfabeter eller människor med mycket låg utbildning i vårt land). Med tanke på hur mycket det sparas inom t ex sjukvården (på senare tid har olika grupper inom sjukvården demonstrerat mot att besparingarna utsätter patienterna för stora risker) är det självklart att rätten till sjukvård för illegala invandrare menligt måste påverka sjukvården för etniska svenskar (som betalar systemet).

Som jag skrivit ovan och på andra ställen så menar jag att våra politiker inte har mandat att förändra Sverige så drastiskt som vår nuvarande invandringspolitik kommer att göra. Svenska folket har aldrig gett dem lov till detta och vid så genomgripande förändringar måste man anordna en folkomröstning. Då kontrar givetvis vän av ordningen och säger, "Ja men genom riksdagsvalen så har svenska folket tillfrågats om sin vilja, så det behövs ingen folkomröstning. De har haft möjlighet att säga sitt." Jag underkänner detta resonemang. För det första har det tidigare inte funnits något parti som varit uttryckligen kritiskt mot invandringspolitiken. Dvs människor som velat ha en ändring i denna politik har inte haft något alternativ att rösta på. Plus att de hjärntvättats av journalister och kulturelit (dvs kulturdrägg) till att tro att allt står rätt till och att invandringen till Sverige enbart är av godo, ja rena "kassakon" Demokratin bygger emellertid på att media redovisar alla aspekter på ett korrekt sätt för att medborgarna skall veta hur de skall rösta. Och detta har media inte gjort (annat än undantagsvis). Nu har vi till slut fått ett parti som är kritiskt mot Sveriges nuvarande invandringspolitik, SD, dvs ett alternativ. Men då gör media och alltför många politiker i de andra partierna allt för att marginalisera detta parti. Man drar sig inte heller för vilka knep som helst för att få bort SD ur Riksdagen. Det finns till och med debattörer som menat att SD borde förbjudas. Allt detta talar för sig självt. Godhetskören vill inte ha några alternativ. Godhetskören är inga demokrater. De är i själva verket hårdföra fanatiker som vill påtvinga svenska folket sina åsikter.

Om man verkligen vill vara god då skall man hjälpa rätt människor på rätt plats. De som nu släpps in i vårt land har i allmänhet kunnat skrapa ihop ca 100 000 kr/person för att ta sig hit (det är ett odiskutabelt faktum). Det är ju en fabulös summa i de länder de kommer ifrån. Ja många svenskar skulle ha svårt att skrapa ihop så mycket pengar. Dessa invandrare kostar svenska skattebetalare tusentals kronor om dagen de första åren de befinner sig i vårt land, och sedan får vi försörja många av dem för resten av deras liv. Genom att hjälpa dem på plats eller i närområdet, där de kanske kostar 40 kr/dygn eller ännu mindre, skulle vi kunna hjälpa många, många gånger fler människor. Och då skulle vi också hjälpa dem som har störst hjälpbehov, dvs de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit. Dessutom skulle detta lokalt ge arbete åt många människor.

De ekonomiska aspekterna är emellertid de minst viktiga. När ett så litet land som Sverige tar emot så många invandrare från en så främmande (och negativ) kultur som den muslimska, så kommer detta på sikt att få katastrofala följdverkningar för vårt land. I värsta fall inbördeskrig men under alla förhållande kommer Sverige att förvandlas till något som jag tror få svenskar vill ha, om de visste vad som väntar runt hörnet (Detta diskuterar jag i många andra artiklar, t ex här).

Finns det då något som skulle kunna bryta den tvångsmässiga godhetsmanin? Till detta krävs att någon vågar säga ifrån, dvs det krävs mod. Stort mod. Och kärlek till Sanningen! Nyligen råkade vår migrationsminister, Tobias Billström, trampa i klaveret när han talade om ”papperslösa invandrare”. I en intervju i DN råkade han nämligen säga:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Det är ju inte speciellt svårt att förstå vad han menar. De flesta som gömmer undan illegala flyktingar är således, enligt Billström, inte etniska svenskar utan andra flyktingar. Dessa flyktingar, som redan har PUT eller är svenska medborgare gömmer alltså undan sina landsmän. Rent faktamässigt har säkert Billström rätt och det har ingen förnekat. Men, han använde de förbjudna orden ”blond och blåögd”. Kanske lite onödigt, men i sak har han i alla fall rätt och jag tycker stormen kring honom är en storm i ett vattenglas. Men ack så typiskt Sverige.

Reinfeldt, har i den politiska korrekthetens namn, läxat upp Billström för det han sade, och frågan är om inte Billström snart kommer att tvingas avgå. Reinfeldt själv har ju flera gånger sagt fel saker, bl a så talade han i ett sammanhang om etniska svenskar, vilket enligt Godhetskören inte existerar. Dessa är helt enkelt bortdefinierade. Reinfeldt fick givetvis göra en pudel och även Billström har nu bett om förlåtelse.

Man undrar vad Billström (och Reinfeldt) innerst inne tycker om dagens svenska invandringspolitik. De är ju inga dumskallar och nog måste de förstå att den är en katastrof för vårt land. Under den moderata partistämman 2009 sade Billström i sitt tal:

Om det är okej att gå under jorden, strunta i lagar och regler och själv bestämma fritt om man vill stanna i landet eller inte, ja då kan vi ställa in hela processen. För hur blir det annars? Ska den som döms för mord kunna strunta i sitt straff?

På grund av detta anklagades han för att jämföra illegala invandrare med mördare, vilket är fullständigt hjärndött. Vad Billström menar är givetvis följande, ”Att illegalt uppehålla sig i Sverige efter att man fått ett avvisningsbeslut innebär ett lagbrott. På samma sätt innebär mord, våldtäkt etc, etc lagbrott". Den fråga han ställer, ”Är det ok att bryta mot lagen och sedan strunta i konsekvenserna”, är fullständigt berättigad och innebär inte på något sätt en jämförelse mellan illegala invandrare och mördare. Man anar ju, utifrån vad som kommer fram när vissa politiker försäger sig, vad de innerst inne tycker. Jag misstänker att Billström (och kanske även Reinfeldt) i hemlighet har åsikter när det gäller invandringen som inte skiljer sig så där jättemycket från vad SD anser.

Så länge politikers och kulturpersoners feghet fortsätter, kommer godhetsfrenesin att fortsätta. Det enda som skulle kunna bryta den är modiga människor, som vågar stirra journalisterna i ögonen och säga att de tar inte tillbaka ett enda ord, eftersom det de säger är rätt och sant och riktigt! Tyvärr är det ont om sådana människor. Alla ligger lågt och låter journalister och Godhetskören bestämma vilka tankar som får tänkas och vilka åsikter som får uttryckas. Och så länge fegheten fortsätter så länge fortsätter Sverige vägen mot sin undergång som industrination, som välfärdsstat, som demokrati och som ett land där religions-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihet råder. Ja fortsätter mot sin undergång som Sverige.

Alltfler människor längtar efter någon som vågar säga ifrån. Det som oroar mig mest är att den som reser sig upp och vågar säga sanningar och får folk med sig, kanske kommer att visa sig vara en ny Hitler! Och det är ju precis det som är problemet med demokratin. Det demokratiska systemet tenderar att föra fram en viss typ av människor till makten. De som lovar mest, som mutar folket med låga skatter, som säger de rätta sakerna och som har en trevlig framtoning. Dvs manipulatörer. Sådana människor är dessvärre föga lämpade att leda ett land i kris (det är därför man oftast har samlingsregering i krigstider – en sådan är föga demokratisk). Franklin D Roosevelt, USA:s president före och under Andra Världskriget, sade vid ett tillfälle, ”Vissa i Europa vill avskaffa demokratin, eftersom den skapat ledare som är för svaga för att leda sitt land…” Detta gällde i hög grad Tyskland, som befann sig i djup kris efter Första Världskriget. Och det gäller Sverige och Europa idag.

Ju fler invandrare vi tar emot, desto mer förmåner dessa får i förhållande till etniska svenskar och ju fräckare vissa invandrargrupper blir (som muslimerna), desto mer nationalistiska kommer de etniska svenskarna att bli. Och ju mer de etniska svenskarna upplever sig illa behandlade av sina politiker, desto mer sluter de sig samman och vi får en grogrund för verkliga extremiströrelser.

När en stark ledare som Hitler uppstod i Tyskland, togs han emot med öppna armar av stora delar av tyska folket. Tyskarna var så totalt trötta på ynkliga, mesiga, pratande, icke-handlande, politiskt korrekta politiker, som bara käbblade och inget gjorde, medan Tyskland blev allt fattigare. Många var också livrädda för de allt större skarorna av aggressiva kommunister som hotade att ta över Tyskland och göra det till en stalinistisk diktatur. I valet mellan pest och kolera valde man Hitler (som man inledningsvis inte såg någon större risk med). Risken finns att svenska folket, besvikna på sina ynkliga politiker, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att välja just en stark ledare. En som inte står och stammar med mössan i handen när journalisterna ifrågasätter. När man tänker på vilket elände islam kommer att ställa till med i Sverige inom de närmaste 20-30 åren, inser man att alltfler svenskar kommer att längta efter en sådan ledare. Och när denne väl kommer, ja då kanske vi får ett Sverige som vi inte heller vill ha. Alltså skulle man önska att man inom demokratins ramar kunde komma till rätt med avigsidorna hos dagens invandringspolitik. Innan det är för sent. Frågan är om det är möjligt. Personligen är jag pessimist. Och det värsta är att jag häromdagen läste att pessimister lever längre än optimister, enligt nya vetenskapliga undersökningar. Så om det vill sig riktigt illa får jag själv uppleva eländet.

En avslutande fråga till dig som är med i Godhetskören: Är det verkligen maximal godhet att hjälpa så få som möjligt (för 2000-5000/dygn i Sverige i stället för 10-50 kr/dygn på plats) av de som dessutom har allra mest pengar i de länder de kommer från (som kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit)? Hur kan du som tycker jag är en hemsk person, på grund av vad jag skriver ovan, ha mage att kalla dig själv god och mig ond?! Är det godare att hjälpa några tusen (som kan skrapa ihop 100 000 kr) än att hjälpa flera miljoner (som inte har någonting)? Om ditt svar är ja, förklara då gärna varför. Tack! Jag ser med spänd förväntan fram emot att få detta förklarat för mig. Så jag också kan bli fullvärdig medlem i Godhetskören.

Pressetiska regler och deras efterlevnad

Häromdagen gjorde jag ett litet studiebesök på Pressombudsmannens (PO) hemsida. Där hittade jag en intressant avdelning som heter "Pressetiska regler”. Dessa regler är, som jag tolkar det, inte bindande för media men är avsedda att vägleda och ge stöd åt medias etiska hållning när det gäller vad som är lämpligt och olämpligt att publicera samt hur man skall förhålla sig till kritik och ge möjlighet för personer att bemöta påståenden i artiklar och program.

Jag har ju tidigare skrivit ett antal artiklar om medias och journalisters bristande objektivitet och notoriska vinkling när det gäller vissa kontroversiella frågor (Israel, kristen tro, intelligent design mm) och egentligen har jag väl inte så mycket mer att tillägga. Men att utgå från de pressetiska reglerna kan kanske tillföra något till diskussionen.

Det som föranledde mitt besök på PO:s hemsida var ett TT-telegram med anledning av att Livets Ords omskrivne pastor Ulf Ekman fr o m juni 2013 träder tillbaka som förstepastor. Jag återkommer strax till detta TT-telegram. Nedan kommenterar jag kortfattat några av de 17 paragrafer (anges med fetstil) som ingår i de pressetiska reglerna (vissa av paragraferna, som t ex handlar om personlig integritet och liknande, är i och för sig intressanta, men det jag diskuterar just nu är medias roll i demokratiprocessen – alltså har jag utelämnat en del paragrafer):

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Det finns inte mycket att säga om detta. Jag har svårt att tro att någon skulle vara av annan mening. Allmänhetens förtroende för media är synnerligen lågt, viket indikerar att medias innehåll alltför ofta vare sig är korrekt eller allsidigt. Mer om detta nedan.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Här finns mycket att säga. Kritiken mot nyhetskällorna lyser oftast med sin frånvaro i ämnen som hotar den politiskt korrekta konsensusen. Som jag nämnt i andra artiklar så är nyhetsbyråerna (TT, Reuters etc) idag inte längre objektiva rapportörer om vad som sker (och sedan överlåter eventuell vinkling åt media själva) utan i politiskt känsliga frågor så levereras nyheterna numera färdigvinklade (utifrån Godhetskörens preferenser) och klara för publikation (man undrar om media får betala extra för den tjänsten – eller de kanske rent av får betala extra för att få icke vinklade nyheter, ungefär som att det kan vara dyrare att köpa vinterdäck utan dubbar än med). Jag skulle kunna ta många, många exempel på det jag säger här och har också många sådana exempel på min hemsida och blogg (sök t ex på TT, Reuters etc). När det gäller Israel låter man uppenbara fiender till Israel uttala sig och tar då det som sägs som objektiva fakta som inte ifrågasätts, medan man skarpt kritiserar den som på något sätt visar förståelse för Israels situation och agerande. Samma sak när det gäller påståenden om t ex Livets Ord, där avhoppare gång på gång fått utrymme att säga precis vad som helst om Livets Ord (bara det är negativt) och det som sägs behöver inte på något sätt styrkas. Det är definitionsmässigt sant.

