söndag 30 juni 2013
Fado
Min fadosida är nu uppdaterad med en del nytt stoff. Bl a så skriver jag om en nyutkommen, mycket intressant fadobok. Den heter Fado – En vägvisare till musiken och musikerna och författare är Ulf Bergqvist, förlagsredaktör och musikkännare. Boken torde vara den mest kompletta fadoboken på svenska språket. Min fadoartikel hittar du här
lördag 22 juni 2013
En konvalescents funderingar så här i midsommartid
Idag tänkte jag göra några nedslag i verkligheten. Vi börjar med en liten övning i logik.
1. Läsaren känner givetvis till biljakten för någon månad sedan, där polisen lät öppna Hjulstabron (i närheten av Strängnäs) för att få stopp på en flyende bil. Föraren struntade i både varningsljus och fällda bommar vid bron (som är en s k svängbro) och bilen hamnade i vattnet, varvid två unga män tragiskt nog miste sina liv. Det de jagades för var dessutom något så trivialt som att de inte bländat ner för mötande trafik. Nu visade det sig att de kort före biljakten hade smitit från att betala när de tankade, men det kände inte de poliser till som var involverade i försöken att stoppa bilen.
Media har givetvis skarpt kritiserat polisen för att man beordrade broöppning för att få stopp på den flyende bilen. Rent formellt överskred polisen förmodligen sina befogenheter i det här fallet. En öppnad bro räknas nämligen som ett ”fast hinder” (enligt en polisbekant) och kan bara beordras av en polischef, och någon sådan var inte involverad i beslutsprocessen (såvitt jag vet – men jag kan ju ha fel här).
Men även om nu de inblandade poliserna möjligen brutit mot sitt eget regelverk, tycker jag många media överdrivit det hela. Visst, det var tragiskt att två unga män dog. Men varför stannade de inte när polisen signalerade att de skulle stanna (förmodligen trodde de att polisen försökte stoppa dem för smitningen från bensinnotan)? Då hade ju inget hänt. Då hade de levat idag.
Vissa media har kallat den beordrade broöppningen för ”framkallande av livsfara”. Och det är nu det börjar bli intressant, rent logiskt. I så fall måste rimligen varje broöppning innebära ”framkallande av livsfara”. Antag att polisen jagat de två männen (dvs exakt samma scenario inledningsvis), men inte beordrat öppning av Hjulstabron. Men nu råkar det komma ett handelsfartyg i precis rätt ögonblick som begär broöppning (det är ganska mycket fartygstrafik i Mälaren året om) och bron öppnas. De jagade männen kommer i full karriär och kör förbi ljussignaler och bommar och hamnar i vattnet och dör. Samma yttre skeende, enda skillnaden är varför bron öppnades. Om nu polisens beordrade öppnande av Hjulstabron i samband med biljakten var framkallande av livsfara så tycks det mig som att varje broöppning i så fall måste vara framkallande av livsfara.
Nu kan man förstås invända att den som flyr undan polisen i en bil är desperat och därför kör fortare än vederbörande kanske klarar av. Alltså borde man inte ha öppnat bron. Mot detta kan man invända att i så fall är i samma situation varje skarp kurva, varje gatukorsning, varje järnvägsövergång också livsfarlig. Logiken blir i så fall att polisen aldrig någonsin får jaga bovar som flyr i bil, eftersom dessa kanske i desperation kör ihjäl sig själva eller någon annan. Det betyder i så fall att alla bovar vet att bara de drar iväg i en bil så kommer de alltid garanterat undan (i varje fall så länge som polisen inte vet vilka de är), eftersom polisen inte får följa efter. Mina mer intelligenta läsare kanske kan räkna ut de långsiktiga konsekvenserna av detta.
I efterhand har det framkommit att Uppsalapolisen flera gånger tidigare beordrat öppning av Hjulstabron för att få stopp på flyende bilar. Men då har förarna stannat och polisens taktik har fått avsedd effekt. Med tanke på alla markeringar som utmärker en öppen bro blir slutsatsen att de unga männen i bilen måste ha varit fullständigt desperata eller höga på droger för att missa alla varningar och signaler. Antag att polisen inte hade fått stopp på dem vid bron, och att de några kilometer senare frontalkrockat med en annan bil och kanske flera oskyldiga personer dött. Då hade media attackerat polisen för inkompetens. Varför gjorde man inte allt för att stoppa bilen? Eller varför förföljde man bilen över huvud taget.
Och Hjulstabron kunde som sagt lika gärna ha varit öppen på grund av ett passerande fartyg (och då hade ingen klandrat polisen utan man hade kanske sagt ”Vilken otur för grabbarna”). Och då hade ingen talat om framkallande av livsfara.
Det finns mycket goda skäl till att polisen i princip jagar alla bilar som vägrar att stanna när man försöker stoppa dem. Även om skälet som triggade poliserna att stoppa bilen var något så trivialt som att föraren inte bländade ned för mötande trafik, så väcktes givetvis deras intresse när föraren flydde. Det tyder ju på att personerna i bilen inte har rent mjöl i påsen. Det är inte alls ovanligt att polisen gör stora kap vid den här typen av ingripanden. Kanske finns flera efterlysta grova brottslingar i bilen. Kanske är den full av stöldgods eller utrustning för att göra inbrott alternativt terrordåd. Dessutom tillämpar man numera, efter en lagändring, en metod som bovarna verkligen ogillar. Många av de notoriska skurkarna har stora skatteskulder eller andra skulder till samhället (skadestånd etc) och många av dem åker i flotta bilar (häftigaste BMW eller Mercedes eller ännu värre). När polisen stoppar en sådan bil så identifierar man ägaren och sedan kan bilen eventuellt beslagtas på plats av polisen och förverkas till Staten. Mycket bra! Jag njuter av vällust bara jag tänker på det. Så därför finns en logik i att verkligen försöka få stopp på varje bil som inte stannar vid en kontroll, även om det ursprungliga skälet till att stoppa den är tämligen trivialt.
Ofta anklagas polisen för att vara ineffektiv och inte klara upp brott. Skulle vi förbjuda alla biljakter så skulle vi frånta polisen ytterligare ett verktyg i brottsbekämpningen. Skulden till olyckor som framkallas av förare som flyr från polisen ligger helt och hållet hor föraren. Självklart finns det fall där det är nödvändigt att avbryta jakten och kanske följa efter på behörigt avstånd eller allra bäst, att ha en helikopter som skuggar den flyende bilen. Börjar farten bli farligt hög släpper man så gott som alltid jakten. Men detta är framför allt med omtanke om andra trafikanter. I fallet Hjulstabron var det ingen fara för andra trafikanter, endast för de som flydde. Men det hade kunna bli allvarlig fara för tredje part om man inte hade stoppat dem.
När Hjulstabron öppnas varnas trafikanterna först av intensivt blinkande rödljus cirka 600 meter före den öppningsbara delen. Minst 300 meter före ser man sedan flera uppsättningar rödljus och dessutom fällda bommar och i det aktuella fallet stod en polisbil med blåljusen på vid bron (det senare är ett krav när polisen använder fasta hinder). Dessutom är det oftast fartbegränsningar vid öppningsbara broar (jag vill minnas att det är 50 km/h på en ganska lång sträcka vid Hjulstabron) plus ett antal varningsskyltar som i god tid varnar för öppningsbar bro. Markeringarna och signalerna för öppningsbar bro är givetvis noggrant genomtänkta av Trafikverkets experter för att ingen av misstag skall köra ner i vattnet när bron är öppen. Så jag tycker nog att de två männen i bilen får skylla sig själva att det gick som det gick. Varför de körde mot rött vid bron och genom bommarna går inte att veta. Kanske var de höga på knark (men jag har inte läst att så skulle vara fallet).
Sammanfattningsvis: Om polisen beordrar att Hjulstabron skall öppnas för att få stopp på en flyende bil, så innebär broöppningen framkallande av livsfara (enligt media). Om bron däremot, vid exakt samma tillfälle, råkar öppnas på grund av ett passerande fartyg, då handlar det inte om framkallande av livsfara, utan tvärtom så uppfylls alla krav man kan ställa på trafiksäkerhet etc. Vad är skillnaden mellan de två fallen? Alla säkerhetsåtgärder (ljussignaler, ljudsignaler, bommar) är ju samma i båda fallen. I det förra fallet står dessutom en polisbil med blåljus vid bron för att varna. Varför är det ena livsfara och inte det andra? Kanske något för en filosof att fundera över.
Utan att överdriva kan man tala om ett utbrett polishat i vårt samhälle. Godhetskören hatar poliser den saken är klar. Detta framgår gång på gång. Visst finns det dåliga poliser, som borde rensas ut från kåren. Men det finns dåliga yrkesmän inom alla områden. De flesta normala människor inser nog vad som skulle ske om man tog bort alla poliser i samhället. Polisens och hela rättsapparatens uppgift är att skydda de skötsamma medborgarna mot buset. De skötsamma medborgarnas väl och ve måste prioriteras framför busets väl och ve. Därför händer ibland sådana här saker. Det är alltid tragiskt när människor dör, men varje människa kan välja hur de vill förhålla sig till lagar och förordningar och till sina medmänniskor. Och sedan får man ta konsekvenserna av de val man gör.
Nästa punkt handlar också om logik, eller kanske snarare brist på logik (och konsekvens).
2. I en tidigare blogg har jag berättat om när Leif G W Persson, som under många år medverkade i programmet Efterlyst, öppet anklagade programmet (och generellt alla svenska media) för att ange namn på brottslingar som är etniska svenskar men inte ange namn om de är invandrare (och speciellt då från muslimska länder). Man ser verkligen hur störd Hasse Aro blir över det Persson säger. Nu fick jag tips om ett ytterligare inslag, den här gången från Efterlyst Special med Hasse Aro. Jag har själv aldrig hört detta program, som sänds på Radio 1 (r1), kallad Sveriges nya pratradio (jag har aldrig hört talas om denna kanal). I programmet svarar Aro direkt på lyssnarfrågor. En ung kvinna ringer in och frågar varför man inte uppger varifrån våldtäktsmännen kommer. Hon argumenterar att Sverige är ett av de värsta länderna när det gäller våldtäkter men alla våldtäktsmän ”är ju inte svenskar”. Återigen märker man hur störd Aro blir. Den här gången har han en kvinnlig bisittare, vars namn jag inte känner till. Jag antar att hon är jurist. Man märker att hon är ganska skarp. Hon säger, ”Det vet vi inte, eftersom det inte förs någon sådan statistik. Det får inte föras sådan statistik i Sverige, eftersom det anses inte schysst”. På slutet säger den kvinnliga juristen, ”Det vore ju väldigt bra om vi förde sådan statistik så att vi faktiskt kunde få reda på hur det ligger till”, varvid Aro lite surt kommenterar, ”Det är en annan diskussion”. Men lyssna själv på inslaget, som är på ca 2 minuter.
Det jag tänkte kommentera är det sista den kvinnliga bisittaren säger. Om vi förde den typ av statistik som hon talar om, så kunde vi få reda på hur det ligger till när det gäller våldtäkter och vissa invandrargrupper. Grundläggande så finns två möjligheter:
I vårt grannland Norge är man inte lika fin i kanten. Där är det tillåtet att öppet tala om sådana här saker (vilket fått många svenska debattörer att skarpt kritisera grannlandet i väst). Som jag skrivit i tidigare bloggar så har under de senaste åren, enligt norska polisen, samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo med känd gärningsman begåtts av utomeuropeiska invandrare. Titta gärna på följande korta utdrag från norsk TV!
Ibland erkänner media själva att man har en agenda. Jag saxar från en artikel i Expressen den 4/6 2013. I artikeln kritiserar Jens Liljestrand DN för att man dagen innan publicerade en artikel där den danske antropologen Dennis Nørmark framför kritik mot den svenska extremfeminismen. Liljestrand skriver:
Det här belyser ju något som jag ingående diskuterade i föregående blogg, nämligen vad debatt och diskussion innebär. I en riktig debatt, värd namnet, bemöter man argument med motargument och försöker på så sätt närma sig någon form av sanning. Liljestrand anser att DN inte borde ha publicerat Nørmarks inlägg. Här skall således argument bemötas, inte med argument, utan med munkavle! Eller som jag skrev i förra bloggen, ”…skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Liljestrands åsikter om vad som får vara sant, gör att han enbart vill släppa fram texter med de rätta, av Godhetskören certifierade, åsikterna. Allt annat är ondska som skall kväsas genom auktoritet och makt och tystnad. Det är förvånande att en journalist, vars själva livsluft är (eller borde vara) yttrande- och tryckfrihet, kan uttrycka sådana åsikter. Utan att skämmas. Den typen av yttrandefrihet hittade man för 75 år sedan i länder med hakkors eller hammare och skära i flaggan. Att man i en stor kvällstidning år 2013 pläderar för den typen av yttrandefrihet är förvånande. Och oroväckande.
Jag tror inte att Liljestrand är någon ond person (i varje fall inte ondare än de flesta). Men förmodligen är han så övertygad om det rättfärdiga i den egna saken att varje avvikande åsikt ses som farlig, negativ och ondskefull.
Det värsta är att Liljestrand inte är ensam. Det är det som gör situationen så obehaglig och rent av farlig för vårt land. När intellektuella människor, uppfyllda av ideologiskt baserade åsikter, som de omhuldar med närmast religiöst nit, vill ha monopol på vad som får sägas och tänkas i vårt land, ja då vacklar demokratin. Då har demokrati ersatts av elitokrati, där en styrande elit talar om för medborgarna vad de skall tycka och tänka och göra.
3. Givetvis kan jag inte låta bli att kort kommentera datorteknikern Edward Snowden, tidigare anställd vid NSA (National Security Agency), den senaste i raden av whistleblowers, som till journalister läckt en massa hemlig information om att USA m fl länder avlyssnar Internet, telekommunikationer mm.
I svenska media har han framställts om ett mellanting mellan Robin Hood och Moder Théresa. Till en början var jag beredd att hålla med om att hans avslöjanden möjligen var befogade. Och kanske var de det i viss mån. När stater begår olagliga handlingar är det rätt att avslöja detta. I varje fall i princip. Men, sedan dess har han läckte alltmer information, som inte handlar om övervakning av vanliga människors kommunikation. T ex att USA spionerar på andra länders diplomatiska teletrafik. Då känns det plötsligt som att robinhoodglorian börjar halka lite på sned och Snowden framträder i mina ögon alltmer som en landsförrädare.
Alla länder spionerar på varandra. Endast en idiot skulle tro något annat. I Sverige har vi FRA, som självklart under kalla kriget avlyssnade och försökte forcera krypterad trafik från bl a ryska ambassaden i Stockholm. På samma sätt avlyssnade ryssarna svensk teletrafik. Detta är fullständigt trivialt och självklart. Att NSA avlyssnar allt möjligt utgör knappast några sensationella nyheter. Det är ett sätt för varje land att skydda sig mot oväntade angrepp och komplotter.
Som jag ser det så är Snowden en landsförrädare helt enkelt. Han har brutit mot sin tystandsplikt. Detta kan i speciella fall vara befogat. Men här tycks det mer handla om att skada USA än att stå upp för det goda. Och svenska (och andra) media utnyttjar givetvis tillfället för att få utlopp för sitt USA-hat. För mig är det en storm i ett vattenglas.
Bland militära experter funderar man idag mycket över den nya typ av krigföring som Västvärlden nu ställs inför, och som brukar kallas asymmetrisk krigföring. När det gäller ett konventionellt krig (symmetrisk) mellan arméer och flottor och flygvapen så finns inget land idag som har skuggan av en chans mot USA. På samma sätt är Israels grannländer chanslösa mot Israel i den typen av krig. Vilket de vet. Trots att Irak, vid det första Gulfkriget, hade en enorm militär slagkraft (Sverige hade varit helt chanslöst mot Irak) besegrades landet utan några större amerikanska förluster. Men det asymmetriska kriget är något annat. Hightech, avancerade stridsvagnar och stealthplan ger inte samma fördelar när motståndaren gömmer sig bland civila, har sina ammunitionsdepåer i källare till dagis eller skolor och omger sina raketramper med lekande barn. Och där soldaterna inte bär uniform och där man smäller bomber mitt bland civila, t o m bland sitt eget folk. Och där fienden bor mitt ibland oss. Bland militärer har man därför tvingats ompröva sin taktik och strategi. Här måste striden vinnas på helt andra sätt och med delvis helt andra medel och vapen. Genèvekonventionen, som anger vissa regler för krigföring, kan inte längre tillämpas fullt ut. Skulle vi försöka möta hotet från islamska terrorgrupper med konventionella metoder, så är slaget förlorat redan från början. Mängder av anklagelser har riktats mot USA, UK och Ryssland och även Israel för att man t ex använder tortyr vid förhör. Och det gör man säkert (även om det inte handlar om att flå folk levande eller sticka ut ögonen på dem eller lägga dem i sträckbänken). Men kanske finns det ingen annan möjlighet?
Den teleövervakning vi ser idag och som Snowden ”avslöjat” är en del av det asymmetriska kriget. Ibland brukar man säga att det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i Europa och USA, där terrorgrupper hela tiden försöker utföra terrordåd och där olika underrättelseorgan och säkerhetspolisiära organisationer försöker möta hoten, genom att man bl a på olika sätt (infiltration, avlyssning, kameraövervakning, kontroll av inköp av större kvantiteter av vissa kemikalier etc) övervakar potentiellt farliga grupperingar. Som tur är stoppas de flesta planerade terrordåd redan på ett tidigt stadium (vilket gör det problematiskt att få de inblandade fällda i domstol, eftersom det är svårt att bevisa att de verkligen hade för avsikt att genomföra det dåd de förberedde).
NSA har, med anledning av kritiken, berättat att ett 50-tal terrordåd har kunnat förhindras tack vare den teleövervakning man har haft. Och det kan inte uteslutas att detta är korrekt.
Det är en komplicerad värld vi lever i och det är alltid lätt för den som slipper ta ansvar för vår säkerhet att tala om hur säkerheten skall garanteras. Övervakar man inte samhället, och det sker ett terrordåd, ja då ropar media, ”Inkompetens! Oduglingar!” Och övervakar man samhället för att upptäcka konspirationer på ett tidigt stadium ja då talar media om Storebror ser dig och diktatur. Men kanske är det nödvändigt att använda medel som i viss mån inkräktar på enskilda människor integritet. Det är ju t ex mängder av brott som klaras upp tack vare den kameraövervakning som numera finns på T-banestationer och andra offentliga platser. Personligen skulle jag vilja se mångdubbelt fler övervakningskameror. Det utgör inget hot för mig, men försvårar livet för bovar och banditer.
Det är som sagt en sak att läcka information när statliga organ begår direkta brott som hotar de egna medborgarna. Men att läcka uppgifter som skadar det egna landet och som kan hjälpa en potentiell fiende är en annan sak. Då förråder man sitt eget land och skadar sina egna medborgare. Därför är jag inte så säker på att Snowden verkligen tillhör de goda krafterna på vår planet.