Medias objektivitet varierar givetvis. SVT och SR är antagligen ledande i bristande objektivitet, vilket säkert har i sin grund i den politiska hemvisten hos deras reportrar och chefer. Deras politiska preferenser ligger långt ifrån var svenska folket i gemen står. I en kommande artikel tänker jag titta lite närmare på detta. När det gäller tidningar så finns mycket stora brister hos alla de stora "drakarna" – Aftonbladet, DN, SvD och Expressen.

Aftonbladet leder nog tidningsligan beträffande att vinkla och filtrera artiklar (speciellt i ämnen som Israel och den kristna tron, plus att man på tidningen tycks hysa ett intensivt hat mot allt vad poliser heter). Sedan finns givetvis lysande undantag bland dessa tidningar, när man släpper igenom förvånansvärt politiskt inkorrekta artiklar. Ibland hittar man artiklar i SvD och DN (och enstaka gånger i Aftonbladet) som gör att man får nypa sig själv och fråga, "Kan detta verkligen vara sant? Vågar man publicera något sådant i Sverige?"

När man talar om trollen så... Precis när jag skriver detta fick jag ett mail innehållande en länk till en intressant artikel i DN. Där funderar en polsk litteraturlärare vid Stockholms Universitet över varför svenska studenter har alla svar men alltför sällan ställer meningsfulla frågor. Hans analys är mycket relevant och viktig.

Vissa av de större landsortstidningarna som Barometern (Kalmar) och Nerikes Allehanda (Örebro) har ofta en hyfsad objektivitetsnivå (även om man hittar stora brister i vissa ämnen, som t ex Israel och skapelse/evolution). När det gäller kristna tidningar är nivån blandad. Världen idag håller en hög sannings- och objektivitetsnivå och det är allmänt känt att den "smygläses" av många icke-kristna människor, som vill ha en mer mångsidig bild av vad som sker.

Med anledning av att pastor Ulf Ekman, som nämns ovan, lämnar sin tjänst på Livets Ord och nu planerar att ägna sig åt teologi, skriva böcker och vara resande predikant, kunde man den 3/3 2013 i DN, SvD etc läsa följande TT-telegram:

Ulf Ekman, förstepastor i Livets ord, lämnar sin tjänst i juni, meddelar församlingen i ett pressmeddelande.

Han var tidigare präst i Svenska kyrkan och grundade Livets ord 1983. Både han och församlingen har varit i blåsväder upprepade gånger genom åren. Bland annat har Livets ord kritiserats för att en av deras friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans.

Ekman efterträds av Joakim Lundqvist som varit pastor i församlingen sedan 1997.
TT

Det är så typiskt att man inte har mer att säga om Livets Ord och Ulf Ekman än att ”församlingen varit i blåsväder upprepade gånger” och att en av församlingens ”friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans”.

Den här typen av kommentarer har ingenting med nyheter att göra utan avser bara att smutskasta församlingen. Som beskrivning av Livets Ord och Ulf Ekman är den fullständigt meningslös och även innehållslös. Det låter snarare som en sammanfattning av Kristi Bruds ”församling” i Knutby (som definitivt inte har någonting med biblisk kristendom att göra). Vadå blåsväder? Blåsvädret har nog mest existerat i den journalistiska och teologiska ankdammen. Att människor fulla av hat sagt de mest fruktansvärda saker om Livets Ord, därtill uppmuntrade av media som gett dem en plattform för sitt hat, säger mer om media och om människans natur än det säger något om Livets Ord. Jag har själv varit medlem där i över 20 år och arbetat som gymnasielärare på församlingens gymnasieskola i ca 20 år. Så jag torde veta vad jag talar om. Och jag lovar på heder och samvete att i stort sett alla negativa påståenden om Livets Ord, som jag tagit del av i media, varit falska eller gravt missvisande (här kan läsaren ta del av ett brev som tar upp ett antal vanliga påståenden om Livets Ord – brevet skrevs av mig till Fri, en organisationer som arbetar mot sekter, men som också fått en hel del kritik för sina metoder). Det jag säger skall givetvis inte tolkas som att Livets Ord eller Ulf Ekman är utan fel. Svagheter finns överallt (även hos mig som skriver detta och hos dig som läser detta). Men det är en helt annan sak.

Påståendet att en kristen friskola inte skulle betona allas lika värde etc är fullständigt fnoskigt. Västvärldens människosyn är huvudsakligen baserad på den kristna människosynen såsom den förs fram i Bibeln, och ingen annan religion betonar på samma sätt alla människor lika värde. Om det är någon i skolsammanhang som borde kritiseras för sin människosyn så är det Skolverket och de politiker som är ansvariga för den svenska skolan (och även media) som lär våra elever att abort är kärlek och att barn är leksaker avsedda att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov (homoadoptioner, surrogatmödraskap, artificiella inseminationer av ensamstående mödrar) och att den som är av annan åsikt är en förkastlig människa.

Livets Ord är inte alls någon udda församling. Bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom) är alltid kontroversiell, eftersom det säger sådant som den onda människan inte vill höra. Men merparten av de kristna som tar sin tro på allvar hyser stor respekt för församlingen. Livets Ord lever inte ett isolerat sekteristiskt liv, som ibland påstås. Katolske ärkebiskopen Anders Arborelius har varit talare på Livets Ord. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit talare på Livets Ord. Ulf Ekman har predikat i Peterskyrkan i Rom (och på oräkneliga andra ställen). Snarare är det den avfälliga kristenheten i Sverige (t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte styrs av Jesu ord utan av vad som är politiskt korrekt för stunden) som befinner sig utanför huvudfåran. Många afrikanska, kristna samfund samarbetar t ex inte längre med Svenska Kyrkan, eftersom de inte betraktar denna som en kristen kyrka (att det sedan finns enskilda präster i Svenska Kyrkan, som har Jesus och inte Aftonbladet som Herre i sina liv, är en annan historia som jag inte har möjlighet att gå in på här).

TT-telegrammet visar klart vilka slags människor som arbetar på TT. En skam för allt vad journalism heter och ett stort hot mot demokratin! Att inte har mer att säga om Livets Ord än så är ynkedom. Man kunde t ex ha nämnt allt det välgörenhetsarbete som Livets Ord utfört och utför. T ex Indian Children där vi hjälper tusentals indiska barn med mat, skolgång etc. När det gäller den stora tsunamin 2004 så skickade Livets Ord flera läkarteam till det värst drabbade området. Jag saxar från min egen hemsida:

På nyårsafton (2004) begav sig ett team på åtta personer (bestående av läkare, sjuksköterskor och annan medicinsk personal) iväg från Livets Ord. Med sig hade de mediciner, koleravaccin och annan sjukvårdsutrustning. När de anlände till Bandar Aceh hade fortfarande inga internationella hjälpteam anlänt. Under kvällsmötet på nyårsafton samlade man på Livets Ord in en kollekt på drygt 500 000 kr och någon dag senare en kollekt på ca 200 000 kr. Pengar som gick till offren för flodvågskatastrofen. Sedan dess har ytterligare 3 sjukvårdsteam från Livets Ord åkt till Sumatra för att hjälpa till. Tack vare att Livets Ords team var där så tidigt, blev våra representanter intervjuade i radio och TV (och reportrarna var ovanligt nog fulla av respekt och sympati — man trodde nästan inte att det var sant — man får väl förmoda att detta trendbrott berodde på att reportrarna befann sig i ett slags chocktillstånd).

Kunde inte TT nämnt sådana saker?! När det gäller vår skola har vi producerat mängder av duktiga elever. I många årskurser så har samtliga nior varit behöriga för gymnasiet (till skillnad från de flesta vanliga skolor). Många av mina gamla elever från gymnasiet är idag färdiga läkare, jurister, lärare, teologer, civilingenjörer, kyltekniker, piloter etc, etc. Och även journalister, vilka förhoppningsvis har mer respekt för sanningen än de ynkliga lögnjournalister som arbetar på TT (man undrar hur de rekryterar sina journalister).

DN publicerade visserligen TT:s sorgliga telegram men kompletterade detta med en artikel om Ulf Ekman, som var riktigt bra. Heder åt DN! Någon sade (men var inte säker) att SvD också följt upp med en längre artikel. Jag har dock inte lyckats hitta denna på SvD:s nätupplaga, så vem vet. Generellt kan man säga att många media gömmer sig bakom TT när det gäller den här typen av vinklade nyheter. ”Men det är inte vårt fel. Det var TT.” Enligt den pressetiska regeln nr 2 så håller emellertid inte detta, eftersom denna regel säger att man skall vara kritisk mot nyhetskällorna.

Som Godhetskören ser det så är regel 2 helt överflödig. Det som är politiskt korrekt står ju över sanningen och behöver inte kontrolleras. Det är sant i kraft av att det är politiskt korrekt. Det är sannare än sanningen själv (”pravda” på ryska). Och det som inte är politiskt korrekt är ont och lögn (även om det skulle vara faktamässigt och objektivt sant). Och det som är ont har inget rätt att komma till tals. Punkt slut!

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Det finns inte så mycket att säga om, mer än att så ofta inte är fallet. Speciellt när det gäller kvällstidningar som ju lever på att sälja lösnummer. Till saken hör också att det är speciella journalister som är ansvariga för rubriker och löpsedlar. Dvs den journalist som skrivit artikeln sätter inte rubriken på den. Ibland stämmer därför rubriken inte alls med själva artikeln.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

När det gäller kontroversiella ämnen finns givetvis frestelsen att fotografera och använda bilder så att det gynnar det perspektiv man vill framhålla. Här är gränsen hårfin mellan vad som är acceptabelt och vad som är lögn och bedrägeri. Vad en bild t ex inte visar kan också vara bedrägeri.

Jag minns när SVT skulle göra en program om Södermalmskyrkan i Stockholm (som Godhetskören givetvis avskyr, eftersom man i denna församling tror att Jesus verkligen menade vad han sade – om Jesus nu aldrig menade vad han sade, varför sade han då inte vad han menade, kan man undra?). Man ville filma med kameran placerad nedanför och framför talarstolen där Bror Spetz (dåvarande pastorn) skulle stå när han predikade. Säkert planerade man också att använda ett extremt vidvinkelobjektiv (om jag nu tänker rätt). Kamerans placering plus objektivet skulle få Bror Spetz att torna upp sig över kameran som en veritabel jätte. Genom att kombinera detta med lämpliga ljudinställningar skulle man på så sätt få Bror Spetz att framstå som en grotesk och storhetsvansinnig galning. Det var väl tanken i alla fall. Nu var man i Södermalmskyrkan tillräckligt kunnig när det gäller kameror och liknande så man vägrade att ställa upp på detta.

Även om kameraplacering och val av objektiv och liknande inte direkt är att ljuga, blir det ändå i praktiken en form av lögn med tanke på vilka associationer det skapar hos den som ser bilderna.

Det förekommer också rena bildförfalskningar. Jag tror inte det är så vanligt att svenska media gör sådana förfalskningar. Det vore ju så pinsamt om det avslöjades. Däremot tror jag att vissa svenska media använder sådana förfalskade bilder om det gagnar ”saken”, även om de är medvetna om att bilden är manipulerad. När det gäller konflikten i Mellanöstern, där media uppvisar ofattbara avgrunder av dålig journalistik, har det vid flera tillfällen avslöjats att bilder varit direkt manipulerade till Israels nackdel. Bl a fick en fotograf sparken från Reuters när det avslöjades att han manipulerat bilder från Libanonkriget 2006 i Photoshop (läs gärna denna artikel som mer ingående beskriver detta krig och samtidigt ger läsaren en förståelse av situationen i Mellanöstern).

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

Vissa lever upp till denna paragraf, åtminstone ibland. Men alltför ofta bryter man konsekvent mot den. Speciellt när prestige kommer in i bilden. Ett exempel bland många; I början av 1990-talet hade Aftonbladet en fruktansvärd artikel om Livets Ord. Den var full av lögner som var mycket lätta att motbevisa. Livets Ord vägrades att få in ett genmäle på artikeln. När Livets Ord ville betala för en helsidesannons som skulle innehålla genmälet vägrade Aftonbladet att ta in annonsen. Kan man sjunka lägre än så?

Och även om man ibland släpper fram ett genmäle blir utrymmet för detta ofta begränsat (även om undantag finns – vid ett tillfälle fick jag faktiskt in ett genmäle på ¾ sida i DN). När Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen, där jag kritiseras flitigt, recenserades i SVT (Rapport eller Aktuellt – jag kommer inte ihåg vilket) fick jag tillfälle att försvara mig. Utav det jag sade under intervjun som varade i ca 30 minuter, tog man med ca 10 sekunder (i och för sig tog man med den viktigaste meningen – och det var ju bra i alla fall).

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.

Här finns inte så mycket att säga. Om man släpper fram ett genmäle brukar det nog gå ganska snabbt – media vill ju ha relevanta inlägg, där folk kan knyta an till det tidigare inlägget.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I princip håller jag med om denna paragraf. Men om det nu skulle vara så att vissa etniska grupper är starkt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (som t ex invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika plus Somalia – när det gäller personrån och våldtäkter) är allmänheten berättigade att få reda på detta. De som styr Sverige är inte våra politiker eller våra journalister utan svenska folket! Och för att svenska folket skall kunna veta vilket parti de skall rösta på måste de ha tillgång till fakta. Jag är övertygad om att om svenskarna visste sanningen om vissa invandrargruppers brottsbenägenhet så skulle de tveka att släppa in dessa grupper i vårt land. Personligen anser jag att all invandring från sådana länder omedelbart borde stoppas helt (med vissa speciella undantag) med tanke på de negativa konsekvenser den kommer att få för Sverige. Människor från dessa länder skall vi i stället hjälpa i närområdet. Då skulle vi kunna hjälpa 100 gånger fler människor. Och dessutom skulle vi hjälpa rätt människor (de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr per person för att ta sig hit). Och dessutom skulle vi kanske då kunna undvika det framtida inbördeskrig i Sverige och Europa som jag befarar kommer inom 50 år.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Detta har jag redan kommenterat under paragraf 4.