Bilden ovan visar fynden från den stenåldersgrav som omnämns i texten nedan.
4. Och så till sist – helt kort. I tidigare bloggar har jag tagit upp hur kultureliten (…dräggen) ivrigt förnekar att det finns ett svenskt folk, att det finns en svensk kultur och hävdar att det är meningslöst att tala om svensk mat. Beträffande det sistnämnda så menar man att kåldolmar kommer från Grekland, sillen från Holland etc etc. Och jag förnekar inte att vi fått många maträtter via andra länder. Men sedan har vi vidareutvecklat smaker och upplägget så att man ändå kan tala om en svensk matkultur. Och om vi nu har fått sillen från Holland så kan vi förmoda att holländarna i sin tur fått sillen någon annanstans ifrån. Dessutom smakar sillen i Holland inte alls som sillen i Sverige. Idag, när jag såg något historiskt program på TV, så berättades att man under utgrävningar av stenåldersgravar i Sverige funnit fragment av sill och slutsatsen blev att man i Sverige åt sill redan på stenåldern (detta är seriöst till skillnad från bilden ovan). Så det tycks som att sill som maträtt i alla fall funnits ett bra slag i vårt avlånga land – definitivt så länge att man kan tala om sill som en svensk rätt (vilket inte utesluter att man äter sill även i andra länder – men inte på exakt samma sätt som i Sverige).
Det var allt för idag. Apropå sill så får jag önska mina läsare en glad midsommar!
1. Läsaren känner givetvis till biljakten för någon månad sedan, där polisen lät öppna Hjulstabron (i närheten av Strängnäs) för att få stopp på en flyende bil. Föraren struntade i både varningsljus och fällda bommar vid bron (som är en s k svängbro) och bilen hamnade i vattnet, varvid två unga män tragiskt nog miste sina liv. Det de jagades för var dessutom något så trivialt som att de inte bländat ner för mötande trafik. Nu visade det sig att de kort före biljakten hade smitit från att betala när de tankade, men det kände inte de poliser till som var involverade i försöken att stoppa bilen.
Media har givetvis skarpt kritiserat polisen för att man beordrade broöppning för att få stopp på den flyende bilen. Rent formellt överskred polisen förmodligen sina befogenheter i det här fallet. En öppnad bro räknas nämligen som ett ”fast hinder” (enligt en polisbekant) och kan bara beordras av en polischef, och någon sådan var inte involverad i beslutsprocessen (såvitt jag vet – men jag kan ju ha fel här).
Men även om nu de inblandade poliserna möjligen brutit mot sitt eget regelverk, tycker jag många media överdrivit det hela. Visst, det var tragiskt att två unga män dog. Men varför stannade de inte när polisen signalerade att de skulle stanna (förmodligen trodde de att polisen försökte stoppa dem för smitningen från bensinnotan)? Då hade ju inget hänt. Då hade de levat idag.
Vissa media har kallat den beordrade broöppningen för ”framkallande av livsfara”. Och det är nu det börjar bli intressant, rent logiskt. I så fall måste rimligen varje broöppning innebära ”framkallande av livsfara”. Antag att polisen jagat de två männen (dvs exakt samma scenario inledningsvis), men inte beordrat öppning av Hjulstabron. Men nu råkar det komma ett handelsfartyg i precis rätt ögonblick som begär broöppning (det är ganska mycket fartygstrafik i Mälaren året om) och bron öppnas. De jagade männen kommer i full karriär och kör förbi ljussignaler och bommar och hamnar i vattnet och dör. Samma yttre skeende, enda skillnaden är varför bron öppnades. Om nu polisens beordrade öppnande av Hjulstabron i samband med biljakten var framkallande av livsfara så tycks det mig som att varje broöppning i så fall måste vara framkallande av livsfara.
Nu kan man förstås invända att den som flyr undan polisen i en bil är desperat och därför kör fortare än vederbörande kanske klarar av. Alltså borde man inte ha öppnat bron. Mot detta kan man invända att i så fall är i samma situation varje skarp kurva, varje gatukorsning, varje järnvägsövergång också livsfarlig. Logiken blir i så fall att polisen aldrig någonsin får jaga bovar som flyr i bil, eftersom dessa kanske i desperation kör ihjäl sig själva eller någon annan. Det betyder i så fall att alla bovar vet att bara de drar iväg i en bil så kommer de alltid garanterat undan (i varje fall så länge som polisen inte vet vilka de är), eftersom polisen inte får följa efter. Mina mer intelligenta läsare kanske kan räkna ut de långsiktiga konsekvenserna av detta.
I efterhand har det framkommit att Uppsalapolisen flera gånger tidigare beordrat öppning av Hjulstabron för att få stopp på flyende bilar. Men då har förarna stannat och polisens taktik har fått avsedd effekt. Med tanke på alla markeringar som utmärker en öppen bro blir slutsatsen att de unga männen i bilen måste ha varit fullständigt desperata eller höga på droger för att missa alla varningar och signaler. Antag att polisen inte hade fått stopp på dem vid bron, och att de några kilometer senare frontalkrockat med en annan bil och kanske flera oskyldiga personer dött. Då hade media attackerat polisen för inkompetens. Varför gjorde man inte allt för att stoppa bilen? Eller varför förföljde man bilen över huvud taget.
Och Hjulstabron kunde som sagt lika gärna ha varit öppen på grund av ett passerande fartyg (och då hade ingen klandrat polisen utan man hade kanske sagt ”Vilken otur för grabbarna”). Och då hade ingen talat om framkallande av livsfara.
Det finns mycket goda skäl till att polisen i princip jagar alla bilar som vägrar att stanna när man försöker stoppa dem. Även om skälet som triggade poliserna att stoppa bilen var något så trivialt som att föraren inte bländade ned för mötande trafik, så väcktes givetvis deras intresse när föraren flydde. Det tyder ju på att personerna i bilen inte har rent mjöl i påsen. Det är inte alls ovanligt att polisen gör stora kap vid den här typen av ingripanden. Kanske finns flera efterlysta grova brottslingar i bilen. Kanske är den full av stöldgods eller utrustning för att göra inbrott alternativt terrordåd. Dessutom tillämpar man numera, efter en lagändring, en metod som bovarna verkligen ogillar. Många av de notoriska skurkarna har stora skatteskulder eller andra skulder till samhället (skadestånd etc) och många av dem åker i flotta bilar (häftigaste BMW eller Mercedes eller ännu värre). När polisen stoppar en sådan bil så identifierar man ägaren och sedan kan bilen eventuellt beslagtas på plats av polisen och förverkas till Staten. Mycket bra! Jag njuter av vällust bara jag tänker på det. Så därför finns en logik i att verkligen försöka få stopp på varje bil som inte stannar vid en kontroll, även om det ursprungliga skälet till att stoppa den är tämligen trivialt.
Ofta anklagas polisen för att vara ineffektiv och inte klara upp brott. Skulle vi förbjuda alla biljakter så skulle vi frånta polisen ytterligare ett verktyg i brottsbekämpningen. Skulden till olyckor som framkallas av förare som flyr från polisen ligger helt och hållet hor föraren. Självklart finns det fall där det är nödvändigt att avbryta jakten och kanske följa efter på behörigt avstånd eller allra bäst, att ha en helikopter som skuggar den flyende bilen. Börjar farten bli farligt hög släpper man så gott som alltid jakten. Men detta är framför allt med omtanke om andra trafikanter. I fallet Hjulstabron var det ingen fara för andra trafikanter, endast för de som flydde. Men det hade kunna bli allvarlig fara för tredje part om man inte hade stoppat dem.
När Hjulstabron öppnas varnas trafikanterna först av intensivt blinkande rödljus cirka 600 meter före den öppningsbara delen. Minst 300 meter före ser man sedan flera uppsättningar rödljus och dessutom fällda bommar och i det aktuella fallet stod en polisbil med blåljusen på vid bron (det senare är ett krav när polisen använder fasta hinder). Dessutom är det oftast fartbegränsningar vid öppningsbara broar (jag vill minnas att det är 50 km/h på en ganska lång sträcka vid Hjulstabron) plus ett antal varningsskyltar som i god tid varnar för öppningsbar bro. Markeringarna och signalerna för öppningsbar bro är givetvis noggrant genomtänkta av Trafikverkets experter för att ingen av misstag skall köra ner i vattnet när bron är öppen. Så jag tycker nog att de två männen i bilen får skylla sig själva att det gick som det gick. Varför de körde mot rött vid bron och genom bommarna går inte att veta. Kanske var de höga på knark (men jag har inte läst att så skulle vara fallet).
Sammanfattningsvis: Om polisen beordrar att Hjulstabron skall öppnas för att få stopp på en flyende bil, så innebär broöppningen framkallande av livsfara (enligt media). Om bron däremot, vid exakt samma tillfälle, råkar öppnas på grund av ett passerande fartyg, då handlar det inte om framkallande av livsfara, utan tvärtom så uppfylls alla krav man kan ställa på trafiksäkerhet etc. Vad är skillnaden mellan de två fallen? Alla säkerhetsåtgärder (ljussignaler, ljudsignaler, bommar) är ju samma i båda fallen. I det förra fallet står dessutom en polisbil med blåljus vid bron för att varna. Varför är det ena livsfara och inte det andra? Kanske något för en filosof att fundera över.
Utan att överdriva kan man tala om ett utbrett polishat i vårt samhälle. Godhetskören hatar poliser den saken är klar. Detta framgår gång på gång. Visst finns det dåliga poliser, som borde rensas ut från kåren. Men det finns dåliga yrkesmän inom alla områden. De flesta normala människor inser nog vad som skulle ske om man tog bort alla poliser i samhället. Polisens och hela rättsapparatens uppgift är att skydda de skötsamma medborgarna mot buset. De skötsamma medborgarnas väl och ve måste prioriteras framför busets väl och ve. Därför händer ibland sådana här saker. Det är alltid tragiskt när människor dör, men varje människa kan välja hur de vill förhålla sig till lagar och förordningar och till sina medmänniskor. Och sedan får man ta konsekvenserna av de val man gör.
Nästa punkt handlar också om logik, eller kanske snarare brist på logik (och konsekvens).
2. I en tidigare blogg har jag berättat om när Leif G W Persson, som under många år medverkade i programmet Efterlyst, öppet anklagade programmet (och generellt alla svenska media) för att ange namn på brottslingar som är etniska svenskar men inte ange namn om de är invandrare (och speciellt då från muslimska länder). Man ser verkligen hur störd Hasse Aro blir över det Persson säger. Nu fick jag tips om ett ytterligare inslag, den här gången från Efterlyst Special med Hasse Aro. Jag har själv aldrig hört detta program, som sänds på Radio 1 (r1), kallad Sveriges nya pratradio (jag har aldrig hört talas om denna kanal). I programmet svarar Aro direkt på lyssnarfrågor. En ung kvinna ringer in och frågar varför man inte uppger varifrån våldtäktsmännen kommer. Hon argumenterar att Sverige är ett av de värsta länderna när det gäller våldtäkter men alla våldtäktsmän ”är ju inte svenskar”. Återigen märker man hur störd Aro blir. Den här gången har han en kvinnlig bisittare, vars namn jag inte känner till. Jag antar att hon är jurist. Man märker att hon är ganska skarp. Hon säger, ”Det vet vi inte, eftersom det inte förs någon sådan statistik. Det får inte föras sådan statistik i Sverige, eftersom det anses inte schysst”. På slutet säger den kvinnliga juristen, ”Det vore ju väldigt bra om vi förde sådan statistik så att vi faktiskt kunde få reda på hur det ligger till”, varvid Aro lite surt kommenterar, ”Det är en annan diskussion”. Men lyssna själv på inslaget, som är på ca 2 minuter.
Det jag tänkte kommentera är det sista den kvinnliga bisittaren säger. Om vi förde den typ av statistik som hon talar om, så kunde vi få reda på hur det ligger till när det gäller våldtäkter och vissa invandrargrupper. Grundläggande så finns två möjligheter:
a. Vissa invandrargrupper är våldsamt överrepresenterade när det gäller våldtäkter (allt talar för att så är fallet när det gäller muslimska invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika – plus Somalia). Statistik över våldtäktsmännens etnicitet skulle i så fall visa detta, och denna viktiga information skulle komma till hela svenska folkets kännedom, vilket förmodligen skulle avspeglas i valresultatet nästa år.Min fråga är nu: Om man nu i djupet av sitt hjärta är hundraprocentigt övertygad om att (muslimska) invandrare inte är överrepresenterade när det gäller våldtäkter (vilket Godhetskören i alla fall låter påskina), varför tillåter man då inte statistik som kan bevisa detta? Så skulle vi slippa alla spekulationer. Punkt slut! På så sätt skulle man kraftigt minska SD:s inflytande i vårt land. Med tanke på hur mycket Reinfeldt m fl avskyr SD är det därför märkligt att man inte tillåter sådan typ av statistik. Förbudet mot den typen av statistik i vårt land utgör, enligt min mening, ett starkt indicium för att man (dvs politikerna) trots allt, innerst inne, vet, eller i alla fall misstänker, att den politiskt korrekta versionen inte stämmer med verkligheten. Alltså vågar man inte tillåta någon sådan statistik! Detta innebär således att man mer eller mindre medvetet bedrar svenska folket! Att journalister gör detta är illa nog, men de är ju som de är. Men att majoriteten av våra förtroendevalda politiker bedrar det folk de är satta att skydda och värna om, innebär att man förråder sitt eget folk och sitt eget land.
b. Inga invandrargrupper är överrepresenterade när det gäller våldtäkter utan våldtäkter begås i lika hög grad av etniska svenskar som av invandrare (i proportion till sina respektive andelar av befolkningen). Om detta är sant, och om man skulle tillåta statistik över våldtäktsmännens ursprung, så skulle alla rykten och felaktiga påståenden om invandrarnas överrepresentation när det gäller våldtäkter motbevisas en gång för alla. Och SD och andra kritiker av Sveriges nuvarande invandringspolitik skulle tappa ett av sina tunga argument. Och detta skulle förmodligen också påverka resultatet i det kommande valet 2014.
I vårt grannland Norge är man inte lika fin i kanten. Där är det tillåtet att öppet tala om sådana här saker (vilket fått många svenska debattörer att skarpt kritisera grannlandet i väst). Som jag skrivit i tidigare bloggar så har under de senaste åren, enligt norska polisen, samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo med känd gärningsman begåtts av utomeuropeiska invandrare. Titta gärna på följande korta utdrag från norsk TV!
Ibland erkänner media själva att man har en agenda. Jag saxar från en artikel i Expressen den 4/6 2013. I artikeln kritiserar Jens Liljestrand DN för att man dagen innan publicerade en artikel där den danske antropologen Dennis Nørmark framför kritik mot den svenska extremfeminismen. Liljestrand skriver:
Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter. Gudarna ska veta att inboxarna på våra redaktioner är fulla med Flashback- och Avpixlatskribenters små funderingar, men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem stanna där - plats i mejlkorgen!Här erkänner således Liljestrand att ”Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter” och ”…men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem [de kätterska texterna – Kristers kommentar] stanna där [dvs mejlkorgen]”. Jag inser att alla redaktioner regelbundet tar emot texter som man varken vill eller bör publicera på grund av texternas undermåliga kvalitet eller för att de innehåller hets och hat mot olika grupperingar i samhället (fast när det gäller hat mot kristna och mot Israel tycks man inte ha några större hämningar därvidlag). Den artikel Liljestrand tycker att DN borde låtit stanna i mejlkorgen är emellertid inte en sådan text. Det handlar om en seriös text som argumenterar (låt vara ganska skarpt) mot den svenska vulgärfeminismen (som talar om ”gubbslem” och som kränker och föraktar alla oliktänkande – även oliktänkande kvinnor – men som samtidigt ropar ”hatbrott” så snart någon kommer med minsta motargument mot extremfeminismens alla absurditeter). Läs gärna DN-artikeln också!
Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som vill leda i bevis att… (gå till länken för att läsa fortsättningen).
Det här belyser ju något som jag ingående diskuterade i föregående blogg, nämligen vad debatt och diskussion innebär. I en riktig debatt, värd namnet, bemöter man argument med motargument och försöker på så sätt närma sig någon form av sanning. Liljestrand anser att DN inte borde ha publicerat Nørmarks inlägg. Här skall således argument bemötas, inte med argument, utan med munkavle! Eller som jag skrev i förra bloggen, ”…skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Liljestrands åsikter om vad som får vara sant, gör att han enbart vill släppa fram texter med de rätta, av Godhetskören certifierade, åsikterna. Allt annat är ondska som skall kväsas genom auktoritet och makt och tystnad. Det är förvånande att en journalist, vars själva livsluft är (eller borde vara) yttrande- och tryckfrihet, kan uttrycka sådana åsikter. Utan att skämmas. Den typen av yttrandefrihet hittade man för 75 år sedan i länder med hakkors eller hammare och skära i flaggan. Att man i en stor kvällstidning år 2013 pläderar för den typen av yttrandefrihet är förvånande. Och oroväckande.
Jag tror inte att Liljestrand är någon ond person (i varje fall inte ondare än de flesta). Men förmodligen är han så övertygad om det rättfärdiga i den egna saken att varje avvikande åsikt ses som farlig, negativ och ondskefull.
Det värsta är att Liljestrand inte är ensam. Det är det som gör situationen så obehaglig och rent av farlig för vårt land. När intellektuella människor, uppfyllda av ideologiskt baserade åsikter, som de omhuldar med närmast religiöst nit, vill ha monopol på vad som får sägas och tänkas i vårt land, ja då vacklar demokratin. Då har demokrati ersatts av elitokrati, där en styrande elit talar om för medborgarna vad de skall tycka och tänka och göra.
3. Givetvis kan jag inte låta bli att kort kommentera datorteknikern Edward Snowden, tidigare anställd vid NSA (National Security Agency), den senaste i raden av whistleblowers, som till journalister läckt en massa hemlig information om att USA m fl länder avlyssnar Internet, telekommunikationer mm.
I svenska media har han framställts om ett mellanting mellan Robin Hood och Moder Théresa. Till en början var jag beredd att hålla med om att hans avslöjanden möjligen var befogade. Och kanske var de det i viss mån. När stater begår olagliga handlingar är det rätt att avslöja detta. I varje fall i princip. Men, sedan dess har han läckte alltmer information, som inte handlar om övervakning av vanliga människors kommunikation. T ex att USA spionerar på andra länders diplomatiska teletrafik. Då känns det plötsligt som att robinhoodglorian börjar halka lite på sned och Snowden framträder i mina ögon alltmer som en landsförrädare.
Alla länder spionerar på varandra. Endast en idiot skulle tro något annat. I Sverige har vi FRA, som självklart under kalla kriget avlyssnade och försökte forcera krypterad trafik från bl a ryska ambassaden i Stockholm. På samma sätt avlyssnade ryssarna svensk teletrafik. Detta är fullständigt trivialt och självklart. Att NSA avlyssnar allt möjligt utgör knappast några sensationella nyheter. Det är ett sätt för varje land att skydda sig mot oväntade angrepp och komplotter.
Som jag ser det så är Snowden en landsförrädare helt enkelt. Han har brutit mot sin tystandsplikt. Detta kan i speciella fall vara befogat. Men här tycks det mer handla om att skada USA än att stå upp för det goda. Och svenska (och andra) media utnyttjar givetvis tillfället för att få utlopp för sitt USA-hat. För mig är det en storm i ett vattenglas.
Bland militära experter funderar man idag mycket över den nya typ av krigföring som Västvärlden nu ställs inför, och som brukar kallas asymmetrisk krigföring. När det gäller ett konventionellt krig (symmetrisk) mellan arméer och flottor och flygvapen så finns inget land idag som har skuggan av en chans mot USA. På samma sätt är Israels grannländer chanslösa mot Israel i den typen av krig. Vilket de vet. Trots att Irak, vid det första Gulfkriget, hade en enorm militär slagkraft (Sverige hade varit helt chanslöst mot Irak) besegrades landet utan några större amerikanska förluster. Men det asymmetriska kriget är något annat. Hightech, avancerade stridsvagnar och stealthplan ger inte samma fördelar när motståndaren gömmer sig bland civila, har sina ammunitionsdepåer i källare till dagis eller skolor och omger sina raketramper med lekande barn. Och där soldaterna inte bär uniform och där man smäller bomber mitt bland civila, t o m bland sitt eget folk. Och där fienden bor mitt ibland oss. Bland militärer har man därför tvingats ompröva sin taktik och strategi. Här måste striden vinnas på helt andra sätt och med delvis helt andra medel och vapen. Genèvekonventionen, som anger vissa regler för krigföring, kan inte längre tillämpas fullt ut. Skulle vi försöka möta hotet från islamska terrorgrupper med konventionella metoder, så är slaget förlorat redan från början. Mängder av anklagelser har riktats mot USA, UK och Ryssland och även Israel för att man t ex använder tortyr vid förhör. Och det gör man säkert (även om det inte handlar om att flå folk levande eller sticka ut ögonen på dem eller lägga dem i sträckbänken). Men kanske finns det ingen annan möjlighet?
Den teleövervakning vi ser idag och som Snowden ”avslöjat” är en del av det asymmetriska kriget. Ibland brukar man säga att det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i Europa och USA, där terrorgrupper hela tiden försöker utföra terrordåd och där olika underrättelseorgan och säkerhetspolisiära organisationer försöker möta hoten, genom att man bl a på olika sätt (infiltration, avlyssning, kameraövervakning, kontroll av inköp av större kvantiteter av vissa kemikalier etc) övervakar potentiellt farliga grupperingar. Som tur är stoppas de flesta planerade terrordåd redan på ett tidigt stadium (vilket gör det problematiskt att få de inblandade fällda i domstol, eftersom det är svårt att bevisa att de verkligen hade för avsikt att genomföra det dåd de förberedde).
NSA har, med anledning av kritiken, berättat att ett 50-tal terrordåd har kunnat förhindras tack vare den teleövervakning man har haft. Och det kan inte uteslutas att detta är korrekt.
Det är en komplicerad värld vi lever i och det är alltid lätt för den som slipper ta ansvar för vår säkerhet att tala om hur säkerheten skall garanteras. Övervakar man inte samhället, och det sker ett terrordåd, ja då ropar media, ”Inkompetens! Oduglingar!” Och övervakar man samhället för att upptäcka konspirationer på ett tidigt stadium ja då talar media om Storebror ser dig och diktatur. Men kanske är det nödvändigt att använda medel som i viss mån inkräktar på enskilda människor integritet. Det är ju t ex mängder av brott som klaras upp tack vare den kameraövervakning som numera finns på T-banestationer och andra offentliga platser. Personligen skulle jag vilja se mångdubbelt fler övervakningskameror. Det utgör inget hot för mig, men försvårar livet för bovar och banditer.
Det är som sagt en sak att läcka information när statliga organ begår direkta brott som hotar de egna medborgarna. Men att läcka uppgifter som skadar det egna landet och som kan hjälpa en potentiell fiende är en annan sak. Då förråder man sitt eget land och skadar sina egna medborgare. Därför är jag inte så säker på att Snowden verkligen tillhör de goda krafterna på vår planet.
Bilden ovan visar fynden från den stenåldersgrav som omnämns i texten nedan.
4. Och så till sist – helt kort. I tidigare bloggar har jag tagit upp hur kultureliten (…dräggen) ivrigt förnekar att det finns ett svenskt folk, att det finns en svensk kultur och hävdar att det är meningslöst att tala om svensk mat. Beträffande det sistnämnda så menar man att kåldolmar kommer från Grekland, sillen från Holland etc etc. Och jag förnekar inte att vi fått många maträtter via andra länder. Men sedan har vi vidareutvecklat smaker och upplägget så att man ändå kan tala om en svensk matkultur. Och om vi nu har fått sillen från Holland så kan vi förmoda att holländarna i sin tur fått sillen någon annanstans ifrån. Dessutom smakar sillen i Holland inte alls som sillen i Sverige. Idag, när jag såg något historiskt program på TV, så berättades att man under utgrävningar av stenåldersgravar i Sverige funnit fragment av sill och slutsatsen blev att man i Sverige åt sill redan på stenåldern (detta är seriöst till skillnad från bilden ovan). Så det tycks som att sill som maträtt i alla fall funnits ett bra slag i vårt avlånga land – definitivt så länge att man kan tala om sill som en svensk rätt (vilket inte utesluter att man äter sill även i andra länder – men inte på exakt samma sätt som i Sverige).
Det var allt för idag. Apropå sill så får jag önska mina läsare en glad midsommar!
torsdag 30 maj 2013
Funderingar kring det där med debatt, diskussion och dialog och hur det går till i Sverige.
Ibland kan det vara givande att klargöra grundläggande begrepp. Låt mig inledningsvis försöka reda ut skillnaden mellan debatt, diskussion och dialog.
När motståndaren talar lyssnar man inte på allvar, utan använder tiden för att förbereda sitt nästa inlägg. Det låga debattklimatet visas av att de flesta argumenten inte utgår från ett försök att förstå vad motståndaren verkligen vill säga, utan mest handlar om att påpeka petitesser – t ex att utnyttja betydelselösa felaktigheter i angivna fakta (typ ”Haha, det är helt fel, en dagisplats kostar inte 50 000 kr per månad utan 48 000 kr per månad") eller rena felsägningar hos motståndaren (typ:”Haha det heter inte ’lika kunnig som mig’ utan ’lika kunnig som jag’").
I min förra bloggartikel nämnde jag en ”lag” som säger att diskussionstrådar på Internet (dvs raden av inlägg i ett visst ämne på ett diskussionsforum) normalt urartar till ren pajkastning och orgier i hatfulla inlägg. När jag skrev artikeln kom jag inte ihåg namnet på lagen i fråga, men råkade häromdagen av en slump se ett TV-program som diskuterade just denna lag. Den brukar kallas, ”Godwin’s rule of Nazi analogies”, dvs ”Godwins regel om nazistanalogier” och säger grundläggande att argumenten i en diskussionstråd urartar mot nazistanalogier. Eller mer detaljerat, ”Alla diskussionstrådar slutar med att någons argument eller någon som person jämförs med och liknas vid Hitler och nazisterna och deras argument. Och därmed tar diskussionstråden slut”.
Jag har gång på gång förundrats över hur detta även gäller ämnen där man har svårt att tro att hat skulle kunna vara en faktor i diskussionen. Jag som är intresserad av flygsimulatorer läser en hel del på sådana forum (där man kan få värdefulla tips när man har problem) och blev till en början väldigt förvånad när jag såg hur många trådar som just urartade i hat och pajkastning. Och det kunde röra sig om så pass oskyldiga ämnen som vilket som är viktigast i en flygsimulering, högt antal bilder per sekund (fps=frames per second), eller lågt fps men att bilderna flyter utan att hacka (stuttering). Jag noterade att även trådar i ämnen, som inte framstår som speciellt kontroversiella, ofta slutade med inlägg där man kallade varandra för både det ena och det andra. Och själv förstod jag ingenting.
Nu är det givetvis så att anonymiteten på Internet kanske frestar oss att ge efter för våra aggressioner och frustrationer och tar fram våra absolut sämsta sidor. Ibland var det någon nybörjare som ställde en oskyldig fråga om någon grafikinställning i en simulator, varvid någon omedelbart svarade ”RTFM!!!”, vilket betyder ”Read the Fucking Manual! (Läs den förbaskade manualen!)”. Och visst, det kan ju vara irriterande med folk som inte orkar läsa en manual och sedan begär att någon annan skall skriva långa inlägg med förklaring av det som redan står i manualen. Det är ju lathet. Men många manualer är på hundratals sidor och det kan ta många, många timmar att hitta det man letar efter (man kanske inte ens vet vad man skall leta efter) och för den som kan så tar det kanske två minuter att skriva ett kort inlägg där man ger en relevant förklaring. Man skulle önska att det fanns lite mer tålamod och fördragsamhet på nätet. Ofta ser man numera hur folk, efter att ha blivit illa bemötta, börjar sitt inlägg med att förklara att de spenderat timmar på att läsa i manualen och leta i olika forum, men inte kunnat hittat svaret och ”kanske kunde någon förbarma sig över mig och sätta mig på rätt spår, så jag kan söka vidare själv. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag stör. Förlåt, förlåt, förlåt!”. Genom att göra en sådan förebyggande pudel undviker man kanske ett ”RTFM!!!”.
Godwins regel tycks också kunna tillämpas mer allmänt i Sverige. Debatter och diskussioner i svenska media tycks i hög grad lyda under denna regel.
Principen är således att man försöker få ett (moraliskt) övertag över motståndarna i diskussionen genom argument i stil med ”Ja, så tyckte ju även Hitler” eller ”Att vara kritisk mot vissa invandrargrupper är inget annat än rasism, dvs åter sticker den vidriga nazismen upp sitt fula tryne”. Och därmed tror man sig ha vunnit diskussionen. I och med att man anser sig ha avslöjat att motståndarna är nazister, mister deras argument sin giltighet menar man. Man flyttar därmed diskussionens fokus från själva sakfrågan till motståndarnas dubiösa moraliska standard, och i stället för att komma med logiska argument, som är relevanta för att föra oss närmare sanningen, använder man analogier för att kasta tvivel på motståndarens motiv och person. I förlängningen kan man säga att man på så sätt delar in världen i goda och onda. De goda är per definition de som tycker precis som jag medan de onda är de som inte håller med mig.
Låt mig då påminna om att även onda människor kan ha rätt i sak. Hitler ansåg säkert att två plus två är fyra och hade säkert rätt också i många andra avseenden. Idag ser vi en tendens i debatten att man är så rädd att förknippas med den onda sidan att man till och med säger emot sig själv för att inte på något sätt tycka samma som motståndaren (vilket blir ganska absurt när motståndaren uppenbarligen har rätt i sak). Vi har under senare år flera gånger sett hur SD, när det gäller abort och könsbyten, röstat för den klassiskt kristna linjen, medan KD vid samma tillfällen röstat med Socialdemokrater och Mp, trots att detta strider mot de åsikter KD ursprungligen stod för. Min tolkning är att man inom KD är så rädd att förknippas med SD, att man per automatik alltid röstar annorlunda än SD även i de fall där man egentligen har samma åsikter som SD. Det skulle vara kul om SD föreslog en omröstning om huruvida två plus två verkligen är fyra. SD skulle givetvis rösta för att så är fallet. Skulle då KD rösta mot? Tja, det skulle inte förvåna mig ett dugg om de skulle göra det. Och det är ju så det blir när dumhet och feghet (dvs politisk korrekthet) får ersätta sanning och mod.
Debatten/diskussionen/samtalet kommer således inte att handla om fakta och logiska argument rörande själva ämnet, utan om känslomässiga argument rörande motståndarsidans motiv och moral. Målet är inte längre att få mer kunskap och förståelse utan att vinna diskussionen och sedan implementera dessa tankar i Sveriges politik (oavsett hur skadligt detta än är för vårt land och vårt folk och oavsett vad vanligt folk tycker). Man brukar säga att skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Det är uppenbart att Sverige av idag är ett auktoritärt samhälle som styrs genom intellektuell manipulation. Hederlighet, sanning, ödmjukhet och vishet har ingen plats idag. Det är begrepp som Godhetskören och kultureliten hånskrattar åt.
Det inskränkta debattklimatet i vårt land har uppmärksammats av utländska debattörer. I Berlingske (en av Danmarks största tidningar) den 26/5 2013 har filosofen Eva Agnete Selsing en artikel med rubriken ”Ondskabens imperium” (Ondskans imperium). Rubriken syftar på Sverige. Artikeln inleds med:
Apropå debattklimatet så tog för några dagar sedan en moderat politiker i Borås, Olle Engström, bladet från munnen med anledning av upploppen i bl a invandrartäta Husby och skrev en artikel i Borås Tidning med rubrik ”Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig” (vilket är en av mina teser). Bl a skriver han:
Vi ser här hur rätt Selsing har i den artikel från Berlingske, som jag citerar ovan, när hon talar om ”extrem politisk korrekthet. Vi ser här priset för att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i vårt land, som skryter över hur högt till tak det är och hur fantastisk vår åsikts-, yttrande, och tryckfrihet är. Det är ju möjligt att vi på pappret har fantastiska lagar när det gäller yttrandefrihet etc. Men den praktiska tillämpningen tycks inte vara lika glamorös. Man riskerar både att förlora sitt jobb och att bli socialt utfrusen om man inte böjer sig under Godhetskörens åsiktsmonopol.
Vi lever sannerligen i den uppochnedvända världen. Att ge bort sitt land till en främmande inkräktare anses idag vara höjden av godhet och ärofullhet, medan den som oroas över det som sker i Sverige just nu, när vårt land översvämmas med analfabeter från en medeltida kultur, vilka inte har någon som helst lust att anpassa sig till vårt land, och som inte ens är förmögna att göra detta, och som dessutom är förbjudna av sin religion att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Och som, om inte detta vore nog, hotar svenskar som är kritiska mot islam och som stöder Israels rätt att existera. Att en sådan invandringspolitik måste vara i högsta grad skadlig för vårt land är för mig helt uppenbart.
Jesus säger i Johannesevangeliet:
Idag, och det gäller inom alla blocken med undantag för SD, så struntar man fullständigt i de människor man är satt att skydda och värna om. Att låta illegala invandrare få full tillgång till svensk sjukvård för 50 kr (dvs billigare än för de människor som betalar kalaset) är bara ett exempel bland många hur man prioriterar andra framför de människor man är satt att prioritera. I andra artiklar anger jag andra liknande orättvisor, där etniska svenskar behandlas mycket sämre än invandrare. Ingen som begriper det allra minsta kan tvivla på att detta kommer att sluta med katastrof. För vårt land och för vårt folk, och även för de invandrare som våra politiker och vår kulturelit (kulturdrägg) säger sig vilja värna om.
Wikipedia: En debatt är ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga. Ordet debatt kommer från franskans de- 'av, från' och battre 'kämpa', och betyder slå sönder (motståndarens argument).I en debatt har respektive parter en agenda (politisk, ideologisk, religiös eller filosofisk) som de försöker ”bevisa”.
Wikipedia: Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen 'undersöka, pröva'.Vid en diskussion kan i och för sig parterna ha olika agendor men målet är i första hand inte att vinna debatten utan att söka kunskap och sanning. Dvs genom att låta olika åsikter mötas så hoppas man kunna närma sig sanningen alltmer.
Wikipedia: Dialog kommer från grekiskan och betyder 'genom samtal'.Dialog framstår utifrån dessa definitioner som den minst ambitiösa varianten. Där handlar det om ett (förhoppningsvis) avspänt samtal. Både dialog och diskussion tycks i alla fall huvudsakligen handla om att söka sanning och kunskap medan debatt går ut på att med argument vinna argumentationen. I mina elaka stunder brukar jag kalla retorik för ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. I den postmodernistiska världsbilden existerar ingen absolut sanning (vilket är föga förenligt med att moderna människor samtidigt tror på ett naturlagsstyrt universum och ofta framställer t ex evolutionsteorin som en absolut sanning – men ideologier och världsbilder är sällan logiskt konsekventa). Det är kanske därför vi har så få verkliga diskussioner och samtal i våra media (ett undantag är TV-kanalen Axess). I och med att det inte anses existera några absoluta sanningar behöver man inte lyssna på motståndarens argument. Det enda som gäller är att ”vinna” debatten till varje pris.
När motståndaren talar lyssnar man inte på allvar, utan använder tiden för att förbereda sitt nästa inlägg. Det låga debattklimatet visas av att de flesta argumenten inte utgår från ett försök att förstå vad motståndaren verkligen vill säga, utan mest handlar om att påpeka petitesser – t ex att utnyttja betydelselösa felaktigheter i angivna fakta (typ ”Haha, det är helt fel, en dagisplats kostar inte 50 000 kr per månad utan 48 000 kr per månad") eller rena felsägningar hos motståndaren (typ:”Haha det heter inte ’lika kunnig som mig’ utan ’lika kunnig som jag’").
I min förra bloggartikel nämnde jag en ”lag” som säger att diskussionstrådar på Internet (dvs raden av inlägg i ett visst ämne på ett diskussionsforum) normalt urartar till ren pajkastning och orgier i hatfulla inlägg. När jag skrev artikeln kom jag inte ihåg namnet på lagen i fråga, men råkade häromdagen av en slump se ett TV-program som diskuterade just denna lag. Den brukar kallas, ”Godwin’s rule of Nazi analogies”, dvs ”Godwins regel om nazistanalogier” och säger grundläggande att argumenten i en diskussionstråd urartar mot nazistanalogier. Eller mer detaljerat, ”Alla diskussionstrådar slutar med att någons argument eller någon som person jämförs med och liknas vid Hitler och nazisterna och deras argument. Och därmed tar diskussionstråden slut”.
Jag har gång på gång förundrats över hur detta även gäller ämnen där man har svårt att tro att hat skulle kunna vara en faktor i diskussionen. Jag som är intresserad av flygsimulatorer läser en hel del på sådana forum (där man kan få värdefulla tips när man har problem) och blev till en början väldigt förvånad när jag såg hur många trådar som just urartade i hat och pajkastning. Och det kunde röra sig om så pass oskyldiga ämnen som vilket som är viktigast i en flygsimulering, högt antal bilder per sekund (fps=frames per second), eller lågt fps men att bilderna flyter utan att hacka (stuttering). Jag noterade att även trådar i ämnen, som inte framstår som speciellt kontroversiella, ofta slutade med inlägg där man kallade varandra för både det ena och det andra. Och själv förstod jag ingenting.