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Hahahahahahahahaha….. Hohohohohohoho…. Här rullar jag omkring på golvet hysteriskt skrattande. Jag borde ha tagit 20 Valiumtabletter innan jag tänkte denna tanke. Det vore omöjligt att bryta mer mot denna paragraf än vad de flesta svenska media gör. Dvs, när det gäller icke kontroversiella ämnen som kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg eller nya Uppsalapendeln lever man i allmänhet upp till ovanstående formulering. Men så fort vi kommer in på känsliga ämnen och politiskt inkorrekta åsikter, då brister allt. Tillfälle till genmäle blir då lika ovanligt som gratissmörgåsar på Ryanair. Dvs förekommer inte alls.

Jag som i åratal arbetat med frågan om intelligent design (ID) kontra evolution och liknande, har sannerligen fått möta antitesen till paragraf 13. Vid ett tillfälle höll jag en massmedialt uppmärksammad föreläsning om ID vid Linköpings Universitet. Vetenskapsradion hade till och med en avdelning på sin hemsida som enbart handlade om min föreläsning. Där försökte man förklara för allmänheten vad ID innebär. I stället för att låta mig definiera ID, vände man sig till professor Dan Larhammar i Uppsala (som är en mycket aktiv ateist och drivande i Humanisterna). Denne gav en totalt missvisande definition, vars avsikt uppenbarligen var att få ID att framstå som rena idiotin. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion ursäktade sig denne med att ett misstag begåtts. Det tror jag inte dugg på. Man är livrädd för att ge någon som verkligen kan ID tillfälle att på ett meningsfullt sätt förklara vad ID innebär, eftersom man vet att de flesta människor då tycker att ID verkar ganska förnuftigt (många framstående forskare tycker sig eller har tyckt sig se en Designer bakom vårt universum och det som finns där). Jag har oräkneliga citat om detta i olika artiklar.

Jag känner inte till att man en enda gång i de stora media i Sverige (DN, SvD, SVT och SR) gett en kunnig företrädare för ID tillräckligt utrymme för att på ett meningsfullt sätt kunna förklara ID. Samma sak när det gäller den kristna tron. Det har förekommit någon gång att en troende kristen fått utrymme i debatten för att förklara sin tro, men detta är absoluta, sällsynta undantag. Och i så fall är det i speciella program, som t ex Människor och Tro (vars lyssnare huvudsakligen är de som redan är intresserade av religiösa frågor). De ”kristna” man ser på SVT och hör i SR är för det mesta sådana som inte tycks tro på något alls och där man kan undra varför de överhuvudtaget vill kalla sig kristna (de tycks vara ungefär lika kristna som vad Ronald Reagan var marxist).

Samma sak gäller Israel, homoadoptioner och alla andra kontroversiella frågeställningar. Där får läsarna och tittarna och lyssnarna nöja sig med att få den ena sidans ståndpunkt presenterad in absurdum och om man överhuvudtaget nämner den andra sidan, så förvanskar man dess ståndpunkter och förlöjligar dem.

Här skulle verkligen media behöva lyfta sig. Man klagar över att allmänheten har lågt förtroende för journalister och media. Och att papperstidningar är på väg att försvinna. Tacka för det. Debatter där alla är rörande överens om det mesta blir enbart tråkiga. Genom att släppa fram (på ett seriöst sätt) politiskt inkorrekta åsikter, som bränner till, så skulle debatten blir bra mycket mer intressant.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Ja här slarvas det verkligen. En våt dröm för en löpsedelsredaktör är något i stil med ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Eller ännu bättre ”Rattfull pingstpastor körde ihjäl gravid sjubarnsmor”. ”Rattfull polis” går också bra. För i världen angav man ofta yrket sjöman i samband med brott eller brottsmisstanke, även om vederbörandes sjökarriär var begränsad till ett enstaka ungdomligt sommarjobb på färjan Malmö-Köpenhamn. Numera har ju våra politiker sett till att Sverige i stort sett inte har någon handelsflotta så allmänheten kan inte längre referera till sjöman som yrke. Alltså finns inte längre behovet att smutskasta sjömän. Men aldrig, aldrig, aldrig någonsin ser man i en rubrik eller på en löpsedel i samband med något brott yrkesbeteckningen journalist. Det undviker man nogsamt.

Som jag skrivit i många artiklar så är media mycket noggranna med att undanhålla från allmänheten att en viss brottsling är invandrare (speciellt från vissa kulturer). Ibland är det svårt förstås, när man t ex skall redovisa en dom där utvisning ingår eller när det gäller hedersmord (som egentligen borde kallas skammord – en kultur som kräver att man mördar sin egna barn när de är olydiga har ingen heder utan bara skam). Då anar ju ändå läsarna vad det handlar om. Jag har otaliga faktaexempel på detta i diverse bloggartiklar (t ex här).

Journalistyrket är ett av de viktigaste yrkena i en demokrati. Journalisterna är garanten för att demokratin fungerar. De ser till att makthavarna inte missbrukar sin ställning. De bevakar korruption och nepotism. De redovisar de olika partiernas program så ärligt som möjligt utan att förvanska eller vinkla, så att medborgarna får ett meningsfullt underlag när de skall avgöra på vilket parti de skall lägga sin röst. Journalister skall också se till att olika ideologiska, religiösa, filosofiska etc frågor på ett meningsfullt sätt belyses. I detta ingår givetvis att man låter människor från olika läger komma till tals.

Media skall både rapportera nyheter (objektivt), vara allmänbildande (däri ingår att ge allmänheten kunskaper när det gäller vetenskap, kultur och annat som ingår i begreppet allmänbildning) och belysa aktuella frågeställningar genom artiklar, debatter etc. Samt ge värdefull information (hur deklarerar man i år, vilka filmer visas just nu i Örebro etc, etc).

Om media sviker sitt ansvar lever demokratin farligt. Vi ser idag hur media i hög grad snarare sysslar med ideologisk hjärntvätt i stället för allmänbildning och nyhetsrapportering. Det är inte fel att i media kommentera t ex situationen i Mellanöstern och ge sina personliga åsikter. Men då skall detta göras på ledarplats eller i debattinlägg och inte smygas in i nyhetsrapporteringen, maskerat som objektiva nyheter, vilket ofta är fallet idag. Även i ledare och debattinlägg skall man självklart försöka hålla sig till det man kan visa är sant (nu går ju inte det alltid). Och, då måste man också släppa fram olika sidor. Och även ge den sida man personligen ogillar tillräckligt med utrymme för att på ett meningsfullt sätt förklara sin ståndpunkt. Annars är man inte en del av demokratin.

Den svenska demokratin lever farligt. Frågan är om vi verkligen har demokrati (folkstyre) i vårt land. En del debattörer menar att Sverige är en totalitär demokrati. Skenbart en demokrati (med fria val), men i praktiken har folket väldigt lite att säga till om – politikerna och media vet bäst. Våra politiker tycks fullständigt strunta i vad svenska folket anser om saker och ting.

Våra politiker har t ex inte frågat svenska folket om vi vill att Sverige på sikt skall bli ett muslimskt land med sharíalagar. Ändå tycks man göra allt för att förverkliga detta mål så snabbt som möjligt. Frågan är varför.

Nu kan man ju inte helt strunta i vad folket tycker, eftersom det är val vart fjärde år. Men genom manipulation och direkta lögner försöker man kortsiktigt vinna väljare. Och genom utfrysning och manipulation försöker Godhetskören marginalisera partier som har fel åsikter (jag tänker då främst på SD). Och journalisterna köper detta (i allmänhet). Och så för man sakta men säkert Sverige i en mycket farlig riktning, där man egentligen inte har folket med sig. Och där gapet mellan den offentliga lögnen och folkets åsikter blir allt större. Men ingen, eller få, vågar säga något, så starkt är den politiska korrekthetens tryck. Den som har fel åsikter riskerar att förlora både vänner och jobb.

Mats Molén, som bl a håller föredrag i ämnet Skapelse/Evolution berättar i ett rundmail jag fick för några veckor sedan:

En person blev uppkallad till chefen och varnades för att bli avskedad när den personen skrev på sin PRIVATA Facebook om att jag skulle besöka Stockholm, med länk till min hemsida!

Otroligt! Och skrämmande! I Sovjetstaten hade man fria val. Problemet var att det bara fanns ett parti att rösta på. I Sverige har vi rätt att ha fria åsikter. Du kan fritt välja vilken åsikt du vill ha, men det finns bara en åsikt att välja mellan, nämligen den av Godhetskören godkända.

Missbruk av vetenskap

I början av 1900-talet hade framstående fysiker status av megastjärnor. Albert Einstein, Niels Bohr och många andra var lika kända bland vanligt folk på 1920-talet som vad Tom Cruise och Zlatan är idag. En orsak var att antalet fysiker var ganska begränsat jämfört med idag. Plus att nyhetsflödet överhuvudtaget var oerhört mycket mindre intensivt än nu, när människor i stort sett är mättade av alla intryck de tar emot, och inte förmår att ta in mer. Jag läste någonstans att New York Times, varje söndag (tidningens söndagsbilaga är monumental), innehåller mer information ”utifrån” än vad en människa på 1600-talet tog in under hela sin livstid.

En av vår tids mest framstående och inflytelserika fysiker är Leonard Susskind. Denne är totalt okänd bland vanliga människor. Ändå är han en av fysikens giganter. Han är bl a en av männen bakom supersträngteorin, en teori som gör anspråk på att i princip kunna förklara ”allt”. Susskind är också känd för att våga vara politiskt inkorrekt.

I en artikel i Scientific American (22/6 2011) diskuteras personen Susskind. Rubriken är ”The Bad Boy of Physics [Fysikens Svarta Får]”.

Fysikern vid Stanford University, Leonard Susskind, överflödar i att komma med nya idéer, vilka transformerar fysikens status quo. För fyrtio år sedan var han en av grundarna till strängteorin, som initialt förlöjligades men så småningom blev en ledande kandidat för en universell naturteori. …Och han bidrog till att utveckla den moderna uppfattningen om parallella universa, baserad på vad han kallade strängteorins ”landskap”.

Fysiker som försöker förstå verklighetens djupaste nivåer arbetar nu inom det ramverk som Susskind ställt upp. Men en märklig sak har hänt på vägen. Susskind undrar nu om fysikerna verkligen kan förstå verkligheten.

Han säger bl a:

Vi kanske aldrig kommer att kunna förstå den [totala] verkligheten. Universum och dess beståndsdelar kan vara omöjliga att beskriva på ett entydigt sätt [fetstil tillagt av mig].

Detta skall inte tolkas som att fysiken inte kan handskas med "den vanliga" verkligheten. Det kan den utan tvekan. De maskiner, som konstrueras utifrån fysikens principer, fungerar oklanderligt (om de är rätt konstruerade). Det Susskind talar om här är att fullständigt förklara varje aspekt av den totala verkligheten (rum tid, medvetandet etc) utifrån den vetenskapliga metodens principer (experiment och observationer, logik, matematik, peer-review etc) och utifrån fysikens grundläggande partikulära byggstenar och krafter.

Här ser vi tydligt skillnaden mellan biologer och fysiker. Fysiker erkänner att vetenskapen är en metod, förvissa oerhört framgångsrik i många avseenden. Men trots alla vetenskapliga framsteg fortsätter människans ondska och själviskhet att förstöra vår värld. Vetenskapen har gett oss vapen, som de gamla grekerna inte ens kunde drömma om. Men moraliskt och filosofiskt har människan inte kommit en millimeter längre än de gamla grekerna. Skillnaden mellan dåtidens och dagens krig är inte grymheten utan teknologin. Människan som människa tycks opåverkad av de tekniska framstegen.

För en fysiker är vetenskapen en metod som ger förståelse för den fysiska verkligheten. Punkt slut. I detta perspektiv är vetenskap helt enkelt uppställandet av ”användbara modeller”. Absoluta sanningar lämnar man åt teologer och filosofer (och amatörfysiker). Fysikens teorier gör inte anspråk på att vara absolut sanna, utan på att vara användbara (fördelen med användbarhet är att detta, till skillnad från absolut sanning, går att bevisa – the proof of the pudding is in the eating).

För alltför många biologer handlar vetenskap inte bara om användbara modeller utan om absolut sanning! Evolutionsteorin, för att ta ett exempel, är inte bara en vetenskaplig teori, som får och bör och skall kritiseras (kritik är en av hörnpelarna i den vetenskapliga metoden), utan en absolut sanning som inte får ifrågasättas (den betraktas nästan som en helig sanning). Vetenskapen blir i detta perspektiv verkligare än verkligheten själv och sannare än sanningen själv (”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”, som man skämtsamt sade i det militära). För att illustrera detta väljer jag ett citat från den f d katolske prästen och paleontologen Teilhard de Chardin, som minst sagt var en fanatisk propagandist för Darwins teori (och dessutom mycket kritisk till biblisk kristendom – han blev så småningom utesluten ur Katolska Kyrkan).

Är evolutionen en teori, ett system eller en hypotes? Den är mycket mer: den är ett allmänt villkor, som alla teorier, alla hypoteser, alla system hädanefter måste böja sig för, och som de måste uppfylla för att kunna vara tänkbara och sanna. Evolutionen är ett ljus som belyser alla fakta, en kurva som alla linjer måste följa. (Phenomenon of Man, Harper, New York 1965, sid 219.)