Nu är det givetvis så att anonymiteten på Internet kanske frestar oss att ge efter för våra aggressioner och frustrationer och tar fram våra absolut sämsta sidor. Ibland var det någon nybörjare som ställde en oskyldig fråga om någon grafikinställning i en simulator, varvid någon omedelbart svarade ”RTFM!!!”, vilket betyder ”Read the Fucking Manual! (Läs den förbaskade manualen!)”. Och visst, det kan ju vara irriterande med folk som inte orkar läsa en manual och sedan begär att någon annan skall skriva långa inlägg med förklaring av det som redan står i manualen. Det är ju lathet. Men många manualer är på hundratals sidor och det kan ta många, många timmar att hitta det man letar efter (man kanske inte ens vet vad man skall leta efter) och för den som kan så tar det kanske två minuter att skriva ett kort inlägg där man ger en relevant förklaring. Man skulle önska att det fanns lite mer tålamod och fördragsamhet på nätet. Ofta ser man numera hur folk, efter att ha blivit illa bemötta, börjar sitt inlägg med att förklara att de spenderat timmar på att läsa i manualen och leta i olika forum, men inte kunnat hittat svaret och ”kanske kunde någon förbarma sig över mig och sätta mig på rätt spår, så jag kan söka vidare själv. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag stör. Förlåt, förlåt, förlåt!”. Genom att göra en sådan förebyggande pudel undviker man kanske ett ”RTFM!!!”.
Godwins regel tycks också kunna tillämpas mer allmänt i Sverige. Debatter och diskussioner i svenska media tycks i hög grad lyda under denna regel.
Principen är således att man försöker få ett (moraliskt) övertag över motståndarna i diskussionen genom argument i stil med ”Ja, så tyckte ju även Hitler” eller ”Att vara kritisk mot vissa invandrargrupper är inget annat än rasism, dvs åter sticker den vidriga nazismen upp sitt fula tryne”. Och därmed tror man sig ha vunnit diskussionen. I och med att man anser sig ha avslöjat att motståndarna är nazister, mister deras argument sin giltighet menar man. Man flyttar därmed diskussionens fokus från själva sakfrågan till motståndarnas dubiösa moraliska standard, och i stället för att komma med logiska argument, som är relevanta för att föra oss närmare sanningen, använder man analogier för att kasta tvivel på motståndarens motiv och person. I förlängningen kan man säga att man på så sätt delar in världen i goda och onda. De goda är per definition de som tycker precis som jag medan de onda är de som inte håller med mig.
Låt mig då påminna om att även onda människor kan ha rätt i sak. Hitler ansåg säkert att två plus två är fyra och hade säkert rätt också i många andra avseenden. Idag ser vi en tendens i debatten att man är så rädd att förknippas med den onda sidan att man till och med säger emot sig själv för att inte på något sätt tycka samma som motståndaren (vilket blir ganska absurt när motståndaren uppenbarligen har rätt i sak). Vi har under senare år flera gånger sett hur SD, när det gäller abort och könsbyten, röstat för den klassiskt kristna linjen, medan KD vid samma tillfällen röstat med Socialdemokrater och Mp, trots att detta strider mot de åsikter KD ursprungligen stod för. Min tolkning är att man inom KD är så rädd att förknippas med SD, att man per automatik alltid röstar annorlunda än SD även i de fall där man egentligen har samma åsikter som SD. Det skulle vara kul om SD föreslog en omröstning om huruvida två plus två verkligen är fyra. SD skulle givetvis rösta för att så är fallet. Skulle då KD rösta mot? Tja, det skulle inte förvåna mig ett dugg om de skulle göra det. Och det är ju så det blir när dumhet och feghet (dvs politisk korrekthet) får ersätta sanning och mod.
Debatten/diskussionen/samtalet kommer således inte att handla om fakta och logiska argument rörande själva ämnet, utan om känslomässiga argument rörande motståndarsidans motiv och moral. Målet är inte längre att få mer kunskap och förståelse utan att vinna diskussionen och sedan implementera dessa tankar i Sveriges politik (oavsett hur skadligt detta än är för vårt land och vårt folk och oavsett vad vanligt folk tycker). Man brukar säga att skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Det är uppenbart att Sverige av idag är ett auktoritärt samhälle som styrs genom intellektuell manipulation. Hederlighet, sanning, ödmjukhet och vishet har ingen plats idag. Det är begrepp som Godhetskören och kultureliten hånskrattar åt.
Det inskränkta debattklimatet i vårt land har uppmärksammats av utländska debattörer. I Berlingske (en av Danmarks största tidningar) den 26/5 2013 har filosofen Eva Agnete Selsing en artikel med rubriken ”Ondskabens imperium” (Ondskans imperium). Rubriken syftar på Sverige. Artikeln inleds med:
Ondskans imperium ligger på andra sidan sundet. Där en explosiv cocktail av extrem politisk korrekthet, massiv invandring och effektivt undertryckande av annorlunda tänkande, skapar en katastrof som väntar på att ske.Och så vidare. Läs gärna hela artikeln. Det klarar du av även om den är på danska.
Låt oss se på några exempel. Senast hade vi den kvinnliga chef som måste acceptera att en manlig muslimsk arbetssökande inte ville ta henne i hand, eftersom hon var kvinna. Mannen tilldömdes 30 000 kr i skadestånd som ersättning för den ”kränkning” han påstås ha blivit utsatt för.
Apropå debattklimatet så tog för några dagar sedan en moderat politiker i Borås, Olle Engström, bladet från munnen med anledning av upploppen i bl a invandrartäta Husby och skrev en artikel i Borås Tidning med rubrik ”Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig” (vilket är en av mina teser). Bl a skriver han:
Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera.Givetvis väckte hans inlägg skarpa reaktioner. Han hade ju gjort det förbjudna – kritiserat den heliga invandringen. Dvs hädelse av värsta slag. Det dröjde bara någon dag så tvingades han lämna sina kommunala uppdrag med omedelbar verkan. Han sitter dock kvar i fullmäktige, eftersom sådana mandat är personliga. Engström säger i Borås Tidning med anledning av sitt beslut att sitta kvar i kommunfullmäktige:
– Det är väljarna som placerat mig där och jag har meddelat partiet att jag sitter kvar. Jag har under dagen också fått otroligt mycket positiv respons på min debattartikel.Vidare säger han:
Jag tänker inte göra en pudel eller ångra någonting. Jag ville väcka den här debatten – alla goda krafter måste sättas till för att få ett stopp på det här, säger han och syftar på kravallerna i Husby som sedan spritt sig till andra städer i Sverige.Han vägrar således att ta avstånd från sin artikel. Underbart med någon som vågar uttrycka sina åsikter och också vågar stå för dem! Det är vi svältfödda på i landet Sverige.
Vi ser här hur rätt Selsing har i den artikel från Berlingske, som jag citerar ovan, när hon talar om ”extrem politisk korrekthet. Vi ser här priset för att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i vårt land, som skryter över hur högt till tak det är och hur fantastisk vår åsikts-, yttrande, och tryckfrihet är. Det är ju möjligt att vi på pappret har fantastiska lagar när det gäller yttrandefrihet etc. Men den praktiska tillämpningen tycks inte vara lika glamorös. Man riskerar både att förlora sitt jobb och att bli socialt utfrusen om man inte böjer sig under Godhetskörens åsiktsmonopol.
Vi lever sannerligen i den uppochnedvända världen. Att ge bort sitt land till en främmande inkräktare anses idag vara höjden av godhet och ärofullhet, medan den som oroas över det som sker i Sverige just nu, när vårt land översvämmas med analfabeter från en medeltida kultur, vilka inte har någon som helst lust att anpassa sig till vårt land, och som inte ens är förmögna att göra detta, och som dessutom är förbjudna av sin religion att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Och som, om inte detta vore nog, hotar svenskar som är kritiska mot islam och som stöder Israels rätt att existera. Att en sådan invandringspolitik måste vara i högsta grad skadlig för vårt land är för mig helt uppenbart.
Jesus säger i Johannesevangeliet:
Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.När jag läser dessa Jesusord så kommer jag att tänka på våra politiker (merparten av dem). De är precis som den lejde herden. De känner inget ansvar för eller lojalitet mot det land och det folk de är satta att värna om. De ser bara till sitt eget bästa, sin egen jättepension och arbetar på sin egen framtid, inte Sveriges. Fåren struntar de fullständigt i. ”Om vargen kommer, ja låt vargen ta fåren – jag bryr mig inte.” Förr i världen fanns politiker som förtjänade epitetet landsfader. Både Hjalmar Branting och Tage Erlander kände ansvar för sitt folk och ville svenska folkets absolut bästa och förtjänade att kallas landsfader. Någon gång på 1970-talet kom en omsvängning. Kanske var det i och med Olof Palme, som jag ser som en total katastrof för vårt land. De flesta av dagens politiker förtjänar snarare att kallas landsförrädare än landsfäder!
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma [fetstil tillagt av mig]. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
Den som är lejd bryr sig inte om fåren (Joh 10:10-13).
Idag, och det gäller inom alla blocken med undantag för SD, så struntar man fullständigt i de människor man är satt att skydda och värna om. Att låta illegala invandrare få full tillgång till svensk sjukvård för 50 kr (dvs billigare än för de människor som betalar kalaset) är bara ett exempel bland många hur man prioriterar andra framför de människor man är satt att prioritera. I andra artiklar anger jag andra liknande orättvisor, där etniska svenskar behandlas mycket sämre än invandrare. Ingen som begriper det allra minsta kan tvivla på att detta kommer att sluta med katastrof. För vårt land och för vårt folk, och även för de invandrare som våra politiker och vår kulturelit (kulturdrägg) säger sig vilja värna om.
måndag 20 maj 2013
Yttrandefrihet á la 2013
Ja, så var operationen i höger njure klar. Precis som i andra njuren så handlade det om en jättestor njursten (nästan som ett ägg). Operationen genomfördes med titthålsteknik och man fick ut nästan allt. Jag har nu en så kallad nefropyelostomikateter genom ryggen in i njuren. Den skall användas om några veckor för att pumpa ett lösningsmedel genom njuren (Renasidin), som löser upp de resterande stenfragmenten. Så det finns hopp om livet.
Nåja, låt oss inte orda mer om detta. Man blir ju ganska sänkt efter operationer men den här gången mår jag mycket bättre redan efter en dryg vecka. Den förra operationen var en gammaldags, hederlig operation med ett drygt 3 dm långt snitt och därmed lite längre konvalescens.
När man är sjuk blir man så snäll, antagligen beroende på låga halter av testosteron och adrenalin. Men nu känner jag hur dessa hormoner åter börjar flöda genom mina ådror och jag känner åter kraft och vilja att ge mig in i debatten.
Den här gången tänkte jag helt kort kommentera lite om dagens yttrandefrihetsklimat. Den 13 mars 2013 rapporterade NRK (Norsk RiksKringkasting, dvs Norges motsvarighet till Sveriges Radio) att en internordisk, feministisk expertgrupp nu vill göra ”antifeministisk trakassering” straffbar. Vad menar man då med trakassering? Ja det tycks som att även skarp kritik av feminismen räknas dit. I en artikel på NRK:s hemsida skriver man att antifeminism inkluderar motstånd mot feminism och jämlikhet, önskan att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är privilegierade samt slutligen motstånd gentemot arbetet mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och ras. Får expertgruppen igenom sin vilja kommer således vissa åsikter inte att tillåtas i det offentliga rummet. Frågan är om detta gynnar misshandlade och förtryckta kvinnor (och grupper)?! Eller kvinnors jämställdhet. Jag tror inte det. Snarare tvärtom. Och dessutom, utan en fri debatt – ingen demokrati!
I norska tidningen Dagbladet kommenterar man expertgruppens slutsatser i en ledare med rubrik ”Censur av feministkritik – Är du kritisk till feminismen? Då hatar du kvinnor, hotar vår demokrati och måste tvingas till tystnad. 25 nordiska experter har talat.”
Jag har ju i tidigare bloggar och artiklar diskuterat den moderna Västvärldens skakiga och synnerligen oroväckande syn på demokrati och yttrandefrihet. Expertgruppens förslag ligger helt i linje med Sveriges Radios, SVT:s, Aftonbladets, kulturelitens etc definition av yttrande- och åsiktsfrihet. Just talas det väldigt mycket om s k hatbrott. Varje form av kritik mot rådande konsensus (det som Godhetskören bestämt varande politiskt korrekt just nu) räknas idag som hatbrott. Både Reinfeldt (Sveriges motsvarighet till statsminister) och Stoltenberg (Norges motsvarighet till statsminister) har aviserat kommande lagstiftning när det gäller hatbrott och speciellt då sådana på Internet.
Och visst finns många dumma och hatiska uttalanden på nätet. Det tycks som att alltför många diskussionstrådar urartar till ren pajkastning. Det finns till och med en ”lag” som postulerar detta (har glömt bort vad den heter). Till och med diskussionstrådar i flygsimulatorsammanhang degenererar inte så sällan till rena orgier i invektiv och hatiska uttalanden. Huvudorsaken till detta är antagligen Internets anonymitet. På samma sätt kan anonymiteten hos en pöbelhop få ”normala” människor att begå de mest ofattbara grymheter mot en grupp som avhumaniserats.
Jag får då och då riktiga, saftiga hatmail från människor som retat upp sig till vansinne på vad jag skriver i vissa artiklar. Det positiva är att de uppenbarligen förstått vad jag skriver och bryr sig. Mailen består ibland av långa kedjor med svordomar och förklenande omdömen om mig som person. Jag brukar även svara på den typen av mail. Jag kanske svarar skarpt och rekommenderar vederbörande att kanske utöka sitt ordförråd lite grand, men ändå. Jag svarar. Oftast får jag då ett nytt mail, med en helt annan och betydligt ödmjukare ton. ”Ojdå, jag trodde inte du skulle svara! Ja, jag tog kanske i lite väl mycket i mitt förra mail…”. Ibland leder detta till en riktigt konstruktiv diskussion. Men det är ju så när man sitter där ensam och läser något man inte gillar. Anonymiteten gör att man vågar skriva ner tankar man normalt inte skulle uttrycka ens för sina närmaste. När man så får ett svar, upptäcker man att det finns en människa i andra ändan och då handlar det plötsligt om en individ som man måste förhålla sig till. Och att denna individ ens brydde sig om att svara är ju trots allt positivt.
Det vore utan tvekan ett steg framåt om man kunde få en mer meningsfull debatt utan hat och okvädingsord, där argument möter varandra utan att man nedvärderar den andre som person. Å andra sidan, när varje invändning mot de etablerade åsikterna kallas hat, ja då hotas yttrandefriheten av eventuell lagstiftning mot hatbrott. Då använder man lagstiftning för att tysta all kritik, all meningsfull debatt och det spektrum av fria åsikter som trots allt för samhället framåt. Och då har lagen inte längre till primärt syfte att skydda människor mot hat, utan att hindra "fel" åsikter att komma till tals.
En av medlemmarna i den mordiska, förlåt jag menar nordiska, expertgruppen som nämns ovan var den svenska feministen och författaren Maria Sveland. Samma person som under en tv-debatt för inte så länge sedan skrek okvädingsord åt Janne Josefsson (programledare för Uppdrag Granskning). När man själv är skarp i debatten är detta berättigad ilska medan motståndaren som framför motsvarande skarpa argument beskylls för att vara full av hat.
Ett annat bra exempel på asymmetrin är Katarina Mazetti som januari 2013 i ICA-Kuriren skrev en artikel, där hon menade att det är svårt att hitta ”en riktig svensk” i Sverige. Där förde hon fram de gamla vanliga politiskt korrekta påståendena att det inte finns några etniska svenskar och ingen svensk kultur etc. Och visst, hon har all rätt att föra fram sådana åsikter, även om de är tröttsamt tjatiga (och dessutom felaktiga). Detta ledde givetvis till en debatt. I artikeln skriver Mazetti, ”Om sådant här [dvs kritik mot Godhetskörens syn på Sverige och svenskhet] läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan.” Och visst, självklart har hon rätt att tycka som hon tycker och skriva som hon skriver när det gäller Avpixlat. Men det att likna Avpixlat (och därmed de hundratusentals personer som läser på Avpixlat) vid ”vinterkräksjuka” kan nog räknas som ganska kränkande.
Mazetti antyder således att de människor som är djupt oroade över de framtida konsekvenserna av den muslimska massinströmningen in i Sverige är att likna vid spyor. Och återigen – självklart har hon rätt att formulera sig så skarpt om hon vill. Så långt har jag inga invändningar – bortsett som sagt från att jag inte håller med henne i sak. Men, och nu kommer vi till men; genom att likna sina åsiktsmotståndare vid vinterkräksjuka (även om det är Avpixlat hon liknar vid denna sjukdom, kommer detta indirekt också att gälla för läsarna på denna sajt), fick hon givetvis mängder av skarpa motargument. En del av dem gick kanske över gränsen, men den som ger sig in i leken får leken tåla, som man brukar säga. Man kan inte vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst och sedan, när man får svar på tal, börja klaga på alla hatmail och hatinlägg man får. Det var ju Mazetti själv som startade hatkedjan så att säga.
På min hemsida har jag en lång artikel, där jag försöker definiera begreppet ondska. En av de saker som kännetecknar ondskan är just att ondskans företrädare tar sig rätten att vräka ur sig precis vad som helst om sina motståndare, men själv inte tål den minsta kritik och invändning. Då trycker man på larmknappen och ropar ”hatbrott, kränkning, rasism etc”.
Att som ”expertgruppen” jag talar om i föreliggande artikel, kräva att i princip all skarp kritik av feminismen skall bli olaglig, visar på ondskans syn på demokrati och yttrandefrihet. Feminismen har uppenbarligen samma syn på demokrati och yttrandefrihet som vad Adolf Hitler och Josef Stalin hade (att feministerna sedan inte har samma världsbild som dessa två diktatorer är en annan historia, som inte har med yttrandefrihet att göra). Jämlikhet (mellan könen) är en sak (definierad som; lika lön för lika arbete, möjlighet att arbeta inom alla yrken man klarar av etc – oberoende av kön, ras etc, etc). Dagens extrema feminism, som inte tål mothugg eller kritik, är något helt annat. Genom sin nära koppling till den marxistiska världsbilden visar man att det handlar om ideologi och inte rättvisa. Feminismens nästan totala avsaknad av kritik mot islams kvinnosyn visar ytterligare på vad det handlar om. Ondska – och inget annat! Dvs extremfeminismen måste räknas in i skaran av onda ideologier och religiösa system – nazismen, marxismen, islamismen (som egentligen är en form av nazism), vulgärkapitalismen etc – vilka förpestat och förpestar livet för individer och samhällen och som enbart utgör destruktiva krafter. Samtliga av dessa ideologier avskyr verklig demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet, och menar att endast de som har de rätta åsikterna har rätt att delta i det politiska spelet och i den allmänna debatten (sedan är man kanske inte helt ense om vad som är de rätta åsikterna).