Förvisso har inte alla evolutionister en så fanatisk vetenskapssyn. De Chardin är kanske ett extremfall. Men jag skulle kunna ge många, många andra citat av samma typ från diverse olika evolutionister (Richard Dawkins har sagt minst lika extrema saker som vad de Chardin säger ovan). På min hemsida har jag mängder av exempel på detta (läs t ex här!).

Vi fysiker menar, att vetenskapens styrka ligger just i dess begränsningar. Genom att man avstår från att studera sådant som inte går att objektivt observera och mäta (Gud, moral, mening etc) blir vetenskapens slutsatser tillförlitliga och objektivt verifierbara. Att avgränsa vetenskapen är således mycket viktigt och en hörnpelare i den vetenskapliga metoden Men då måste vi inse och erkänna, att om vetenskapen avstår från att studera vissa fenomen, så kan givetvis inte vetenskapen i nästa andetag uttala sig om dessa fenomen.

Ett annat sätt att uttrycka ovanstående är att säga att vetenskapen väljer ut frågor som har "vetenskapliga" svar. Och den undviker frågor som saknar sådana svar, t ex: "Varför fungerar matematiken så fantastiskt när det gäller att beskriva den fysiska verkligheten?" (denna intressanta fråga diskuterar jag i en artikel på min hemsida), vilket är ekvivalent med frågan "Varför är den fysiska verkligheten logiskt uppbyggd?". "Varför finns någonting överhuvudtaget och inte ingenting?" "Finns det någon mening och vad bygger den i så fall på?" "Vad är grunden för människans känsla av absolut rätt och fel?" "Varför är så många människor övertygade om existensen av en övernaturlig Gud?" ”Varför skulle evolutionen ge upphov till ett gudsbehov som saknar täckning (om det inte finns någon Gud)?”

När det gäller fysiker (i ordets bästa bemärkelse) erkänner man att vetenskapens begränsningar inte utgör begränsningar av den yttersta verkligheten själv. Att vetenskapen inte kan studera Gud, motbevisar inte Guds existens. Om nu vetenskapen har ”valt” att exkludera frågan om Gud inom sitt kompetensområde, kan givetvis inte vetenskapen i nästa ögonblick mena sig motbevisa existensen av en Gud, som man valt att inte studera. Vetenskapen är helt enkelt (och det är självvalt) blind för denna typ av frågor. Vetenskapen är ett verktyg bland andra och sann förståelse kräver att man anpassar sina verktyg efter det studerade objektets natur. För att förstå människans medvetande, hennes gudslängtan, moralens ursprung etc krävs helt andra verktyg än för att förstå hur elektrisk ström överförs i en kopparledare.

Materialistiska reduktionister (som t ex många evolutionsbiologer) avfärdar de frågor som vetenskapen inte kan besvara såsom varande definitionsmässigt meningslösa pseudofrågor. Relevanta frågor definieras således som frågor på vilka vetenskapen i princip har ett svar. På så sätt gör sig vetenskapen, i det materialistiska perspektivet, till allvetande. Men inte genom att vara allvetande, utan genom att bortdefiniera de frågor på vilka vetenskapen saknar svar. Ungefär som den ökände Mästaren av Balliol, om vilken sades att ”det han inte vet, det är inte kunskap”.

Jag har ju i flera tidigare artiklar nämnt den ”ökände Mästaren av Balliol”. Det kanske är dags att förklara detta begrepp, som inte är så känt i Sverige. Balliol är ett College (den intresserade kan läsa mer på Wikipedia, där bl a bakgrunden till nedanstående dikt ges) vid Oxford University (engelska universitet består av olika Colleges). Balliol grundades omkring 1263 och anses vara ett av Oxfords äldsta (eller kanske t o m det allra äldsta) College. Begreppet ”Mästaren av Balliol” har sitt ursprung i en samling ironiska dikter (s k quatrains – fyrradiga dikter) som några spjuveraktiga studenter vid Balliol gav ut 1880, och som omedelbart förbjöds av upprörda myndigheter (politisk korrekthet är således inget nytt under solen). Den mest kända av stroferna, författad av Benjamin Jowett, lyder:

First come I.
My name is J-W-TT.
There’s no knowledge but I know it.
I am Master of this College,
What I don’t know isn’t knowledge.

(Först kommer jag.
Mitt namn är J-W-TT.
Det finns ingen kunskap som jag inte kan.
Jag är Mästare av detta College,
Vad jag inte kan, det är inte kunskap.)

J-W-TT syftar uppenbarligen på författarens efternamn, Jowett.

Sanningsbegreppet kommer, i den materialistiska reduktionistiska världsbilden, så att bygga på definition i stället för ett förutsättningslöst undersökande av verkligheten. Ett sådant förhållningssätt kännetecknar ideologi (och fanatism) och inte vetenskap.

Definitionen av den totala verkligheten blir i detta perspektiv, ”Den totala verkligheten är det som vetenskapen i princip kan studera”. Och med den definitionen är det inte förvånande att vetenskapen i princip kan studera den totala, allomfattande ”verkligheten”, dvs allt som existerar! Och det som inte vetenskapen kan studera, avfärdas så definitionsmässigt såsom varande icke-problem, felaktigt ställda frågor eller pseudofrågor.

Man brukar säga att verkligheten överträffar dikten. Det är tragikomiskt när en parodisk dikt så väl sammanfattar en så totalt dominerande vetenskapssyn. Bortsett från fysiker och matematiker och en del filosofer och teologer och andra har i Västvärlden den absoluta majoriteten av intellektuella, kulturpersonligheter, journalister och politiker totalt anammat den ”vetenskaps”syn som dikten ovan driver med. Det är tragiskt och visar hur det bakom s k ”vetenskap” finns ideologi, religion, politisk korrekthet, prestige, narcissism och mycket annat mänskligt, som vare sig är objektivt, eller logiskt eller ens speciellt vettigt.

Ofta anklagas kritiker av evolutionsteorin för att syssla med pseudovetenskap. Så kan säkert vara fallet ibland, men inte alltid. En sak är i alla fall säker; den allmänt accepterade vetenskapssynen, enligt ovan, utgör inte definitionen av sann vetenskap utan av pseudovetenskap. Den reduktionistiska materialismens pseudovetenskap passar som hand i handske i dagens politiskt korrekta debattklimat, där sanning definieras utifrån vad som är politiskt korrekt, oberoende av fakta och logik. Så det är inte det minsta förvånande att så stora delar av vetenskapen har blivit ideologi. Men det är tragiskt, eftersom det hindrar varje form av meningsfull debatt. Dessutom slår denna vetenskapssyn tillbaka mot vetenskapen själv och försvårar det vetenskapliga arbetet. Plus att människor på sikt, när så många av vetenskapens företrädare offrar objektiviteten på den politiska korrekthetens altare, kommer att tappa respekten för vetenskapen.

Den tysk-amerikanske filosofen och psykologen Hugo Münsterberg var väl medveten om faran med att låta vetenskap bli filosofi och religion, när han skrev:

Att hålla vetenskapen i ära betyder att respektera dess gränser: Vetenskapen är inte och kan inte vara och bör inte heller försöka vara något uttryck för den yttersta verkligheten. När vetenskapen försöker vara filosofi, inte blott överskrider den sina rättigheter utan försvagar på samma gång sin egen ställning.

Den hota(n)de journalistiken

Under hösten 2012 har Axess-kanalen visat en programserie man kallat ”Den hotade publicistiken” (serien är inspelad i februari 2012). Där gav ett antal kulturpersonligheter var sin kort föreläsning och det hela avslutades med en frågestund. I del 1 medverkade bl a Svante Nordin, professor i Idé och Lärdomshistoria vid Lunds Universitet och Peter Luthersson, VD för Bokförlaget Atlantis och tidigare kulturchef på SvD.

Programmet kan ses på Axess web-tv, som dessvärre inte är gratis (man måste tydligen vara prenumerant på tidskriften Axess). Man har också sammanställt seminarierna i en liten bok som kostar 90 kr.

Jag börjar med att citera professor Nordin (jag har tagit bort diverse harklingar och ofullbordade meningar):

En grundbult i det moderna projektet är den här tanken på pluralism. På att det finns legitima olika åsikter Att man inte kan argumentera enbart genom att ifrågasätta personens motiv för det de säger. Man kan inte uteslutande använda de här ad hominen-argumenten [ad hominem innebär att man kritiserar sin motståndare på ett personligt plan i stället för att bemöta dennes argument], där man säger ”Att du säger så här beror på att du är en dj-la skit. Du är emot freden. Du är emot kvinnorna. Du är emot muslimerna…” När vi säger så, när vi argumenterar så, fördärvar vi, då förgiftar vi källorna, då förstör vi grundvalen för det här samtalet.

Jag blev väldigt imponerad av Peter Luthersson, som jag inte kände till tidigare. Han talade i sitt anförande om de stora dagstidningarnas kultursidor och sade då bl a:

Kultursidorna stod [tidigare] i dialog mot varandra. Skribenterna liknar varandra mycket mer idag…. Starkt konsensustryck [när det gäller frågor av dignitet].

Luthersson talade också om kultursidan som kunskapsförsörjare och menade att det idag handlar om populärkultur i stället för reflektionskultur.

Man skall helst bekräfta de förgivettaganden som präglar mainstream [huvudfåran, dvs vad Godhetskören anser] och inte problematisera dem. Man får på kultursidorna den goda viljans genrerepertoar. Också recensionerna anpassar sig efter mainstream och viljan att vara mainstream, och man får populärkultur i stället för reflektionskultur [i en tidigare blogg har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på detta].

Peter Luthersson berättade, att när han studerade litteraturhistoria i Lund, så skrev professorerna där regelbundet på de stora tidningarnas kultursidor. Och då handlade det om artiklar på akademisk nivå, som gjorde att t ex en gymnasielärare i litteraturhistoria kunde följa med inom sitt ämne.

Han nämnde också, att en tysk forskare för tio år sedan gjort en jämförelse mellan några tyska tidningar (Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung) och några motsvarande svenska tidningar (DN och SvD). När det gällde recensioner så handlade dessa i de tyska tidningarna till 30 procent om skönlitteratur och 70 procent om facklitteratur. I DN och SvD var det huvudsakligen skönlitterära böcker som recenserades; 60 procent för SvD och 90 procent för DN.

Enligt Luthersson handlar recensioner idag mest om böcker skrivna av ”författare” i stil med Camilla Läckberg och Anna Wahlgrens dotter, och böcker om kända personer som Zlatan, dvs skvaller och sensation och idolporträtt. Recensioner av seriösa böcker med skarpa tankar och analyser var mer sällsynta. Som exempel på ett par viktiga, men av tidningarnas kultursidor negligerade böcker tog Luthersson Carl Schlögels (tysk historiker) Moskva 1937, utgiven av Natur och Kultur, och den franske historikern François Furets Slutet på en illusion: En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. I den senare bestrids bl a den allmänt accepterade uppfattningen att kommunismen är en vacker tanke som tyvärr i praktiken missbrukats och perverterats. Författaren menar (precis som jag) att praktiken (förtryck, förföljelser, massmord etc) finns inbyggd i själva den kommunistiska tanken att människan är till för samhället och inte tvärtom. Människan blir i detta perspektiv ett medel för att uppnå ett mål och därmed själv betydelselös.

Luthersson menade att det hade varit relevant att recensera dessa böcker i samband med t ex ledarskiftet i Vänsterpartiet 2012. Men så blev det inte. Böckerna tegs i stort sett ihjäl. Efter ett halvår kom en understreckare om Schlögels bok i SvD och i samband med Vänsterpartiets ledarskifte kom en kort artikel om Furets bok, men det var allt. Här hade det varit ett bra tillfälle att på allvar diskutera marxismens ideologi (kan oviljan att recensera dessa böcker ha att göra med att så många av dagens kulturchefer och kulturskribenter tidigare var, och kanske fortfarande är, militanta marxister?).

Slutligen tog Luthersson upp avakademiseringen av det offentliga samtalet. Det kan ur vissa aspekter vara bra, menade han, men har också sina brister. Populärkulturen har svagheter. Skarpa tankar och skarpa iakttagelser är inte längre nyhetsstoff i våra media. Och det får man ju verkligen hålla med om.

Man får vara tacksam för att det finns en tv-kanal som Axess. Där förekommer dessutom ingen reklam. Noll reklam!!! Det är ju fantastiskt! Om SVT skulle försöka göra ett liknande program om dagens media, hade det blivit totalt annorlunda och helt ointressant, eftersom där inte finns någon verklig debatt eller vilja att på allvar förutsättningslöst analysera svåra frågor.

Det är i alla fall betryggande att se att man inte är ensam i sin kritik av dagens media. Frågan är dock hur länge det kommer att dröja innan vi får en reell förändring till det bättre. Hur länge kommer det att dröja innan man får läsa artiklar och se tv-program, som innehåller skarpa analyser, utan förutfattade meningar, av viktiga ämnen som skola, invandring, försvar, religion, yttrandefrihet etc. Jag menar då artiklar och program som inte bara diskuterar detaljer, utan på allvar granskar grundläggande frågeställningar (t ex den materialistiska världsbildens relevans och huruvida vi verkligen hjälper världens lidande människor optimalt). Jag misstänker dessvärre att det kommer att dröja ganska länge. Och innan SVT och SR lever upp till sitt ansvar som Publicserviceorgan, och slutar att betjäna enbart vänstervridna materialister och israelhatare, ja det lär nog inte jag få uppleva så länge jag lever i alla fall. Men hoppas kan man ju alltid.

Problemet är att alltför många media har målat in sig i den politiska korrekthetens hörn. Att börja skriva artiklar och göra program, där man söker sanningen och även låter politiskt inkorrekta röster komma till tals, sitter nog långt inne. Många journalister och även politiker skulle nog uppleva detta som en outhärdlig prestigeförlust. Då skulle det ju framgå i all sin klarhet hur man i decennier manipulerat sanningen när det gäller invandring, kristendom, islam, brottslighet och mycket, mycket annat.

Kränkningsindustrin i verksamhet

Jag tänkte bara meddela att jag skrivit en ny artikel på min hemsida. Den handlar om det som Salman Rushdie så träffande brukar kalla för "kränkningsindustrin". Det jag tar upp i artikeln är ett intressant exempel på vilket kraftfullt vapen vissa minoriteter har tillgång till genom att de ikläder sig en offerroll och påstår sig vara förföljda och stigmatiserade och utsatta för hatbrott. På så sätt blir de immuna mot varje form av kritik, hur välgrundad och berättigad den än må vara, eftersom varje ifrågasättande av dessa grupper betraktas som en grov kränkning av den som redan ligger ner.

Ibland är det så att dessa lättkränkta grupper inte ens utgör en minoritet. Godhetskören vill gärna framställa sig som en liten, sårbar minoritet (trots att de har fri tillgång till SR, SVT och i stort sett alla svenska tidningar), och varje artikel som argumenterar mot Godhetskörens alla godhetsfloskler när det gäller invandring, brottslingar etc kallas i dessa media för "hatartiklar", även om det enda dessa artiklar innehåller är faktaunderbyggda argument och inget annat.

Min artikel, som är ganska kort (för att vara av mig), är en underartikel till en artikel jag tidigare länkat till från min blogg (Rädslans kultur).

I artikeln diskuterar jag hur förre rektorn vid Harvard University (som gång på gång rankats som världens främsta universitet) fick erfara hur farligt det är att ens en gång antyda något som är politiskt inkorrekt, eller att kritisera individer som tillhör vissa minoriteter ("Det säger du bara för att jag är: ___" – sätt in något lämpligt ord: svart/bög/kvinna/muslim etc). Av det jag skriver framgår tydligt hur det fria ordet och demokratin (som inte kan existera utan det fria ordet) idag hotas av dessa grupperingar.

Artikeln kan läsas här.

Jag kan som vanligt inte låta bli…

Under de drygt två månader som jag vilat från bloggandet har jag givetvis följt med i vad som hänt och händer i vårt land och övriga världen. Ofta grips man av stor frustration och uppgivenhet när man ser hur dumheten och fegheten alltmer styr vår värld i den politiska korrekthetens namn. I stället för att bemöta och vederlägga politiskt inkorrekta argument, är det normala idag att man avfärdar dessa genom att kritisera motståndarens motiv (han/hon är rasist, kvinnohatare, islamofob, homofob, nazist etc). Den som inte rättar in sig i ledet placeras på så sätt, i ett närmast religiöst nit, bland ”de onda”, och onda människors argument förtjänar inte att bemötas. På så sätt förgiftas hela det offentliga samtalet, vilket allvarligt hotar det moderna, demokratiska, pluralistiska samhället. En förutsättning för ett sådant samhälle är nämligen att olika åsikter tillåts att existera och tas på allvar i det offentliga samtalet. Det är uppenbart att en alltför stor del av dagens journalister och politiker har en synnerligen skakig demokratisyn, enligt vilken yttrandefrihet reducerats till ”rätten att uttrycka av etablissemanget godkända åsikter”.

Egentligen är det samma händelser och företeelser som upprepas hela tiden. Personnamnen varierar. Detaljerna varierar. Datumen varierar. Men grundläggande är det en tröttsam upprepning av ett alltför tydligt mönster. Jag läste någonstans att en forskare hade kommit fram till att det i princip bara existerar tre (tror jag det var) roliga historier. Alla roliga historier är helt enkelt variationer och/eller kombinationer av dessa tre ”atomära” historier. Variationer uppstår genom att man använder olika miljöer etc. I Polen berättas precis samma historier som i Sverige. Men i Polen är det ryssarna man skrattar åt, medan det i Sverige ofta är norrmännen som framställs som dumma och efterblivna. Och i USA var det, i varje fall tidigare, polackerna man skrattade åt.

Det enklaste vore kanske att jag gjorde ett datorprogram som slumpmässigt väljer ut gamla bloggar och hemsidesartiklar och sedan, efter att ha satt in dagens datum, publicerar dem på min blogg. Helt automatiskt. I princip har jag redan sagt allt som finns att säga om islam, politisk korrekthet etc. Så allt jag skriver känns som deja vu. Kanske skriver jag mest av terapeutiska skäl. För att avreagera min frustration.

Det här blir ett långt inlägg, men utslaget på de drygt 60 dagar som jag inte skrivit något så blir det bara några rader per dag. Vilket inte smäller speciellt högt i bloggvärlden.

Precis som vid föregående jul, och jularna före den, så har debatten handlat om huruvida skolbarnen skall få gå till kyrkan i samband med advent. Och vad prästen i så fall får säga och inte säga. Och om det är rätt att fira Lucia och ha lussekatter etc. I år blev en 10-årig pojke i Laxå ledsen, eftersom han inte fick vara pepparkaksgubbe. Den välmenande lärarinnan var rädd att färgade barn skulle känna sig kränkta. Personligen tycker jag att den som eventuellt blir kränkt av pepparkaksgubbar borde ta ett allvarligt samtal med sin psykoterapeut.

Under programmet ”Jul med Ernst” i TV4, där Ernst Kirchsteiger ”inreder, pysslar och lagar mat inför julen” så bakade han bl a ett neutralt saffransbröd. Hans kommentar (titta själv om du inte tror mig!) var att ett neutralt saffransbröd inte är lika ”kulturellt belastat” som lussekatter. Det nästan svårt att tro att en människa verkligen kan vara så ofattbart korkad. Jag vill ju inte tro det. Ernst verkar trots allt ganska sympatisk. Möjligen skulle det kunna handla om ironi (men i så fall var den alltför dold för att verkligen fungera som sådan).

Skolverket har bestämt att skolor i princip kan ha något slags adventsevenemang i kyrkan. Man kan då få sjunga någon enstaka klassisk, neutral (dvs som inte explicit handlar om den kristna tron) julpsalm (typ Stilla Natt), men prästen får absolut inte nämna Gud eller Jesus, vilket i förlängningen innebär att prästen inte får berätta för eleverna varför vi firar jul i Sverige. Nu har tack och lov våra ”lyhörda” politiker reagerat (de inser säkert att svenska folket i gemen inte vill att alla svenska traditioner förkastas, och de inser antagligen också att svenska folket kommer att gå i en strid ström från de etablerade partierna till SD, om de etablerade partierna fortsätter att förråda sitt eget land och sin egen kultur). Förmodligen är en lagförändring på gång. Många ledande personer på Skolverket är för övrigt ateister. Ja inte bara ateister utan direkt och öppet antikristna (jag skulle kunna ge ett antal namn här men avstår). Deras mål är att inget kristet skall få förekomma i svenska skolan och att eleverna skall uppfostras till ateister (vilket helt bryter mot skollagens formuleringar när det gäller objektivitet). Vi får hoppas att den nya lagen, om den nu kommer, och om den inte, som alltför ofta är fallet, blir en uddlös kompromiss, bakbinder dessa antidemokratiska krafter som nästlat sig in på Skolverket (inte för skapa en optimal skola, utan för att driva sin egen agenda).

Sedan har vi givetvis haft den gamla vanliga debatten huruvida det finns en svensk kultur och ett svenskt folk eller ej. Jag ber att få återkomma till detta i nästa blogg.

I dagens blogg tänker jag utgå från en ledare i Aftonbladet den 6/1 2013 med rubriken ”Muslimska hotet är en paranoid fantasi”, skriven av Katrine Kielos.

Egentligen har jag redan i flera artiklar diskuterat olika försök av Godhetskören att skönmåla islam och invagga svenska folket i en slags ideologisk dvala. Men jag väljer ändå att kommentera just den här artikeln, eftersom den är av lite annorlunda typ än de artiklar jag tidigare tagit upp. Men sedan får det vara bra. I fortsättningen hänvisar jag mina läsare till tidigare bloggar när det gäller den här typen av diskussioner.

Kielos börjar sin ledare med att berätta om boken American Freedom and Catholic Power av Paul Blanchard. Boken kom ut 1949 och blev en bestseller. Trots (eller tack vare) att många bokhandlare vägrade sälja den och att många tidningar vägrade ta in reklam för den, så sålde man 240 000 exemplar i första upplagan och den fick tryckas om 26 gånger. Boken varnade för den ”katolska faran”, dvs hur katoliker höll på att ta över USA. Jag citerar Kielos:

Författaren beskrev en flodvåg av massinvandring [av katoliker]. Invandrarna kom från samma typ av bakåtsträvande, auktoritära, religiöst fanatiska samhällen. De följde en oföränderlig och orubblig uppsättning dogmer dikterade av deras religiösa ledare i hemlandet. Deras religion var inte så mycket en tro som en politisk ideologi: kvarlevande medeltida auktoritära idéer som inte har någon plats i en demokratisk amerikansk miljö. De var inte ute efter att integreras, förtryckte sina kvinnor och förökade sig som råttor. Syftet var att ta över USA, införa sin religions lagar, skriva om konstitutionen och slutligen lägga beslag på presidentposten. Vanligt folk måste sluta sig samman i en motståndsrörelse.

De invandrare som boken avser var således katolska invandrare. Boken tycks säga ungefär samma sak om katoliker som dagens ”islamofober” påstås säga om islam. Med detta menar sig tydligen Kielos att i ett enda förödande slag, vederlägga alla böcker och hemsidor som påstår att muslimska invandrare förtrycker sina kvinnor, förökar sig som kaniner, utbreder islam med våld, inte vill integreras och har för avsikt att ta över hela Västvärlden.

Det här är ett vanligt debattknep för att förvirra argumenten. Problemet med Kielos sätt att resonera är att hon som exempel tar en fullständigt felaktig bok om katoliker och katolicismen, som inte bygger på fakta. De påståenden om katoliker, som förs fram i boken, är helt enkelt osanna (och definitivt inte representativa). Katolska invandrare är generellt välintegrerade. De är lika välutbildade som andra amerikanska medborgare (boken handlar ju om USA). De bor inte i ghetton. De plågar inte sina kvinnor (mer än vad protestanter eller ateister gör). Det är, eller kanske snarare var, sant att katoliker skaffade många barn (många typer av preventivmedel är ju inte tillåtna för katoliker). Så just i detta avseende kan Kielos ha en poäng (å andra sidan är ju inte det stora problemet i Västvärlden att där föds för många barn – problemet är det rakt motsatta). Katolikerna har definitivt ingen avsikt att ta över de länder de invandrat till (självklart kan de, precis som andra medborgare, rösta och arbeta politiskt för att förändra samhället, men det är inte så islam tar över ett land). Självklart kan det finnas katolska invandrargrupper från vissa länder, mot vilka kritik kan riktas (t ex den italienska maffian i USA), men i så fall handlar det om kultur och inte religion. Den katolska tron (som grundläggande är lika kristen som den protestantiska tron) har ingenting med maffia eller camorra att göra.

Att kalla Blanchards bok för en ”paranoid fantasi” ligger nog mycket nära sanningen, Kanske att Blanchard hyste en genuin oro när det gällde katoliker, men i så fall byggde hans oro inte på fakta om katoliker och katolicismen utan på förutfattade meningar. Men oavsett hur det förhåller sig med Blanchard så innebär hans bok inte per automatik att alla böcker, som uttrycker oro för någonting, är paranoida fantasier. Många människor var oroade över den framväxande nazismen på 1930-talet. Karl Popper skrev sin berömda bok Det Öppna Samhället och dess Fiender. Där uttryckte han stor oro över hur auktoritära diktaturer som marxism och nazism/fascism tycktes vara på väg att ta över Europa. Kan Poppers bok avfärdas som en ”paranoid fantasi”? Tja, det var faktiskt många som gjorde det på den tiden. Ändå visade sig hans oro vara synnerligen befogad!

Kielos menar vidare att inget är nytt under solen och skriver:

Varje större migrationsvåg västerut: irländarna, italienarna och de östeuropeiska judarna har i tur och ordning betraktats som något utan motstycke. Varje gång säger man samma sak: tidigare invandrargrupper kom från en civilisation och ras som liknade vår egen, men den här gruppen är annorlunda. De kommer aldrig att dela våra värderingar. Vi måste prata om det.

Det ligger givetvis en del i vad hon säger. Människor i allmänhet är reserverade mot stora förändringar och oroas när t ex massiva grupper av invandrare kommer till speciellt ett litet land som Sverige. Med litet menar jag då befolkningsmässigt. Denna oro kan givetvis vara mer eller mindre befogad. Jag förnekar inte att det finns verklig rasism och verklig diskriminering. Men att vara tveksam till vissa invandrargrupper behöver inte betyda rasism. Det kan faktiskt vara fullt befogat.

För något år sedan bemötte jag på min blogg ett antal påståenden om islam som fördes fram av islamologen Jan Hjärpe. Denne kom med ett antal explicita påståenden om islam och sådana kan bemötas ett efter ett. Den typ av argumentering som Kielos använder sig av är svårare att bemöta, eftersom den inte är lika klart uttalad.