Nåja, låt oss inte orda mer om detta. Man blir ju ganska sänkt efter operationer men den här gången mår jag mycket bättre redan efter en dryg vecka. Den förra operationen var en gammaldags, hederlig operation med ett drygt 3 dm långt snitt och därmed lite längre konvalescens.
När man är sjuk blir man så snäll, antagligen beroende på låga halter av testosteron och adrenalin. Men nu känner jag hur dessa hormoner åter börjar flöda genom mina ådror och jag känner åter kraft och vilja att ge mig in i debatten.
Den här gången tänkte jag helt kort kommentera lite om dagens yttrandefrihetsklimat. Den 13 mars 2013 rapporterade NRK (Norsk RiksKringkasting, dvs Norges motsvarighet till Sveriges Radio) att en internordisk, feministisk expertgrupp nu vill göra ”antifeministisk trakassering” straffbar. Vad menar man då med trakassering? Ja det tycks som att även skarp kritik av feminismen räknas dit. I en artikel på NRK:s hemsida skriver man att antifeminism inkluderar motstånd mot feminism och jämlikhet, önskan att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är privilegierade samt slutligen motstånd gentemot arbetet mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och ras. Får expertgruppen igenom sin vilja kommer således vissa åsikter inte att tillåtas i det offentliga rummet. Frågan är om detta gynnar misshandlade och förtryckta kvinnor (och grupper)?! Eller kvinnors jämställdhet. Jag tror inte det. Snarare tvärtom. Och dessutom, utan en fri debatt – ingen demokrati!
I norska tidningen Dagbladet kommenterar man expertgruppens slutsatser i en ledare med rubrik ”Censur av feministkritik – Är du kritisk till feminismen? Då hatar du kvinnor, hotar vår demokrati och måste tvingas till tystnad. 25 nordiska experter har talat.”
Jag har ju i tidigare bloggar och artiklar diskuterat den moderna Västvärldens skakiga och synnerligen oroväckande syn på demokrati och yttrandefrihet. Expertgruppens förslag ligger helt i linje med Sveriges Radios, SVT:s, Aftonbladets, kulturelitens etc definition av yttrande- och åsiktsfrihet. Just talas det väldigt mycket om s k hatbrott. Varje form av kritik mot rådande konsensus (det som Godhetskören bestämt varande politiskt korrekt just nu) räknas idag som hatbrott. Både Reinfeldt (Sveriges motsvarighet till statsminister) och Stoltenberg (Norges motsvarighet till statsminister) har aviserat kommande lagstiftning när det gäller hatbrott och speciellt då sådana på Internet.
Och visst finns många dumma och hatiska uttalanden på nätet. Det tycks som att alltför många diskussionstrådar urartar till ren pajkastning. Det finns till och med en ”lag” som postulerar detta (har glömt bort vad den heter). Till och med diskussionstrådar i flygsimulatorsammanhang degenererar inte så sällan till rena orgier i invektiv och hatiska uttalanden. Huvudorsaken till detta är antagligen Internets anonymitet. På samma sätt kan anonymiteten hos en pöbelhop få ”normala” människor att begå de mest ofattbara grymheter mot en grupp som avhumaniserats.
Jag får då och då riktiga, saftiga hatmail från människor som retat upp sig till vansinne på vad jag skriver i vissa artiklar. Det positiva är att de uppenbarligen förstått vad jag skriver och bryr sig. Mailen består ibland av långa kedjor med svordomar och förklenande omdömen om mig som person. Jag brukar även svara på den typen av mail. Jag kanske svarar skarpt och rekommenderar vederbörande att kanske utöka sitt ordförråd lite grand, men ändå. Jag svarar. Oftast får jag då ett nytt mail, med en helt annan och betydligt ödmjukare ton. ”Ojdå, jag trodde inte du skulle svara! Ja, jag tog kanske i lite väl mycket i mitt förra mail…”. Ibland leder detta till en riktigt konstruktiv diskussion. Men det är ju så när man sitter där ensam och läser något man inte gillar. Anonymiteten gör att man vågar skriva ner tankar man normalt inte skulle uttrycka ens för sina närmaste. När man så får ett svar, upptäcker man att det finns en människa i andra ändan och då handlar det plötsligt om en individ som man måste förhålla sig till. Och att denna individ ens brydde sig om att svara är ju trots allt positivt.
Det vore utan tvekan ett steg framåt om man kunde få en mer meningsfull debatt utan hat och okvädingsord, där argument möter varandra utan att man nedvärderar den andre som person. Å andra sidan, när varje invändning mot de etablerade åsikterna kallas hat, ja då hotas yttrandefriheten av eventuell lagstiftning mot hatbrott. Då använder man lagstiftning för att tysta all kritik, all meningsfull debatt och det spektrum av fria åsikter som trots allt för samhället framåt. Och då har lagen inte längre till primärt syfte att skydda människor mot hat, utan att hindra "fel" åsikter att komma till tals.
En av medlemmarna i den mordiska, förlåt jag menar nordiska, expertgruppen som nämns ovan var den svenska feministen och författaren Maria Sveland. Samma person som under en tv-debatt för inte så länge sedan skrek okvädingsord åt Janne Josefsson (programledare för Uppdrag Granskning). När man själv är skarp i debatten är detta berättigad ilska medan motståndaren som framför motsvarande skarpa argument beskylls för att vara full av hat.
Ett annat bra exempel på asymmetrin är Katarina Mazetti som januari 2013 i ICA-Kuriren skrev en artikel, där hon menade att det är svårt att hitta ”en riktig svensk” i Sverige. Där förde hon fram de gamla vanliga politiskt korrekta påståendena att det inte finns några etniska svenskar och ingen svensk kultur etc. Och visst, hon har all rätt att föra fram sådana åsikter, även om de är tröttsamt tjatiga (och dessutom felaktiga). Detta ledde givetvis till en debatt. I artikeln skriver Mazetti, ”Om sådant här [dvs kritik mot Godhetskörens syn på Sverige och svenskhet] läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan.” Och visst, självklart har hon rätt att tycka som hon tycker och skriva som hon skriver när det gäller Avpixlat. Men det att likna Avpixlat (och därmed de hundratusentals personer som läser på Avpixlat) vid ”vinterkräksjuka” kan nog räknas som ganska kränkande.
Mazetti antyder således att de människor som är djupt oroade över de framtida konsekvenserna av den muslimska massinströmningen in i Sverige är att likna vid spyor. Och återigen – självklart har hon rätt att formulera sig så skarpt om hon vill. Så långt har jag inga invändningar – bortsett som sagt från att jag inte håller med henne i sak. Men, och nu kommer vi till men; genom att likna sina åsiktsmotståndare vid vinterkräksjuka (även om det är Avpixlat hon liknar vid denna sjukdom, kommer detta indirekt också att gälla för läsarna på denna sajt), fick hon givetvis mängder av skarpa motargument. En del av dem gick kanske över gränsen, men den som ger sig in i leken får leken tåla, som man brukar säga. Man kan inte vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst och sedan, när man får svar på tal, börja klaga på alla hatmail och hatinlägg man får. Det var ju Mazetti själv som startade hatkedjan så att säga.
På min hemsida har jag en lång artikel, där jag försöker definiera begreppet ondska. En av de saker som kännetecknar ondskan är just att ondskans företrädare tar sig rätten att vräka ur sig precis vad som helst om sina motståndare, men själv inte tål den minsta kritik och invändning. Då trycker man på larmknappen och ropar ”hatbrott, kränkning, rasism etc”.
Att som ”expertgruppen” jag talar om i föreliggande artikel, kräva att i princip all skarp kritik av feminismen skall bli olaglig, visar på ondskans syn på demokrati och yttrandefrihet. Feminismen har uppenbarligen samma syn på demokrati och yttrandefrihet som vad Adolf Hitler och Josef Stalin hade (att feministerna sedan inte har samma världsbild som dessa två diktatorer är en annan historia, som inte har med yttrandefrihet att göra). Jämlikhet (mellan könen) är en sak (definierad som; lika lön för lika arbete, möjlighet att arbeta inom alla yrken man klarar av etc – oberoende av kön, ras etc, etc). Dagens extrema feminism, som inte tål mothugg eller kritik, är något helt annat. Genom sin nära koppling till den marxistiska världsbilden visar man att det handlar om ideologi och inte rättvisa. Feminismens nästan totala avsaknad av kritik mot islams kvinnosyn visar ytterligare på vad det handlar om. Ondska – och inget annat! Dvs extremfeminismen måste räknas in i skaran av onda ideologier och religiösa system – nazismen, marxismen, islamismen (som egentligen är en form av nazism), vulgärkapitalismen etc – vilka förpestat och förpestar livet för individer och samhällen och som enbart utgör destruktiva krafter. Samtliga av dessa ideologier avskyr verklig demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet, och menar att endast de som har de rätta åsikterna har rätt att delta i det politiska spelet och i den allmänna debatten (sedan är man kanske inte helt ense om vad som är de rätta åsikterna).
söndag 5 maj 2013
Elefantsjuka
En av mina läsare tipsade mig om en mycket välskriven och relevant artikel i tidskriften Affärsvärlden av den 23/4 2013. Erik Hörstadius gör här en skarpsynt analys av invandringsdebatten (eller snarare frånvaron av verklig debatt rörande detta viktiga, och för Sverige så ödesdigra, ämne) samt redovisar en del intressanta fakta i ämnet. Artikeln kan läsas här. Tänk att det finns en svensk tidskrift som vågar publicera en sådan här artikel!
I artikeln, som har rubriken "Elefantsjukan", nämns att enligt SSB (Statistisk Sentralbyrå), vilket är Norges motsvarighet till SCB (Statistiska Centralbyrån), så genererar varje utomeuropeisk invandrare (dvs varje individ), bl a på grund av lågt arbetskraftsdeltagande, under sin livstid en nettokostnad (livnettokostnad) av 4,1 miljoner norska kronor (NOK), dvs ca 4,6 miljoner svenska kronor (SEK). Det verkar rimligt att anta att motsvarande kostnader i Sverige ligger på samma nivå. Ja förmodligen betydligt högre med tanke på att Sverige har mer än dubbelt så stor relativ arbetslöshet som Norge. Läs mer om detta här.
Behöver jag påpeka att Statistiska Centralbyrån i Sverige givetvis är strängt förbjudna att syssla med den här typen av statistiska analyser? Nej, det behöver jag knappast!
Under de senaste 10 åren har ca 830 000 personer fått uppehållstillstånd i Sverige. Om vi antar att knappt hälften av dessa (400 000) kommer från utomeuropeiska länder och att livnettokostnaden i Sverige (med tanke på den relativt sett högre arbetslösheten i vårt land jämfört med Norge) är ca 5 miljoner kr (SEK), blir totalkostnaden för dessa nyanlända "kassakor" (enligt Godhetskören) 400 000 x 5 miljoner kr, vilket blir 2 000 000 000 000 kr, eller kortare skrivet 2 biljoner kr! Med andra ord utgör de utomeuropeiska invandrarna allt annat än kassakor, den saken är klar (i en artikel nyligen i Aftonbladet anges svenska folkets sammanlagda bolåneskulder till ca 2,2 biljoner kr, dvs samma storleksordning som vad de utomeuropeiska invandrarna kostar under en tioårsperiod).
Detta är således vad de utomeuropeiska invandrarna som kommit in i Sverige de senaste 10 åren kommer att kosta svenska folket under sin livstid. De som kommer hit är ju i olika åldrar och om vi slår ut livskostnaden på 50 år (ett rimligt medelvärde för deras livstid i vårt land) blir årskostnaden för de som kommit hit de senaste 10 åren lika med 2 biljoner delat med 50, dvs 40 miljarder kr (ungefär lika med Sveriges totala försvarskostnad). Och då talar jag som sagt bara om de som kommit hit de senaste 10 åren. Invandringen till Sverige ökar snabbt och de ekonomiska konsekvenserna av detta kommer knappast att bli mindre kännbara i framtiden.
Givetvis är de siffror jag anför uppskattningar, men förmodligen är de av rätt storleksordning. Jag utgår från att SSB gjort sina beräkningar enligt konstens alla regler och att därför siffran 5 miljoner kr är relevant. Det finns ingen anledning att tro något annat.
Invandrare från t ex Asien försörjer sig oftast själva och bidrar positivt till svensk ekonomi. De som har svårast att få jobb är invandrare från Afghanistan, Somalia, Irak och liknande länder. 4/5 av de somaliska invandrarna är t ex analfabeter. Dessutom är dessa grupper groteskt överrepresenterade när det gäller grova brott (våldtäkt, rån, misshandel och liknande), medan de astiatiska invandrarna är betydligt mer laglydiga än genomsnittssvensken. Somalier, afghaner etc kommer från en helt annan kultur och har mycket svårt att anpassa sig till, och fungera i, vår kultur när det gäller att passa tider, att kunna ta emot kritik och ledning (speciellt när det gäller kvinnliga chefer) etc, etc. Dessutom saknar de nästan till 100 procent yrkeskunskaper som en svensk arbetsgivare är intresserad av. Skulle vi bara titta på invandrarna från Somalia etc, så skulle antagligen livsnettokostnaden per individ vara avsevärt högre än 5 miljoner kr (min gissning är att det handlar om minst det dubbla).
Om vi nu skall ta emot skaror av invandrare från länder som Somalia, Afghanistan etc, skall åtminstone våra politiker spela med öppna kort, och inte påstå att alla invandrargrupper bidrar positivt till vårt lands ekonomi. Svenska folket har rätt att veta sanningen om kostnaderna (och även om vissa invandrargruppers överrepresentation när det gäller brottslighet) så att de utifrån sanningen kan besluta sig för vilket parti de skall rösta på i nästa val. Våra politiker och våra media har ingen som helst rätt att mörka den svenska invandringspolitikens negativa konsekvenser.
Om nu svenska folket, utifrån korrekt information om invandringens kostnad och andra konsekvenser, trots allt i kommande val beslutar att vi skall fortsätta den invandringspolitik vi påbörjat, ja kanske till och med öka inströmningen, så har jag inga invändningar. I så fall har svenska folket beslutat detta i demokratisk ordning. Då visar man att man är beredd att drastiskt sänka sin egen levnadsstandard och livsstil för att låta människor från hela världen komma hit och bosätta sig här. Men en så dramatisk omdaning av vårt land, måste ske öppet och inte i smyg genom manipulation från media och våra folkvalda s k ledare.
Personligen tror jag visserligen att ett sådant beslut vore en ren katastrof för vårt land, och att svenska folket djupt kommer att ångra detta när de väl har facit i handen, men jag har ingen rätt att påtvinga min vilja på andra, så vad jag tycker kan vi egentligen lämna därhän. Det jag framför allt kritiserar i den här och andra artiklar är bristen på demokrati när det gäller Sveriges invandringspolitik. Den är definitivt inte förankrad i svenska folkets kunskap om fakta rörande invandringen och dess konsekvenser.
Ha en bra dag!
I artikeln, som har rubriken "Elefantsjukan", nämns att enligt SSB (Statistisk Sentralbyrå), vilket är Norges motsvarighet till SCB (Statistiska Centralbyrån), så genererar varje utomeuropeisk invandrare (dvs varje individ), bl a på grund av lågt arbetskraftsdeltagande, under sin livstid en nettokostnad (livnettokostnad) av 4,1 miljoner norska kronor (NOK), dvs ca 4,6 miljoner svenska kronor (SEK). Det verkar rimligt att anta att motsvarande kostnader i Sverige ligger på samma nivå. Ja förmodligen betydligt högre med tanke på att Sverige har mer än dubbelt så stor relativ arbetslöshet som Norge. Läs mer om detta här.
Behöver jag påpeka att Statistiska Centralbyrån i Sverige givetvis är strängt förbjudna att syssla med den här typen av statistiska analyser? Nej, det behöver jag knappast!
Under de senaste 10 åren har ca 830 000 personer fått uppehållstillstånd i Sverige. Om vi antar att knappt hälften av dessa (400 000) kommer från utomeuropeiska länder och att livnettokostnaden i Sverige (med tanke på den relativt sett högre arbetslösheten i vårt land jämfört med Norge) är ca 5 miljoner kr (SEK), blir totalkostnaden för dessa nyanlända "kassakor" (enligt Godhetskören) 400 000 x 5 miljoner kr, vilket blir 2 000 000 000 000 kr, eller kortare skrivet 2 biljoner kr! Med andra ord utgör de utomeuropeiska invandrarna allt annat än kassakor, den saken är klar (i en artikel nyligen i Aftonbladet anges svenska folkets sammanlagda bolåneskulder till ca 2,2 biljoner kr, dvs samma storleksordning som vad de utomeuropeiska invandrarna kostar under en tioårsperiod).
Detta är således vad de utomeuropeiska invandrarna som kommit in i Sverige de senaste 10 åren kommer att kosta svenska folket under sin livstid. De som kommer hit är ju i olika åldrar och om vi slår ut livskostnaden på 50 år (ett rimligt medelvärde för deras livstid i vårt land) blir årskostnaden för de som kommit hit de senaste 10 åren lika med 2 biljoner delat med 50, dvs 40 miljarder kr (ungefär lika med Sveriges totala försvarskostnad). Och då talar jag som sagt bara om de som kommit hit de senaste 10 åren. Invandringen till Sverige ökar snabbt och de ekonomiska konsekvenserna av detta kommer knappast att bli mindre kännbara i framtiden.
Givetvis är de siffror jag anför uppskattningar, men förmodligen är de av rätt storleksordning. Jag utgår från att SSB gjort sina beräkningar enligt konstens alla regler och att därför siffran 5 miljoner kr är relevant. Det finns ingen anledning att tro något annat.
Invandrare från t ex Asien försörjer sig oftast själva och bidrar positivt till svensk ekonomi. De som har svårast att få jobb är invandrare från Afghanistan, Somalia, Irak och liknande länder. 4/5 av de somaliska invandrarna är t ex analfabeter. Dessutom är dessa grupper groteskt överrepresenterade när det gäller grova brott (våldtäkt, rån, misshandel och liknande), medan de astiatiska invandrarna är betydligt mer laglydiga än genomsnittssvensken. Somalier, afghaner etc kommer från en helt annan kultur och har mycket svårt att anpassa sig till, och fungera i, vår kultur när det gäller att passa tider, att kunna ta emot kritik och ledning (speciellt när det gäller kvinnliga chefer) etc, etc. Dessutom saknar de nästan till 100 procent yrkeskunskaper som en svensk arbetsgivare är intresserad av. Skulle vi bara titta på invandrarna från Somalia etc, så skulle antagligen livsnettokostnaden per individ vara avsevärt högre än 5 miljoner kr (min gissning är att det handlar om minst det dubbla).
Om vi nu skall ta emot skaror av invandrare från länder som Somalia, Afghanistan etc, skall åtminstone våra politiker spela med öppna kort, och inte påstå att alla invandrargrupper bidrar positivt till vårt lands ekonomi. Svenska folket har rätt att veta sanningen om kostnaderna (och även om vissa invandrargruppers överrepresentation när det gäller brottslighet) så att de utifrån sanningen kan besluta sig för vilket parti de skall rösta på i nästa val. Våra politiker och våra media har ingen som helst rätt att mörka den svenska invandringspolitikens negativa konsekvenser.
Om nu svenska folket, utifrån korrekt information om invandringens kostnad och andra konsekvenser, trots allt i kommande val beslutar att vi skall fortsätta den invandringspolitik vi påbörjat, ja kanske till och med öka inströmningen, så har jag inga invändningar. I så fall har svenska folket beslutat detta i demokratisk ordning. Då visar man att man är beredd att drastiskt sänka sin egen levnadsstandard och livsstil för att låta människor från hela världen komma hit och bosätta sig här. Men en så dramatisk omdaning av vårt land, måste ske öppet och inte i smyg genom manipulation från media och våra folkvalda s k ledare.
Personligen tror jag visserligen att ett sådant beslut vore en ren katastrof för vårt land, och att svenska folket djupt kommer att ångra detta när de väl har facit i handen, men jag har ingen rätt att påtvinga min vilja på andra, så vad jag tycker kan vi egentligen lämna därhän. Det jag framför allt kritiserar i den här och andra artiklar är bristen på demokrati när det gäller Sveriges invandringspolitik. Den är definitivt inte förankrad i svenska folkets kunskap om fakta rörande invandringen och dess konsekvenser.
Ha en bra dag!
fredag 19 april 2013
Fakta talar sitt tydliga språk – om islam, judendom och nobelpris
När jag skriver en ny artikel har jag alltid ett val; antingen lägga den på min hemsida eller på bloggen. De artiklar jag har på hemsidan har ofta en mer undervisande, icke tidsberoende karaktär medan artiklarna på bloggen företrädesvis handlar om aktuella saker.
Med utgångspunkt från ett mail jag fick från en av mina läsare har jag nu skrivit en artikel som handlar om islam, judendom och nobelpris. Jag lägger den på hemsidan, eftersom den passar bättre där.
Jag har tidigare skrivit om detta, men då mer allmänt. I föreliggande artikel listar jag varje muslim respektive jude som fått nobelpriset. Skillnaden i antal är grotesk. Av världens ca 1,2 miljarder muslimer har 8 stycken fått nobelpriset. Utav de 14 miljoner judar som finns på vår planet så har 135 mottagit nobelpriset. När det gäller naturvetenskap är skillnaden än större; 1 muslim mot 117 judar.
Det är uppenbart att Bibelns respektive Koranens inställning till vetenskap och logiskt tänkande, skiljer sig dramatiskt åt.
Min nya artikel hittar du här
Ha en bra kväll/natt/morgon/dag!
Med utgångspunkt från ett mail jag fick från en av mina läsare har jag nu skrivit en artikel som handlar om islam, judendom och nobelpris. Jag lägger den på hemsidan, eftersom den passar bättre där.
Jag har tidigare skrivit om detta, men då mer allmänt. I föreliggande artikel listar jag varje muslim respektive jude som fått nobelpriset. Skillnaden i antal är grotesk. Av världens ca 1,2 miljarder muslimer har 8 stycken fått nobelpriset. Utav de 14 miljoner judar som finns på vår planet så har 135 mottagit nobelpriset. När det gäller naturvetenskap är skillnaden än större; 1 muslim mot 117 judar.
Det är uppenbart att Bibelns respektive Koranens inställning till vetenskap och logiskt tänkande, skiljer sig dramatiskt åt.
Min nya artikel hittar du här
Ha en bra kväll/natt/morgon/dag!
tisdag 9 april 2013
Kristen godhet och Godhetskörens godhet är oförenliga storheter
Den här gången tänkte jag vända mig till mina kristna läsare. Och jag tänkte också försöka fatta mig så kort det bara går (men som vanligt så gick det inte, konstaterar jag efter en första genomläsning).
Du som inte är kristen läser den här artikeln på egen risk. Den är inte skriven för dig, och du kommer förmodligen inte att få ut något av den, eftersom den utgår från en helt annan världsbild än din och handlar till stor del om saker vars existens du förnekar.
Ämnet för dagen är hur vi som kristna skall ställa oss till detta med invandring, mångkultur och integration.
Det som triggade mig att skriva om just detta var något som en kristen broder skrev på sin blogg för ganska så länge sedan. Argumenteringen var, såvitt jag kunde förstå, i princip riktad mot Sverigedemokraterna och deras syn på mångkultur etc. Resonemanget gick ut på att Jesus är för det mångkulturella samhället. Alltså måste vi kristna också vara det. Som exempel togs hur Gud arbetade mångkulturellt på Pingstdagen. I Jerusalem fanns då pilgrimer från olika delar av världen samlade. När Guds Ande kom över Jesu lärjungar och de började tala i tungor, så hörde var och en av dessa pilgrimer sitt eget modersmål talas. Och det var ett tydligt exempel på mångkultur. Det fanns några liknande exempel till i artikeln, vilka också ansågs visa att mångkultur är en del av den kristna tron.
Jag blev lite fundersam när jag läste detta. Jag kan inte se att argumentet har någon som helst koppling till den vansinniga invandringspolitik som Sverige sedan 10 år tillbaka bedriver, eller till den typ av mångkulturellt samhälle som Godhetskören försöker skapa, eller till det hat mot allt som är svenskt, vilket överflödar media och debatten idag. Självklart är kristendomen universell och den står över alla kulturer. Den är i sig inte kopplad till någon speciell kultur. Även om den hade sitt ursprung i den judiska kulturen, så är den till för alla människor, oberoende av kön, nationalitet, ras etc (jag höll på att av bara farten inkludera ”religion” också, men det vore fel, eftersom den som vill bli kristen måste lämna sin tidigare religion). Självklart är svarta och gula människor lika älskade av Gud som vad de vita är, för att nu använda förbjudna ord (vilka ändå är fullt relevanta och sanna, och alla begriper vad man menar). Men även om nu kristendomens budskap är till för alla människor, kan jag inte se att detta på något sätt påbjuder oss kristna att förstöra vårt eget land. Eller förakta vårt eget land och vår egen kultur. Jag tror inte alls att detta har med sann kristendom att göra. Och jag tror inte heller att det behagar Gud.
Få människor vill nog räknas till de onda. Även Hitler såg sig som en av de goda krafterna i världen. Det är ganska uppenbart att de allra flesta människor betraktar sig såsom tillhörande de godas skara. Och även om man inte är speciellt god, så är människan expert på att ursäkta sina brister och bortförklara dem. Man menar ju väl i alla fall, eller hur?
Som kristen är man uttryckligen befalld att älska sina medmänniskor och göra goda gärningar. Jesus kallar oss att sträcka oss ut mot de som behöver hjälp, både materiell sådan och hjälp för själen och tankarna. I 1 Kor 13:3 skriver Aposteln Paulus:
Bibeln säger att alla människor kommer att dömas av Gud och de som inte håller måttet kommer att kastas i den ”brinnande sjön”. Aposteln Johannes skriver:
Ovan har jag försökt att ge en enkel och kortfattad sammanfattning av ”spelreglerna” för oss kristna, när det gäller hur vi skall förhålla oss till andra människor, andra folk och andra länder (jag utgår, i det jag skriver ovan, från att läsaren har grundläggande kunskaper i den kristna tron).
Allting kan missuppfattas eller tolkas in absurdum (ungefär som de givmilda indianerna jag berättade om i min förra blogg). Man måste skilja mellan att göra vad som känns gott (ger varma känslor i hela kroppen) och vad som verkligen är gott. Att verkligen göra gott är att använda sina resurser så effektivt som möjligt. Och hjälpa rätt människor på rätt sätt. Den maximala godheten är inte nödvändigtvis den handling som medför mest negativa konsekvenser för mig själv eller mitt eget land (ekonomiskt, fysiskt etc). Det är inte självklart att den optimala godheten är att t ex ruinera sig själv eller att förstöra livet för sin egen familj. Det finns en frestelse i, att ju större uppoffringar man gör i det godas namn, desto ljuvligare vällustkänslor sprider sig i kroppen. Men det är en frestelse vi måste värja oss mot.
Vi kristna vill gärna leda godhetsligan. Om inte annat så för att visa vilken god kraft kristendomen är. Risken finns därför att kristna börjar tävla med Godhetskören i vem som är godast. Och det blir en ganska missriktad tävlan, eftersom den politiskt korrekta godheten inte är speciellt genomtänkt och inte alls är samma sak som kristen godhet. Ofta är Godhetskörens godhet inte ens god, även om den kallar sig för god. I Sovjet och Kina mördades hundratals miljoner människor i det stora godhetsprojektet, när man försökte skapa det nya paradiset. Den typen av godhet kallar jag ”godska”, eftersom den helt enkelt är ondska förklädd till godhet.
Godskan går ut på att säga så många vackra och politiskt korrekta (och i allmänhet odefinierade) ord, som möjligt (just nu, här i Sverige, är det ord som; mångkultur, inkludera, nybyggarlandet Sverige, nysvenskar, tolerans etc), och sedan göra sådant som kanske ytligt sett ser gott ut, men som snarare är godhetens motsats. Och det tror jag vi som kristna skall akta oss för. Låt Godhetskören hålla på med sina floskler och sin världsmästerskap i godhet. Den ”godhet” som feminismen, marxismen, islamismen etc står för är så fjärran från Jesu godhet som det bara är möjligt. Äkta kristendom handlar inte om floskler utan om verklig godhet. Sådant som verkligen hjälper rätt människor optimalt.
En viktig fråga är, ”Kallar Jesus oss att ta hit miljoner människor (som det snart kommer att röra sig om, ifall den nuvarande invandringspolitiken fortsätter som hittills) från helt främmande kulturer?” Jag talar då om människor som inte inom överskådlig tid kommer att kunna anpassa sig här, och som dessutom har lyckats skrapa ihop en förmögenhet (med deras mått mätt) för att ta sig hit (typ 100 000 kr). Är det verkligen rätt människor vi hjälper på så sätt? Eller är det kanske så att vi på så sätt hjälper lycksökare som kommer hit för att utnyttja vår aningslöshet (jag påstår inte att alla invandrare som kommer hit är lycksökare, men jag påstår att alltför många sådana kommer hit)? Det finns mycket starka indikationer på att ryktet går i många fattiga länder att det är bara att åka till Sverige så blir man omhändertagen och får det hur bra som helst. Dessutom är flyktingsmuggling rena industrin som omsätter stora pengar. Flyktingmottagandet, som ofta sker av privata företag på anbud, är också en lukrativ verksamhet som omsätter miljarder varje år. Och ägarna till dessa företag plockar ut miljonvinster varje år (vilket förvånansvärt nog uppmärksammats i media). Det finns definitivt starka ekonomiska intressen, som vill upprätthålla status quo när det gäller Sveriges invandringspolitik.
Sverige skickade ut många missionärer på 1800-talet och 1900-talets första hälft. Vi var kända som ett missionsland. Många kristna, svenska ungdomar kände en stark kallelse att åka ut på missionsfältet. När EFS på 1860-talet sände 8 missionärer till Abessinien (nuvarande Etiopien), dog sju av dem i olika sjukdomar under de första åren. Den åttonde kom hem och dog ganska snart efter hemkomsten. Då skickade man ut 8 missionärer till (idag hade man nog inte gjort så, utan då hade man konstaterat att området var för farligt för att missionera i). Som resultat av dessa missionärers hängivenhet och uppoffringar finns idag Mekane Yesus-Kyrkan med runt 5 miljoner medlemmar. Den har varit till stor välsignelse för Etiopien. Sverige sände också många missionärer till Kina, Japan, Afrika, Sydamerika, etc, och förutom att de grundade församlingar, så byggde de sjukhus, skolor och lärde lokalbefolkningen effektiva jordbruksmetoder etc. Ingen kan väl anklaga dessa missionärer för att vara avfälliga eller dåliga kristna. Det är snarare så att när man läser om deras öden så känner man sig själv som avfällig. De var oerhört hängivna sin sak och var beredda att dö för sin tro (men till skillnad från muslimerna, var de inte beredda att döda andra för sin tro). De var sanna troshjältar och jag tror få kristna skulle argumentera mot detta påstående.
Jag har aldrig hört någon kristen i vårt land kalla dessa missionärer för dåliga kristna eller dåliga människor eller avfälliga. Och nu kommer vi till min poäng: Ingen av dessa missionärer krävde, såvitt jag vet, att vi skulle ta hit (till Sverige) miljoner afrikaner, kineser etc och försörja dem här – i den kristna multikulturens namn. Ingen gjorde det! Utan man menade att genom att människor blev frälsta, och genom att man byggde skolor mm, så skulle dessa olika länder kunna resa sig ur fattigdom och elände och få ett växande välstånd. Och så har ju också skett i många missionsländer. Även icke-troende forskare erkänner att levnadsstandarden ökar i ett land när allt fler människor blir kristna. Sydkorea, som har en mycket hög levnadsstandard, är idag ett kristet land, med en betydligt större procent bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) än vad vi har i Sverige. Och det är inte speciellt konstigt att välståndet ökar när människor blir kristna. Även om Gud inte finns, så är det självklart att man får ett bättre och mer välmående samhälle när människor slutar supa, tar hand om sin familj, arbetar hårt och lever hederligt. Det är inte det minsta konstigt. Motsatsen vore däremot konstig.
Om nu den typ av mångkulturellt samhälle, som håller på att växa fram i Sverige, påhejad av våra politiker och intellektuella, är en absolut, odiskutabel och nödvändig del av den kristna tron, ja då kan vi vara säkra på att de missionärer jag talar om ovan, hade verkat för att ta hit afrikaner etc i stora skaror. Men det gjorde de inte. Såvitt jag vet har ingen av dem kommit med några sådana krav.
Som kristen måste man se längre än vad som är politiskt korrekt för stunden. Att hjälpa så många människor som möjligt, och rätt människor (dvs de som har störst behov), måste vara ett av målen för oss kristna. Att släppa in mängder av ensamkommande unga män (som falskeligen kallas ensamkommande flyktingbarn – verkliga barn är i detta sammanhang synnerligen ovanligt även om det givetvis förekommer enstaka sådana) har inget med kristen kärlek att göra. Det är bara dumhet och inget annat. Som jag visat i många tidigare artiklar så skulle vi kunna hjälpa ca 1,2 miljoner verkliga barn i Indien för vad de ca 2600 ensamkommande unga männen kostar per år (dessutom ökar antalet för varje år). Många av dessa unga män, som jag i elaka stunder (tyvärr dyker sådana stunder upp allt oftare – kan det ha med åldern att göra?) kallar talibarn, är både fräcka och krävande och begår dessutom brott i en oroväckande omfattning (vilket mörkas av i stort sett alla media – även om det enstaka gånger läcker igenom). Sådana människor har vi inget behov av i Sverige och dessutom är kulturkollisionen alltför stor, även när det gäller de som inte begår brott. Och det är inte vi som skall anpassa oss efter dem, det är de som skall anpassa sig efter oss!!!!!!!!!!!! De signaler våra svaga, ynkliga politiker sänder ut till de ensamkommande unga männen (och generellt till många andra invandrgrupper – speciellt sådana som kommer från vissa kulturer, som står långt ifrån oss, och inte förstår våra kulturella "signaler") är helt felaktiga och bidrar till att korrumpera dem (ungefär som en slapp och oduglig lärare korrumperar sina elever och tar fram det sämsta hos dem). Många invandrare uppfattar inte oss som goda, utan som dumma, lättlurade och fega (och de har helt rätt – jag håller med dem till 100 procent).
Som jag ser det skall vi i första hand hjälpa människor på plats eller i närområdet (om det egna landet är för farligt). På så sätt kan vi hjälpa många, många fler och vi kan hjälpa rätt människor (de som inte har resurser att ta sig hit). Dessutom skapar vi på så sätt arbetstillfällen åt människor lokalt (och slipper alla dessa skurkar i vårt eget land, som driver olika flyktinganläggningar och tar ut miljonvinster). Jag läste för övrigt att Regeringen just nu överför pengar från u-hjälpen och använder dessa för de flyktingar som kommer hit. Det är ju rent djävulskt! Det verkar som man tävlar om vem som är duktigast på att hjälpa fel människor. Och vem som är duktigast på att förstöra vårt land så snabbt som möjligt (här diskuterar jag min teori om varför våra politiker tycks göra allt för att förstöra Sverige).
Dessutom, genom att låta människor från fattiga länder, permanent slå sig ned i vårt land, så dränerar vi dessa länder på deras bästa medborgare. Att bege sig till ett annat land, kanske med fara för sitt liv, kräver en speciell sorts människa. Det kräver energi, beslutsamhet, mod och också att man är kritisk mot de rådande förhållandena och vill något bättre. Utan att vara rasist måste man nog ändå erkänna, att de människor som utvandrar tillhör eliten i ett samhälle. När dessa människor försvinner lämnar de ett vakuum efter sig (landets genpool utarmas avsevärt). De skulle behövts i sitt eget land. Det är ju sådana människor som har kraft att resa landet på fötter. Det är en sak att låta människor från u-länder komma hit och utbilda sig till läkare etc. Det är bra, eftersom de sedan kan återvända till sitt eget land, där det säkert finns stort behov av läkare. Att låta dem stanna i Sverige efter utbildningen är inte bra. Då har man ju berövat detta land något mycket värdefullt. Då har u-hjälp blivit u-stjälp. Det här anser jag vara en viktig aspekt, som nästan aldrig förs fram i debatten.
Under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet utvandrade på samma sätt runt en miljon människor från Sverige (till USA). Där förlorade vårt land många av sina kanske mest värdefulla medborgare (jag talar då inte om människovärde utan om värdefull begåvningsmässigt och yrkesmässigt och när det gäller egenskaper som mod och liknande). Kanske är den svenska fegheten helt enkelt resultatet av att alltför många av de modiga och handlingskraftiga individerna försvann för runt 100 år sedan. Och kvar blev mesarna (med vissa undantag).
I det kristna perspektivet har alla människor samma värde. Det är ingen tvekan om detta. Alla människor är lika älskade av Gud. Och som kristen är man som sagt kallad att hjälpa de som har det svårt på olika sätt. Men detta innebär inte:
1. …att vi är kallade att ta hit alla människor vi vill hjälpa.
2. …att vi är kallade att förstöra vårt lands särart och kultur genom att låta svenskarna på sikt bli en minoritet i sitt eget land.