Det påminner lite om hur de ”goda människorna” ofta bemöter den som menar att dagens ungdom är olydig, uppkäftig, lat etc. Standardmetoden är då att citera Sokrates för att visa att man alltid sagt just detta om ungdomen, i alla tider. Det uttalande man tillskriver Sokrates lyder:

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Där ser man, suckar den gode, intet nytt under solen. Så sluta med att klaga! Varje äldre generation säger precis samma sak om ungdomen.

Det mesta talar för att Sokrates aldrig sagt det som tillskrivs honom ovan. Det stämmer inte med hans övriga filosofiska tankar. Han dömdes dessutom till döden, bl a för att ha förlett ungdomar (att tänka fritt). Ungdomen i hans ögon var Greklands hopp. Men det spelar ingen roll vad Sokrates har sagt. Förmodligen fanns liknande tankar redan på Sokrates tid, 400 f Kr. Och det stämde kanske också – då.

Genom ovanstående förmenta Sokratescitat vill man visa att alla som idag klagar på ungdomen har fel. Gnälliga äldre människor har alltid sagt så. Argumenteringen påminner inte så lite om Kielos ledare. Oavsett om just Sokrates sagt ovanstående eller ej, kan det ändå vara sant och relevant. Dessutom gick ju faktiskt den grekiska kulturen under så småningom. Så det kanske var befogat att klaga på ungdomen. Jag är övertygad om att ett samhälle, där unga människor inte respekterar äldre, lever farligt. Jag menar att detta är ett tecken på en kultur som håller på att falla sönder inifrån (detta med kulturers uppgång och fall diskuterar jag i en artikel på min hemsida – se slutet av artikeln). Och det är kulturer som är sönderfallande, och därmed svaga, som erövras eller trängs ut av andra kulturer. Och det är kanske just det vi ser i dagens Europa.

Det är inte helt lätt att i några få meningar vederlägga Kielos resonemang, eftersom det inte finns så mycket konkret att ta på. En antikatolsk bok, som bygger på felaktiga argument är visserligen beklaglig, men den bevisar inte på något sätt att islam kommer att visa sig vara en god kraft i Europa. Förmodligen har Kielos läst retorik på universitetet. Retorik är ju ”konsten att övertyga” (ibland kallad ”konsten att tala”). Tyvärr så innebär retorik i vår postmoderna tid, när existensen av absoluta sanningar förnekas, ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel” (finns inga absoluta sanningar så finns inte heller absoluta fel – dvs i den moderna människans ögon blir sanningsbegreppet helt meningslöst, var och en kan ha sin personliga sanning och det som är sant för mig kanske inte är sant för dig – alltså gäller det att kunna argumentera för sin sak för att vinna debatten).

Kielos försöker således visa att vi inte har något att frukta från islam. Tvärtom så utgör islam, underförstått, en av de goda krafterna i världen. Har hon rätt? Nej, jag anser inte det! Många politiker och debattörer har varit oroade för olika saker under historiens gång. Ibland har de haft fel, ibland har de haft rätt. Ovannämnda bok om katolicismen hade fel. Men det finns andra författare och debattörer som varnat för andra saker, och som haft rätt. Många svenskars oro för en sovjetisk invasion under kalla kriget var knappast obefogad, även om det aldrig blev någon sådan. Men förmodligen kunde så ha skett. De ryska arkiv, som efter Sovjetunionens fall under några år var öppna, visar att rädslan definitivt inte var helt obefogad.

Churchill varnade i ett tidigt skeende (början av 1930-talet) för den framväxande tyska nazismen. För detta fick han lida spott och spe. I vissa svenska tidningar (t ex Örebrokuriren) kallades han ”krigshetsare”, eftersom han inte ville böja sig för Hitler och låta Hitler styra och ställa som han ville i Europa. Till och med hans eget parti tog delvis avstånd från honom (samtidigt som han också hade många supportrar). De flesta kritiker menade att Churchill var paranoid. Lite grand kan man givetvis förstå att engelska politiker in i det längsta vägrade se vad som höll på att hända i Tyskland under 1930-talets början. Det var ju bara 12 år sedan det blodiga Första Världskriget hade tagit slut, under vilket miljontals engelska soldater hade stupat, och tanken på ett nytt storkrig var givetvis outhärdlig. Men sanningen är ändå sanningen. Churchill hade rätt och hans belackare hade fel. Hade man agerat mot nazisterna långt tidigare, hade kanske Andra Världskriget kunnat undvikas, eller i varje fall inte kostat lika många människoliv.

Så ibland har den som varnar fel och ibland har den som varnar rätt. Att det finns de som haft fel när de varnat, bevisar inte att alla som varnar har fel. Dvs Kielos argumentering, utifrån American Freedom and Catholic Power, är ett fullständigt tomt argument. Ett debattknep och inget annat! Operation övertalning och dimridåer!

Jag kan ärligt säga att ingen skulle vara gladare än jag om jag hade fel i min fruktan för vad islam kommer att ställa till med i Sverige och Europa. Problemet är att jag har undersökt islam noggrannare än de allra flesta. Jag har studerat Koranen, hadítherna och sharíalagen i åratal (ja jag vet att jag tjatar, detta skriver jag för nytillkomna läsare). Och eftersom jag själv är kristen, är jag väl insatt i vad kristendomens heliga skrifter säger. Så det jag skriver om islam och det jag skriver om kristen tro är inte tomma ord.

Nu har Katrin Kielos i sin ledare ytterligare argument för sin tes. Hon ger lite olika data för att lugna oss. Hon nämner en annan bok The myth of the muslim tide (Myten om den muslimska tidvattenvågen) av Doug Saunders. De siffror hon anger har hon, såvitt jag kan förstå, hämtat ur Saunders bok.

”Islam leder inte till fler barn”, skriver hon. Iran har lägre födelsetal än Storbritannien och födelsetalen bland muslimska invandrare ”brukar dessutom snabbt anpassa sig till vad som är vanligt i landet de invandrat till”. Stämmer detta? Det är tveksamt. Enligt CIA:s World Factbook hade Iran 2012 födelsetalet 18,52 (per tusen invånare) medan Storbritannien hade 12,27. Födelsetalet i Iran ligger således 51 procent högre än i Storbritannien. Nu kanske Kielos räknar med hur många barn som varje familj normalt har, men det är svårt att tro att detta skulle ge henne rätt, med tanke på den stora skillnaden mellan 18,52 och 12,27. Tittar man på hur mycket befolkningen växer i procent per år är siffran för Iran 1,25 procent och 0,55 procent för Storbritannien. Befolkningen i Iran växer således mer än dubbelt så snabbt som i Storbritannien.

Dessutom finns här också kulturella faktorer. Iran är kanske det mest ”västerländska” av de muslimska länderna. Perser och araber är helt olika folk, med helt olika kulturer. Så till och med om Kielos skulle ha rätt när det gäller Iran (vilket ovanstående siffror antyder att hon inte har), så gäller detta inte nödvändigtvis för länder som Somalia och Afghanistan. För dessa länder är födelsetalet f ö (se länken ovan) 42,12 respektive 47,60 (att jämföra med 12,27 i Storbritannien)!!!

Huruvida muslimska invandrares födelsetal snabbt anpassar sig till mottagarlandets är nog mer en ren spekulation. Än så länge finns inga sådana tecken (nu är det ju lite osäkert vad hon menar med ”snabbt” – det kanske är som evolutionen ungefär; den går så långsamt att man inte kan se den).

Kielos skriver vidare:

Håller de [muslimerna] på att ta över vår kontinent? Nej, idag uppgår de till mellan tre och fyra procent. Om rådande trender fortsätter kommer andelen stiga till runt tio om 40 år.

Statistik är farliga saker. Det kan missbrukas hur mycket som helst. Enligt nyligen publicerad statistik så var tågen i Sverige punktligare förra året än året innan (den som åker tåg mycket vet att detta inte stämmer). Orsaken är att man omdefinierat begreppet försening. Tidigare räknades ett tåg som försenat om det var mer än 5 minuter sent. Nu har detta höjts till 15 minuter. Dessutom räknar man numera inte in inställda tåg i förseningen. Jag såg f ö på nyheterna häromdagen att 20 procent av alla tåg i Norrland blev inställda förra månaden. Med sådana knep är det inte svårt att förstå varför antalet försenade tåg minskat. Men dessa siffror handlar ju inte om verkligheten utan om hur man definierar de olika parametrar man använder sig av. Och det är ju precis detta som är svagheten med statistik.

SCB redovisar numera i samma anda endast utrikes födda personer som invandrare. Dvs andra och tredje generationens invandrare räknas som svenskar. Polisen har dessutom fått nya riktlinjer och får inte i sin statistik ange religion, etnicitet etc. I och för sig kan jag tycka detta är rimligt ur många synpunkter. Men det finns ett problem.

Om nu vissa invandrarkulturer är starkt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott, mörkas detta i och med att andra etc generationens invandrare numera räknas som svenskar. Andra generationens muslimska invandrare är definitivt inte svenskar kulturellt sett (annat än i undantagsfall – och då handlar det antagligen om sekulariserade invandrare, dvs som i praktiken är ateister, även om de har en muslimsk bakgrund, eller också muslimer som konverterat till kristendomen).

Andra generationens muslimska invandrare är lika mycket muslimer som första generationens muslimska invandrare. Dessutom är andra generationen ofta mer brottsbenägna (se texten nedan). De som kommer hit, efter att ha flytt från krig och elände, kanske ändå känner en smula tacksamhet mot Sverige – de första veckorna i alla fall. Men efter någon generation, när de blivit medvetna om alla sina rättigheter (och att de dessutom har få skyldigheter, och även om de nu har en del skyldigheter så straffas de inte om de underlåter att fullgöra dessa), så är det naturligt att fräckheten ökar (hos en del – ja hos alltför många). I Skolledaren, som är en tidskrift som vänder sig till rektorer och andra skolledare, kunde man i nr 1 2010 läsa en artikel med rubriken "Laglöst land i Göteborgs invandrartäta områden". Jag saxar ur artikeln:

Mitt i områden präglade av kriminalitet ligger skolor. Skolledaren har pratat med rektorer i invandrardominerade miljonprogramsområden i Göteborg om hur de bevarar skolan som fredad plats.
I Göteborg finns områden där inte ens Hells Angels eller Bandidos vågar sig in. Men det är inte polisen de fruktar. Här styr helt andra krafter än ordningsmakten. Gårdsten, Lövgärdet, Hjällbo, Bergsjön och Biskopsgården är fattiga miljonprogramsområden. De domineras och kontrolleras av ett antal stora släkter med bakgrund från det forna Jugoslavien, Turkiet, Iran, Kurdistan, Libanon, Syrien och Somalia.
Inte de som en gång kom till Sverige för att starta jourbutiker, importfirmor eller restauranger. Eller som havererade i arbetslöshet, hemlängtan och alienation. Det är deras barn, andra eller tredje generationens "invandrare". I dessa områden sker en eskalerande utveckling med bilbränder, stenkastning mot brandmän och poliser, skottlossning, knivöverfall, misshandel och mord. Skjutvapen används och finns i alla grupperingar.
När de stora släkterna bildar pakter mot kriminella mc-gäng kan mycket stora belopp gå till vapen, och vapenleverantörer saknas inte.
Det har bildats ett parallellt samhälle utanför samhället, där blodsbanden är starka och där det råder helt andra, oskrivna lagar vid sidan om den verkliga lagstiftningen.
Så beskrivs situationen av poliser, socionomer och fältarbetare som arbetar i dessa områden.

Enligt denna tidskrift är det således ”deras barn, andra eller tredje generationens invandrare” som havererat i arbetslöshet etc och som utgör det stora problemet när det gäller brottslighet bland invandrare. Detta vet alla poliser och fältarbetare, utifrån sin erfarenhet av den verklighet som trots allt finns, men som förnekas av Godhetskören. Genom att SCB på order uppifrån numera endast räknar utrikes födda som invandrare, blir det faktum att andra och tredje generationen av vissa invandrarkulturer är groteskt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott, osynligt i statistiken. Och det är ju precis det som är meningen. Och det är därför jag kallar våra politiker för landsförrädare. Om det nu är så att muslimska invandrare från speciellt vissa kulturer och områden (Somalia, Afghanistan, Nordafrika) är starkt överrepresenterade när det gäller t ex våldtäkter, måste svenska folket få den informationen. I så fall kan det diskuteras om vi skall ta emot människor från dessa kulturer. Jag anser inte det! Jag anser att vi skall hjälpa dessa människor på plats i stället. Och då kan vi dessutom hjälpa mångdubbelt fler (50 ggr fler minst).

Johan Hellström skrev den 18/1 2013 på Avpixlat.com:

Brottsstatistiken talar sitt eget tydliga språk, i form av Brottsförebyggande rådets rapporter 1996:2 och 2005:17 [kontrollera själv om du inte tror de siffror som nu följer! – Kristers kommentar], som dels visar att utrikes födda och barn till utrikes födda är kraftigt överrepresenterade (flera hundra procent för utrikes födda) vad gäller brott som t.ex. våldtäkt och försök till våldtäkt (inklusive mot barn), dödligt våld och försök till mord och dråp, rån samt grov misshandel mot kvinnor och barn. Dessutom visar den att överrepresentationen ökade från 1996 till 2005, utan att detta förklaras av socioekonomiska faktorer som utbildningsgrad eller inkomst. Ökningen förklaras i rapporten av att invandringen av de nationaliteter som är mest överrepresenterade vad gäller brott har varit fortsatt hög mellan rapporterna. Vilka nationaliteter är då detta? Jo, samma områden som vi har rekordhög invandring från även idag, nämligen Afrika och Mellanöstern. Drygt 20% av alla invandrare födda i Afrika och nästan 19% av alla födda i Västasien (t.ex. Irak och Syrien) var registrerade för något brott mellan 1997 och 2001. BRÅ har nu valt att sluta publicera statistik över gärningsmännens ursprung, då Brottsförebyggande rådet tydligen tycker det är oviktigt för brottsförebyggande åtgärder vilka det är som begår brotten, en tämligen unik inställning för en myndighet som BRÅ [i rapporterna från 1996 och 2005 kunde man fortfarande utläsa brottsligheten bland invandrare som separat grupp – vill man få en uppfattning om invandrares brottslighet idag får man helt enkelt extrapolera siffrorna från 1996 och 2005 – Kristers kommentar].