3. …att vi är kallade att uttrycka förakt för vårt eget land, vårt eget folk och vår egen kultur.
4. …att vi är kallade att ta hit människor som begår brott och utnyttjar vårt välfärdssystem och dessutom vara så mesiga att vi låter alltför många av dessa människor stanna kvar här.
5. …att vi är kallade att behandla de människor vi släpper in i vårt land bättre än vi behandlar etniska svenskar (obs, med etniska svenskar menar jag inte blonda och blåögda – jag menar alla människor, oavsett hudfärg etc, som är bofasta här och som betraktar Sverige som sitt hemland och som är lojala med Sverige och som betalar skatt – i den mån de kan).
Som kristen är man inte kallad att behandla grannens barn bättre än sina egna barn! Ändå är detta vad vi ser i många sammanhang, överfört på samhället. En invandrare, som inte betalat ett öre till systemet, kan ha högre pension (fast det heter då äldrestöd) inklusive bostadsbidrag än en svensk, som betalat skatt hela livet. Det är orättfärdigt. Det är djävulskt och dessutom riskerar det att slå tillbaka mot de invandrare som är positiva för vårt land. Det är sådana orättvisor som kan få nazistiska partier att växa fram och kanske få majoritet, som i Tyskland på 1930-talet (Obs – SD är, som jag ser det, inte ett nazistiskt parti). I min förra bloggartikel citerade jag Paulus när han säger, ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Det är starka ord. Våra politiker har samma ansvar för svenska folkets bästa som vad föräldrar har för sina barns bästa, dvs det Paulus säger här kan överföras från familjen till samhället.
Svenska politiker är i första hand ansvariga för svenska medborgares bästa. De skall prioritera svenska medborgare framför alla andra folk på jorden, precis som föräldrar skall prioritera sina egna barn framför andra barn (vilket inte innebär att man måste vara likgiltig inför andra – tvärtom så kan detta förenas med stor generositet mot andra). Politiker som prioriterar andra folks bästa framför sitt eget folks bästa, gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, så finns inte ett enda historiskt exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ vi försöker implementera i Sverige. Det säger t ex professor Jonathan Friedman, som forskat på detta i åratal (läs mer om detta här). Han kallar mångkulturtanken för ”bullshit”. De exempel som finns är inte exempel på mångkulturella samhällen utan på det man kallar pluralsamhällen, där de olika folkgrupperna lever särskilda utan att integreras, som Romarriket (där ordningen upprätthölls med järnhand – t o m hela folk utplånades när de gjorde uppror) och även USA i princip. Att det fungerar i USA, när det gäller vissa invandrargrupper (skandinaver, tyskar, irländare m fl), beror på att även om dessa grupper känner sig som skandinaver, tyskar etc, så känner de sig samtidigt i hög grad som amerikaner och är stolta över sitt land. Idag finns dock enorma problem i USA med grupper som inte alls identifierar sig med landet. Gängkulturen håller på att gå över styr och kanske slutar USA med upplösning och sönderfall, alternativt att landet blir en diktatur. Det är mycket möjligt att det demokratiska systemet är för svagt för att komma tillrätta med t ex gängkulturen. Det är ju mycket enklare att lösa sådana problem om man kan spärra in eller deportera människor utan rättegång etc.
I Sverige omöjliggör vi för invandrare att känna sig stolta över att bli en del av Sverige, eftersom svenskarna (inklusive våra toppolitiker) själva skäms för allt som är svenskt. Det tycks nästan som att svenskarna stampar otåligt i sin iver att få lämna över sitt land till en främmande inkräktare – islam. ”Hoppas, hoppas det går fort”, tycks man tänka. ”Jag kan inte bärga mig tills vi får sharíalagar i Sverige.”
Ofta anklagas den som är kritisk till vår invandringspolitik och har synpunkter på vissa invandrargrupper, för att skilja på folk och folk. Jovisst, men det gör ju alla människor. Vem som helst får inte komma hem till dig och ta för sig. Dina barn behandlar du (förhoppningsvis) bättre än andras barn. Och gör du inte det är du ett svin, värd allt förakt! Du skiljer på dina närmaste vänner i förhållande till andra människor, och dina närmaste vänner kan göra saker i ditt hem (t ex ta en Coca-Cola i kylen utan att fråga) som andra inte kan (eller får). Så att man inte får göra åtskillnad mellan människor är bara dösnack. Det gör alla, även medlemmarna i Godhetskören. Att man i vissa avseenden skiljer mellan människor har i sig inget med människovärde att göra.
Idag är det modernt med globalisering. Här noterar man någonting oerhört motsägelsefullt. Samtidigt som vänsterrörelserna kämpar mot den ekonomiska globaliseringen så arbetar de för fri rörlighet för alla människor, vilket ju också är en form av globalisering. Det kan ju låta bra när man talar om öppna gränser och att alla skall vara inkluderade (ett av dagens honnörsord som ger 100 godhetspoäng). Men ur kristen synpunkt är öppna gränser inte alls självklart. Observera vad Paulus säger när han predikar för invånarna i Athen:
När våra politiker och intellektuella påstår att det inte finns någon svensk kultur, inga etniska svenskar, ingen svensk mat etc, etc, så har man beträtt en farlig väg. Jag tror det är nödvändigt att man är stolt och tacksam för sitt eget land och sin egen kultur (vilket inte på något sätt innebär att man föraktar andra länder eller kulturer – tvärtom så är kanske kulturell självkänsla nödvändig för att man skall kunna uppskatta och vara generös mot andra kulturer). När våra ledare tar vår identitet och stolthet ifrån oss, riskerar de att driva människor in i extrema rörelser. Det som hände i Tyskland på 1930-talet visar vad som då kan hända.
Jag tror att detta med folk och nationer och länder är givet av Gud, vilket jag tycker stöds av ovanstående bibelställe. Jag tror det mångkulturella samhället är djupt olyckligt och innebär direkt olydnad mot Gud. Detta samhälle kan inte fungera på grund av människans natur. Man gör på så sätt uppror mot Guds ordningar för att bli beundrad av människor. "Se så god jag är....! Titta bara! Ni har aldrig sett maken till en sådan enorm godhet!" Gud vet hur människan är och känner hennes natur, eftersom han danat henne, och hans ordningar är till för att hjälpa den fallna människan att leva på ett bra sätt i väntan på Jesu återkomst.
Alla människor behöver en trygghet, ett sammanhang att växa upp i. Sin barndoms dofter, smaker och ljud minns man hela livet och längtar tillbaka till (åtminstone om man hade en något så när lycklig barndom). De människor som har en naturlig, personlig trygghet, genom att de vuxit upp i en trygg familj, får en stark identitet och självkänsla, vilket gör det lättare för dem att fungera tillsammans med andra människor. Enligt min erfarenhet så är människor, som är trygga och har en bra självbild, mer toleranta och öppna för det som är annorlunda. Godhetskörens problem med att tolerera åsikter som de själva inte delar, och det höga tonläget i debatten, kanske har sin grund i just bristande självkänsla och trygghet.
På samma sätt är det viktigt att man upplever en kulturell och nationell identitet. Det skapar också trygghet och självkänsla. Därför tror jag att det är viktigt att man är stolt över sitt eget land (vilket, som nyss påpekats, inte måste innebära att man föraktar andra länder). Tar man ifrån ett folk deras självkänsla, som våra politiker är i full färd med att göra, skapar man ett folk som kan skena iväg åt vilket håll som helst. Och i kulisserna väntar då onda krafter på att ta över.
Jag har i många år rest land och rike runt och talat och predikat. Jag har predikat i Svenska Kyrkan vid flera tillfällen. Jag har talat på olika universitet och skolor. Etc, etc. Jag har observerat under de sista åren, sedan jag börjat skriva artiklar som kritiserar invandring och mångkultur, att antalet kallelser till mig från kristna församlingar minskat betänkligt. I och för sig gör det inget. Jag har fyllt 70 och har ändå tänkt att trappa ner. Jag känner att min hemsida och blogg är viktigare än att vara ute och tala. Dessutom är det jobbigt att resa och ligga borta. Men ändå är det beklagligt. Själva principen. Det är ju så alla politiskt inkorrekta röster tystas i vårt ”fredliga” land. Inte genom våld utan genom utfrysning. I höstas, precis innan jag blev opererad, besökte jag en församling någonstans i vårt avlånga land. Det spelar ingen roll var. Pastorn, som hämtade mig på stationen, var lite bekymrad. Församlingen hade en facebook-sida och någon församlingsmedlem hade där ställt sig frågan om det verkligen var rätt att låta en islamofobisk rasist få tillgång till talarstolen (vederbörande hade läst på min hemsida och blogg och kommit fram till att jag var rasist). Så pastorn frågade mig ungefär (dvs han lindade in det, men det var i alla fall andemeningen), ”Är du verkligen rasist…”?
Som jag ser det har alltför många kristna i vårt land fallit för Godhetskörens definition av godhet, i stället för att fråga sig vad Bibeln säger och vad fakta säger. Det smärtar mig att bli misstrodd av andra kristna, men jag kan inte annat än säga och strida för det jag tror vara sant, rätt och riktigt. Om detta leder till att jag blir utfryst, förlorar vänner etc, ja då får det blir så! Men sanningen kan jag aldrig kompromissa med! Aldrig! Aldrig! Jag har samma valspråk som Royal Society (den engelska vetenskapsakademin), ”Nullius in Verba”, som är latin och betyder ”Take no one’s word for it”, dvs ”Inte från någon annans ord”. Det spelar ingen roll vad människor anser eller säger eller tycker. Jag hävdar i alla fall att Sveriges invandringspolitik och mångkulturprojekt är i högsta grad skadliga för vårt land. Och ingenting kan hindra mig att säga detta, varken lock eller pock. Varken smicker eller hot. Jag kan inte tiga när jag ser mitt land förstöras!
Tack för mig!
Du som inte är kristen läser den här artikeln på egen risk. Den är inte skriven för dig, och du kommer förmodligen inte att få ut något av den, eftersom den utgår från en helt annan världsbild än din och handlar till stor del om saker vars existens du förnekar.
Ämnet för dagen är hur vi som kristna skall ställa oss till detta med invandring, mångkultur och integration.
Det som triggade mig att skriva om just detta var något som en kristen broder skrev på sin blogg för ganska så länge sedan. Argumenteringen var, såvitt jag kunde förstå, i princip riktad mot Sverigedemokraterna och deras syn på mångkultur etc. Resonemanget gick ut på att Jesus är för det mångkulturella samhället. Alltså måste vi kristna också vara det. Som exempel togs hur Gud arbetade mångkulturellt på Pingstdagen. I Jerusalem fanns då pilgrimer från olika delar av världen samlade. När Guds Ande kom över Jesu lärjungar och de började tala i tungor, så hörde var och en av dessa pilgrimer sitt eget modersmål talas. Och det var ett tydligt exempel på mångkultur. Det fanns några liknande exempel till i artikeln, vilka också ansågs visa att mångkultur är en del av den kristna tron.
Jag blev lite fundersam när jag läste detta. Jag kan inte se att argumentet har någon som helst koppling till den vansinniga invandringspolitik som Sverige sedan 10 år tillbaka bedriver, eller till den typ av mångkulturellt samhälle som Godhetskören försöker skapa, eller till det hat mot allt som är svenskt, vilket överflödar media och debatten idag. Självklart är kristendomen universell och den står över alla kulturer. Den är i sig inte kopplad till någon speciell kultur. Även om den hade sitt ursprung i den judiska kulturen, så är den till för alla människor, oberoende av kön, nationalitet, ras etc (jag höll på att av bara farten inkludera ”religion” också, men det vore fel, eftersom den som vill bli kristen måste lämna sin tidigare religion). Självklart är svarta och gula människor lika älskade av Gud som vad de vita är, för att nu använda förbjudna ord (vilka ändå är fullt relevanta och sanna, och alla begriper vad man menar). Men även om nu kristendomens budskap är till för alla människor, kan jag inte se att detta på något sätt påbjuder oss kristna att förstöra vårt eget land. Eller förakta vårt eget land och vår egen kultur. Jag tror inte alls att detta har med sann kristendom att göra. Och jag tror inte heller att det behagar Gud.
Få människor vill nog räknas till de onda. Även Hitler såg sig som en av de goda krafterna i världen. Det är ganska uppenbart att de allra flesta människor betraktar sig såsom tillhörande de godas skara. Och även om man inte är speciellt god, så är människan expert på att ursäkta sina brister och bortförklara dem. Man menar ju väl i alla fall, eller hur?
Som kristen är man uttryckligen befalld att älska sina medmänniskor och göra goda gärningar. Jesus kallar oss att sträcka oss ut mot de som behöver hjälp, både materiell sådan och hjälp för själen och tankarna. I 1 Kor 13:3 skriver Aposteln Paulus:
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.Bibeln säger således att det vi gör skall vi göra av fri vilja och av kärlek. Om vi inte delar med oss i kärlek (utan av tvång eller beräkning), är det vi gör ingenting värt. Gud räknar inte det som en god gärning. Som kristen är man kallad att älska alla människor. Det är svårt, ja förmodligen omöjligt, att helt leva upp till detta, men vi kristna har ändå ett riktmärke, en kompasskurs, något att sträva efter. Kärleksbudskapet innebär givetvis inte att vi skall acceptera att onda människor begår onda handlingar. Sådana människor måste stoppas, men grundläggande så skall vi älska även dem. Men inte det de gör. Paulus skriver:
Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna (Ef 6:12).Kristna strider i princip inte mot människor utan mot de onda andemakter som lurar människor att begå onda handlingar. Sedan kanske man även som kristen ibland måste strida med världsliga vapen (knytnävar, pistoler, kanoner etc). Andra Världskriget kan nog övergripande ses som ett krig mellan det onda och det goda. Hade inte Hitler stoppats, hade han lagt hela Europa och Afrika (minst) under sig och vi hade fått ett skräckvälde som kanske varat i hundratals år eller längre. Som kristen hade jag inte haft några som helst betänkligheter att strida mot tyskar och japaner under detta krig. På samma sätt är det uppenbart att vi som kristna skall ingripa när vi ser människor misshandlas eller våldtas etc. I sådana lägen har vi som kristna sanktion att använda så mycket våld som behövs (även dödligt sådant, om det inte finns någon annan möjlighet) för att stoppa ondskan i sitt värv.
Bibeln säger att alla människor kommer att dömas av Gud och de som inte håller måttet kommer att kastas i den ”brinnande sjön”. Aposteln Johannes skriver:
Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden. (Upp 21:8)Det är tydligt att Gud inte ser lätt på de människor som utan ånger hänger sig åt ondskan (inget ont kan, enligt Jesus, komma in i en människa med mindre än att denna människa släpper in det onda – således har man en egen skuld, även om man är påverkad av onda, andliga krafter). Men det är Gud som dömer och inte vi. Grundläggande skall vi kristna, drivna av kärlek, försöka skapa en bättre värld genom att strida mot lidandet både andligt och fysiskt. Jesu broder Jakob skriver i sitt brev:
Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?Jesus säger följande när han talar till sina lärjungar:
Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?
Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.
Nu säger kanske någon: "Du har tro." - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. (Jak 2:14-18)
'Ty jag var hungrig, och ni mig att äta; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var husvill, och ni gav mig härbärge, naken, och ni klädde mig; jag var sjuk, och ni besökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mig.'Vad Jakob och Jesus menar här är ganska svårt att missuppfatta.
Då skall de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig husvill och gav dig härbärge, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?'
Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.'
Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta; jag var törstig, och ni gav mig inte att dricka; jag var husvill, och ni gav mig inte härbärge, naken, och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse, och ni besökte mig inte.'
Då skall också de svara och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och besökte dig inte?'
Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.' (Matt 24:36-42)
Ovan har jag försökt att ge en enkel och kortfattad sammanfattning av ”spelreglerna” för oss kristna, när det gäller hur vi skall förhålla oss till andra människor, andra folk och andra länder (jag utgår, i det jag skriver ovan, från att läsaren har grundläggande kunskaper i den kristna tron).
Allting kan missuppfattas eller tolkas in absurdum (ungefär som de givmilda indianerna jag berättade om i min förra blogg). Man måste skilja mellan att göra vad som känns gott (ger varma känslor i hela kroppen) och vad som verkligen är gott. Att verkligen göra gott är att använda sina resurser så effektivt som möjligt. Och hjälpa rätt människor på rätt sätt. Den maximala godheten är inte nödvändigtvis den handling som medför mest negativa konsekvenser för mig själv eller mitt eget land (ekonomiskt, fysiskt etc). Det är inte självklart att den optimala godheten är att t ex ruinera sig själv eller att förstöra livet för sin egen familj. Det finns en frestelse i, att ju större uppoffringar man gör i det godas namn, desto ljuvligare vällustkänslor sprider sig i kroppen. Men det är en frestelse vi måste värja oss mot.
Vi kristna vill gärna leda godhetsligan. Om inte annat så för att visa vilken god kraft kristendomen är. Risken finns därför att kristna börjar tävla med Godhetskören i vem som är godast. Och det blir en ganska missriktad tävlan, eftersom den politiskt korrekta godheten inte är speciellt genomtänkt och inte alls är samma sak som kristen godhet. Ofta är Godhetskörens godhet inte ens god, även om den kallar sig för god. I Sovjet och Kina mördades hundratals miljoner människor i det stora godhetsprojektet, när man försökte skapa det nya paradiset. Den typen av godhet kallar jag ”godska”, eftersom den helt enkelt är ondska förklädd till godhet.
Godskan går ut på att säga så många vackra och politiskt korrekta (och i allmänhet odefinierade) ord, som möjligt (just nu, här i Sverige, är det ord som; mångkultur, inkludera, nybyggarlandet Sverige, nysvenskar, tolerans etc), och sedan göra sådant som kanske ytligt sett ser gott ut, men som snarare är godhetens motsats. Och det tror jag vi som kristna skall akta oss för. Låt Godhetskören hålla på med sina floskler och sin världsmästerskap i godhet. Den ”godhet” som feminismen, marxismen, islamismen etc står för är så fjärran från Jesu godhet som det bara är möjligt. Äkta kristendom handlar inte om floskler utan om verklig godhet. Sådant som verkligen hjälper rätt människor optimalt.