Skånepolisen erkänner i sin kvartalsrapport för fjärde kvartalet 2012 att personrånen, som utgör 73% av alla rån, begås av unga av utomnordisk härkomst som agerar i grupp mot unga brottsoffer. Även när det gäller brott mot funktionsnedsatta och äldre, en typ av brott som ökat med över 90% på fyra år, skriver man att gärningsmännen består av övervägande kringresande ligor av utländsk härkomst. Vad gäller rekorden i grymma, grova och bisarra brott så är det bara att läsa om brotten i media, där gärningsmännen nästan alltid benämns som ”svenskar” eller något svenskklingande som ”Vimmerbybon”, ”Boråspappan” eller liknande. Detta skall gå tillbaks till det s.k. Lilla Saltsjöbadsavtalet som svenska journalister enligt rykten träffade via Svenska Publicistklubben 1987, om att inte skriva om utrikes födda gärningsmäns härkomst samt att beskriva dem som svenskar om de hunnit få svenskt medborgarskap [att något sådant avtal skulle existera förnekas från journalisthåll – det spelar inte så stor roll om det finns ett sådant konkret avtal eller ej, i praktiken är det uppenbart, och har också bekräftats av en del journalister, att avtalets punkter ändå tillämpas – Kristers kommentar]. Gräver man djupare, som vissa privatspanare och alternativmedia, genom att begära ut offentliga handlingar från domstolarna, så klarnar bilden. Gruppvåldtäkter, sanslöst brutala misshandelsfall som fallet Rudolf eller Kortedalamisshandeln, åldringsrån, knivrånare i 11-årsåldern, terrorister, folkmordsåtalade, hedersmord, andeutdrivning, våldsamma upplopp bland ungdomar, ungdomsrån, halvt fotbollslag som döms för en serie brutala misshandelsfall och rån och liknande fall. Låter brottet osvenskt är sannolikheten hög att gärningsmannen har invandrarbakgrund. Det är inte rasism att erkänna detta, däremot är det ett svek mot alla inblandade att blunda för problemen och det är aldrig en lyckad strategi för att finna en lösning.

Att mångkulturen är ett stort fiasko världen över är ett faktum och inte heller det rasistisk propaganda. Goda avsikter garanterar inte en lycklig utgång, något allt fler länder tvingats inse, utan att ha samma generösa välfärdssystem som Sverige med retroaktiv föräldrapenning och fulla förmåner. Storbritannien, USA och Kanada har framhållits som föregångsländer när invandringen diskuterats, men man nämner inte vilka enorma problem dessa länder har eller vilka förutsättningar som råder. Storbritannien har nollvision vad gäller nettoinvandring och stora problem med integration och växande islamistiska samhällen i samhället, de blundar även för svartarbete, skattefusk och löner under minimilönen samt begränsar välfärden för invandrarna. I USA är segregationen total och tittar man på gruppen somalier, som framställs som framgångsrik i USA, så har de både den lägsta medianinkomsten och sysselsättningsgraden, några svenska välfärdsförmåner är förstås inte att tala om. I Kanada har man en strängt tillämpad arbetskraftsinvandring, där man även försäkrar sig om att flyktingar ska kunna anpassa sig och hitta arbete, som på intet sätt liknar invandringen i Sverige. Här [i Sverige – Kristers kommentar] har invandringen från de allra mest underutvecklade länderna i världen varit högre under enbart 2012 än den var under hela 30-årsperioden 1960-1990.

Jag tycker Sverige ska vara ett tolerant land och att svenskarna är ett tolerant folk. Men tolerans för det annorlunda är inte samma sak som anpassning av det svenska till det främmande, så som sker i Sverige. Tolerans är inte att införa muslimska helgdagar i Sverige, som Carin Jämtin föreslog 2011. Tolerans är inte heller att förminska det svenska framför det utländska, som flertalet ledande politiker gjort. Tolerans och religionsfrihet är inte att muslimer har rätt att bygga moskéer bara för att det finns kyrkor i Sverige, religionsfrihet är friheten att tillbe vilken religion man vill, eller att vara ateist.

Svenska folket måste, utifrån kunskap om sanningen, kunna få bilda sig en uppfattning och sedan rösta utifrån de slutsatser de drar av denna kunskap! Att undanhålla svenska folket sådan information är odemokratiskt och i praktiken ingenting annat än landförräderi! Det är svårt att förstå vad som driver dessa politiker (och journalister). Jag har ju svårt att tro att de medvetet vill skada vårt land. Så förmodligen handlar det till stora delar om att det gått prestige i det mångkulturella samhället. Plus att ingen vågar säga något på grund av att den politiska korrekthetens åsiktspolis omedelbart krossar var och en som vågar bryta tystnaden när det gäller invandringens nackdelar (eller i varje fall försöker krossa – när det gäller mig kanske de inte lyckas eftersom jag är pensionär som inte kan avskedas, men en politiker kan åsiktspolisen garanterat krossa). En ytterligare faktor är också att debatten idag alltmer urartat till ett slags världsmästerskap i godhet. Alla vill vara godast, och säga de godaste, mest underbara sakerna. Och bli applåderade. Tyvärr tenderar världsmästerskap i godhet att urarta till världsmästerskap i floskler!

Enligt Wikipedia finns f n 451 000 personer med rötter i muslimska länder i vårt land. Dessa utgör 4,7 procent (dvs något mer än de 3-4 procent som Kielos anger). Av dessa är 110 000 kopplade till någon form av moskéverksamhet, dvs 1,2 procent. Frågan är dock hur man skall räkna här. Och det är ju i sådana här sammanhang som man kan bevisa vad som helst med statistik. Siffrorna på hur många muslimer som är aktiva är synnerligen osäkra. När man talar om invandringens konsekvenser anser jag nog att det mest relevanta är att räkna med alla de personer som har rötter i muslimska länder. Vid en konfrontation är jag övertygad om att även inaktiva muslimer kommer att solidarisera sig med sin egen kultur och religion. Ungefär som att syskon kan kivas inbördes, men när någon utomstående slår min lillebror, då ställer jag upp för honom.

Beträffande den prognos Kielos ger för tillväxten av andelen muslimer i vårt land så kan följande sägas: Antalet muslimer tillsammans med muslimernas födelsetal/dödstal i vårt land jämfört med antalet icke-muslimer och deras födelsetal/dödstal plus immigration/emigration bestämmer befolkningsutvecklingen. För några år sedan (2010) gjorde jag en beräkning utifrån en enkel matematisk modell. Jag använde de siffror jag då hittade på SCB:s hemsida (antalet invandrare med muslimsk bakgrund etc) och kom då fram till följande:

Om varje svenskt par får 1,7 barn (det var den siffra SCB gav när jag gjorde min beräkning) och motsvarande siffra för muslimer är 5 barn (SCB angav ingen siffra för detta, men jag tror att 5 barn är en ganska realistisk siffra, jag har t ex aldrig hört talas om en somalisk familj som har mindre än 8 barn) kommer det att dröja 63 år innan muslimerna utgör en tredjedel av befolkningen i Sverige och 94 år innan de utgör 50 procent. Siffran en tredjedel har jag valt, eftersom jag uppskattar denna som den ”kritiska massan”. När muslimerna utgör en tredjedel av befolkningen, kommer de att kräva verkligt inflytande och risken finns att Sverige etc då blir som Libanon på 1980-talet. Självmordsbombningar, hot, kidnappningar, muslimerna upprättar en stat i staten etc, etc och så till slut ett fullskaligt inbördeskrig. Siffran 50 procent är uppenbar. När muslimerna passerat den gränsen utgör de majoritet och kommer att bilda regering. Och sedan kommer snabbt Riksdagen att upplösas, eller så bildar man, under en övergångsperiod, en skendemokrati (som i Egypten och andra muslimska länder). Slutmålet är sharíalagar och kalifatet.

Min beräkningar måste givetvis tas med en stor nypa salt (speciellt när det gäller tidsaspekten), men visar ändå på vad som i princip gäller. I min beräkning har jag f  ö räknat med att ingen ytterligare invandring sker (dvs totalt invandringsstopp från och med 2010 – i själva verket väller det in muslimska invandrare som aldrig förr), vilket gör att mina siffror definitivt inte är överdrivna. Förmodligen tvärtom. Om muslimernas födelsetal ”snabbt anpassar sig till mottagarlandets” stämmer givetvis inte min beräkning. Men huruvida de verkligen anpassar sina födelsetal återstår att se. Jag vet att imamer reser runt och uppmanar muslimer i Västvärlden att skaffa så många barn som möjligt. ”Det är er heliga plikt”. Jag vet också att mullor och imamer, både i Europa och i muslimvärlden, gång på gång har förutsagt att de kommer att ta över Västvärlden inom 50 år (eller liknande). Muslimerna klarade inte att genom krig erövra Europa på Medeltiden. Men nu räknar de med att göra detta demografiskt. Så många tongivande muslimer håller uppenbarligen inte med Katrine Kielos i hennes analys.

Det finns mycket statistik och många prognoser som inte stämmer med Kielos påståenden. I den norska tidningen DN.no kunde man den 15/1 2013 läsa en artikel med rubriken ”Minoriteter i majoritet på 54 skolor i Oslo”.

Elever med norska som modersmål är i minoritet på 54 av 125 grundskolor i Oslo visar siffror som Oslo kommun tagit fram. Andelen minoritetselever ligger totalt på 40,7 procent i huvudstaden.

Man berättar att det i Oslo finns 56 500 grundskoleelever, 23 000 tillhör minoriteter varav 62 procent får särskild undervisning i norska. Samtliga skolor där elever med norska som modersmål ligger i ostkanten av Oslo. 16 grundskolor består nästan helt och hållet av minoriteter med över 80 procent elever som har annat modersmål.

Vidare visar rapporten att andelen minoritetselever minskar på västkant men ökar på ostkant. Blott nio skolor har mer än 90 procent elever med norska som modersmål, samtliga dessa finns på västkant eller Nordstrand. F ö så förutsäger norsk Statistisk SentralByrå (SSB) enligt Aftonbladet att etniska norrmän kommer att vara i minoritet i Oslo inom 28 år. Självklart måste liknande siffror gälla för Sverige, som har en mycket högre invandring av muslimer (förhållande till invånarantalet) än Norge.

Man kan inte enbart titta på muslimernas andel av hela befolkningen, vilket visas av det som sägs om Oslo ovan. Muslimerna koncentrerar sig till vissa områden (t ex delar av storstäder). Detta är en framgångsrik strategi. Även om de utgör en minoritet utslaget på hela landet, kan de samtidigt utgöra en majoritet inom ett begränsat område. På så sätt ”tillhör” detta område muslimerna och de kan börja tillämpa sina egna lagar och bestämmelser där. Nästa steg är att muslimerna inom sina områden är tungt beväpnade, har egna ”passkontroller” för den som skall ut och in etc, etc. Detta har vi sett i Libanon, och även i Jordanien försökte sig palestinierna på en liknande taktik (vilket slutade med ett blodbad – Svart September – när alla palestinier slängdes ut från Jordanien 1970/71). På sikt blir det omöjligt för polisen att bege sig in i ett sådant område. För detta krävs stora militära förband försedda med stridsvagnar och med luftunderstöd. Detta kallas inbördeskrig, om läsaren inte visste det. Och några militära förband har vi dessutom knappast i dagens Sverige.

I mina ögon spelar det inte så stor roll om muslimer kommer att vara i majoritet i vårt land om 50 år eller om 100 år eller om 300 år. De kommer obevekligt att bli en majoritet (om inte något katastrofalt eller oväntat inträffar). Det är lika illa i vilket fall som helst. Att ge bort Europa till islam är att spotta på de miljoner soldater som gav sina liv för att befria Europa från nazismens ondskefulla hydra.

Kielos skriver angående påståendet att muslimer inte är lojala mot de länder som tagit emot dem:

Bland muslimska invandrare i Frankrike uppger 85 procent att de har känslor av närhet till andra fransmän. Det är fler än vad som uppger känslor av närhet till andra muslimer. Lojaliteten med Frankrike verkar inte heller ha att göra med hur sekulariserad man är. Bland de som definierar sig själva som först och främst muslimer är känslan av närhet till andra fransmän ännu högre. I Storbritannien säger 83 procent av alla muslimer att de är stolta över att vara britter. Det är en högre andel än för britter i allmänhet.

Om dessa siffror verkligen skulle stämma vore ingen gladare än jag. Men jag tror inte på dem. I varje fall är det inte så enkelt som Kielos påstår. ”Känsla av närhet till andra fransmän” låter ju gulligt, men frågan är vad det innebär. Islams prästerskap har sedan lång tid tillbaka diskuterat farorna med att muslimer utvandrar till icke-muslimska länder. Man är bl a rädd för att de skall tappa sin tro, genom att de förförs av den västerländska livsstilen (hög levnadsstandard, droger, fri tillgång till sex, tro på förnuftet som yttersta auktoritet och ateistiska bortförklaringar av religiösa begrepp). Därför uppmanar man muslimer till att inte låta sig integreras i de länder de invandrat till (detta diskuteras här).