En viktig fråga är, ”Kallar Jesus oss att ta hit miljoner människor (som det snart kommer att röra sig om, ifall den nuvarande invandringspolitiken fortsätter som hittills) från helt främmande kulturer?” Jag talar då om människor som inte inom överskådlig tid kommer att kunna anpassa sig här, och som dessutom har lyckats skrapa ihop en förmögenhet (med deras mått mätt) för att ta sig hit (typ 100 000 kr). Är det verkligen rätt människor vi hjälper på så sätt? Eller är det kanske så att vi på så sätt hjälper lycksökare som kommer hit för att utnyttja vår aningslöshet (jag påstår inte att alla invandrare som kommer hit är lycksökare, men jag påstår att alltför många sådana kommer hit)? Det finns mycket starka indikationer på att ryktet går i många fattiga länder att det är bara att åka till Sverige så blir man omhändertagen och får det hur bra som helst. Dessutom är flyktingsmuggling rena industrin som omsätter stora pengar. Flyktingmottagandet, som ofta sker av privata företag på anbud, är också en lukrativ verksamhet som omsätter miljarder varje år. Och ägarna till dessa företag plockar ut miljonvinster varje år (vilket förvånansvärt nog uppmärksammats i media). Det finns definitivt starka ekonomiska intressen, som vill upprätthålla status quo när det gäller Sveriges invandringspolitik.
Sverige skickade ut många missionärer på 1800-talet och 1900-talets första hälft. Vi var kända som ett missionsland. Många kristna, svenska ungdomar kände en stark kallelse att åka ut på missionsfältet. När EFS på 1860-talet sände 8 missionärer till Abessinien (nuvarande Etiopien), dog sju av dem i olika sjukdomar under de första åren. Den åttonde kom hem och dog ganska snart efter hemkomsten. Då skickade man ut 8 missionärer till (idag hade man nog inte gjort så, utan då hade man konstaterat att området var för farligt för att missionera i). Som resultat av dessa missionärers hängivenhet och uppoffringar finns idag Mekane Yesus-Kyrkan med runt 5 miljoner medlemmar. Den har varit till stor välsignelse för Etiopien. Sverige sände också många missionärer till Kina, Japan, Afrika, Sydamerika, etc, och förutom att de grundade församlingar, så byggde de sjukhus, skolor och lärde lokalbefolkningen effektiva jordbruksmetoder etc. Ingen kan väl anklaga dessa missionärer för att vara avfälliga eller dåliga kristna. Det är snarare så att när man läser om deras öden så känner man sig själv som avfällig. De var oerhört hängivna sin sak och var beredda att dö för sin tro (men till skillnad från muslimerna, var de inte beredda att döda andra för sin tro). De var sanna troshjältar och jag tror få kristna skulle argumentera mot detta påstående.
Jag har aldrig hört någon kristen i vårt land kalla dessa missionärer för dåliga kristna eller dåliga människor eller avfälliga. Och nu kommer vi till min poäng: Ingen av dessa missionärer krävde, såvitt jag vet, att vi skulle ta hit (till Sverige) miljoner afrikaner, kineser etc och försörja dem här – i den kristna multikulturens namn. Ingen gjorde det! Utan man menade att genom att människor blev frälsta, och genom att man byggde skolor mm, så skulle dessa olika länder kunna resa sig ur fattigdom och elände och få ett växande välstånd. Och så har ju också skett i många missionsländer. Även icke-troende forskare erkänner att levnadsstandarden ökar i ett land när allt fler människor blir kristna. Sydkorea, som har en mycket hög levnadsstandard, är idag ett kristet land, med en betydligt större procent bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) än vad vi har i Sverige. Och det är inte speciellt konstigt att välståndet ökar när människor blir kristna. Även om Gud inte finns, så är det självklart att man får ett bättre och mer välmående samhälle när människor slutar supa, tar hand om sin familj, arbetar hårt och lever hederligt. Det är inte det minsta konstigt. Motsatsen vore däremot konstig.
Om nu den typ av mångkulturellt samhälle, som håller på att växa fram i Sverige, påhejad av våra politiker och intellektuella, är en absolut, odiskutabel och nödvändig del av den kristna tron, ja då kan vi vara säkra på att de missionärer jag talar om ovan, hade verkat för att ta hit afrikaner etc i stora skaror. Men det gjorde de inte. Såvitt jag vet har ingen av dem kommit med några sådana krav.
Som kristen måste man se längre än vad som är politiskt korrekt för stunden. Att hjälpa så många människor som möjligt, och rätt människor (dvs de som har störst behov), måste vara ett av målen för oss kristna. Att släppa in mängder av ensamkommande unga män (som falskeligen kallas ensamkommande flyktingbarn – verkliga barn är i detta sammanhang synnerligen ovanligt även om det givetvis förekommer enstaka sådana) har inget med kristen kärlek att göra. Det är bara dumhet och inget annat. Som jag visat i många tidigare artiklar så skulle vi kunna hjälpa ca 1,2 miljoner verkliga barn i Indien för vad de ca 2600 ensamkommande unga männen kostar per år (dessutom ökar antalet för varje år). Många av dessa unga män, som jag i elaka stunder (tyvärr dyker sådana stunder upp allt oftare – kan det ha med åldern att göra?) kallar talibarn, är både fräcka och krävande och begår dessutom brott i en oroväckande omfattning (vilket mörkas av i stort sett alla media – även om det enstaka gånger läcker igenom). Sådana människor har vi inget behov av i Sverige och dessutom är kulturkollisionen alltför stor, även när det gäller de som inte begår brott. Och det är inte vi som skall anpassa oss efter dem, det är de som skall anpassa sig efter oss!!!!!!!!!!!! De signaler våra svaga, ynkliga politiker sänder ut till de ensamkommande unga männen (och generellt till många andra invandrgrupper – speciellt sådana som kommer från vissa kulturer, som står långt ifrån oss, och inte förstår våra kulturella "signaler") är helt felaktiga och bidrar till att korrumpera dem (ungefär som en slapp och oduglig lärare korrumperar sina elever och tar fram det sämsta hos dem). Många invandrare uppfattar inte oss som goda, utan som dumma, lättlurade och fega (och de har helt rätt – jag håller med dem till 100 procent).
Som jag ser det skall vi i första hand hjälpa människor på plats eller i närområdet (om det egna landet är för farligt). På så sätt kan vi hjälpa många, många fler och vi kan hjälpa rätt människor (de som inte har resurser att ta sig hit). Dessutom skapar vi på så sätt arbetstillfällen åt människor lokalt (och slipper alla dessa skurkar i vårt eget land, som driver olika flyktinganläggningar och tar ut miljonvinster). Jag läste för övrigt att Regeringen just nu överför pengar från u-hjälpen och använder dessa för de flyktingar som kommer hit. Det är ju rent djävulskt! Det verkar som man tävlar om vem som är duktigast på att hjälpa fel människor. Och vem som är duktigast på att förstöra vårt land så snabbt som möjligt (här diskuterar jag min teori om varför våra politiker tycks göra allt för att förstöra Sverige).
Dessutom, genom att låta människor från fattiga länder, permanent slå sig ned i vårt land, så dränerar vi dessa länder på deras bästa medborgare. Att bege sig till ett annat land, kanske med fara för sitt liv, kräver en speciell sorts människa. Det kräver energi, beslutsamhet, mod och också att man är kritisk mot de rådande förhållandena och vill något bättre. Utan att vara rasist måste man nog ändå erkänna, att de människor som utvandrar tillhör eliten i ett samhälle. När dessa människor försvinner lämnar de ett vakuum efter sig (landets genpool utarmas avsevärt). De skulle behövts i sitt eget land. Det är ju sådana människor som har kraft att resa landet på fötter. Det är en sak att låta människor från u-länder komma hit och utbilda sig till läkare etc. Det är bra, eftersom de sedan kan återvända till sitt eget land, där det säkert finns stort behov av läkare. Att låta dem stanna i Sverige efter utbildningen är inte bra. Då har man ju berövat detta land något mycket värdefullt. Då har u-hjälp blivit u-stjälp. Det här anser jag vara en viktig aspekt, som nästan aldrig förs fram i debatten.
Under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet utvandrade på samma sätt runt en miljon människor från Sverige (till USA). Där förlorade vårt land många av sina kanske mest värdefulla medborgare (jag talar då inte om människovärde utan om värdefull begåvningsmässigt och yrkesmässigt och när det gäller egenskaper som mod och liknande). Kanske är den svenska fegheten helt enkelt resultatet av att alltför många av de modiga och handlingskraftiga individerna försvann för runt 100 år sedan. Och kvar blev mesarna (med vissa undantag).
I det kristna perspektivet har alla människor samma värde. Det är ingen tvekan om detta. Alla människor är lika älskade av Gud. Och som kristen är man som sagt kallad att hjälpa de som har det svårt på olika sätt. Men detta innebär inte:
1. …att vi är kallade att ta hit alla människor vi vill hjälpa.
2. …att vi är kallade att förstöra vårt lands särart och kultur genom att låta svenskarna på sikt bli en minoritet i sitt eget land.
3. …att vi är kallade att uttrycka förakt för vårt eget land, vårt eget folk och vår egen kultur.
4. …att vi är kallade att ta hit människor som begår brott och utnyttjar vårt välfärdssystem och dessutom vara så mesiga att vi låter alltför många av dessa människor stanna kvar här.
5. …att vi är kallade att behandla de människor vi släpper in i vårt land bättre än vi behandlar etniska svenskar (obs, med etniska svenskar menar jag inte blonda och blåögda – jag menar alla människor, oavsett hudfärg etc, som är bofasta här och som betraktar Sverige som sitt hemland och som är lojala med Sverige och som betalar skatt – i den mån de kan).
Som kristen är man inte kallad att behandla grannens barn bättre än sina egna barn! Ändå är detta vad vi ser i många sammanhang, överfört på samhället. En invandrare, som inte betalat ett öre till systemet, kan ha högre pension (fast det heter då äldrestöd) inklusive bostadsbidrag än en svensk, som betalat skatt hela livet. Det är orättfärdigt. Det är djävulskt och dessutom riskerar det att slå tillbaka mot de invandrare som är positiva för vårt land. Det är sådana orättvisor som kan få nazistiska partier att växa fram och kanske få majoritet, som i Tyskland på 1930-talet (Obs – SD är, som jag ser det, inte ett nazistiskt parti). I min förra bloggartikel citerade jag Paulus när han säger, ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Det är starka ord. Våra politiker har samma ansvar för svenska folkets bästa som vad föräldrar har för sina barns bästa, dvs det Paulus säger här kan överföras från familjen till samhället.
Svenska politiker är i första hand ansvariga för svenska medborgares bästa. De skall prioritera svenska medborgare framför alla andra folk på jorden, precis som föräldrar skall prioritera sina egna barn framför andra barn (vilket inte innebär att man måste vara likgiltig inför andra – tvärtom så kan detta förenas med stor generositet mot andra). Politiker som prioriterar andra folks bästa framför sitt eget folks bästa, gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, så finns inte ett enda historiskt exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ vi försöker implementera i Sverige. Det säger t ex professor Jonathan Friedman, som forskat på detta i åratal (läs mer om detta här). Han kallar mångkulturtanken för ”bullshit”. De exempel som finns är inte exempel på mångkulturella samhällen utan på det man kallar pluralsamhällen, där de olika folkgrupperna lever särskilda utan att integreras, som Romarriket (där ordningen upprätthölls med järnhand – t o m hela folk utplånades när de gjorde uppror) och även USA i princip. Att det fungerar i USA, när det gäller vissa invandrargrupper (skandinaver, tyskar, irländare m fl), beror på att även om dessa grupper känner sig som skandinaver, tyskar etc, så känner de sig samtidigt i hög grad som amerikaner och är stolta över sitt land. Idag finns dock enorma problem i USA med grupper som inte alls identifierar sig med landet. Gängkulturen håller på att gå över styr och kanske slutar USA med upplösning och sönderfall, alternativt att landet blir en diktatur. Det är mycket möjligt att det demokratiska systemet är för svagt för att komma tillrätta med t ex gängkulturen. Det är ju mycket enklare att lösa sådana problem om man kan spärra in eller deportera människor utan rättegång etc.
I Sverige omöjliggör vi för invandrare att känna sig stolta över att bli en del av Sverige, eftersom svenskarna (inklusive våra toppolitiker) själva skäms för allt som är svenskt. Det tycks nästan som att svenskarna stampar otåligt i sin iver att få lämna över sitt land till en främmande inkräktare – islam. ”Hoppas, hoppas det går fort”, tycks man tänka. ”Jag kan inte bärga mig tills vi får sharíalagar i Sverige.”
Ofta anklagas den som är kritisk till vår invandringspolitik och har synpunkter på vissa invandrargrupper, för att skilja på folk och folk. Jovisst, men det gör ju alla människor. Vem som helst får inte komma hem till dig och ta för sig. Dina barn behandlar du (förhoppningsvis) bättre än andras barn. Och gör du inte det är du ett svin, värd allt förakt! Du skiljer på dina närmaste vänner i förhållande till andra människor, och dina närmaste vänner kan göra saker i ditt hem (t ex ta en Coca-Cola i kylen utan att fråga) som andra inte kan (eller får). Så att man inte får göra åtskillnad mellan människor är bara dösnack. Det gör alla, även medlemmarna i Godhetskören. Att man i vissa avseenden skiljer mellan människor har i sig inget med människovärde att göra.
Idag är det modernt med globalisering. Här noterar man någonting oerhört motsägelsefullt. Samtidigt som vänsterrörelserna kämpar mot den ekonomiska globaliseringen så arbetar de för fri rörlighet för alla människor, vilket ju också är en form av globalisering. Det kan ju låta bra när man talar om öppna gränser och att alla skall vara inkluderade (ett av dagens honnörsord som ger 100 godhetspoäng). Men ur kristen synpunkt är öppna gränser inte alls självklart. Observera vad Paulus säger när han predikar för invånarna i Athen:
Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo. (Apg 17:26)Gud har således, enligt vad Bibeln säger, utstakat de gränser inom vilka alla folk och nationer skall bo. Bibeln innehåller levnadsregler, som skall hjälpa människan att leva i en fallen, ond värld. Olika kulturer och folk skall inte blandas, eftersom det inte kommer att fungera. Det kan inte fungera på grund av människans natur. Det slutar med inbördeskrig eller att en av kulturerna tar makten och förtrycker de andra kulturerna, eller utplånar dem (det är ju så islam erövrat land efter land – och nu förväntar sig att erövra Europas länder). Exemplen på detta är otaliga (titta bara på vad som hände i Jugoslavien när kommunismen, som höll samman landet med tvång, föll).
När våra politiker och intellektuella påstår att det inte finns någon svensk kultur, inga etniska svenskar, ingen svensk mat etc, etc, så har man beträtt en farlig väg. Jag tror det är nödvändigt att man är stolt och tacksam för sitt eget land och sin egen kultur (vilket inte på något sätt innebär att man föraktar andra länder eller kulturer – tvärtom så är kanske kulturell självkänsla nödvändig för att man skall kunna uppskatta och vara generös mot andra kulturer). När våra ledare tar vår identitet och stolthet ifrån oss, riskerar de att driva människor in i extrema rörelser. Det som hände i Tyskland på 1930-talet visar vad som då kan hända.
Jag tror att detta med folk och nationer och länder är givet av Gud, vilket jag tycker stöds av ovanstående bibelställe. Jag tror det mångkulturella samhället är djupt olyckligt och innebär direkt olydnad mot Gud. Detta samhälle kan inte fungera på grund av människans natur. Man gör på så sätt uppror mot Guds ordningar för att bli beundrad av människor. "Se så god jag är....! Titta bara! Ni har aldrig sett maken till en sådan enorm godhet!" Gud vet hur människan är och känner hennes natur, eftersom han danat henne, och hans ordningar är till för att hjälpa den fallna människan att leva på ett bra sätt i väntan på Jesu återkomst.
Alla människor behöver en trygghet, ett sammanhang att växa upp i. Sin barndoms dofter, smaker och ljud minns man hela livet och längtar tillbaka till (åtminstone om man hade en något så när lycklig barndom). De människor som har en naturlig, personlig trygghet, genom att de vuxit upp i en trygg familj, får en stark identitet och självkänsla, vilket gör det lättare för dem att fungera tillsammans med andra människor. Enligt min erfarenhet så är människor, som är trygga och har en bra självbild, mer toleranta och öppna för det som är annorlunda. Godhetskörens problem med att tolerera åsikter som de själva inte delar, och det höga tonläget i debatten, kanske har sin grund i just bristande självkänsla och trygghet.
På samma sätt är det viktigt att man upplever en kulturell och nationell identitet. Det skapar också trygghet och självkänsla. Därför tror jag att det är viktigt att man är stolt över sitt eget land (vilket, som nyss påpekats, inte måste innebära att man föraktar andra länder). Tar man ifrån ett folk deras självkänsla, som våra politiker är i full färd med att göra, skapar man ett folk som kan skena iväg åt vilket håll som helst. Och i kulisserna väntar då onda krafter på att ta över.
Jag har i många år rest land och rike runt och talat och predikat. Jag har predikat i Svenska Kyrkan vid flera tillfällen. Jag har talat på olika universitet och skolor. Etc, etc. Jag har observerat under de sista åren, sedan jag börjat skriva artiklar som kritiserar invandring och mångkultur, att antalet kallelser till mig från kristna församlingar minskat betänkligt. I och för sig gör det inget. Jag har fyllt 70 och har ändå tänkt att trappa ner. Jag känner att min hemsida och blogg är viktigare än att vara ute och tala. Dessutom är det jobbigt att resa och ligga borta. Men ändå är det beklagligt. Själva principen. Det är ju så alla politiskt inkorrekta röster tystas i vårt ”fredliga” land. Inte genom våld utan genom utfrysning. I höstas, precis innan jag blev opererad, besökte jag en församling någonstans i vårt avlånga land. Det spelar ingen roll var. Pastorn, som hämtade mig på stationen, var lite bekymrad. Församlingen hade en facebook-sida och någon församlingsmedlem hade där ställt sig frågan om det verkligen var rätt att låta en islamofobisk rasist få tillgång till talarstolen (vederbörande hade läst på min hemsida och blogg och kommit fram till att jag var rasist). Så pastorn frågade mig ungefär (dvs han lindade in det, men det var i alla fall andemeningen), ”Är du verkligen rasist…”?
Som jag ser det har alltför många kristna i vårt land fallit för Godhetskörens definition av godhet, i stället för att fråga sig vad Bibeln säger och vad fakta säger. Det smärtar mig att bli misstrodd av andra kristna, men jag kan inte annat än säga och strida för det jag tror vara sant, rätt och riktigt. Om detta leder till att jag blir utfryst, förlorar vänner etc, ja då får det blir så! Men sanningen kan jag aldrig kompromissa med! Aldrig! Aldrig! Jag har samma valspråk som Royal Society (den engelska vetenskapsakademin), ”Nullius in Verba”, som är latin och betyder ”Take no one’s word for it”, dvs ”Inte från någon annans ord”. Det spelar ingen roll vad människor anser eller säger eller tycker. Jag hävdar i alla fall att Sveriges invandringspolitik och mångkulturprojekt är i högsta grad skadliga för vårt land. Och ingenting kan hindra mig att säga detta, varken lock eller pock. Varken smicker eller hot. Jag kan inte tiga när jag ser mitt land förstöras!
Tack för mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)