Sura 5:51 har följande att säga:

Oh, ni som tror [dvs ”ni muslimer”]!
Tag inte judar och kristna som vänner och beskyddare:
De är bara vänner och beskyddare för varandra.

Här har jag använt Yusuf Alis engelska koranöversättning, som bland rättrogna muslimer anses vara den bästa. Det finns visserligen muslimer som menar att det arabiska ord som ovan översatts till ”vänner” i själva verket egentligen handlar om att ingå allianser med kristna och judar, men att det inte finns något som hindrar en muslim från att bli personlig vän med en icke-muslim. Mot detta kan sägas att i så fall borde Yusuf Ali på något sätt ha antytt detta i sin översättning (hans översättning är full av kommentarer, på vissa sidor utgör kommentarerna hälften av texten). Men ingenstans kommenterar han att så skulle vara fallet. Dessutom visar hedersmord och mycket, mycket annat att det är illa ställt med muslimernas integration. Ett litet studiebesök i Rosengård i Malmö eller Bergsjön utanför Göteborg rekommenderas.

Kielos gör ett rejält försök att blanda bort korten när hon skriver:

Den muslimska invandringen är inte annorlunda än tidigare vågor. En grupp av ofta fattiga men ambitiösa människor som genomgår en tuff omställning. Ofta från landsbygden till moderna städer allt trots nationella och språkliga barriärer.

Det här är ett mycket vanligt sätt att lugna de som ser faror med massinvandringen av muslimer till Europa. Det som sker just nu är inget nytt. Vi har haft många invandringsvågor under historiens gång. Just nu är det muslimer. För några decennier sedan var det chilenare och innan dess ungrare som kom till Sverige. Och går vi hundratals år bakåt i tiden så kom tyska smeder (under Gustaf Vasas tid) och valloner (1600-talet och framåt). För att inte tala om alla svenskar som blev invandrare i USA på 1800-talet. Men så enkelt är det inte! Alla invandringsvågor är inte jämförbara.

Beträffande de tyska smederna och vallonerna så handlade det om ca 800 st respektive 1000 st. I båda fallen skedde invandringen under flera decennier och kan inte på något sätt jämföras med den massinvandring av muslimer (t ex somalier) som sker idag. De tyska smederna och vallonerna förde dessutom med sig värdefulla kunskaper i smide och järnhantering (det var ju därför de fick komma hit). Chilenare och ungrare kom från länder med västerländsk/kristen kultur och många av de som kom var yrkeskunniga inom olika områden. Och de svenska invandrarna i USA levde inte på socialbidrag och fick inte föräldrapenning för flera år tillbaka retroaktivt. I stället var de med och byggde upp USA. Bröt mark, arbetade hårt och försörjde sig själva. Invandringen av svenskar till USA var, till skillnad från dagens invandring från Mellanöstern och Nordafrika och Somalia till Sverige, en verklig kassako för mottagarlandet!

När det gäller de kunskaper som den absoluta merparten av dagens muslimska invandrare för med sig, så är dessa helt ointressanta för den svenska arbetsmarknaden (det finns vissa undantag – från t ex Iran kommer en hel del välutbildade invandrare). När det gäller invandrare från Somalia och Afghanistan och liknande områden så är merparten analfabeter (för somalier och afghaner gäller siffran 4/5 enligt uppgifter i diverse olika media – se t ex här!). De kommer dessutom från en kultur som är totalt annorlunda i förhållande till den svenska kulturen. Det finns nästan inga beröringspunkter alls och det kommer att ta 100-tals år innan dessa invandrare eventuellt skulle kunna utgöra en integrerad del av Sverige (om vi med Sverige menar något som påminner om dagens Sverige). Långt innan dess har nog dessvärre det stora inbördeskriget brutit ut. Till och med den extremt politiskt korrekta Sveriges Radio erkänner på sin hemsida problemet.

Allt fler av landets nyanlända invandrare är analfabeter och kan varken läsa eller skriva när de kommer till Sverige. Nu vill Sveriges kommuner och landsting, SKL, att regeringen lägger mer resurser på svenskundervisningen för invandrare.
– Eleverna har inte ens traditionen att läsa skyltar. Tittar inte på symboler, bildtolkning är jättesvårt, siffror och att lära sig klockan är jättekomplicerat, säger Johanna Karlman, SFI-lärare i Borlänge.
Antalet elever i SFI, som har liten eller ingen skolgång alls från hemlandet har, som vi rapporterat i dag, fördubblats på fem år i Sverige. Drygt 19 000 av kursdeltagarna var det förra året som hade max tre års tidigare utbildning. Kommunen ansvarar för sfi-utbildningen. Och Per-Arne Andersson, chef vid avdelningen för lärande och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, SKL, vill nu se ett ökat erfarenhetsutbyte mellan kommunerna i den här frågan.
Han säger att det i dag är svårt att hitta rätt kompetens för att undervisa eleverna på sina modersmål till exempel, och att det är dyrt att utveckla kompetensen som finns. Regeringen borde helt enkelt satsa mer pengar på SFI, tycker han:
– Ja ett sätt är ju att samtala med regeringen när det gäller ersättningsfrågan och där är det ju viktigt att man skickar de signalerna från regeringens sida så som vi ser det, säger Per-Arne Andersson.
-----
– Vi har en kraftigt växande asylinvandring. Den här gruppen blir allt mer lågutbildad. Det finns ingen politisk beredskap. Jag ser en regering som springer runt och försöker fånga fallande bollar. Helhetsgreppet, det ser inte jag, säger Anna Dahlberg, politisk chefredaktör på Expressen i Sveriges Radios Studio Ett.

Att det är svårt för nyanlända att komma in i arbetslivet är inte svårt att förstå. Även etniska svenska ungdomar har mycket svårt att få ett riktigt arbete (som inte är subventionerat genom olika arbetsmarknadsåtgärder och därmed inte tillför något till statskassan). Nyligen krävde två riksdagsledamöter i en debattartikel i SvD att det s k etableringsstödet för nyanlända, som nu gäller i två år, skall utökas till fem eller sju år. Att massinvandringen till Sverige från MENA (Mellanöster/Nordafrika) och liknande skulle vara den kassako för vårt land, som Godhetskören regelbundet proklamerar, tycks stämma illa med verkligheten. Men i den politiskt korrekta analysen så finns ju ingen verklighet eller sanning. Där finns bara politiskt korrekta åsikter, som är sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv!

På Regeringens hemsida hittar man en skrift med titeln "Sverige i en åldrande värld – framtidsperspektiv på en demografiska utvecklingen" av Thomas Lindh. Jag citerar (3.2.1 svid 79):

Regionen Mellanöstern-Nordafrika (MENA) utgör ett mycket bra komplement till Europa i befolkningshänseende. Diskussionen ovan om Europas demografi visar att arbetskraft i migrationsåldrarna är och under lång tid kommer att förbli en bristvara i EU (såvida inte Turkiet släpps in). I MENA finns de emellertid i ett sådant överflöd att de har svårt att skapa sig en framtid i det egna landet. De är ofta högutbildade, i många fall med små möjligheter att tillgodogöra sig sin akademiska examen. Det gäller speciellt kvinnorna.
En gemensam arbetsmarknad EU-MENA skulle med all sannolikhet kunna underlätta omställningen till en äldre befolkning i Europa, en ytterligare ekonomisk integration av Medelhavsregionen skulle därtill kunna ge ännu fler vinster. De politiska svårigheterna är emellertid formidabla och efter 9/11 har förutsättningarna verkligen inte förbättrats. Likväl har vi i Sverige tagit emot ett stort antal flyktingar från regionen, såväl kristna assyrier som muslimska irakier och kurder. Tidigare har vi haft ett stort inflöde av iranier.
Det är emellertid uppenbart att dessa grupper diskrimineras i betydligt högre grad än europeiska invandrare. I vårt grannland Danmark är stämningarna direkt fientliga och islamfientliga politiska rörelser är mycket vanliga i Europa.

Det är uppenbart att den som skriver ovanstående är oerhört fjärmad från verkligheten. Han tycks helt omedveten om vad islam är och vilka oerhörda kulturskillnader som finns mellan invandrare från MENA och invandrare från länder som Japan, Kina, Sydamerika eller USA. Det går ju inte att jämföra. Lindh skriver om islamfientliga stämningar i Danmark, som om dessa stämningar inte har någon grund i faktiska skeenden. Visst finns stämningar i Danmark som är negativa till islam. Men det finns mycket goda skäl till dessa stämningar med tanke på hur islam breder ut sig, tar för sig och blir allt fräckare. Och hur alltför många muslimska ungdomar beter sig. Att ett dokument på Regeringens egen hemsida uppvisar en sådan naivitet är skrämmande. För mig visar detta att vår Regering inte är kompetent att leda vårt land. De är uppenbarligen beredda, att i den politiska korrekthetens namn, störta vårt land i fördärvet.

David Nyström skrev den 9/12 2012 i en ledare (som hade vissa bra poänger) i Gefle Dagblad, som förklaring till varför SD växer, ”Människor fungerar (tyvärr) så att de noterar om en främling begår brott, men ignorerar om någon av den egna nationaliteten gör det.” Det kan säkert vara som Nyström skriver i vissa fall. Men när det gäller Sverige och vissa grupper av invandrare, så handlar det snarare om att vanliga svenskar reagerar över att vissa invandrargrupper (som utgör minoriteter i vårt land) är våldsamt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (våldtäkt, våldsbrott, personrån etc). Och det människor också reagerar över, och detta är kanske en ännu starkare faktor när det gäller att driva vanliga människor mot högerkanten, är när man noterar hur media och politiker gör allt för att mörka brottsbenägenheten hos vissa invandrargrupper. Jag skulle tro att många människor idag är mer arga på våra politiker och journalister än de är på brottsliga invandrare, eftersom man ser dessa politiker och journalister som landsförrädare (vilket de i mina ögon också är). Och det var ju precis så som Breivik resonerade. Han är, enligt vad han skriver i sitt manifest, inte arg på invandrare. Han förstår att människor som lever fattigt och under hot, försöker skaffa sig ett bättre liv. Det han var arg på var de politiker som han menade förrådde sitt eget land genom en ansvarslös invandringspolitik. Därför riktades hans attentat (till skillnad från den svenska lasermannen och den nyligen dömde serieskytten i Malmö Peter Mangs) inte mot invandrare utan mot politiker. Självklart stöder jag inte på något sätt Breviks agerande, men jag kan ändå konstatera att det finns en viss logik i att han placerade en bilbomb utanför regeringsbyggnaden i Oslo (morden på ungdomarna på Utøya framstår som obegripliga och helt sjuka, eftersom dessa ungdomar knappast kan ha något ansvar för situationen i Norge).

Missförstå mig inte! Jag stöder som sagt inte på något sätt Breiviks dåd. Men, jag ser faran i att man inte tillåter en öppen debatt när det gäller en så infekterad fråga som den muslimska massinvandringen till Sverige. Att, som journalister och politiker, försöka tiga ihjäl problemen håller inte i långa loppet. Människor ser med egna ögon vad som håller på att ske med vårt land. Och att som lök på laxen försöka ta bort gamla svenska traditioner och uttrycka förakt för Sverige som land, för den svenska kulturen och för det svenska folket, vilket både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjort (jag har flera exempel på detta i tidigare bloggartiklar), gör bara saken värre. Människor knyter händerna i byxfickorna och blir allt ilsknare. Att politiker och journalister inte känner av detta är inte förvånande, eftersom dessa grupperingar verkar vara totalt förblindade av ideologi och rädsla för att säga något som är fel. På så sätt driver man vanliga människor mot SD. Man uttrycker förvåning över att SD växer trots att media etc gjort allt för att krossa SD. Det är inte speciellt förvånande. Människor känner en befogad oro för vårt lands framtid och när de märker att de etablerade partierna helt negligerar vad människor känner, ja då söker man sig andra vägar. Jag avslutar dagens inlägg genom att citera mig själv från en tidigare bloggartikel:

Helge Lurås, forskare på Utrikespolitiska Institutet i Norge sade i en inslag på den ryska nyhetskanalen Russia Today (vilket sändes dagen efter Breiviks terrordåd):

Vi har en alltmer intensiv debatt om immigration och vad immigrationen gör med den norska kulturen och om detta verkligen är rätt väg. Marginaliserade norrmän upplever att det politiska etablissemanget inte lyssnar på deras åsikter. Det norska folket har aldrig konsulterats om de vill ha immigration eller ej och det politiska etablissemanget bor i enbart ”vita” områden medan immigranter flödar in i deras områden [där vanliga norrmän bor], tar deras jobb etc och de [dvs de vanliga norrmännen] har inte någon möjlighet att spela enligt de demokratiska reglerna.

Jag skriver helt under på vad Lurås säger och detta kan ograverat överföras på Sverige. Oliktänkande (t ex de som är kritiska mot vår invandringspolitik) stigmatiseras som ”oberörbara” (t ex SD) och frustrationen hos vanliga människor växer. Jag har berört detta många gånger tidigare. Det är oerhört farligt och dessutom är det inte sann demokrati. Det är elitokrati, där det politiska etablissemanget och kultureliten (kulturdräggen) anser sig stå över vanliga människor och menar sig veta bättre än Svensson vad som är bäst för Svensson. Problemet är att etablissemanget styrs av hjärndöd politisk korrekthet där varje debatt om kontroversiella frågor är förbjuden, medan Svensson styrs av sunt bondförnuft.